Recension: Se på oss nu av Geir Gulliksen

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 15 september 2018.

 

Geir Gulliksens nya roman är en fantastiskt bra och smärtsamt intim berättelse om den moderna relationsmänniskan. Annika Koldenius har läst.

Geir Gulliksen slog igenom stort i Sverige 2016 med ”Berättelse om ett äktenskap”, som handlade om ett sönderfallande äktenskap berättad ur den lämnade mannens blick. Den nya romanen ”Se på oss nu” undersöker också mannen och kvinnan i äktenskapet och hur relationer uppstår för att sedan gå sönder. Förvånansvärt enkelt, blir svaret ännu en gång.

Huvudpersonen i ”Se på oss nu” Hans Kaasajordet är 50 år och lyckligt gift. Han har tidigare lämnat en relation och ett barn för att skapa ett nytt äktenskapligt liv med Ingunn, fått ett barn med henne också. Men ändå dras han till den betydligt yngre nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. I början är han inte alls intresserad av att inleda en relation, men han är nyfiken. Hon verkar ju villig, så varför inte passa på. Det är egentligen inget fel på det han har, bara lite vardagstrist sådär och så kommer något nytt, man får syn på sig själv ur en annan människas blick, blir lite mer spännande. Hans har en samtida norsk fiktiv parallell-make i Nina Lykkes rosade roman ”Nej och åter nej”. För liksom Nina Lykkes karaktär Jan, ser inte heller Hans relationen som ett problem: man kan väl både ha fru och älskarinna och inte borde väl hustrun misstycka om det leder till att man blir en bättre och gladare make?

Geir Gulliksen skriver fram berättelsen i ”Se på oss nu” genom att låta både Hans, men även den bedragna hustrun Ingunn, få egna röster och låta dem resonera kring sina egna känslor och handlingar, helt utan ett förskönande överjagets censur. Jag tycker så mycket om Geir Gulliksens förmåga att inte värja för det fula i människan och jag känner mig fullständigt nedkladdad av intimitet när jag läser, för det är så fantastiskt bra och så smärtsamt fult och ärligt skildrat. Gulliksen låter människorna i ”Se på oss nu” leva inuti sin egen lilla känslobubbla; en egocentriskhet utan medkänsla, och hur man inför sig själv rättfärdigar handlingar som inte är moraliskt försvarbara, eller helt enkelt bara aningslöst låter bli att se konsekvenserna av.

Det är också listigt av Geir Gulliksen att låta Hans Kaasajordet arbeta på en PR-byrå som hjälper bland annat politiker med att skapa nya mediebilder av sig själva. Ja, denna självupptagenhet finns även som tema här: att ge sig själv en uppdaterad image genom kanske lite nya kläder, ett nytt budskap, eller varför inte en ny relation?

Det är fullständigt känslomässigt utmattande att läsa Geir Gulliksens nya roman ”Se på oss nu”. Är det sådana här vi blivit, den privilegierade moderna relationsmänniskan, tänker jag gång på gång, medan jag slukläser sida efter sida. Det är som att alla personer i ”Se på oss nu” liksom flyter utanpå sina egna spegelbilder, fullt upptagna av de egna känslorna, utan att reflektera över andras. Och med vilken lätthet man kan gå vidare till nästa famn, vilken som helst, bara för att slippa vara ensam, som Hans Kaasajordet också formulerar det mot slutet. Och det är då det blir riktigt smärtsamt. Ingen vill vara ensam. Men då behöver vi nog sluta titta oss i spegeln hela tiden.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 10 september 2018.

Gun-Britt Sundström är en rolig och skarp iakttagare i sina dagböcker 1965 – 1978. Annika Koldenius läser glupskt om skrivliv och annat liv i ett tidsdokument där somligt ändå är oföränderligt.

“Skrivliv” börjar med utropet: “Jag ska skriva en roman.”. Det är en blott tjugoårig studentska i Uppsala som skriver orden högt i sin dagbok, liksom för att pröva dem. Vi vet ju naturligtvis redan hur det går, även om studentskan själv inte vet det när hon skriver det 8 november 1965. Hon gör en uppmärksammad debut 1966 med “Student -64”, går sedan journalisthögskolan och får arbete på DN:s kulturredaktion under Olof Lagercrantz, hon väcker debatt och skriver fler uppmärksammade titlar som “För Lydia” (1973) och “Maken” (1976), den största succén av dem alla.

