Recension: Hemman av Magnus Dahlström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2018.

Magnus Dahlström är tillbaka med en roman om en avlägsen trakt. Annika Koldenius känner igen det stilla obehaget och njuter av att inget egentligen förstå.

Magnus Dahlström har som författare den där förmågan att skapa något helt eget. Det finns alltid något vagt obehagligt i berättandet, något skevt, alltid något som inte är riktigt som det ska. Jag minns mitt första möte med Magnus Dahlström i ”Spådom”, där jag hade svårt att läsa vidare på grund av det tunga obehag jag kände och som fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen. Till slut gav jag upp, eftersom den inte gick att läsa i de småportioner som den småbarnsförälder jag var då, utan krävde ett annat slags tillvänjning.

I vanliga fall tycker jag om att känna mig inbjuden som läsare. Jag vill förstå det jag läser. Och jag har lite svårt att få grepp om ”Hemman” tills jag inser att det nog är det som är meningen. ”Hemman” är inte en berättelse som läsaren ska få grepp om. Det är en berättelse som bara sker. Läsaren får röra sig helt i utkanten, får förbli en utböling i den trakt som Magnus Dahlström skildrar. Det är först när jag ger upp tanken om att förstå, som något litet börjar klarna. Och först då kan jag verkligen njuta av läsningen och det dahlströmska noggranna exakta.

I ”Hemman” stannar Magnus Dahlström i en avlägsen trakt, kanske en ö. Det går en färja i alla fall och det luktar hav och det finns klippor och skog. Och det finns gårdar. Och på gårdarna bor det människor. Ja, i hela ”Hemman” myllrar det av människor med olika namn som liknar varandra och också här får jag efter ett tag inse att nej, det är nog inte meningen att jag ska få grepp om människorna heller, vad de heter, vilka de alla är och i vilken relation de står till varandra. Det är något större som Magnus Dahlström far efter. Något mycket större. Det är som att Magnus Dahlström lyft blicken till det kollektiva, till skillnad från de senare romanerna, där han borrat sig inåt i enskilda människor och deras relationer till andra runt omkring dem. Men han gör det på sitt vanliga vis. Det finns ett bekant obehag som bara växer och växer i ”Hemman”. Magnus Dahlström är ju alltid oerhört skicklig i att fånga just det: en känsla av annalkande undergång. Och han gör det med så små medel. Det som borde vara helt normalt, det vardagliga i hemmet – en deg som jäser, en keps som skaver under armen, någon som borstar någons hår – blir istället till en fara, ett hot. Det är stillheten i Magnus Dahlströms berättande som blir hotande, stillaståendet i hans extrema fokus på detaljer. Som om alla bara väntar på något, fast de inte riktigt vet vad och inte kan göra något åt det.

I ”Hemman” tar Magnus Dahlström sitt berättande till en plats som han inte varit på tidigare, mer ogreppbart. Men ibland tycker jag helt enkelt också att det blir alltför konstigt, att jag ändå kanske borde förstå något, fast nä. Så är det ju att vara människa: att man också behöver förhålla sig till andra människors verklighet och vad de anser vara sin verklighet. Det är inte alltid det överensstämmer.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Själarnas ö av Johanna Holmström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 20 januari 2018.

En roman om kvinnor på mentalsjukhus som behöver skrivas om och om igen. Men Annika Koldenius saknar nerv i Johanna Holmströms vackra prosa.

Det börjar så bra. I inledningen, där Johanna Holmström talar om hur hon hittat fram till historien om kvinnorna på Själö, finns en saklig nerv. Kvinnor och mentalsjukhus. Läkarnas makt och detta experimenterande på och tuktande av kvinnors kroppar. När Johanna Holmström sedan börjar berätta om sina kvinnor, så finns inte den nerven kvar, utan snarare en melankolisk och uppgiven romantisk prosa. Det är synd.

Själarnas ö” består av tre delar, som alla har kvinnor som berättare. Det gemensamma är platsen de kommer till: mentalsjukhuset Själö. Det är Kristina, som 1891 dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem; Elli, som 1934 begår brott och är för livlig; och sköterskan Sigrid, som vill vårda dem och som också en gång drabbas av livets olycka.

