Etikettarkiv: Korparna

Sommarboktipset Uppväxtskildring: Korparna av Tomas Bannerhed

Sommarboktipsen i Sveriges Radio-programmet Picknick i P4 med mig och Morgan Larsson fortsätter. Den 16 juli tipsade vi om deckare.

Det går att lyssna i efterhand. Boktipsen sänds på tisdagar. Scrolla fram till strax innan två timmar i programmet, typ 1.59, så hittar du rätt.

Jag tipsade om Augustprisvinnande Korparna av Tomas Bannerhed.

Det handlar om Klas, som växer upp med en psykiskt sjuk pappa i ett småbruk på den svenska landsbygden. Det är 1970-tal. Det handlar om generationernas ansvar och kontrasten mot moderniteten. Klas mamma är stark och beundransvärd i sina försök att ge Klas och hans bror Göran någon slags vanlig uppväxt. Klas flyr verkligheten och pappans krav att ta över gården genom att intressera sig för fåglarna i sin omgivning. Språket är fantastiskt, och försoningsscenen i slutet av boken är något av det vackraste jag läst, symboliskt en drake som flyger iväg.

Här finns min recension av Korparna.

Morgan Larsson tipsade om boken om Salvador Dalis uppväxt Mitt hemliga liv.

1 kommentar

Under Boktipset

Årets bästa böcker 2011

Här kommer hela listan på årets 10 bästa böcker:

1. Gracie av Veronika Malmgren

2. Belägring av Hassan Loo Sattarvandi

3. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

4. De imperfekta av Tom Rachman

5. Snöängel av Anna-Karin Palm

6. Korparna av Tomas Bannerhed

7. Ja till Liv! av Liv Strömquist

8. Salome av Mara Lee

9. En fager mö av Joyce Carol Oates

10. Världens världslighet av Martin Tistedt

5 kommentarer

Under Boktipset, Läsande

Årets bästa böcker: 6. Korparna av Tomas Bannerhed

Korparna fick Augustpriset tidigare i höst och det är en fin roman, även om jag inte tycker att det är årets bästa. Men det är en stor roman, en berättelse om en far och en son och därigenom också om generationers fäder och söner – de förväntningar som finns, de förhoppningar som ska levas upp till.
Klas pappa har läshuvud, men får inte läsa vidare för att han måste ta över gården. Klas har också läshuvud, men oket vilar tungt på att också han ska ta över gården. Familjen hukar under pappans allt djupare psykiska sjukdom, hans ständiga infall, hans räknande, hans utbrott, hans sjukhusvistelser. Mamman som försöker hålla ihop familjen, låtsas som om att allt är som vanligt, som slätar över, tröstar. Klas lillebror, som mest är i vägen. Och Stockholms-tjejen, som försvinner lika fort som hon dyker upp, men som ändå är en slags katalysator. Och fåglarna; draken, som kan flyga, som symboliserar Klas frihetslängtan…
Det kryper in under skinnet på mig. Det gör ont. Och det är bra. Men inte bäst.

Årets bästa böcker: 6. Korparna av Tomas Bannerhed

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Läsande

Augustprisvinnare 2011: En uppvisning i ”traditionell romankonst”.

Korparna vann Augustpriset.
Jag är inte förvånad, för det är en bra roman.
Det tyckte också Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning och skrev så här i tidningen om vilken bok hon trodde skulle vinna Augustpriset 2011:

… Korparna är en typisk skönlitterär Augustvinnare. Den är gediget välskriven och solid, en imponerande uppvisning i traditionell romankonst.

Jo, hon fick ju rätt.

Men om det är den bästa svenska boken som kommit ut i år?
Nej, det är det ju inte.

Augustpriset är Svenska förläggareföreningens pris. Att ”traditionell romankonst” därför får pris är ju knappast upprörande. Augustpriset är ett pris där ”marknaden” får bestämma pristagaren, säger Per I Gedin, som var den som hittade på priset en gång i tiden. Det vill säga, förläggarna tog fram ett pris för att kunna sälja fler böcker på ”marknaden”. Hur många är det som vet det? Läs gärna den här intervjun med Per I Gedin i Svenska Dagbladet.