Gun-Britt Sundströms publicerar i “Skrivliv” utdrag ur sina dagböcker mellan 1965 och 1978. Och även om hon skriver i inledningen att det är “ett hårt redigerat urval”, är det ändå förvånansvärt öppenhjärtiga och förbannat roliga anteckningar som vi får ta del av. Dagböcker alltså! Det finns något förbjudet härligt och voyeuristiskt i att läsa en annan människas dagbok, hur redigerad den än är av författaren själv. Det hemliga nyckelhålsgluttandet. Det intima att titta in i en annan människas tankar om sig själv och sitt varande. För att skriva dagbok är till syvende och sist ett ganska självupptaget behov: att skriva om sig själv till sig själv för att förstå det man är med om. Några sidor efter jag tänkt denna tanke kommer mycket passligt raderna: ”När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift.”

“Skrivliv” är fantastisk läsning på så många sätt. Som dagbok är “Skrivliv” helt enkelt ett tidsdokument skrivet mitt i, inte ett dunkelt försök att minnas hur det var, och det gör den till en unik läsning eftersom dagböckerna är så omfattande och ärliga. Och Gun-Britt Sundström är en sådan skarpsynt och humoristisk iakttagare av både sig själv och människorna i Stockholms kulturelit under den tiden. “Så lite som ändrats!”, tänker jag tyvärr också när hon beskriver maktkamper och kåta män i olika storlekar och former i diverse sammanhang.

Men “Skrivliv” handlar inte bara om skrivandet och arbetet på DN. Jag tycker mycket om att Gun-Britt Sundström delar med sig av betydelsen av sina kvinnliga vänner och lite av innehållet i deras förtroliga samtal. Och jag tycker mycket om hur hon beskriver velandet och vacklandet i åren mellan 20 och 30 – vad ska det bli av mig? Författare, journalist, litteraturvetare, latinare, översättare; mamma eller inte, och så det där med kärleken! Och det motstridiga i att vilja bli uppmärksammad för det man skriver, men samtidigt vilja skydda sig mot uppmärksamheten. Och åh, vad jag känner igen mig i Gun-Britt Sundströms att vilja ha ALLT! Varför måste man välja! Tiden som inte räcker till, livet som inte räcker till. Denna sprudlande livsaptit ändå, som hon skriver så fantastiskt bra.

“Skrivliv” är en måste-läsning för alla Sundström-älskare. Men bör också läsas för att påminna sig om att många funderingar och upplevelser är oföränderliga, oavsett tid.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Nelly B:s hjärta av Aris Fioretos

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 september 2018.

”Mary” var en utmärkt roman – men varför skriva den en gång till? Annika Koldenius tröttnar på Aris Fioretos nya bok ”Nelly B:s hjärta”.

Jag älskade Aris Fioretos förra roman ”Mary” och utnämnde den också rättvist till en av årets bästa romaner 2015. Det var något med det långsamma vackra språket som stod i sådan kontrast till den helvetiska skildringen; beskrivningen av Marys smärta i att vara fången i sin kropp, både genom yttre påverkan från det isolerade och våldsamma livet på den grekiska fängelseön, men också genom inre påverkan i en graviditet som till varje pris måste döljas. Berättelsen var en outhärdlig långsam resa mot en oundvikligt tragisk final.

Det finns flera likheter mellan ”Mary” och ”Nelly B:s hjärta”, så många att jag nog tycker att Fioretos skrivit samma roman en gång till, bara förlagt den till en annan tid, annan plats, annan kvinna. Här finns samma fångenskap i kropp, samma fångenskap i tid, samma resa mot ett oundvikligt slut. Men där “Mary” fångade mig och gnagde sig in under min hud, finner jag “Nelly B:s hjärta” förvånansvärt ointressant.

Romanen “Nelly B:s hjärta” börjar när Nelly Becker får beskedet att hennes hjärta är alltför klent för att fortsätta flyga med. Året är 1924. Det är Berlin efter kriget. Beskedet är svårt för Nelly B, som är en av Tysklands första aviatriser och som lever sitt liv bland mekaniker och motorer på Johannisthals flygfält. Efter beskedet lämnar hon både make och flygfält för att demonstrera motorcyklar på BMW. Här blir “Nelly B:s hjärta” till en kärleksroman, för Nelly träffar snart Irma, inser att kärleken finns i en kvinnas famn, lever upp lite grann. Men hennes hjärta blir trots kärleken allt klenare.