Johanna Holmström har ett vackert och långsamt sätt att skriva. Ibland drabbas jag av läsleda när historien inte är på väg åt något särskilt håll mer än att beskriva den apatiska vardagen på sjukhuset. “Själarnas ö” är en habilt skriven roman, inget som skaver och inget som gör motstånd. Men jag saknar nerv! Att läsa en sådan här historia borde göra ont, men det gör det inte. Bara vid ett fåtal tillfällen värker det till och blir precis så där omskakande så att man knappt kan läsa. Men det borde varit fler, känts mer.

Men! “Själarnas ö” är kvinnohistoria som måste skrivas också på skönlitterärt vis. Så det måste jag ändå tacka Johanna Holmström för. Tack för att du hjälper till att inte låta dessa historier glömmas bort.

 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Årets bästa böcker 2017

Texten också publicerad i Borås Tidning 9 december 2017.

1. Mödrarnas söndag av Graham Swift

Översättning: Hans-Jacob Nilsson

Det är något visst med engelska herrskap- och tjänstefolkskildringar. ”Mödrarnas söndag” skildrar en enda ödesmättad dag i den unga kammarjungfrun Jane Fairchilds liv. Året är 1924 och efterdyningarna från Första världskriget är starka. Graham Swift skildrar teman som klass och makt, frihet och ofrihet med utsökt känsla för detaljer. Och det är också en roman om författande och läsning, bara en sån sak!

2. Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbeck debuterar med en roman om den moderna kvinnans olika roller i förhållande till mannen: den vårdande, den åtråvärda, modern. Allt skrivet med en lakonisk och skoningslös blick.

3. Swing time av Zadie Smith

Översättning: Niclas Nilsson

Swing time är en underbar roman om två flickor som älskar att dansa och som växer upp på fel sida av London. Genom dem utforskar Smith rasism, kön, klass och livsdrömmar.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 11 oktober 2017.

”När reglerna slutat gälla” är en berättelse om när livet inte blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en välskriven men glättig skildring, där sorgen inte får ta tillräcklig plats.   

Att vilja ha allt. Att vilja ha kakan kvar och samtidigt vilja sluka den. ”Du kan få allt, bara du jobbar tillräckligt hårt! Det händer bara på DIG!” Men ibland händer det som inte får hända, det du inte har kontroll över. Livet slår till med en storslägga och sveper undan fötterna på dig.

Självklart finns det en stor igenkänning hos mig i Ariel Levys berättelse ”När reglerna slutat gälla”. Jag är också född på 1970-talet, jag är också journalistutbildad, jag trodde också att jag kunde få allt bara jag ansträngde mig och att inget ont kunde hända mig. I det senare hade både Ariel Levy och jag grundligt fel. Ariel Levy blir en prisbelönt och framgångsrik journalist, gifter sig med den perfekta drömkvinnan och reser jorden runt för att skriva reportage för prestigetidningen The New Yorker. Hon blir gravid på första försöket när hon och frun äntligen bestämmer sig för att det är dags att skaffa barn. Pappan till barnet lovar dem ekonomisk trygghet för lång tid framöver. Men så inträffar katastrofen: under en reportageresa till Mongoliet får Ariel Levy missfall i femte månaden och när hon kommer hem upptäcker hon att hennes fru dolt en grav alkoholism. Kort därefter drar sig pappan till det dödfödda barnet ur ytterligare försök. Så under en månad förlorar Ariel Levy det mesta av det hon trott sig veta om sitt liv: en ekonomisk trygghet, en fru, ett barn.

Ariel Levy skriver precis sådär roligt och lättsamt om svåra självupplevda saker som bara amerikanska skolade journalister kan. Några andra är Elizabeth Gilbert (”Eat Pray Love”), och Joan Didion (”Ett år av magiskt tänkande”) för att nämna några exempel. Och ja, jag klumpar faktiskt ihop just dem i en liten klump, för det finns gemensamma nämnare mellan dem och det är just det att kunna beskriva den djupaste sorg med ett slags naken öppenhet, svart humor och sarkasm som kommer ur ett grundläggande självförtroende och en självklarhet i att man har en plats i samhället oavsett hur jävligt livet är och blir. Men där Joan Didion har allvar och djup och Elizabeth Gilbert en rejäl skopa humor som får läsaren att ibland asgarva, har Ariel Levy enbart en glättighet som inte biter på mig. ”Jag går inte på det!” Vill jag ropa till henne. ”Jag tror inte på din version!”

