Recension: Kända och underliga ting av Teju Cole

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juni 2017. 

Den nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole har på kort tid etablerat sig som en viktig skildrare av samtiden. Cole slog igenom på svenska 2013 med romanen ”Öppen stad”, debutromanen från 2007 ”Varje dag är tjuvens dag” kom på svenska 2015. Nu kommer essäsamlingen ”Kända och underliga ting” (”Known and strange things”, 2016) på svenska i en fantastiskt känslig och fint genomförd översättning av Erik MacQueen.

Blick, bildning, rörelse. Det är tre nyckelord som kännetecknar Coles essäkonst. För det är verkligen en konst! Jag tillåter mig att bli hänförd och hänryckt! Hans fallenhet att se och registrera det som händer omkring honom; hans tilltro till kunskap som öppnare; förmågan att koppla samman: det lilla med det stora; dåtiden med nutiden. Att kunna se sambandet! för att säga ungefär som Margaret Schlegel i ”Howards End”. Och lägg till det ett vackert gravallvar inför mänskligheten och konsten som genomsyrar texterna – kunskap och bildning är viktigt! Och kanske ännu viktigare i vår tid av faktaresistens och bildningsförakt, säger jag. Han avfärdar inget. Är nyfiken på allt.

Vad handlar det om då? Mänskligheten, svarar jag. Att se på nutiden genom dåtiden, via en dialog med konsten och platser och människorna däri. Här finns essäer om Schweiz, Obama, Instagram, Tomas Tranströmer, dofter, nigerianska lynchmobbar, Palestina, tortyr, sorg, vad fotografi är, om amerikansk längtan efter enkelhet, om att finna tröst i litteraturen. Det finns en nyfikenhet och öppenhet i hans tanke och en förmåga att inkludera läsaren, snarare än att briljera och utesluta. Han har också den där förmågan att sätta ljus på något vardagligt och få det att bli magiskt. Som i essän ”Främmande kontakt” om fotografiserien ”Touching Strangers”, där han belyser att känseln är det enda av våra sinnen som är reflexivt. Att röra någon innebär att man också blir berörd. Ja, just ja!

Men det jag tror jag älskar Teju Cole allra mest för, är att han tänker och skriver genom att föra dialog: med samtiden, med dåtiden, med både gamla och nya författare, fotografer och konstnärer. Essäerna börjar inte sällan med ett citat från någon, som han därefter svarar på och reflekterar kring. Eller att han ser samband på nya sätt med viss skarp humor, som i ”En läsares krig”, där han skriver om de första meningarna i kända romaner för att belysa drönar-attacker. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ack. En auktoriserad attack jämnade floristen med marken.”

”Kända och underliga ting” är uppdelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. De har alla lite olika karaktär. Läst och På plats utgår mer från personliga erfarenheter, i Sett finns en djup kunskap om fotografi och bildkonst. Jag tycker särskilt mycket om delen Sett. Här kommer Teju Coles djupa kunskap om fotografi och konst fram ordentligt. Här reflekterar han till exempel med stort allvar kring Instagrams fördelar och nackdelar: det moderna sociala fotograferandet, det kvadratiska fotots möjligheter (”diagonaler får en ny styrka”) och kvalitet kontra kvantitet. Han testar Snapchat och reflekterar kring förgänglighet. Här finns också utrymme för reflektion kring bildens betydelse i kommunikationen i vår digitala värld.

Visst borde Cole gått i dialog med några fler kvinnor. Det är det enda som drar ner känslan av läs- eufori. I ”Kända och underliga ting” är flera essäer uppkallade efter mansnamn, men ingen kvinna har fått en egen. Framför allt är jag förvånad när det gäller kapitlen som handlar om fotografi, där det finns flera framstående kvinnliga moderna fotografer utöver en av de få som nämns, inte bara Nan Goldin. Däremot så nämns många kvinnor i de övriga essäerna. Susan Sontag, till exempel. Toni Morrison. Och så länge Virginia Woolfs namn dyker upp lite här och där, så är jag i alla fall hyfsat nöjd med kvinno-representationen i ”Kända och underliga ting”.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Älska Vingåker av Mia Ajvide

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 10 juni.

”Älska Vingåker” är en roman om omsorgen om sina medmänniskor. Fast det kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en roman om kärlek – och får hopp om mänskligheten.