Det är förlagen själva som anmäler dina böcker att delta i Augustpriset. Förlagen får betala 700 kronor till Förläggareföreningen för varje anmäld bok. Priset är alltså inte slutsatsen av en total genomgång av de utgivna böckerna i Sverige, utan förlagen bestämmer själva vilka böcker som ska delta. Och de väljer förmodligen de böcker som de tror har störst chans på ”marknaden”. Reglerna för deltagande står här.

”Marknaden” är lurig. När det gäller böcker så är ju marknaden vi läsare. Alltså vi som köper och läser böcker som tidsfördriv. För att bli underhållna, för att lära oss något om oss själva eller andra, för att få ett bättre språk så att vi ska kunna kommunicera med andra och göra oss förstådda, för att människan inte kan leva utan berättelser. Något sånt. Men när marknaden blir en plats där flertalet bestämmer, så marginalerna så tunna:

”Årets bästa bok”, blir ”Årets bok som flest kommer att gilla”.

Nu är ju böcker något som jag verkligen vill att det ska säljas fler av. Eller, rättare sagt, jag vill nog att de som köper böckerna hellre läser dem än att de köper dem. Jag vill att fler läser böcker, kort sagt. Och egentligen bryr jag mig inte så mycket om ifall de läser fin litteratur eller ful. Läs Läsarmanifestet, jag står för det fortfarande.

Så. Att Bannerheds Korparna vinner för att det är traditionell romankonst är sant. Att det är den bok som kommer att sälja bäst av de nominerade är också sant. Att det är den bok som kommer att tyckas bäst om av flertalet människor är också sant.

Men det kanske är just därför som Augustpriset blivit så stort? För att böckerna som vunnit faktiskt gillats av flertalet? För att flertalet gillar traditionell romankonst – mustiga berättelser om liv och död, kärlek och hat, barndom och vuxenliv, skillnader mellan generationer… Som Korparna. Som Populärmusik från Vittula. Som Svinalängorna. Som Underdog. Som Skraplotter. Som Aprilhäxan.

Det finns så många fantastiska böcker, så många fantastiska berättelser. Och det är ju tur att det finns fler litterära priser.  Som Tidningen Vi:s till exempel, som i år gav priset till boråsaren Ulf Lindström. Och tur att flertalet tidningar snart kommer att låta sina kritiker välja ”Årets bok”.  Jag är ju en av dem som kommer att göra just det för Borås Tidnings räkning och jag kan med säkerhet säga att det är den berättelse som stannat kvar starkast hos mig, gjort störst avtryck, fått mig att fundera på viktiga saker och med ett språk som fått mig att vila med ett leende i texten. 

Det är ett högst personligt val. Helt utan tanke på ”marknad” eller ”sälja fler böcker”. Jag ska nog kalla det Annika Koldenius litteraturpris, helt enkelt. Som en antites till Svenska Förläggareföreningens.

Lämna en kommentar

Under Bokbranschen, Svenska författare

Augustpriset 2011: Vilka konstiga nomineringar…

Det är klart att vare jury har sina medlemmar och att varje jury väljer nominerade som just de medlemmarna tycker är årets bästa. Om priser delades ut till den bok som fått flest och bäst recensioner så skulle ju samma bok vinna alla priser.

Men ändå..

Jag har läst så många bra romaner i år, och jag saknar så många av dem på årets lista för Augustprisets skönlitteratur. Det är ju ändå ”det största priset”.

Jag saknar:
Hassan Loo Sattarvandis Belägring.
Veronika Malmgrens Gracie.
Anna-Karin Palms Snöängel.
Mara Lees Salome.

Jag tycker nomineringarna i år verkar vara ”vi tar lite av varje så alla blir nöjda”. Jag menar: en kvinnlig debutant, en manlig debutant, en manligt bred om en manlig internationell rockstjärna, en kvinnlig historisk roman om en svensk kvinnlig romangestalt, en cool kvinnlig med coolt språk på stort förlag och en manlig liten poet på litet förlag.