”När reglerna slutat gälla” rymmer många berättelser. Det handlar om när livet inte riktigt blir som man tänkt sig, men det är också en uppväxtskildring och samtidigt en stor feministisk berättelse om att våga tro på sig själv och sin förmåga, och att inte låta någon stoppa en för att nå sina mål. Det är också en berättelse om parkärlek, även om det just i detta fall handlar om lesbisk kärlek. Men det är väldigt lite som handlar om den där sorgen som står nämnd på baksidan, och som är upptakten till hela boken. Samtidigt är det otroligt välskrivet på ett sätt som bara riktigt skickliga amerikanska journalister kan skriva, och lättläst att jag bara flyter med. Men lite snopen är jag nog att själva sorgen fick så lite plats.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Jag ska ge ut En dikt om Dan som bok!

Texten ursprungligen publicerad på Bokcirklar.se

I våras skrev jag 100 kärleksdikter på 100 dagar på bloggen EN DIKT OM DAN (https://endiktomdanblog.wordpress.com). Och nu ska dikterna bli bok, inte bara blogg. Det är så många läsare som har hört av sig och tyckt om dikterna, så jag vill ge dem möjligheten att också kunna köpa alla dikterna som bok.

Innan jag skrev dikterna till EN DIKT OM DAN så hade jag aldrig skrivit poesi förut. Men vad gör man inte när man är kär och vackra ord bara bubblar inuti en? Det gick inte att stoppa, helt enkelt.

Jag ska ge ut diktsamlingen på egen hand, inspirerad av min författarkollega Peo Bengtsson, som till vardags skriver prosa (senast Min bästa väns fru, 2017), men som  i somras också egenutgav en liten poesibok: “Bok för stjärnklara nätter”.

Jag har gett ut böcker på vanliga förlag tidigare, men det är något med just de här dikterna som gjorde att jag ville ge ut dem själv och ha mer kontroll på processen. Jag har faktiskt inte ens brytt mig om att skicka dem till något etablerat förlag.

Nu ska jag bara fundera på inlaga, omslag och papper. Om den ska vara inbunden, eller häftad. Och förhoppningsvis kommer boken finnas till försäljning om en månad eller så.

“EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” får den väl heta, då…
Eller har någon något bättre förslag?

Hurra! Jag ska bli med diktsamling! Det trodde jag inte för en vecka sedan. Se där!

Tillägg: Nu går ”EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” att köpa på antingen Bokus, Adlibris eller på Books on Demand. Men beställ den gärna till ditt bibliotek också.

2 kommentarer

Filed under Poesi, Skrivande

Recension: Flyktväg av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 september 2017.

En roman som är sannare än verkligheten. Annika Koldenius fullkomligt golvas av Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”.

Ibland är fiktionen verkligare än verkligheten. En roman kan faktiskt vara sannare i sin beskrivning av det som händer i världen än vad ett nyhetsreportage eller en dokumentärfilm kan. Det sker nämligen ofta en förtätning i den påhittade berättelsens skeenden, personer och platser, en koncentration i detaljerna, och i just den sortens förtätning skärps sanningen. Och det behövs verkligen i en samtid där vi vant oss så mycket vid bilder på svältande barn, sönderbombade städer, blodiga golv på sjukhus där läkare förtvivlat försöker få resurserna att räcka till, att vi blivit helt avtrubbade på just den sortens sanning. Räddningen för att förstå världen är då romanens förtätade sanning och särskilt när det är så bra som det är i Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”. Jag blir nämligen helt golvad av berättelsen om en familj som drabbas av krigets konsekvenser.

”Flyktväg” utspelar sig i ett land någonstans i Centraleuropa, i en tid som liknar vår. Flyktingar söker sig till landet för att undkomma sina egna krig, men de är inte välkomna. De som ändå kommer dit förs till fångliknande läger. Ett krig bryter därför ut mellan landet och Samfundet. Det som Torbjörn Flygt gör så fantastiskt bra i ”Flyktväg”, är att varken försöka beskriva krigets fasor bland soldater eller glorifiera soldaternas hjälteinsatser för den ”rätta sidan”. Spelplatsen för romanen är inte heller bland militärtrupper eller fångläger, utan de finns bara som fond för det som Torbjörn Flygt vill berätta. Istället lägger Torbjörn Flygt berättelsen på en avlägsen gård utanför en liten by, där pappan blivit tvångsinkallad och där nu bara mamman, sonen och två vuxna döttrar finns lämnade kvar. De hoppas på att kriget snart ska ta slut, att pappan ska återvända och att allt ska bli som förut.