”Nelly B:s hjärta” är en historia berättad i jag-form, en stilla tillvaro i att försöka finna sig i sitt öde, där känslorna är lika distanserat lågmälda som Fioretos prosa är vackert artig. Ja, det är nog den där högstämda artigheten i prosan som ställer till det för mig. Prosan står liksom och bockar och bugar, men kommer aldrig riktigt nära. I vissa stycken känns “Nelly B:s hjärta” dessutom nästan som en parodi på en kärleksroman, till exempel när Nelly och Irma ligger nakna bredvid varandra och benämner olika kroppsdelar på engelska, en lek som övergår i “sweetness” när de närmar sig “groin”. Och trots att kärleken mellan Nelly och Irma är nog så het, så blir den bara kysk hos Fioretos, eftersom Fioretos är irriterande undflyende i “inte”-formuleringar som får mig att vilja utbrista ”har man sagt A får man säga B!”. Som när han låter Nelly säga: ”Jag tänker inte berätta om vecken.” Och: ”Jag skall inte skildra vad två människor kan göra med persikomarmelad.” Nähä, strunta i det då. Ibland närmar det sig också pekoral, när Fioretos låter Nelly B formulera sig förnumstigt kring jämställdhet.

Det finns säkert läsare som kommer tycka att “Nelly B:s hjärta” är en alldeles förtjusande roman och som kommer älska Fioretos långsamt artiga stilfulla prosa, det stillastående tillståndet av förälskelse och dödsångest, den långsamma vandringen mot det ofrånkomliga slutet. Men denna gång är jag inte en av dem.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Syskonen av Tessa Hadley

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 24 augusti 2018.

”Syskonen” är Tessa Hadleys första roman på svenska, men förhoppningsvis inte den sista. Annika Koldenius läser en roman full av avlägset sommarliv, där det magiska händer i barnens berättelser.

Det är en väl använd kliché i berättarsammanhang: Fyra syskon ska med sina familjer semestra ihop i släktens sommarhus. Det är kanske sista gången, huset är i behov av modernisering, men det finns inga pengar att göra förbättringar. Roland byter fruar hela tiden, och nu har han med sig sin nya fru Pilar; Alice och Harriet är både man- och barnlösa; Fran har två barn med musikern Jeff, som ”glömt bort” semestern och är ute på turné.

Tessa Hadley gör dock något alldeles eget av klichén. Hon fyller sina gestalter med så mycket liv och rörelse att jag finner mig själv alldeles uppslukad i de vardagliga bestyr och familjeträtor som det lättjefulla sommarlivet innehåller.

Tessa Hadley har verkligen en förmåga att levandegöra sina gestalter så att läsaren tror på dem. Hon gestaltar de fyra syskonen utmärkt, med återblickar till det förflutna, men hon gör något alldeles extra av barnens berättelser. Här finns det verkligt magiska gestaltat i det gränsland av framåtrörelse som finns mellan barndom och vuxenblivande, men också i det verklighetsglapp som ett avlägset sommarhus utan internettäckning kan ge, där de vuxna verkar vara på semester också från föräldraskapet.

Mellan Rolands dotter Molly och Alice bonusson Kasim växer tonårens erotiska nyfikenhet och de gör Frans barn, 9-åriga Ivy och 6-åriga Arthur, till sina förtrogna i sina utflykter. Särskilt porträttet av Ivy, brådmogen och fantasifull, är min absolut största behållning med ”Syskonen”.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Migrationer 1976 – 2018 av Gloria Gervitz

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 juni 2018.

Migrationer är en dikt som aldrig blir klar, där köttets lust och rörelsens längtan hettar sig på sidorna. Annika Koldenius njuter skamlöst.

Hur skriver man om en dikt som är i ständig förändring? Mexikanskfödda Gloria Gervitz började skriva på dikten ”Migrationer” 1976 och sedan dess har hon bara fortsatt skriva på den; det är en dikt som är i ständig förändring, publicerad i ett antal olika versioner och förmodligen kommer den alltid att vara oavslutad så länge Gervitz finns i livet. Första gången ”Migrationer” översattes till svenska var 2009, då i översättning av Margus William-Olsson och Ulf Eriksson. Den senaste versionen – ”Migrationer 1976 – 2018” – finns nu i lyhörd översättning av Hanna Nordenhök och har i denna version blivit 260 sidor. Jag kan bara förhålla mig till min läsning av ”Migrationer 1976 – 2018”, inte till någon av de tidigare versionerna. Inte heller vill jag jämföra versionerna och försöka svara på frågan om den gamla är bättre än den nya.

