Etikettarkiv: De imperfekta

Årets bästa böcker 2011

Här kommer hela listan på årets 10 bästa böcker:

1. Gracie av Veronika Malmgren

2. Belägring av Hassan Loo Sattarvandi

3. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

4. De imperfekta av Tom Rachman

5. Snöängel av Anna-Karin Palm

6. Korparna av Tomas Bannerhed

7. Ja till Liv! av Liv Strömquist

8. Salome av Mara Lee

9. En fager mö av Joyce Carol Oates

10. Världens världslighet av Martin Tistedt

5 kommentarer

Under Boktipset, Läsande

Årets bästa böcker: 4. De imperfekta av Tom Rachman

Tom Rachmans De imperfekta är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplats.
Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.
Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental.

Årets bästa böcker: 4. De imperfekta av Tom Rachman.

1 kommentar

Under Boktipset, Läsande

Recension: De imperfekta av Tom Rachman

Nu har jag läst ut De imperfekta av Tom Rachman. Jag gjorde det för några dagar sedan, men det är en sån där bok som jag har gått och funderat på vad jag egentligen tyckte om den.

För när jag hade läst ut den så var min första reaktion att jag hade blivit lurad! Den började så fint. Jag gillade verkligen de första tre porträtten, tänkte att den här boken handlar om möten mellan människor, vad härligt! Så vackra vi människor är!

Men något hände när jag läste porträttet av korrespondenten i Kairo – stilen blev raljerande, men utan värme och humor. Jag verkligen hatade porträtten i det kapitlet – den ärrade krigskorrespondenten Rich Snyder som kliver över lik för att få sin story, wannabe-korrespondenten Winston Cheung som inte har en aning om vad journalistik är och nyhetsjournalisten Zeina, som verkar snäll, men som egentligen är den störste skurken av dem alla. Och efter det var det liksom kört; jag hade bara de två elaka, elaka Rich och Zeina och den helt grundlurade Winston i tankarna.

Men kanske är det författarens intention? Att livet hårdnar ju närmre avgrunden man är? Att ju mer desperat man är, ju mer hämndlysten man är, så får det en att göra saker som man aldrig skulle ha tänkt från början?

Boken är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. (Och är man journalist, som jag, och har jobbat på en nyhetsredakton, som jag, är det jätteroligt att läsa just de aspekterna av berättelserna. Hög igenkänning.) Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplast. Men jag gillar faktiskt inte den cyniska tonen som smyger sig in efter ett tag. Att människor kan vara så elaka mot varandra! Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.

Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental. Och nu när jag låtit berättelsen sjunka in några dagar så börjar jag förstå författarens poäng, tror jag.

Jag skulle säga att De imperfekta är en bok om människans plats i hierarkin och vad man gör för att få behålla den. Men det är hemsk läsning.

Kan vi inte vara lite snälla mot varandra bara?

Nu på nattduksbordet. Snart i bokhyllan.

2 kommentarer

Under Boktipset, Debutanter, Recensioner

Hell Yeah – ett nytt bokmärke!

Jag är en sån som viker hundöron.

Men jag tänkte sluta med det. För nu har jag fått ett nytt bokmärke – en liten fågel som kom inflygande till mig via… och som sedan… Ja, det var så här det gick till (and listen carefully now):

(Och egentligen skulle jag här ha skrivit en lång berättelse om min fascination för tyger och färger och former, något som gjorde att jag inte alls blev ledsen när min man föreslog att vi skulle flytta till Borås eftersom han hade fått jobb där, och hur jag alltid köper stuvbitar när jag ser en hög för det kan ju vara bra att ha till något lapptäckes- eller kuddprojekt, jag menar: bara för att man läser massa böcker behöver man ju inte ha det fult omkring sig, men jag skiter i den berättelsen och kör den korta versionen, den som är den just nu sannaste.)

Jag har varit på Oddbirds outlet i Tranemo!

Det är en av fördelarna med att bo i Sjuhärad – alla tillfälliga outlets som dyker upp när man minst anar det. Eller två gånger om året i alla fall. Jag tror att jag kände mig som en riktig boråsare först när jag hade varit på min första utförsäljning, som var på Didrikssons, där jag stod och köade och svettades i en trappuppgång tillsammans med vad jag då tyckte var halva Borås, fyndade två barnoveraller och lite vantar, men hade naturligtvis inga kontanter med mig, utan var tvungen att låna av min medföljande kompis, tack Annie.

Det var kul i Tranemo. Alla var glada, det bjöds på våfflor, jag ville aldrig åka därifrån, jag köpte flera kuddar, massor med stuvbitar, en ljusstake av gamla kaffekoppar, några vykort (förmodligen ett skåp också, om ingen hinner till Tranemo före mig idag) och så BOKMÄRKET: Oddbirds lilla gula fågel, egentligen prislappen faktiskt, som nu ligger i De imperfekta och väntar på att jag ska dra ut det och börja läsa. Jag har kommit halvvägs i De imperfekta nu. Jag är fortfarande lika imponerad av berättarkonsten, hur enkelt det verkar vara för Rachman att berätta om alla dessa människor. Men jag börjar få invändningar mot själva upplägget – att låta porträtten vara så självständiga. Men jag ska återkomma till det när jag har läst klart. Och så har jag ju fått en ny läskudde också.

Hell yeah!

Mitt nya bokmärke och läskudde.

 

Våfflor, kuddar, kassar.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Perfekt De imperfekta

Jag började läsa De imperfekta av Tom Rachman idag.

Jag kan bara säga: wow!

Den har legat etta på DN:s lista i några veckor nu, så det var väl oundvikligt. Inte för att jag brukar läsa alla de böcker som ligger etta på DN:s boklista, men det är klart att jag blir nyfiken.

Jag har läst knappt 100 sidor och är hittills djupt imponerad och tagen av de porträtt som Rachman målar upp. Ramberättelsen är att det handlar om en engelskspråkig tidning placerad i Rom, och de människor som arbetar där. Varje medarbetare har fått ett kapitel, ett porträtt. Däremellan så är det kapitel skriven i kursiv stil, som handlar om själva tidningen.

Visst handlar det en del om tidningsarbete och journalistik. Men mest handlar det om hur det är att vara människa. Om sorger. Om kärlek. Livet och döden.

Och det är rasande skickligt skrivet! Av en debutant, dessutom! De två första porträtten är helt igenom fantastiska, skulle fungera utmärkt som självständiga noveller. Jag är inte irriterad på något språkligt eller berättartekniskt hittills. (Jo, kanske lite på de kapitlen i kursiv stil som berättar om tidningen.)

Jag skiter väl i tidningen! Jag vill veta mer om människorna i den!

Jag hoppas att De imperfekta håller hela vägen. För ibland blir jag jätte-entusiastisk de första 100-150 sidorna av en bok, men tappar intresset när jag greppat stilen och innehållet i berättelsen. Och eftersom De imperfekta inte är en roman, utan mer som noveller staplade på varandra, så hoppas jag verkligen att jag ska få några överraskningar som håller läsintresset vid liv.

De imperfekta!

2 kommentarer

Under Debutanter