”Flyktväg” är en moralisk berättelse som väcker frågan hos läsaren: vad skulle du själv gjort? Mitt i natten väcks sonen i familjen, som kallas Hart, av att hans hund har hört ett ljud och ute på fältet ser han två gestalter komma gående i den djupa snön. Det är en mamma och ett litet barn. Han förstår att de är flyktingar som rymt från fånglägret som ligger en bit bort, och ger dem därför en tillfällig sovplats i ladan så att de inte ska frysa ihjäl. På morgonen får resten av familjen reda på vad som hänt och frågan ställs: ska de gömma flyktingarna med risk för att själva råka illa ut, eller ska de ange dem? De som gömmer flyktingar straffas hårt. Familjens val får självklart konsekvenser. Men kanske inte vad de själva förstår omfattningen av.

Det här är så fruktansvärt bra! Det var länge sedan jag blev så fullständigt uppslukad av en berättelse, så fullkomligt indragen mellan raderna i en bok att det känns som om jag befinner mig mitt på gårdsplanen, djupt nersjunken i snön, tillsammans med Hart. Det är konstant spännande, eftersom hotet utifrån alltid finns närvarande och så fort jag läst klart sista sidan vill jag leta upp något att skrubba mig med. Det är som att det ligger en hinna av omänsklig smuts över hela mig som jag vill skrubba bort med rotborste, stålborste, vadsomhelst!

Torbjörn Flygt balanserar mycket skickligt på en gräns för vad läsaren tål vad gäller hemskheter. ”Flyktväg” är också berättad på en kärv och filmisk prosa som förstärker effekten av berättelsen. Det behövs inga överlastade beskrivningar av händelser eller känslor, det räcker gott med några få ord för att scener ska bli tydliga. Och Torbjörn Flygt faller inte heller i fällan att sno ihop ett varsamt slut. Snarare ökar anspänningen mot slutet, och precis när läsaren tror att nu får det väl ändå vara över, så kommer den sista maktdemonstrationen. Torbjörn Flygt, vad du kan skaka om mig!

Torbjörn Flygt använder motsatsparet avstånd – närhet på ett intelligent sätt i ”Flyktväg”. För Hart har stått och spanat på fånglägret på avstånd många, många gånger, sett hur kvinnor och barn blivit misshandlade – det är nästan som att stå och titta på en film. Men när två riktiga människor kommer in på hans egen gård, så är det omöjligt att låta bli att handla. Kriget skapar också andra avstånd mellan människor. Mellan de som finns kvar och de som blivit inkallade, mellan de som väljer att handla och de som väljer att se åt andra hållet, mellan de som har makten och de som inte har. Närheten finns i de mänskliga relationer som ändå finns, i de brev som skickas hem från fronten, i den kärlek som måste finnas bland de som är kvar för att kunna stå ut och överleva. Men också den fysiska närheten när människor ska samsas på liten yta.

Ytterst så beskriver Torbjörn Flygt i ”Flyktväg” konsekvenser av människors handlande och vilket lidande det kan leda till, men samtidigt är också ”Flyktväg” en berättelse om stor godhjärtenhet och uppoffringar i godhetens namn. Ytterligheterna av mänskligt handlade, om man så vill. Och jag tycker mycket om att Torbjörn Flygt väljer det berättarperspektiv han gör, att han berättar från Harts perspektiv, och inte ur flyktingarnas. Det är smart, för att inte säga avgörande, för på så sätt blir ”Flyktväg” en berättelse som är lättare att ta till sig för någon som identifierar sig med den som skulle kunna gömma flyktingar, snarare än att vara flykting själv, vilket jag förmodar att de flesta läsare i vår förskonade del av världen gör.

”Flyktväg” är en bok som känns i kroppen, som smyger sig in under huden, och blir därför en berättelse som är sannare och verkligare än det som händer i världen just nu. Sanningen skärps i förtätningen. Ja, det är så fruktansvärt bra skrivet av Torbjörn Flygt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Sista gästen av Andreas T Olsson

Recensionen också publicerad i Smålandsposten.

”Sista gästen” är en berättelse med en riktig knorr. Annika Koldenius imponeras av romandebuterande Andreas T Olsson.

Det finns vissa romaner som man vill läsa om när man läst sista sidan för att författaren just presenterat något för läsaren som ställer allt på ända. Egentligen är det faktiskt inte schysst att luras på det där sättet. Men samtidigt är det himla uppfriskande som omväxling. Det är inte så ofta det händer, nämligen. Men i ”Sista gästen” använder sig Andreas T Olsson av just det greppet – och det på ett snyggt och haktappande sätt. Det är nämligen inte så att Andreas T Olsson far med osanning. Han låter bara sin berättare avstå från att berätta alla detaljer i bilden fram tills de sista sidorna.