Det finns vissa romaner som ger läsaren ett slags hopp om människan. Med det menar jag dels människans förmåga att kämpa för det man tror på, men också omsorgen om sina medmänniskor. “Älska Vingåker” är egentligen ingen slagfärdig romantitel och kanske inte en titel som läsaren tror ska innehålla just det. Eller så är det en genial titel, just för att “Älska Vingåker” faktiskt är essensen av vad det är att vara människa. I all sin futtighet.

“Älska Vingåker” utspelar sig i just Vingåker på 1970-talet. Huvudperson är kommunordföranden Olle Nygård, som är nybliven änkling. Läsaren får också lära känna Olles barndomskamrat Petrus, som just kommit tillbaka till Vingåker efter att ha tillbringat många år på mentalsjukhus. En annan viktig karaktär är den sexåriga flickan Nina, som blivit övergiven av sin mamma på Vingåkers bibliotek och som tas om hand av Olle. Både Petrus och Nina har övernaturliga förmågor som de helst inte vill använda sig av, men som ska visa sig avgörande för historiens utveckling.

Historien i “Älska Vingåker” är egentligen faktiskt rätt knäpp. Det finns både skröneliknande drag och farsliknande situationer som i en annan författares händer kunde ha skruvats ett varv till och blivit både råare och ha ha-tramsigare. Men det är inte så Mia Ajvide berättar den här historien. Inte på bekostnad av människorna. Nej, det här är på fullaste allvar. Livet är på fullaste allvar. Kärleken är på fullaste allvar. Olle Nyström kämpar för att kommunbudgeten ska gå ihop. Men istället för att höja skatten och skära ner på kulturaktiviteter, så får han en snilleblixt. Han ska få in mer kärlek i kommunen, eftersom lyckliga och gifta kommuninvånare är friskare och gladare och därför kostar mindre. Kärleken ska få en egen budgetpost! Det är inte helt enkelt, men till slut har han övertygat sina kollegor i kommunfullmäktige om sina idéer med hjälp av Ninas förmågor.

Mia Ajvides styrka ligger i hennes förmåga att gestalta sitt tema genom de karaktärer hon väljer att berätta om. Det märks en stor människokärlek: både i själva historien, men också i omsorgen om detaljer i karaktärerna. Jag tycker också om att tempot är långsammare och att “Älska Vingåker” inte är en intrigdriven vända blad-roman som jag läser med andan i halsen, utan en roman som drivs av karaktärernas utveckling. Jag vill inte veta hur historien slutar, jag vill veta hur det går för Nina, Olle, Petrus, Dejan, Lena och Pentti.

“Älska Vingåker” har drag av feel good-roman, trots att det finns ett visst sorg och vemod. Jag tycker om Mia Ajvides sätt att använda en historia med helt orealistiska inslag och att jag ändå får känslan av att det är på riktigt. Och samtidigt är det något som skaver. “Älska Vingåker” är liksom lite av varje och historien dras aldrig till något riktigt klimax eller antiklimax, den bara ebbar ut. Och jag undrar vad vill Mia Ajvide vill berätta? Kanske att kärleken är viktig, men att kärleken kan se ut på många olika sätt.  Det finns inte ett enda toklyckligt heterosexuellt par i “Älska Vingåker”, om man inte räknar in Olles relation med sin döda fru Vanja. I kommunbudgeten vill Olle Nyström tvinga fram en viss sorts kärlek, och det fungerar ju faktiskt inte på det viset. Kärleken finns istället mellan föräldrar och barn, mellan syskon, och då inte bara i biologiska band. Nina tas ju om hand av Olle, och den föräldrakärleken är precis lika viktig. Kärleken finns också i innerlig vänskap och att ta hand om sina medmänniskor. Gott så.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Blybröllop av Sara Paborn

Recensionen också publicerad i bla Kristianstadsbladet och Blekinge Läns Tidning

Blybröllop är en himla rolig och underhållande roman. Annika Koldenius skrattar högt till en helt rimlig berättelse om en fru som försöker förgifta sin make.