Jag tycker så mycket om hettan i ”Migrationer 1976 – 2018”. En närvarande fysisk hetta. Det är ett slags köttets poesi. Jag vill kalla Gloria Gervitz ”den kvinnliga erfarenhetens poetiker”, för att nästan citera Svenska Akademiens numera omtalade motivering till Doris Lessings Nobelpris. Onaniscener är återkommande, inte som skamliga, utan som äkta njutning, något självklart. Här finns också lust, längtan, hemlängtan, rader om död och moderskap, och den ständiga rörelsen, förflyttningen, som titeln också anspelar på.

Vissa dikter ger läsaren rader som etsar sig fast, och som är omöjliga att glömma. Från ”Migrationer 1976 – 2018” tar jag med mig raden: ”Varje dag är oersättlig, oförutsägbar, ofullkomlig”. Ofta är det poeterna som säger det bäst.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 9 juni 2018.

”Blixtra, spraka, blända!” är en roman i hög fart med sex, knark och skrivkramp, men som också innehåller de stora livsfrågorna. Annika Koldenius har läst.

 

Det litterära underbarnet Penny Löwe möter av en slump internetfenomenet Lola Sandman och magisk vänskap uppstår. Tillsammans åker de till London och festar (knarkar) och shoppar upp hela Pennys gigantiska förskott på nästa bok, medan de ligger med de flesta män som råkar komma i deras väg. När pengarna tar slut återvänder Penny till Sverige. Allt gott, om det inte vore för att Penny har skrivkramp efter sin sensationella debutroman som fått Augustpriset och har svårt att leverera den där nästa succéromanen. Penny har en lesbisk mamma och såklart också en egotrippad skådespelande pappa att tampas med, och hon försöker så gott hon kan efter Londontrippen att vara lite normal med en medelklassig pojkvän som tar hand om henne medan hon inte kan skriva. Det går väl sådär.

Jenny Jägerfeld debuterade 2006 med romanen ”Hål i huvudet”, men har efter det framgångsrikt ägnat sig åt att skriva för ungdomar. Hon fick välförtjänt Augustpriset för ungdomsromanen ”Här ligger jag och blöder” och tilldelades också Astrid Lindgren-priset 2017. Det finns fortfarande mycket av ungdomsroman över Jenny Jägerfelds skrivande i ”Blixtra, spraka, blända!”. Inte bara för att hon skriver om unga personer, utan för att stilen är fartig och lätt skruvad, och för att berättelsen liksom befinner sig på ytan hela tiden, alltid på väg. Berättelsen har också den där ungdomens känsla av att livet bara är nu, att man är oövervinnerlig, och att vuxenlivet bara är en kuliss som inte angår en.

Penny Löwe är egentligen en outhärdlig romanfigur. Ta vad man vill ha och lite till, utan att tänka på konsekvenser, leva här och nu, inget ansvar. Och bästisen Lola Sandman är snäppet outhärdligare, på gränsen till stygg. De är som uppslukade av varandra; en symbiotisk vänskap där man inte vet var den ena börjar och den andra slutar, och de hetsar varandra till att göra den ena galnare saken än den andra. Visst är det stundtals dråpligt, men fnisset fastnar ofta i halsen på grund av det destruktiva beteendet och den förstöraranda som Penny har i nästan alla sina relationer med andra människor.

Att läsa ”Blixtra, spraka, blända!” är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utan bara helvete och man inte ser vart man är på väg, men det är bara att hänga på och hålla sig fast hårt för att inte flyga av i svängarna. Men om man läser noga, och bortser från att det på det hela taget är en rätt bedrövlig skildring av människor, så är det en hysteriskt rolig skildring av ett slags stockholmsk kulturelit som få är förunnade att komma nära. Och om man läser ännu noggrannare, och inte låter sig bländas av farten, så finns mellan raderna de stora livsfrågorna skildrade: Vem är jag egentligen? Hur ska jag ta mig fram i livet med de förutsättningar som givits mig?

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Lincoln i bardo av George Saunders

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 maj 2018.

George Saunders roman ”Lincoln i bardo” är mer än ett mästerverk, enligt Annika Koldenius.

Hur många superlativer finns det för att beskriva en läsupplevelse? Jag vill använda dem alla! Vilken roman ”Lincoln i bardo” är! Den är mer än ett mästerverk. Den är en besynnerlig och magiskt omtumlande läsupplevelse om döden och livet, men kanske allra mest om försoning. Den liknar inget annat jag läst.