Hallå, det luktar kvotering!

Läs vad andra skriver här:

DN Bok
Kulturnytt
SvD
Expressen

1 kommentar

Under Bokbranschen, Läsande, Svenska författare

Recension: Korparna av Tomas Bannerhed

 Det är en scen som jag kommer att minnas, nu när jag läst ut Korparna: Klas får ha sin drake ifred för sin pappa.

Klas pappa eldar inte upp draken, bränner den inte på bokbål som Klas farfar gjorde med Klas pappas drake för länge, länge sedan. Det är nog först då som jag förstår vad den här boken handlar om – och vilken smärta det trots allt innebär. Och den scenen, när Klas pappa talar om det för Klas, att ”min pappa var inte mycket för lekar, han tyckte inte det var något värt med en drake”, när läsaren förstår att Klas pappa nu försöker ge Klas den frihet som han själv hade velat haft, när läsaren förstår vad som måste hända sen… Då är det bara några sidor kvar. Och sedan, när allt är över, vill jag läsa boken en gång till.

Det är inte ofta som det händer.

Jag vet inte hur andra läsare kommer att läsa Korparna. Men det är så jag kommer att läsa den. Jag vet inte ens om det är författarens intention. Men det är så jag kommer att läsa den. För mig vilar hela berättelsen i just den scenen.

För Korparna är en berättelse om en far och en son. Och därigenom också om generationers fäder och söner. Det förväntningar som finns, de förhoppningar man ska leva upp till. Klas pappa har läshuvud, men får inte läsa vidare för att han måste ta över gården. Klas har också läshuvud, men oket vilar tungt på att också han ska ta över gården. Familjen hukar under pappans allt djupare psykiska sjukdom, hans ständiga infall, hans räknande, hans utbrott, hans sjukhusvistelser. Mamman som försöker hålla ihop familjen, låtsas som om att allt är som vanligt, som slätar över, tröstar. Klas lillebror, som mest är i vägen. Och Stockholms-tjejen, som försvinner lika fort som hon dyker upp, men som ändå är en slags katalysator. Och fåglarna; draken, som kan flyga, som symboliserar Klas frihetslängtan…

Jag gillar. Det kryper in under skinnet på mig. Det gör ont. Och det är bra.

2 kommentarer

Under Boktipset, Debutanter, Recensioner

Korparna och pannkaksläsning

Just nu läser jag Tomas Bannerheds debutbok Korparna. Jag tror att jag gillar den, men jag är inte säker; inte säker på om jag vill läsa vidare. Osäkerheten finns, tror jag,  för att jag egentligen inte vill veta hur det går. För jag tror inte att det kommer att gå särskilt bra. Inte för pappan i alla fall.

Korparna handlar om en 12-årig pojke som växer upp på en bondgård i skuggan av en pappa som inte mår särskilt bra. Att pojken har läshuvud och tittar på fåglar är inte något som står särskilt högt i kurs i samhället där han bor, där det viktigaste är att kunna trimma sin moppe ordentligt. Oket att ta över bondgården när han blir vuxen vilar tungt på pojkens axlar. Pojken har en lillebror och en mamma som försöker orka, men som ibland bryter ihop. Nej, det är inget som är särskilt uppmuntrande i den här berättelsen än så länge.

Men jag hoppas på den nyinflyttade Stockholmstjejen! För nu har hon dykt upp i berättelsen; hon följer med pojken ut i vassen för att lyssna på rördrommen, hon följer med ut på cykelturer, hon har en pappa som lyssnar på klassisk musik och citerar filosofer. Ska det bli bättre nu? Eller är hon katalysatorn som gör att det verkligen barkar åt helvete?

Jag fortsätter läsa. Och vända pannkakor…

Riktigt smör ska det va!

Lämna en kommentar

Under Debutanter, Läsande