Irene är gift med Horst. De bor i ett stort, fint hus och barnen är utflugna sen länge. Men Horst har aldrig varit en särskilt bra make och Irene har liksom aldrig protesterat – vad ska man göra när man väl gift sig och livet bara rullar på? Men en dag hittar Irene ett blyband i en gammal kista och en finurlig plan tar form i hennes huvud: hon ska förgifta sin make! Ingen mer Horst!

”Blybröllop” är Sara Paborns fjärde roman. Och den är väldigt, väldigt rolig. Egentligen är det ju lite makabert att sitta och småmysa och skratta högt medan man läser om någon som försöker förgifta sin man. Men Sara Paborn har ett sätt att övertyga läsaren om att allt som sker är fullt rimligt och rentav det bästa sättet. Varför inte bara skilja sig? tänker jag när jag läser, och får genast ett helt rimligt svar från Irene. Nej, Horst har verkligen inte varit snäll mot henne, så o-snäll att han faktiskt förtjänar att kolavippa.

”Blybröllop” är roligt och underfundigt skriven, lite som en skröna, med många tokroliga scener för läsaren att skratta åt. Samtidigt planterar Sara Paborn tankar hos läsaren som är av en allvarligare sort: hur mycket får man förvänta sig av sitt eget liv? Det är också fint att se Irenes transformation från underdånig fru till att ta kontrollen över sitt liv.

En bonus är att Irene arbetar på bibliotek och där ger Sara Paborn henne en av de mest slagfärdiga repliker jag läst på länge. Det är helt enkelt en himla rolig och underhållande skröna som Sara Paborn skrivit.

Läs den!

 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Jag måste vara galen – jag ska skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar!

Jag måste ha fått spel. Blivit helt tokig.
Completely nuts.

För med start i morgon ska jag skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar.
Fåniga, ljuvliga, tramsiga, förtjusande, intima, banala, skitromantiska, störtlöjliga, söta, innerliga, uppriktiga, fantastiskt fjantiga och underbart högtidliga kärleksdikter.

För att jag vill.
För att det egentligen är omöjligt.
Jag menar – vem kan skriva 100 kärleksdikter på 100 dagar?
Really?

Så jag har startat bloggen EN DIKT OM DAN. Följ mig där om ni vill.

”En dikt om dan” ingår i en bloggutmaning som heter #blogg100, som just går ut på att blogga något litet varje dag, 100 dagar i rad, med start 1 mars.
I år är temat ”yttrandefrihet” och att då skriva om kärlek tycker jag är alldeles särskilt passande, eftersom alla inte har rätt att uttrycka sin kärlek.

Läs mer om #blogg100 här.

Lämna en kommentar

Filed under Skrivande

Recension: Smekmånader av Mikael Berglund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

”Smekmånader” är en mörk, vacker och outgrundlig roman. Annika Koldenius sugs in i en mycket stilsäkert berättad historia om ett gåtfullt uppdrag i en nära framtid.

Jag tyckte mycket om Mikael Berglunds debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar”, om en mycket egensinnig kvinna vid namn Judit som utspelade sig i Norrbotten på 1600-talet. Den var mörk, suggestiv, med en känsla av annalkande hot och hade ett mycket stramt och vackert språk. Kölden, naturen och kampen för överlevnad var högst närvarande element.

Samma känsla, teman och plats finns i Mikael Berglunds andra roman ”Smekmånader”. Men istället för att utspela sig i dåtid, utspelar sig ”Smekmånader” i en nära framtid. Maija och Viktor är nygifta, men verkar inte särskilt förälskade. Men de har ett uppdrag. De ska bo ensamma på en liten ö i Bottenviken. Kring armen har de varsin transponder för att drönarna ska undvika dem. Framför finns en hög mur. Ibland spelas propagandamusik över vattnet.

Jag tycker mycket om Mikael Berglunds sätt att med små medel bygga upp en alldeles särskild stämning. Jag sugs in i berättelsen och njuter av läsningen trots att jag hela tiden anar att det aldrig kommer att gå väl. Regnet piskar precis så hårt, det som finns därute blir precis så främmande och långsamt avslöjas Maijas och Viktors egna motiv för resan.

Jag tycker lika mycket om ”Smekmånader” som debutromanen. Det är en mycket stilsäker berättelse av en författare som har hittat en alldeles egen röst. Jag ser mycket fram emot nästa roman och hoppas den blir lika mörk, lika vacker, lika outgrundlig.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Vi faller av Anna Platt

Recensionen också publicerad i bland annat Blekinge Läns Tidning och Barometern OT.

”Vi faller” är manusförfattaren Anna Platts debutroman. En roman med hjärtat på rätta stället, tycker Annika Koldenius.

Anna Platts debutroman består av fem berättelser som alla utspelar sig i Linköping 1992. Det är berättelserna om Kåre, Marie-Louise, Monica, Elis, och Ida. Kåre är pilot på Saab, men lever inte det familjeliv han drömt om; Marie-Louise har blivit lämnad av sin pojkvän och försöker hantera saknaden genom att gå med i en aktivistgrupp; Monica har precis fått ett cancerbesked, tänker tillbaka på sitt liv och vill få kontakt med sin dotter igen; Elis bor på äldreboende och har älskat samma kvinna i hela sitt liv; Ida går på skoldisco och är bra på att simma, men hennes pappa gråter på nätterna.

På något sätt handlar allas berättelser om längtan och saknad efter någon eller något. Det finns vissa kopplingar mellan karaktärerna, de finns i utkanten av varandras liv, men inte mer än så. Jag skulle lika gärna kunna säga att ”Vi faller” en novellsamling med fem porträtt av fem livsöden. Förlaget skriver att ”Vi faller” liknar filmen ”Short Cuts”, och den baserades ju mycket riktigt på en novellsamling av Raymond Carver. Det som håller ihop berättelserna är platsen och tiden, och mycket vaga kopplingar mellan karaktärerna, inget annat.

Det märks tydligt att Anna Platt har en bakgrund som manusförfattare för tv och film, bland annat har hon skrivit manus till filmen Kärlek Deluxe, som hade premiär 2014 med bland andra Moa Gammel och Martin Stenmarck i huvudrollerna. Alla fem berättelser är snyggt sammansatta och smart berättade, och det finns en dramatisk nerv i varje berättelse, en tydlig framåtrörelse. Men ibland tycker jag kan bli alltför för kvick. Läsaren hinner inte riktigt andas i berättelsen innan nästa dramatiska omständighet eller överraskning presenteras. Det är som att alltför mycket information ska tryckas ihop på alltför få sidor. Ta det lugnt! tänker jag medan jag läser.

Anna Platts styrka som romanförfattare finns istället i vardagligheten, det mänskliga. Anna Platt är bra på att fånga sin karaktärers känslor med små medel i sitt språk och det finns mycket igenkänning för läsaren. Jag menar: vem har inte varit kär, eller känt längtan eller saknad? Trots att det finns en enkelhet och direkthet i språket som jag tycker om, så tycker jag att Anna Platt kunde ha varierat sitt språk en aning mellan de olika karaktärerna för att särskilja deras berättelser, bara något mer utöver det att ändra vilka ord man använder.

”Vi faller” är ändå en fin läsupplevelse som säkert kommer nå många läsare, eftersom den har hjärtat på rätta stället.

 

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner

Recension: Ibland är man lessen ibland är man glad av Martina Montelius

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

Martina Montelius tredje roman pendlar mellan att vara långtråkig och genialisk, tycker Annika Koldenius.  

”Ibland är man lessen ibland är man glad” är Martina Montelius tredje roman. Huvudgestalten heter Rakel. Hon lider. Full av ångest tar hon sig an vardagen, trots att hon har svårt att andas. Hon går till sitt jobb, hatar sina arbetskamrater på friskolan i Djursholm, men vill ändå ha något slags samvaro med andra människor och då särskilt ombudsmannen Brophy. Till honom skriver hon innerliga brev. Som han ignorerar.

Det är något med Martina Montelius universum. Befolkat av individer som inte passar in, som ser på världen lite utifrån. Eller är det kanske så att Martina Montelius gestalter faktiskt gestaltar människans innersta väsen, i koncentrat? Ja, kanske. Martina Montelius vill nog att vi ska tycka synd om människorna. Men det är också roligt, på ett slags galghumoristiskt och tokroligt sätt som jag numera kallar Montelius signum.

Jag pendlar mellan att tycka att ”Ibland är man lessen ibland är man glad” är långtråkig som sjutton och helt och hållet genialisk. Det genialiska är den humoristiska och kärnfulla prosan. Det långtråkiga är att läsaren ibland är lite vilse i berättelsen. Men mot slutet av boken presenterar Martina Montelius några överraskningar som ger dramat en helt annan utgångspunkt. Genialiskt, det också. Och som Rakel skulle ha sagt: ”det är bra att ha nära till en vårdcentral och sen är allt över”. Ja, det är nog synd om människorna, trots allt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Årets bästa böcker 2016

Texten också publicerad i bland annat Borås Tidning 10 december 2016.

Årets bästa bok 1
Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Ett litet liv är en av de hemskaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Hanya Yanagihara tar sig an stora ämnen som lycka, tillhörighet, vänskap, kärlek, smärta, sorg och att det kanske inte går att rädda en annan människa hur mycket man än försöker. Den är drygt 700 sidor lång, men väl värd lästiden. Och ha en gigantiskt näsduk till hands. Jag grät av både sorg, ilska och kärleksglädje.

Årets bästa bok 2
Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter
En kråka kommer till ett hem där två små pojkar och en far sörjer en mamma och maka. Berättelsen liknar inget jag läst tidigare och språket är tokvackert poetiskt.

Årets bästa bok 3
Avd. för grubblerier av Jenny Offill
I korta fragment berättas om en kvinna som gifter sig, får barn och lägger det egna skrivandet åt sidan, formulerat så bra att jag vill brodera allt som bonader.

 

Lämna en kommentar

Filed under Årets bästa böcker 2016

Recension: Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 25 november 2016.

YouTube-stjärnan Therése Lindgren har skrivit en bok om psykisk ohälsa. En folkbildande viktig läsning för alla, tycker Annika Koldenius. 

Nej, jag skulle inte heller veta vem Therése Lindgren var om det inte vore för min dotter. När jag i mitt flickrum hade högar med Starlet och Frida och satt och klippte och klistrade recept på hur man gör sin egen ansiktsmask, har min dotter istället en enda sak: sin iPad. Hon tillhör generationen som vuxit upp med YouTube som främsta kanal för information och underhållning.

Therése Lindgren är nämligen en av Sveriges största YouTube-stjärnor. Hon har blivit utsedd till årets YouTuber på Guldtuben både 2015 och 2016. Nu har hon bytt medium och skrivit sin första bok. Och man skulle ju kunna tro att den skulle handla om smink, det som Therése Lindgren först började vlogga om. Men istället skriver Therése Lindgren öppet och ärligt om att hon faktiskt ibland inte mår så bra psykiskt.

Boken heter rakt upp och ner “Ibland mår jag inte så bra”. Therése Lindgren berättar om hur allt började, med en panikångestattack på jobbet när hon skulle hålla en presentation – hon trodde att hon fått en stroke, för inte kan en snygg och framgångsrik tjej må dåligt? Och hon berättar om sina egna fördomar om psykisk ohälsa och konstaterar redan på bokens första sidor att psykisk ohälsa är en av våra mest utbredda folksjukdomar och att det är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Therése Lindgren beskriver i “Ibland mår jag inte så bra” någonting som kan vara väldigt svårt på ett rakt, ärligt och enkelt sätt. Jag tycker om att Therése Lindgren varvar sina egna upplevelser, möten med psykologer och hur hennes sjukdom påverkat hennes omgivning med faktarutor om till exempel psykisk ohälsa och faktasidor om olika diagnostiska kriterier. Det blir en bra blandning, ett slags folkbildning (hurra!) och självbiografi på samma gång. Jag tycker att många unga (och även vuxna) borde läsa den här boken och jag tycker att många föräldrar och anhöriga skulle må bra av att läsa den här boken också.

På det viset är ju Therése Lindgren en bra och fin förebild för min dotter. Hon visar ju att bakom den fina, sminkade ytan finns en riktig människa som ibland mår bra, men ibland inte mår så bra och att det är okej. Jag gillar att Therése Lindgren berättar om viktiga saker som kommer nå många som kanske annars fått informationen i en betydligt tristare förpackning och därför inte tagit den till sig. Ja, vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, under en period eller för en lång tid, kanske resten av livet. Många kommer också göra det. Det är inget att skämmas för. TheréseLindgrens bok är riktigt bra.

Läs den!

2 kommentarer

Filed under Recensioner, Sakprosa, Svenska författare