Recension: Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 25 november 2016.

YouTube-stjärnan Therése Lindgren har skrivit en bok om psykisk ohälsa. En folkbildande viktig läsning för alla, tycker Annika Koldenius. 

Nej, jag skulle inte heller veta vem Therése Lindgren var om det inte vore för min dotter. När jag i mitt flickrum hade högar med Starlet och Frida och satt och klippte och klistrade recept på hur man gör sin egen ansiktsmask, har min dotter istället en enda sak: sin iPad. Hon tillhör generationen som vuxit upp med YouTube som främsta kanal för information och underhållning. 

Therése Lindgren är nämligen en av Sveriges största YouTube-stjärnor. Hon har blivit utsedd till årets YouTuber på Guldtuben både 2015 och 2016. Nu har hon bytt medium och skrivit sin första bok. Och man skulle ju kunna tro att den skulle handla om smink, det som Therése Lindgren först började vlogga om. Men istället skriver Therése Lindgren öppet och ärligt om att hon faktiskt ibland inte mår så bra psykiskt.

Boken heter rakt upp och ner “Ibland mår jag inte så bra”. Therése Lindgren berättar om hur allt började, med en panikångestattack på jobbet när hon skulle hålla en presentation – hon trodde att hon fått en stroke, för inte kan en snygg och framgångsrik tjej må dåligt? Och hon berättar om sina egna fördomar om psykisk ohälsa och konstaterar redan på bokens första sidor att psykisk ohälsa är en av våra mest utbredda folksjukdomar och att det är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. 

Therése Lindgren beskriver i “Ibland mår jag inte så bra” någonting som kan vara väldigt svårt på ett rakt, ärligt och enkelt sätt. Jag tycker om att Therése Lindgren varvar sina egna upplevelser, möten med psykologer och hur hennes sjukdom påverkat hennes omgivning med faktarutor om till exempel psykisk ohälsa och faktasidor om olika diagnostiska kriterier. Det blir en bra blandning, ett slags folkbildning (hurra!) och självbiografi på samma gång. Jag tycker att många unga (och även vuxna) borde läsa den här boken och jag tycker att många föräldrar och anhöriga skulle må bra av att läsa den här boken också. 

På det viset är ju Therése Lindgren en bra och fin förebild för min dotter. Hon visar ju att bakom den fina, sminkade ytan finns en riktig människa som ibland mår bra, men ibland inte mår så bra och att det är okej. Jag gillar att Therése Lindgren berättar om viktiga saker som kommer nå många som kanske annars fått informationen i en betydligt tristare förpackning och därför inte tagit den till sig. Ja, vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, under en period eller för en lång tid, kanske resten av livet. Många kommer också göra det. Det är inget att skämmas för. TheréseLindgrens bok är riktigt bra. 

Läs den! 
 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning och Smålandsposten 28 oktober 2016.

”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker Annika Koldenius någonsin läst och hittar inte riktigt orden för att kunna hylla den tillräckligt. Det är liv, inte litteratur.

Finns det egentligen lyckliga slut? Är det inte bara i litteraturen som vi kan ordna lyckliga slut och det är en av anledningarna till att vi älskar litteraturen så mycket? Eller är det kanske tvärtom: att litteraturen hjälper oss att förstå att det aldrig kommer att finnas några lyckliga slut, men att så länge berättelsen finns, så finns det som kan kompensera för det olyckliga slutet: kärlek, omtanke, vänskap, medkänsla, empati?

När jag läst sista meningen i Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”, så vill jag svara ja på den senare frågan. Det är därför litteraturen finns: för att ge oss mod att stå ut med all smärta som finns, för att påminna oss om att det också finns en möjlighet att någon gång få älska och vara älskad. Precis så storslagen är ”Ett litet liv”; precis så omtumlande, så hjärtskärande, så innerlig, så fasansfull. ”Ett litet liv” är en bok som lärt mig diskretgråta med tysta, blöta tårar på tågfärder och flygresor, där jag hållit så hårt i min medpassagerares arm att han förskräckt undrat vad det är jag läser. Jag har aldrig känt så många och stora känslor när jag läst en bok tidigare; jag har aldrig heller gråtit så mycket – av både sorg och ilska, men mest av glädje och kärlek. Det är en sådan bok.