Andreas T Olsson är skådespelare på Dramaten och romandebuterar nu med ”Sista gästen”. Det är en berättelse om Thomas Rapp, som till stor del utspelar sig på restaurangen KB i Stockholm. KB är en förkortning för Konstnärsbaren. Där möter Thomas Rapp gästerna Sara och Henrik, som verkligen är de mest fantastiska gäster enligt Thomas Rapp. Thomas Rapp har också en före detta flickvän Ellen, som flyttat till Örebro. Men det är Henrik och Sara han verkligen bryr sig om. Ja, läsaren får verkligen lära känna Thomas Rapp. Hur han tittar på tvättmaskinen när han tvättar. Vad han tycker om konstnären Lennart Jirlow. Varför han slutade läsa litteraturvetenskap. Vad han tycker om felaktiga undertextningar. Och varför han tycker så mycket om Sara och Henrik.

”Sista gästen” är rolig, på ett lågmält sätt. Skojsig och enerverande på samma gång. Och det gäller att hänga med i svängarna. För det svänger, både i berättelsen och i språket. Den lätt skruvade tonen är mycket snillrikt uttänkt och konsekvent genomförd. Det finns en förnumstighet, som ihop med något absurt klämkäckt gör att jag vill ha min bettskena till hands när jag läser. Ibland går nämligen både Thomas Rapp och berättarens språkliga ton mig på nerverna. Fast på ett sätt passar det faktiskt också bra ihop med historien. Men enerverande är det. ”Sista gästen” är ungefär som en kombination av Erlend Loe och faktiskt en annan författande skådespelare: Jonas Karlsson.

”Sista gästen” är en smart historia med knorr på slutet. Och den där knorren som ska överraska läsaren på slutet är vitsen med hela romanbygget. En liten invändning bara: jag tycker det märks ibland att knorren är poängen. Andreas T Olsson har svårt att göra ”Sista gästen” riktigt intressant på alla sidor och ibland gäspar jag och tänker: Varför berättar han det här om Thomas Rapp? Är det för att fylla fler sidor? Det är inte, inte bra när läsaren tänker så. Fast – med den knorren är nästan allt förlåtet. ”Sista gästen” är en mycket imponerande debut från en författare som vet hur man kommer på en berättelse med knorr.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Några tankar om Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen

Jag blir förtjust i Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens skrivprojekt så fort jag hör talas om det. Men undrade samtidigt: hur gör de? hur skriver man ihop med en annan människa? Visst – flera kända författarduor finns i deckargenren, men i dikt? Jag har haft föreställningen om att poesi är en enda människas röst. Har jag fel? Ja, är svaret på den frågan. Naturligtvis. Poesi är det man bestämmer att det är.

Skrivprojektet blev till slut en diktsamling i tre delar som heter ”Ömhetsmarker”, utgiven på Schildts & Söderströms. Lina Hagelbäcks ord är jag bekant med sedan hon blev nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för Violencia. Ulrika Nielsen är en ny bekantskap. Därför är det också lättare för mig att upptäcka var Lina Hagelbäck bidragit. Eller – vad jag tror att hon bidragit. Nej – jag måste sluta med en sådan läsning genast och bara låta mig färdas med orden.

Vänskapen! Åh, den kvinnliga vänskapen. Att skapa sitt eget rum och språk dit ingen annan har tillträde. Så uteslutande, så underbart. Men jag känner mig ändå inbjuden i universumet som Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen skapat. Vissa rader etsar sig fast. Igenkänning av tillstånd.

Egentligen är jag mest förtjust i del 1, som till stor del består av dialog. Där är samtalet och projektet mellan de två vännerna tydligast. Jag tycker nämligen om att det syns att det är två som skrivit. Jag undrar där: varför hemlighålla vem som skrivit vad? Samtalet är nyckeln! Vänskapen på raderna väcker en molande avundsjuka hos mig: att fylla i varandras ord och tankar. Så sällsynt det är att hitta någon som är sådan som en själv och förstår! Någon man kan sammansmälta med.

Som själv skrivande människa förundras jag också över ordlekarna i dikterna – associationerna, det främmande, som kan avbrytas av konkreta bilder. Men tvärsigenom alla ord – vänskapen. Kapitulationen inför vänskapen och att ge sig själv till en annan människa på ett vis som inte är av sexuell natur, men ändå är så nära man kan komma. Jag behöver dig! Jag kan inte vara utan dig! Det är du och jag.

Lämna en kommentar

Filed under Poesi, Recensioner, Svenska författare

Recension: Kända och underliga ting av Teju Cole

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juni 2017. 

Den nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole har på kort tid etablerat sig som en viktig skildrare av samtiden. Cole slog igenom på svenska 2013 med romanen ”Öppen stad”, debutromanen från 2007 ”Varje dag är tjuvens dag” kom på svenska 2015. Nu kommer essäsamlingen ”Kända och underliga ting” (”Known and strange things”, 2016) på svenska i en fantastiskt känslig och fint genomförd översättning av Erik MacQueen.

Blick, bildning, rörelse. Det är tre nyckelord som kännetecknar Coles essäkonst. För det är verkligen en konst! Jag tillåter mig att bli hänförd och hänryckt! Hans fallenhet att se och registrera det som händer omkring honom; hans tilltro till kunskap som öppnare; förmågan att koppla samman: det lilla med det stora; dåtiden med nutiden. Att kunna se sambandet! för att säga ungefär som Margaret Schlegel i ”Howards End”. Och lägg till det ett vackert gravallvar inför mänskligheten och konsten som genomsyrar texterna – kunskap och bildning är viktigt! Och kanske ännu viktigare i vår tid av faktaresistens och bildningsförakt, säger jag. Han avfärdar inget. Är nyfiken på allt.

Vad handlar det om då? Mänskligheten, svarar jag. Att se på nutiden genom dåtiden, via en dialog med konsten och platser och människorna däri. Här finns essäer om Schweiz, Obama, Instagram, Tomas Tranströmer, dofter, nigerianska lynchmobbar, Palestina, tortyr, sorg, vad fotografi är, om amerikansk längtan efter enkelhet, om att finna tröst i litteraturen. Det finns en nyfikenhet och öppenhet i hans tanke och en förmåga att inkludera läsaren, snarare än att briljera och utesluta. Han har också den där förmågan att sätta ljus på något vardagligt och få det att bli magiskt. Som i essän ”Främmande kontakt” om fotografiserien ”Touching Strangers”, där han belyser att känseln är det enda av våra sinnen som är reflexivt. Att röra någon innebär att man också blir berörd. Ja, just ja!

Men det jag tror jag älskar Teju Cole allra mest för, är att han tänker och skriver genom att föra dialog: med samtiden, med dåtiden, med både gamla och nya författare, fotografer och konstnärer. Essäerna börjar inte sällan med ett citat från någon, som han därefter svarar på och reflekterar kring. Eller att han ser samband på nya sätt med viss skarp humor, som i ”En läsares krig”, där han skriver om de första meningarna i kända romaner för att belysa drönar-attacker. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ack. En auktoriserad attack jämnade floristen med marken.”

”Kända och underliga ting” är uppdelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. De har alla lite olika karaktär. Läst och På plats utgår mer från personliga erfarenheter, i Sett finns en djup kunskap om fotografi och bildkonst. Jag tycker särskilt mycket om delen Sett. Här kommer Teju Coles djupa kunskap om fotografi och konst fram ordentligt. Här reflekterar han till exempel med stort allvar kring Instagrams fördelar och nackdelar: det moderna sociala fotograferandet, det kvadratiska fotots möjligheter (”diagonaler får en ny styrka”) och kvalitet kontra kvantitet. Han testar Snapchat och reflekterar kring förgänglighet. Här finns också utrymme för reflektion kring bildens betydelse i kommunikationen i vår digitala värld.

Visst borde Cole gått i dialog med några fler kvinnor. Det är det enda som drar ner känslan av läs- eufori. I ”Kända och underliga ting” är flera essäer uppkallade efter mansnamn, men ingen kvinna har fått en egen. Framför allt är jag förvånad när det gäller kapitlen som handlar om fotografi, där det finns flera framstående kvinnliga moderna fotografer utöver en av de få som nämns, inte bara Nan Goldin. Däremot så nämns många kvinnor i de övriga essäerna. Susan Sontag, till exempel. Toni Morrison. Och så länge Virginia Woolfs namn dyker upp lite här och där, så är jag i alla fall hyfsat nöjd med kvinno-representationen i ”Kända och underliga ting”.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande