Grand final i skojarbranschen

”Vad är det egentligen för fel på underhållning?” frågar sig Babba Andersson i romanens inledning. ”Har du inte hört talas om autofiktion, det är ju det senaste?” säger Lillemor Troj i romanens grand final.Underhållning, autofiktion, deckare och historiska romansviter. Kerstin Ekman har alltid undersökt genrer, luckrat upp gränserna mellan dem, gett kritiker bryderier – när man tror man vet var man har henne så byter hon spår! Som deckarförfattare på 1960-talet vidgade hon genren från pusseldeckare till psykologisk detektivroman. På senare år förde hon in spänningsintrig i det som ansågs vara ”fin” litteratur, som i Händelser vid vatten och Gör mig levande igen.

Och nu? Åter igen finns en spänningsintrig. Men i Grand final i skojarbranschen sneglar Ekman också på den autofiktion som blomstrat under senare år: att skriva sitt liv genom fiktionen. Kan ett liv bli mer sant genom att berättas i romanform? Grand final i skojarbranschen är nämligen en författares skrivarliv i ramen av spänningsroman med omvänd deckarintrig – ett mord håller på att begås på författaren, men om motivet bakom försöket förstås av den som ska bli mördad, så löses gåtan och mordet kan förhindras.

”Författaren” är egentligen två personer: Babba Andersson och Lillemor Troj. Den fula Babba är den som i hemlighet skriver, fantiserar, berättar. Den vackra Lillemor är den som redigerar, finns på författarfoton, den som tar emot priser. De behöver varandra, men skulle helst slippa varandra. I alla fall skulle Lillemor gärna slippa bli påmind om Babba. I dubbelporträttet gömmer sig kritik mot det medierade samhället – är du (kvinnlig) författare måste du ha en presentabelt skal som kan föra ut dig i salongerna.

Att använda sig av Babba och Lillemor som samverkar och samtalar med och mot varandra öppnar också för diskussioner om vad författande och litteratur är; en inre Ekmansk monolog blir till en yttre dialog.

”Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt.”, säger Babba. ”Författare stjäl och ljuger. Lånar, påverkas, parafraserar, parodierar, alluderar eller vad fan det kallas för fint.” Också Kerstin Ekman lånar, bland annat av sig själv. Till exempel ger Ekman, både i Grand final i Skojarbranschen och i Händelser vid vatten, namnet Barbro till den som värnar om den konstnärliga skaparkraften och om naturupplevelsen. Lillemor? Det är Kerstin Ekmans andra förnamn.

Men utöver spänningsintrigen, utöver leken med autofiktionen, så smyger Ekman också in kvinnornas historia, berättelsen om skogen, om livet utanför städerna, om det fattiga Sverige. Kontrasterna mellan Lillemors glamorösa författarliv och Babbas anonyma skrivarliv lyfts fram som en kontrast mellan stad och landsbygd, mellan kultur och natur, mellan det falska och det äkta. Kerstin Ekmans språk förändras också när hon ska beskriva skogen, det fattiga, kvinnohistorian. Det blir mer poetiskt, böljande, beskrivande vackert, ett språk som jag känner igen – här ska läsaren stanna upp, lyssna på vad Ekman vill berätta, det som är viktigt! för att sedan få flåsa vidare när det effektiva, rappa – och tråkiga – intrigspråket åter tar vid.

Mycket i Grand final i skojarbranschen har hänt i verkligheten, så läsaren kan själv klura på som är sant i fiktionen. Jag tror att Kerstin Ekman har haft mycket roligt när hon skrivit den här romanen. Och jag har blivit mycket underhållen när jag läst den.

Ja, vad är det för fel på underhållning, egentligen?

Recensionen publicerad i Borås Tidning 21 oktober 2011.

Så här skriver Svenska Dagbladet.