”Ett litet liv” handlar till största del om den föräldralösa Jude StFrancis och börjar när Jude flyttat till New York med sina tre vänner från college: Malcolm, JB och Willem. I berättelsen får läsaren följa dem under deras fortsatta liv: de fortsätter vara vänner, de får bra karriärer, de kämpar på med att leva ett gott liv. Malcolm blir arkitekt, JB erkänd konstnär, Willem uppburen skådespelare och Jude blir framgångsrik jurist. När de fyra vännerna träffas på college är Jude den hemlighetsfulla, som inte vill berätta något om sig själv. Läsaren får snart reda på att Jude varit med om hemska saker i sin barndom, men inte riktigt vad. Hanya Yanagihara avslöjar bara några få detaljer i bokens tidigare delar. Men skickligt, som för att långsamt vänja läsaren vid ohyggligheterna, blir beskrivningarna efter hand allt mer fördjupade, detaljerade och explicita, tills det nästan är helt omöjligt att läsa vidare.

”Ett litet liv” handlar om att fortsätta leva. Hanya Yanagihara tar sig an stora ämnen som lycka, tillhörighet, vänskap, kärlek, smärta, sorg och att det kanske inte går att rädda en annan människa hur mycket man än försöker, att det faktiskt inte finns så mycket kärlek att det kan kompensera för svåra upplevelser och stor sorg för någon som inte upplevt villkorslös kärlek som barn, utan som tror att kärleken är villkorad genom det egna lidandet. Hanya Yanagihara ger en insiktsfull inblick i hur det kan vara när ångesten är så stor att det enda som kan lindra den bara är en annan, större smärta och hon har en utomordentligt fin känsla för exakt hur detaljerad hon kan vara i sina beskrivningar av de strategier Jude har för att klara av att fortsätta leva. ”Ett litet liv” beskriver också ett annat kärlekssätt att leva på än den traditionella kärnfamiljen, där nära relationer till andra människor inte behöver handla om biologi eller traditionellt manligt/kvinnligt. Kring Jude finns vännerna, men också Harold, hans professor från college med fru Julia, samt Judes läkare Andy– de är människor som älskar honom och vill honom väl. Några av de starkaste partierna i boken är dem där Jude får medkänsla och empati från sina vänner och sin omgivning och där det slår mig: det är detta som innebär att vara människa!

Jag tror att ”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Det finns så mycket smärta i berättelsen och det vore verkligen en outhärdlig läsning om inte Hanya Yanagihara också samtidigt hade förmågan att skildra den största omtanke, den djupaste vänskap, den starkaste kärlek. Det finns en saklighet i berättandet och en klarhet i språket; ett slags krasst konstaterande av fakta där Hanya Yanagihara aldrig talar om för läsaren vad hon ska känna, hon bara beskriver hur det är och vad som sker, och så lämnar hon kännandet till läsaren. Det finns ett genomgående stråk av vemod i berättandet som gör att texten får en långsam tyngd; inte som en sten i bröstet, utan mer som en djup inandning och djup utandning i vilan som finns att somna nära intill en älskad. Jag har läst ”Ett litet liv” både på engelska och svenska och Niclas Nilsson har fint fångat Hanya Yanagiharas språk och ton i den svenska översättningen. Det kan inte ha varit lätt.

”Ett litet liv” är en bok som har förmågan att ge varje läsare precis vad den behöver och letar efter, en bok som ger nya upplevelser vid varje läsning. Det är en så rikt berättad historia med så djupa porträtt att den känns verkligare än verkliga livet, som att Jude och Willem och de andra faktiskt har funnits på riktigt och inte bara i min läsarfantasi. Det är liv, på något underligt sätt, inte litteratur. Jag kan inte hylla den här boken tillräckligt, det finns inga ord som kan beskriva hur stor och vacker ”Ett litet liv” är. Jag brukar aldrig gråta när jag läser, bara en sån sak! Och som jag gråtit när jag läst! Och jag tycker så mycket om att Hanya Yanagihara inte heller faller i fällan att försöka laga livet genom berättelsen, livet är som det är och vissa saker går inte att laga hur mycket man än försöker. Men att man ändå måste försöka, att man aldrig får ge upp att försöka! Och att det finns en storslagenhet i livet, trots titeln! Att livet får finnas trots att det bara är ett litet liv av alla miljoner.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Glöm mig av Alex Schulman

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se, smp.se 6 oktober 2016.

Alex Schulman berättar hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom i en roman med stor längtan efter kärlek, men utan större djup, tycker Annika Koldenius.

Tänk vad samtidens människor håller på att undersöka sig själv och sitt tillblivande genom att beskriva sina föräldrar. Sämsta exemplet är nog Thomas Bodström, som skulle skiva en hyllningsbok till sin mamma, men mest skrev om hur fantastisk han själv var. Nu faller aldrig Alex Schulman i den fällan när han i nya romanen ”Glöm mig” berättar om sin mamma, Lisette Schulman. Snarare är det så att han skriver om sin egen litenhet och ångest genom att grotta ner sig i minnen, både från barndomen och från senare år, och berättar om hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom och gjort honom till den han är idag: det att alltid tippa på tå, alltid längta efter kärlek, aldrig våga lita på.

Att vara anhörig är aldrig enkelt. Att beskriva om det i text är inte heller enkelt. På det hela taget tycker jag att Alex Schulman klarar det bra. Ibland är dispositionen av hela texten lite enformig, det vill säga: ”något händer i nutid som får Alex att tänka på något som hände i dåtid”. Det finns inte heller något större djup och psykologisk analys i ”Glöm mig”, trots att det finns möjligheter till det, en sådan författare är inte Alex Schulman.

Men här finns i alla fall en lätthet i berättandet, några fina insikter om livet och en – trots allt – stor kärlek till sin mamma, trots att det handlar om svåra saker. Något som kan vara nog så viktigt om man vill nå fram till läsaren.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: De behövande av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 6 oktober 2016.

Helena von Zweigbergk är vardagsrealismens solkiga mästare i kortromanen De behövande, som handlar om en trasig mor- och dotterrelation, tycker Annika Koldenius.

De är något särskilt med mor-dotterrelationer. Jo, mellan fäder och söner också för den delen. Men i litteraturen har mödrar och döttrar alltid undersökts i former av vad man gör och inte gör och hur man ska nå fram till varandra som vuxna, särskilt när dottern själv blivit mamma.

I Helena von Zweigbergks nya roman ”De behövande”, så får läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta är pensionerad och sitter med benen uppdragna under sig under en filt i en soffa. Louise är där på besök med sitt äldsta barn. Och nej, de når verkligen inte fram till varandra. Hur svårt ska det vara? tänker jag. Kan man inte bara säga som det är? Växelvis får sedan läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta, som tänker tillbaka på män som svikit och hur hon ensamt försökt uppfostra sina barn. Och Louise, som försöker få tillvaron som småbarnsförälder med en resande man att gå ihop.

De behövande börjar med att Louise av en slump stöter på mammans gamla älskare Tom. Mamman hoppas på att hon och dottern ska kunna överbrygga det avstånd som finns mellan dem genom att faktiskt börja tala om vad som hände då, den där gången när Tom kom in i deras liv och framför allt: när han försvann. Frågeställningen som Helena von Zweigbergk behandlar är: Hur mycket kan ett barn förstå av sina föräldrars liv? Och föräldrar förstå av sina barns? Att vilja och försöka få den andre att förstå är centralt i berättelsen.

Helena von Zweigbergk har en utmärkt känsla för att beskriva det allra sårigaste i relationer, det allra vardagssolkigaste. Hon målar upp scener som får mig att både le igenkännande och vrida på mig i olust, som när Louise ska laga mat med en klängig son och ska visa inför sin mamma att hon visst fixar det där med att vara en bra förälder och allt slutar i kaos och att Birgitta tar över matlagningen. Ja, Helena von Zweigbergk är verkligen vardagsigenkänningens mästare. Men hon beskriver mycket bra också Birgittas känsla i att vara överflödig och att alltid säga fel saker och hur hon hela tiden är på sin vakt för att inte skada sin dotterrelation mer. Det är en fint och insiktsfullt beskriven relation: viljan att vilja närma sig, men oförmågan att kunna lösa upp. Om de lyckas närma sig varandra? Nej, det tänker jag inte avslöja såklart.

Med ”De behövande” prövar bokförlaget Norstedts också ett nytt format: en kortroman på drygt 100 sidor som enkelt får plats i väskan. Lite köttigare än en Novellix-novell, men ändå något man raskt läser klart. Mycket fin läsning ryms i alla fall inom det lilla formatet.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 september 2016.

Frilansjournalisten Britta Röstlund debuterar med en intrigdriven berättelse från Paris som har allt men saknar fokus, tycker Annika Koldenius.

”Vid foten av Montmartre” har egentligen allt som en rar och modern populärlitterär berättelse bör ha: en intrig med överraskande vändningar och ett persongalleri av småtokroliga karaktärer.

Berättelsen kretsar dels kring Mancebo och hans invandrarfamilj från Nordafrika som driver en liten speceributik, dels kring en utarbetad och uttråkad frilansjournalist, och i centrum av allt detta finns två mystiska uppdrag. Mancebo blir nämligen tillfrågad om han kan spionera på en författare som bor precis mittemot hans speceriaffär och journalisten blir tillfrågad om hon kan sitta på ett kontor och vidarebefordra mejl från en mejladress till en annan. Naturligtvis hänger dessa historier ihop på ett mycket intrikat sätt.

Det bästa med ”Vid foten av Montmartre” är själva intrigen. Läsaren förstår att historierna kommer att vävas samman på slutet, men det är faktiskt inte självklart hur. Det ska författaren Britta Röstlund ha beröm för. Men jag tycker ändå att den smarta huvudintrigen inte riktigt kommer fram i myllret av sidokaraktärer och sidoberättelser. Någon av dessa hade kunnat tas bort för att på så sätt sätta mer fokus på huvudintrigen och rappa upp den 349 sidor lite för långa boken. Jag kan också tycka att några av karaktärerna alltför mycket blir stereotyper. Visst hjälper det läsaren att snabbt identifiera sig, men det kan ibland också bli lite platt.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Omvägen av Gerbrand Bakker

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 9 september 2016.

Omvägen berättar historien om Emelie som i hemlighet hyr ett hus i Wales. Annika Koldenius önskar ett fylligare porträtt för att beröras.

Det är ett vanligt grepp numera att hålla läsaren i ovisshet om vad som egentligen har hänt och undan för undan komma med ledtrådar så att läsaren ska kunna pussla ihop ledtrådarna till en stor bild. Det är ett slags sätt att använda sig av den populära thrillergenrens metod att berätta: livets händelser som brott och mysterium som ska lösas och få sin förklaring och skurken som ska få sin bestraffning.

”Omvägen” handlar om Emelie. Hon har i hemlighet hyrt ett hus i Wales och brådstörtat lämnat sitt gamla liv i Holland bakom sig. Men vad har fått henne att göra så? Det är verkligen ett mysterium. Läsaren får ledtråd efter ledtråd och anar snart vad som hänt. Men stämmer det?

”Omvägen” är den nederländske författaren Gerbrand Bakkers andra roman på svenska. Den första heter ”Däruppe är det tyst”. Det är Nilsson förlag som hittat och nu ger ut en av Hollands idag främsta författare. Omvägen har sina förtjänster. Det handlar främst om att historien inte riktigt är vad den verkar vara och att slutet är överraskande. Språket däremot är inte helt lätt att ta sig igenom. Om det är översättningen är svårt att avgöra, men det finns ett läsmotstånd att övervinna för att ta sig till slutet. Omvägen är sparsmakad och på det viset modernt berättad. Men jag hade önskat ett fylligare porträtt av Emelie för att verkligen beröras av hennes historia.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Tripprapporter av Tone Schunnesson 

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 5 september 2016.

Debutanten Tone Schunnesson berättar om sex, droger och ensamhet i Tripprapporter. Annika Koldenius saknar lite skitighet i en kliniskt ren text. 

Skit och snusk och droger och ensamma, vilsna, unga människor har jag läst om i flera romaner de senaste åren, som till exempel Sophie Adolphsons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” från 2012. Men också Anna Focks andra roman ”Cirkus Smuts”, som kom i år, bär gemensamma drag med Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapporter”. Är det en trend? Vilsna har väl unga människor alltid varit, och utlevande kvinnor med drogproblem har för all del funnits i litteraturen ända sen… tja, Birgitta Stenberg är väl rimlig att nämna i detta sammanhang.

”Tripprapporter” handlar om en ung kvinna med drogmissbruk. Det finns egentligen ingen handling, det är mer ett tillstånd som beskrivs, ett farande och flängande mellan städer, människor, telefonsamtal för att få mer pengar till droger, sexuella tjänster för att få mer penar till droger, påtändning och avtändning, sängar, hotellrum, stränder. Det är skitigt, ledsamt. Det kräks, bajsas, trippas, raggas i ett kaos som aldrig verkar ta slut.

Tone Schunnesson har gått Biskops Arnös författarskola och visst märks det att Schunnesson är en författare som är van att förhålla sig till text. För ibland kan jag tycka att texten är lite för ”duktig”, lite för konstruerad med sina poetiskt fallande avbrutna meningar och nästintill perfekta tonträff. Texten är lättläst, Tone Schunnesson är verkligen en driven skribent som bara brister när hon ibland lite väl måleriskt beskriver naturen. Men det är en klinisk och stram text. Kanske behövs det anslaget i de teman som Tone Schunnesson berör, kanske behövs det för att beskriva knarkarlivet: ensamheten, de trasiga relationerna, drogegoismen. Nej, jag tycker faktiskt tvärtom i detta fall. Det blir en alltför stor kontrast mellan ämnen och text. Författarrösten blockerar. Och i och med att texten är klinisk blir den också stundtals tråkig. Jag saknar lite skitighet i texten. Något som får den att skaka.

Det är först när Tone Schunnesson närmar sig den unga kvinnans barndom som jag blir intresserad. Då händer det något annat i texten, då börjar det kliniska att skälva. Då får texten också ett djup och en botten. Telefonsamtalen hem till pappan är riktigt bra. Det jag också tycker om är att Tone Schunnesson inte presenterar någon färdig upplösning på sin berättelse eller att den unga kvinnan kommer till någon upplyftande insikt. Livet är inte alltid vackert för alla och möjligt att lösa med positivt tänkande. Ibland kanske man inte ens vill.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 12 augusti 2016.

Det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. Litteraturskribent Annika Koldenius är fullständigt betagen av Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna”.

Det finns inga helt igenom goda eller onda människor. Det finns bara omständigheter, längtan efter förståelse och längtan efter kärlek. Så tänker jag när jag läst ut Lina Wolffs tredje bok ”De polyglotta älskarna”. Och vilken bok det är! Jag är fullständigt betagen! Av Lina Wolffs språk, av hennes blick, av hennes förmåga att sammanväva teman och att med ord mejsla fram personer utan att det känns ansträngt. Jag blir helt enkelt upprymd av De polyglotta älskarna.

Lina Wolffs styrka som författare har alltid varit lättheten i språket, en naturlighet; som om vissa författare helt enkelt verkar ha lättare att skriva än andra. Men det perfekta språket har tidigare stått i vägen och gjort berättelserna lite ointressanta. Men inte nu. Det är som om Lina Wolff i de tidigare böckerna letat sig fram för att äntligen hitta till berättelsen i ”De polyglotta älskarna”. Det finns en upphöjd skruv i intrigen, en ökad intensitet i teman, tillsammans med samma slags särskilda lätthet i språket. Här finns uppgörelse, svek och sexuella maktspel, allt berättat på en lågintensiv köttig prosa som samtidigt andas sorg och förlust, snarare än sex och lust.

”De polyglotta älskarna” består av tre delar och tre olika människors berättelser. Det är Ellinors, Max och Lucrezias. Ellinor är en 36-årig och outbildad kvinna som söker efter kärlek på dejtingsajter på nätet med den enkla beskrivningen ”söker en öm, men inte alltför öm, man”. Hon får svar av Calisto Rondas, en mycket överviktig litteraturkritiker. Max Lamas är en etablerad författare, olyckligt gift, och vet inte riktigt vad han ska skriva härnäst. Han irrar omkring på jakt efter inspiration. Lucrezia Latini Orsi är dotterdotter till en italiensk markisinna och håller på att förlora sitt arv. De tre karaktärerna har beröringspunkter som Lina Wolff på ett mycket sinnrikt sätt bygger upp sin berättelse kring.

Jag tycker om Lina Wolffs sätt att berätta om sina karaktärer så att läsaren aldrig riktigt vet vem som är god och vem som är ond. Det finns bara människor som försöker överleva med de förutsättningar som givits dem. Men ändå… det är den manliga blicken som gäller. Det är kvinnorna som bedöms, som alltid befinner sig i underläge. Ibland skrivs det också ut tydligt, som när Max säger: (författar)perspektivet måste alltid vara det vita manliga, det kan inte vara det kvinnliga eller det färgade, då blir det politiskt.

Det finns så mycket att hämta ur ”De polyglotta älskarna”. Här finns människor ur olika klasser, osannolika relationer och möten mellan människor, Calistos fru som är alltför vacker, längtan efter förståelse, idealbilden av kvinnan och dessa ständiga hänvisningar till Michel Houellebecq (som är riktigt roliga, ja det finns fler smarta och roliga hänvisningar för den som kan sin världslitteratur). Det är också en undersökning av makt mellan man och kvinna, genom sex och genom att äga varandras berättelser; en undersökning av Ellinors maktlösa ”jag tar vad jag får”, Max självsäkra ”jag tar vad jag vill ha” och Lucrezias undergivna ”jag får vad som blev lämnat till mig”. Ja, det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. ”De polyglotta älskarna” är en bok att läsa och upptäcka och att läsa om och om igen.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Harry Potter and the Cursed Child

Recensionen också publicerad på bt.se 5 augusti 2016.

I epilogen i Harry Potter och dödsrelikerna står en vuxen Harry Potter och Ginny Weasley på King’s Cross stationen för att skicka iväg deras yngste son Albus Potter till sitt första år på Hogwarts. Han oroar sig, precis som Harry gjorde, att sorteringshatten ska sätta honom i Slytherins elevhem. Och vad passar bättre än att första scenen i Harry Potter and the Cursed Child tar vid precis där epilogen slutade. Det är verkligen att ta ett Potterheads önskan på allvar. Ge oss mer! Vi vill veta vad som hände sen! Harry Potter and the Cursed Child utspelar sig alltså nitton år efter slaget vid Hogwarts, då Harry Potter dödade Voldemort. Harry arbetar på Trolldomsministeriet, är gift med Ginny Weasley och de har tre barn.

Harry Potter and the Cursed Child är en pjäs skriven av Jack Thorne baserad på en ny berättelse av J. K. Rowling, Jack Thorne och John Tiffany. Pjäsen hade urpremiär på Palace Theatre i London den 30 juli och boken med pjäsmanuset släpptes dagen efter. Harry Potter and the Cursed Child i bokform är alltså inte en roman utan ett ”rehearsal script”, det vill säga manuset till pjäsen. Repliker, inte prosa.

Det som alltid har varit huvudsaken i Harry Potterböckerna är vänskapen. Denna gång är det vänskapen mellan Albus Potter och Scorpius Malfoy – Draco Malfoys son – lika mycket som vänskapen mellan de som nu blivit föräldrar och vuxna: Harry, Hermione, Ron och Draco Malfoy. I Harry Potter and the Cursed Child finns också en ny dimension till berättelsen – det att vara förälder. För Albus Potter är det nämligen inte lätt att vara son till den berömde Harry Potter. Harry verkar i sin tur alltid säga helt fel saker till sin son. Och för att på något sätt stå upp mot sin far, så ger sig Albus och Scorpius ut på ett äventyr som får stora konsekvenser för hela trollkarlsvärlden.

Att läsa om Harry Potter i romanform är en sällsam upplevelse. J. K. Rowling byggde med sina ord upp en hel värld full av magiska varelser, flygande trollkarlar och excentriska lärare. Att läsa Harry Potter i pjäsform är naturligtvis något helt annat. Det krävs att läsaren känner till sin Harry Potter-värld och kan bygga upp den i sin fantasi med hjälp av enbart repliker och scenanvisningar. Det krävs också att läsaren kan sin Harry Potter-historia för att få en bra läsupplevelse. Berättelsen är nämligen till stor del återblickar till händelser i tidigare Harry Potter-böcker, som turneringen i magisk trekamp eller då Harry fick sitt ärr.

Men för ett äkta Harry Potter-fan så är detta naturligtvis inget problem. Snarare är det ett smart trick av manusförfattarna Rowling, Tiffany och Thorne: läsaren vill ju ha ett nytt Harry Potter-äventyr och samtidigt känna igen sig. Smart är också att fokusera på barnens äventyr och vänskap istället för den vuxna trojkan Harry, Hemione och Ron. Harry Potter har alltid handlat om Hogwarts och barnets väg till att bli vuxen genom olika prövningar. Harry Potter and the Cursed Child infriar alla mina förväntningar om en bra Harry Potter- berättelse. Och som pjäs är den säkert ännu mer magnifik.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hulkgråter tjugo sidor fantastisk litteratur 

Ibland händer det: en bok kryper helt under skinnet. A little life av Hanya Yanagihara har nu gjort det på mig.
Jag har just läst 20 sidor fantastisk litteratur och hulkgråtit med snoret rinnande ur näsan.

Det är inte ofta litteratur har en sådan effekt på mig. Omständigheterna måste vara de rätta: jag måste erkänna för mig själv att jag är en romantisk och sentimental människa under det där coola och starka skalet. Då når orden ända in.

Men för att det ska bli riktigt fantastisk under-hudenlitteratur och inte bara vara ett offer för omständigheternas slump, måste orden ha samma effekt även vid omläsning. Den enda gång det hänt tidigare är med The History of Love av Nicole Krauss. Jag gråter nämligen i stort sett alltid när jag läser

“Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering.”

för jag vet vad som hänt innan och vad som händer sedan.

Så jag tog en paus och läste sedan om. Med samma effekt: plötsligt hulkande. För jag vet vad som har hänt innan och jag vet vad som händer sedan.

”And of course, he told Andy, who at first had just stared at him and then nodded, as if he had asked if Andy had an extra bandage he could give him before he left for the night. But then he began making a series of bizarre seal-like sounds, half bark, half sneeze, and he realized that Andy was crying.”

Jag ska såklart inte avslöja något om varför Andy börjar gråta när Jude säger detta. Men det är en bra sak. Andy säger sedan ”I could’t be happier for you and the only question is what took Harold so fucking long”.

Japp, jag är romatisk och sentimental.

Lova att inte säga något!

Lämna en kommentar

Filed under Läsande