”Lincoln i bardo” utspelar sig på en kyrkogård i gränslandet mellan liv och död. Willie Lincoln, Abraham Lincolns 11-årige son, dör i tyfus. Utom sig av sorg besöker presidenten sonens krypta för att hålla sonen en sista gång innan jordsättningen. På kyrkogården finns figurer som inte ännu gått vidare till den andra sidan, eftersom de är fast i sina egna berättelser av självömkan och högmod, som de ofta ältar i upprepade monologer: slavar, präster, skurkar, mödrar – ja, alla de sorter.

George Saunders skildrar dessa figurer och deras berättelser med stor medkänsla. Men också med ett slags diskret humor, annars skulle det helt enkelt bli för mycket. Han varvar också på ett mycket skickligt sätt de fiktiva rösterna från kyrkogården med autentiska brev och texter från tiden, som med ett sakligt utifrånperspektiv beskriver händelserna kring Willies död: hur vädret var, hur makarna Lincoln reagerade, inbördeskriget. De utdragen blir ett slags andhämtning från känslokaoset på kyrkogården.

”Lincoln i bardo” George Saunders första roman, fantastiskt finkänsligt översatt av Niclas Nilsson. På svenska finns också den strålande novellsamlingen ”Tionde december” (2016). Jag hoppas nu att fler ska upptäcka Saunders. Han är en briljant skildrare av människan.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Nej och åter nej av Nina Lykke

Recensionen publicerad i Borås Tidning 19 maj 2018.

Nej och åter nej är en vass satir över medelklassens känsla av berättigande som får Annika Koldenius att sucka djupt av något slags glädje.

Åh, det var längesedan jag läste något så härligt vasst som Nina Lykkes ”Nej och åter nej”. Så där vasst så att man liksom inte riktigt kan sitta still i stolen när man läser, utan besvärat skruvar på sig med ögonen uppspärrade och munnen som ett o. Visst är det satir, men precis på rätt sida gränsen för att jag ska tänka: ”det här är ett helt rimligt scenario, människor kan faktiskt bete sig så här”. Jag suckar djupt av (skade-) läsglädje.

”Nej och åter nej” kretsar kring tre personer: det äkta paret Ingrid och Jan, som varit gifta i 25 år, samt den eviga dejtingtjejen Hanne, som också är kollega till Jan. Jan har på något magiskt manligt sätt lyckats göra karriär på ett departement och blivit chef, medan Ingrid inte tycker det är så jättekul att vara lärare längre och låter sig klivas på både av sina kollegor och de två sönerna som fortfarande bor hemma trots att de är vuxna. Men hon kämpar på, för hon och Jan ska ju bli gamla ihop och leva livet när sönerna flyttat ut. Hanne är betydligt yngre och rejält snygg, men har svårt att hitta riktigt rätt i kärleken. Hon tröttnar fort på de män hon dejtar, retar sig på den ena småsaken efter den andra, men vill gärna hitta någon eftersom ensamheten blir allt mer påträngande när alla vännerna skaffar familj efter familj.

Så. Varför är det här så väldigt bra? Jo, för att Jan råkar komma i Hannes väg på en personalfest och så är cirkusen igång. Hanne vill ha Jan, men bara lite lagom, ibland helt och hållet, ibland inte alls. Jan vill ha Hanne och Ingrid samtidigt, det är ju liksom praktiskt att både ha hus, fru, söner och älskarinna. Ingrid begriper först ingenting, men löser sedan saker på sitt eget praktiska sätt.

Nina Lykke har en sådan exakt blick för vad det är som driver Ingrid, Jan och Hanne att göra som de gör och med frejdig stil fullständigt massakrerar hon medelklassens upplevda privilegier, med livet som en oändlig godispåse där man känner sig berättigad till omedelbar behovstillfredsställelse genom att stoppa munnen full hela tiden. Jag både skrattar hejdlöst och vrider mig av ångest när Nina Lykke beskriver hur vuxna personer beter sig som barn och säger ”jag vill ha!”, och inte begriper att deras handlande får konsekvenser; både för andra, men även för dem själva. Nina Lykke faller inte heller i fällan att göra Ingrid, Jan och Hanne till karikatyrer. Nej, hon beskriver dem som riktigt mänskliga. Jag förstår dem, jag lider med dem. Det är därför det blir så rimligt och bra.

Kanske är det här väldigt norskt och privilegierat? Hur som helst är det i alla fall väldigt roligt och sylvasst. ”Nej och åter nej” är Nina Lykkes första roman på svenska. Jag vill definitivt läsa mer av henne.

