Här kommer hela listan på årets 10 bästa böcker:
1. Gracie av Veronika Malmgren
2. Belägring av Hassan Loo Sattarvandi
3. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
4. De imperfekta av Tom Rachman
5. Snöängel av Anna-Karin Palm
6. Korparna av Tomas Bannerhed
7. Ja till Liv! av Liv Strömquist
8. Salome av Mara Lee
9. En fager mö av Joyce Carol Oates
10. Världens världslighet av Martin Tistedt
En fager mö tillhör den kategori bok som jag först inte gillade när jag läste den. Jag var arg på det mesta i boken. Men med lite avstånd så inser jag hur skickligt berättad den är.
Ibland är det ju tvärtom – det är roligt och underhållande medan man läser, men efteråt känner man sig som när man har ätit en skål med godis istället för en ordentlig middag.
En fager mö är den där ordentliga middagen. Och från och med nu ska jag lita på min ilska när jag läser en bok. Lite motstånd är bara bra.
9. En fager mö av Joyce Carol Oates
Jag blir inte riktigt klok på En fager mö. Det är något med avståndet – hur berättelsen beskrivs på långt avstånd, utifrån, långt bortifrån, att jag aldrig kommer riktigt nära någon av karaktärerna, att jag aldrig släpps in, utan hovrar ovanför likt en rovfågel som väntar på sin chans, på det där avgörande misstaget. Men det kommer inte. Och jag blir inte inbjuden.
Historien: Gammal, rik man ser ung, fattig barnflicka på stan. Något väcks till liv, en tanke. Han vill ha henne, locka henne till sig av en anledning. Men vilken?
Och karaktärerna: Den lilla kvinnoflickan; den oskyldiga och aningslösa som ändå står och tittar på röda spetsunderkläder; som vill kyssas, men ändå inte; som vill att männen ska titta på henne, men ändå inte. Som är fattig, men som vill något annat, bara något annat, vad som helst.
Den åldrande mannen; den längtande; den som utnyttjar sin lockelse om överflöd, om omtanke, om ömsinthet, men som kräver något i gengäld, bara något litet. Något naket.
Jag klarar inte av det så bra. Det hela blir för likt en skröna. Det är olycksbådande, men blir aldrig riktigt så obehagligt som jag vill; det balanserar på ointressets gräns hela tiden. Jag försöker förstå vad som är viktigt i den här berättelsen, men jag begriper inte. Jag försöker förstå varför karaktärerna handlar som de handlar, men Joyce Carol Oates släpper mig inte så pass nära så att jag förstår. Visst, det är klassperspektivet – kvinnoflickan ska bli imponerad, förförd av rikedomen.Visst, det är bildningsperspektivet – han har den bildning hon törstar efter. Visst, det är åldersperspektivet – hon förför med sin ungdom, en ungdom den gamle mannen längtar efter.
Men jag vill vet varför han längtar efter henne! Jag vill veta om han längtar efter henne som en förälder längtar efter sitt barn, eller som en lärare längtar efter sin elev, eller som en man som längtar efter att köra in kuken. Och det får jag inte. Och där är det där avståndstagandet igen – att Oates berättar historien för mig inte inifrån, utan långt bortifrån. Nästan raljerande. Nästan som om hatade sina karaktärers ömklighet inför sina mänskliga begär. Nästan som om hon faktiskt inte är intresserad av att ta reda på varför de handlar som de handlar.
Jag har inte läst alla många böcker av Joyce Carol Oates, inte alls. Jag har läst Blonde, men det var länge sedan. Jag har läst Mitt i livet. Det var också längesedan. Jag blir nyfiken på om det här är hennes berättarstil? Om berättarperspektivet alltid är långt bortifrån? Om kvinnoflickorna och mansgubbarna är återkommande teman? Om hon alltid verkar hata sina karaktärer?
Juck i så fall.
Under Recensioner
Annika Koldenius 