Händelser vid vatten är den bästa svenska deckaren genom tiderna

Jag var med i Sydsvenskans expertjury som röstade fram Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna. Faktum är att jag själv röstade på Händelser vid vatten som nummer ett. Och faktum är att jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om det.
Jag hade fel.
Fler än jag tyckte alltså att Händelser vid vatten både dels kan räknas inom deckar-genren och dels är den bästa inom den genren.

Så här gick omröstningen till:
Jag fick välja ut mina tre bästa kriminalromaner och rangordna dem.
Ettan fick fem poäng, tvåan tre poäng och trean en poäng.

Så här ser min topp-tre lista ut:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman.
2. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.
3. Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz.

Så här ser topp-tre ut när alla 80 experter röstat:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
2. Den skrattande polisen av Maj Sjöwall & Per Wahlöö
3. Roseanna av Maj Sjöwall & Per Wahlöö

Hela listan på de 101 bästa svenska deckarna finns här på Sydsvenskans hemsida.

Sydsvenskan har publicerat flera intressanta artiklar i samband med presentationen av omröstningen. Till exempel Intervjun med Kerstin Ekman. Hon säger så här om varför hon tror att Händelser vid vatten vunnit omröstningen:

”Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.”

Läs också den här artikeln, om varför Camilla Läckberg och Marie Jungstedt inte finns med på listan. Intressant om prestige, pengar, bestsellerism och genus.

Och missa inte! Gör quizet! (Jag hade alla rätt, men chansade på en fråga.)

 

Bokmässan: Jag som inte skulle köpa några böcker (men det säger jag ju alltid…)

Jag skulle inte köpa några böcker på Bokmässan. Det var ju så jag sa.
Men det gick ju sådär.

Å andra sidan köpte jag faktiskt inte så väldigt många. Sken och Hindenburg fick jag ju på köpet när jag tecknade prenumerationen på 10-tal. Drömmen om en bro är ett recensionsex. Och i H:Ströms monter fick man köpa tre böcker till priset av två. Så tekniskt sett har jag bara köpt två böcker – en om Virginia Woolf (skriven av bokbloggaren Bernur – Björn Kohlström) och en om Kerstin Ekman.

(Ja, jag försöker rättfärdiga mina köp i efterhand… Puh.)

Ändå känns det som om jag borde köpt fler, som om jag missat massa möjligheter att fynda god litteratur. Ön och Mitt grymma öde till exempel, efter att ha lyssnat på det fantastiska seminariet med Lotta Lundberg och Carl-Michael Edenborg.

Nästa år. Nästa år. Nästa år ska jag inte säga att jag inte ska köpa böcker på bokmässan.

Ska du bara läsa en bok, så ska du läsa: 1. Gör mig levande igen av Kerstin Ekman

”Hon sa att det stod i Krilon. Är det sant? Vad står de i de där böckerna egentligen? En hel mängd med samtal. Och att det är så viktigt med samtal.”

Samtalet är centralt i Gör mig levande igen. En kvinnlig samtalsgrupp som en replik till Eyvind Johnsons triologi om Krilon-gruppen. Då var den andra världskriget. Denna gång: kriget på Balkan.

I Gör mig levande igen finns kvinnor: Sigge skriver på en avhandling i litteratur, Kajan står med en insamlingsbössa för Bosniens kvinnor och barn, Ulla samlar in glasögon att skicka till Rumänien, Blenda sitter i en förort och lappar ihop ett antikt sidentyg, Sylvia letar efter kulturarvet under en källare i Gamla stan. Alla träffas de hos Oda, som samlar dem för att samtala.

Det är svårt att säga direkt vad Gör mig levande igen handlar om. De sju kvinnorna finns i en tid, där kriget på Balkan är fond, där främlingsfientligheten lurar, där vintern är mörk och aldrig tycks ta slut. Helt enkelt det Sverige som fanns i början på 90-talet. Vardagsrealismen bryts vid några tillfällen i drömska kapitel som ger ytterligare dimensioner till samhällskritiken. Det finns också en kriminalgåta som hjälper till att driva berättelsen framåt. En flicka som letar eftet sin försvunna syster.

Trots att det är kvinnors röster som hörs, vill jag ändå säga att det alltigenom inte enbart handlar om kvinnliga erfarenheter och berättelser. Kerstin Ekman tar tag i något mer allmängiltigt och djupare, så boken kan läsas av män också! Jag lovar!

Som jag förstått det hade Kerstin Ekman svårt att skriva den här boken. Läs mer om det här. Hon började på den, kom inte vidare, lade den åt sidan i några år innan hon tog tag i den igen. Hon har sagt i en intervju att den är ”nästan fem romaner i en och samma”.

Och Gör mig levande igen är inte en lättsam eller lättläst bok. Den krånglar sig. Det går inte heller att hitta några tänkvärda elle rillustrativa citat i den, för texten hänger ihop och meningarna kräver sitt sammanhang.

Men det är en bok som jag kan läsa om och om och om och hela tiden hitta nya saker i.

Hurra! Hurra! Gjorde ju bästaste bokfynd någonsin i Stockholm

Jo. Jag gjorde ju mitt bästa bokfynd någonsin när jag var i Stockholm igår!
För när mötet med Teg Publishing var slut och vi släntrade ut från Rival på Mariatorget på väg mot T-banenedgången och hemresa för mig, och förortsresa för Teg, så gick vi förbi ett antikvariat. (Det som ligger där på hörnan precis bredvid Rival.) Och bara lite i ögonvrån ser jag på bokstället på trottoaren en liten porslinsapa som ser mycket bekant ut.

Och jag reagerade precis som när jag såg Kyckling med plommon – handen är på något egendomligt sätt snabbare än hjärnan. Nästan innan jag förstått vad det var för bok, så hade jag greppat den, sagt till Anders och Jonas: ”väntajagskahadenhär!” och stegat in i den lilla butiken.

Det var en av mina favoritböcker.

En som jag bara hade i sliten pocketutgåva, men som jag nu också hade i handen i ett inbundet exemplar:

Gör mig levande igen av Kerstin Ekman.

Alltså! Som jag har letat! Jag har knappt vågat titta på den nu när jag har kommit hem, för jag tror inte att det är riktigt på riktigt. Men. Bevisligen. Den ligger där på skrivbordet. Jag ser den i ögonvrån när jag skriver detta just nu.

Och visst. Jag kan fundera återigen på det där med att äga. Böcker. Men det finns ett så bestående värde i berättelserna mellan pärmarna att jag får helt enkelt acceptera:

Jag vill äga.

Särskilt fina inbundna exemplar av gamla favoritböcker.

Recension: Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

”Vad är det egentligen för fel på underhållning?” frågar sig Babba Andersson i romanens inledning. ”Har du inte hört talas om autofiktion, det är ju det senaste?” säger Lillemor Troj i romanens grand final.Underhållning, autofiktion, deckare och historiska romansviter. Kerstin Ekman har alltid undersökt genrer, luckrat upp gränserna mellan dem, gett kritiker bryderier – när man tror man vet var man har henne så byter hon spår! Som deckarförfattare på 1960-talet vidgade hon genren från pusseldeckare till psykologisk detektivroman. På senare år förde hon in spänningsintrig i det som ansågs vara ”fin” litteratur, som i Händelser vid vatten och Gör mig levande igen.

Och nu? Åter igen finns en spänningsintrig. Men i Grand final i skojarbranschen sneglar Ekman också på den autofiktion som blomstrat under senare år: att skriva sitt liv genom fiktionen. Kan ett liv bli mer sant genom att berättas i romanform? Grand final i skojarbranschen är nämligen en författares skrivarliv i ramen av spänningsroman med omvänd deckarintrig – ett mord håller på att begås på författaren, men om motivet bakom försöket förstås av den som ska bli mördad, så löses gåtan och mordet kan förhindras.

”Författaren” är egentligen två personer: Babba Andersson och Lillemor Troj. Den fula Babba är den som i hemlighet skriver, fantiserar, berättar. Den vackra Lillemor är den som redigerar, finns på författarfoton, den som tar emot priser. De behöver varandra, men skulle helst slippa varandra. I alla fall skulle Lillemor gärna slippa bli påmind om Babba. I dubbelporträttet gömmer sig kritik mot det medierade samhället – är du (kvinnlig) författare måste du ha en presentabelt skal som kan föra ut dig i salongerna.

Att använda sig av Babba och Lillemor som samverkar och samtalar med och mot varandra öppnar också för diskussioner om vad författande och litteratur är; en inre Ekmansk monolog blir till en yttre dialog.

”Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt.”, säger Babba. ”Författare stjäl och ljuger. Lånar, påverkas, parafraserar, parodierar, alluderar eller vad fan det kallas för fint.” Också Kerstin Ekman lånar, bland annat av sig själv. Till exempel ger Ekman, både i Grand final i Skojarbranschen och i Händelser vid vatten, namnet Barbro till den som värnar om den konstnärliga skaparkraften och om naturupplevelsen. Lillemor? Det är Kerstin Ekmans andra förnamn.

Men utöver spänningsintrigen, utöver leken med autofiktionen, så smyger Ekman också in kvinnornas historia, berättelsen om skogen, om livet utanför städerna, om det fattiga Sverige. Kontrasterna mellan Lillemors glamorösa författarliv och Babbas anonyma skrivarliv lyfts fram som en kontrast mellan stad och landsbygd, mellan kultur och natur, mellan det falska och det äkta. Kerstin Ekmans språk förändras också när hon ska beskriva skogen, det fattiga, kvinnohistorian. Det blir mer poetiskt, böljande, beskrivande vackert, ett språk som jag känner igen – här ska läsaren stanna upp, lyssna på vad Ekman vill berätta, det som är viktigt! för att sedan få flåsa vidare när det effektiva, rappa – och tråkiga – intrigspråket åter tar vid.

Mycket i Grand final i skojarbranschen har hänt i verkligheten, så läsaren kan själv klura på som är sant i fiktionen. Jag tror att Kerstin Ekman har haft mycket roligt när hon skrivit den här romanen. Och jag har blivit mycket underhållen när jag läst den.

Ja, vad är det för fel på underhållning, egentligen?

Recensionen publicerad i Borås Tidning 21 oktober 2011.

Så här skriver Svenska Dagbladet.

Göteborgs-Posten.

Kulturnytt.

Expressen.

UNT.

Aftonbladet.

Dagens Nyheter.

Kampen om högt och lågt

I läsvakuumet efter Belägring och upplevelsevakuumet efter Way out West så finns det bara en sak att göra:

LÄSA SAKPROSA!

Sakprosa,
mer känt som facklitteratur, mer känt som helt-utan-hittepå, mer känt som helt-utan-antagonister-och-protagonister, mer känt som låta-hjärnan-vila-från-spännade-berättelser.

Men eftersom jag ändå är den jag är, och jobbar med det jag jobbar med, så blir det ändå något litet vetenskapligt. Den här gången tänker jag läsa om en gammal avhandling i litteraturvetenskap skriven 2002 av Magnus Persson som jag hittade i min bokhylla. Den heter Kampen om högt och lågt – Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten och handlar om hur skillnaden mellan populärlitteratur och fin-litteratur håller på att suddas ut. Och för att bevisa sin tes, så analyserar han böcker av Jan Kjaerstad, Kerstin Ekman och Peter Hoeg. (Japp, jag tror han tänkte sig en nordisk publik för den avhandlingen.. 😉

Det är JÄTTEINTRESSANT!
Ja, jag är tvungen att skriva det med VERSALER.

Framför allt analyserar han hur författarna använder den populärlitterära genren ”deckare” och använder den berättarstrukturen i fin-litterära sammanhang; Homo Falsus, Fröken Smillas känsla för snö, Händelser vid vatten, Gör mig levande igen. (Jan Kjaerstad fortsätter ju också leka med deckargenren i Förföraren osv) Gör mig levande igen är dessutom en bok som jag kan läsa om och om igen och upptäcka nya saker hela tiden. Det är en fantastisk bok!

Det här med fin- och fullitteratur är ju något som intresserar mig mycket. Så det ska bli kul att läsa den igen, nu när jag är inne i litteratursvängen på ett helt annat sätt än jag var för 10 år sedan. Jag kommer förmodligen att upptäcka helt nya saker i texten och resonemangen.

Mycket spännade ska det bli!