2 kommentarer

Under Recensioner

Recension: Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 april 2018.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” är en ovanlig feel good-roman som får Annika Koldenius att både rodna och skratta högt.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” börjar som en helt vanlig feel good-historia. Nikki är en ung tjej som bor i London. Hon jobbar i en bar och har inte riktigt bestämt vad hon vill göra med sitt liv. En dag får hon se en annons som söker en lärare i kreativt skrivande för änkor. Hon får jobbet, trots att hon egentligen inte har någon erfarenhet.

Men sen! Oh, la la! Balli Kaur Jaswal har skrivit en helt ljuvlig historia om kvinnors rätt, kärlek, längtan och allt utspelar sig inom ett sikhiskt samfund i västra London. Balli Kaur Jaswal beskriver en grupp där männen styr, äktenskapen är arrangerade och där de äldre kvinnorna vare sig kan läsa eller skriva. Men de har berättelser. Och vilka berättelser!

Det sker egentligen av misstag, men på kursen för kreativt skrivande låter Nikki kvinnorna berätta sina erotiska fantasier. Och genom att låta deras röster bli hörda, så sätts något igång som får så kallade ”oanade konsekvenser”. Jag blir förbannad, gråter, rodnar och skrattar högt när änkorna livligt diskuterar olika saker ur grönsaksdisken.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” är en riktigt bra feel good-roman, som också ger mig insikt i hur det kan vara att vara kvinna i ett religiöst samhälle där kvinnor fortfarande inte får göra sina röster hörda. Fint översatt av Linda Skugge.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Detta ska passera av Cecilia Davidsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 maj 2018.

Cecilia Davidsson skildrar ett så vanligt liv att det verkar iscensatt. Annika Koldenius tycker om vemodet, men värjer sig för undfallenheten i ”Detta ska passera”.

Det är Sara som är huvudperson i Cecilia Davidssons nya roman ”Detta ska passera” och det är hon som berättar sin historia. Eller snarare sina historier. Mycket av det hon berättar är så vanligt så att det nästan verkar iscensatt som ”berättelsen om ett vanligt liv”. Det är upplevelserna som aupair med längtande pojkvän på skranglig telefonlinje hem till Sverige. Det är väninnor som man tappar kontakten med, begravningar av föräldrar. Det är gräl, omöjligheten att nå fram med efterföljande skilsmässa och andra kriser.

Cecilia Davidsson leker i ”Detta ska passera” med bruten kronologi. Läsaren får bara vaga ledtrådar till när i tiden som berättelsen utspelar sig. Är det nu? Eller är det återblickar? Det gör att berättelsen liksom svävar lite utan fasta konturer, men egentligen har det ingen faktiskt betydelse, för tiden är inte viktig, det är mötena och relationerna som är det viktiga. Samtidigt kommer med berättelsens gång ett slags aning om att Sara kanske inte är en helt pålitlig berättare. Ibland är det nog lite värre än vad hon vill framställa det som. Det är som att Cecilia Davidsson låter läsaren vara den där klasskamraten som Sara träffar av en slump på stan efter 20 år och svarar ”jamen det är bara bra allting”.

Cecilia Davidsson är framför allt känd som en riktigt skicklig novellist och hon har den där förmågan att med knivskarp blick fånga ett ögonblick i bara ett par ord. Vissa av kapitlen i ”Detta ska passera” skulle också kunna fungera som fristående noveller. Cecilia Davidsson har också en förmåga att sätta fingret på slumpens betydelse. Eller snarare ställa frågan om möjligheten att välja har någon betydelse alls. Hade det egentligen spelat någon roll om det där brevet som aldrig blev läst brevet hade blivit läst. Eller hade det slutat som det slutade ändå.

Det finns ett vemod i ”Detta ska passera” som jag tycker om och som känns mycket skandinaviskt. Det känns som hemma. Tryggt. Samtidigt finns det ett slags uppgivenhet och undfallenhet i Saras sätt att ta sig an livet som jag tycker mindre om och som jag värjer mig emot; ett stålsättande inför livet om verkar ”drabba” henne utan att hon verkar kunna göra så mycket åt det. Kanske kommer Cecilia Davidsson åt en öm punkt i mig genom skildringen av Sara? ”Så vill jag inte vara! Jag vill inte vara uppgiven inför livet!” Ja, Cecilia Davidsson kommer åt något där. Det gör ont att läsa. Kan man ”göra något” av sitt liv, eller orkar man bara låta det passera? Eller har man ens en valmöjlighet?

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare