Recension: Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 september 2016.  

Frilansjournalisten Britta Röstlund debuterar med en intrigdriven berättelse från Paris som har allt men saknar fokus, tycker Annika Koldenius.

”Vid foten av Montmartre” har egentligen allt som en rar och modern populärlitterär berättelse bör ha: en intrig med överraskande vändningar och ett persongalleri av småtokroliga karaktärer.

Berättelsen kretsar dels kring Mancebo och hans invandrarfamilj från Nordafrika som driver en liten speceributik, dels kring en utarbetad och uttråkad frilansjournalist, och i centrum av allt detta finns två mystiska uppdrag. Mancebo blir nämligen tillfrågad om han kan spionera på en författare som bor precis mittemot hans speceriaffär och journalisten blir tillfrågad om hon kan sitta på ett kontor och vidarebefordra mejl från en mejladress till en annan. Naturligtvis hänger dessa historier ihop på ett mycket intrikat sätt.

Det bästa med ”Vid foten av Montmartre” är själva intrigen. Läsaren förstår att historierna kommer att vävas samman på slutet, men det är faktiskt inte självklart hur. Det ska författaren Britta Röstlund ha beröm för. Men jag tycker ändå att den smarta huvudintrigen inte riktigt kommer fram i myllret av sidokaraktärer och sidoberättelser. Någon av dessa hade kunnat tas bort för att på så sätt sätta mer fokus på huvudintrigen och rappa upp den 349 sidor lite för långa boken. Jag kan också tycka att några av karaktärerna alltför mycket blir stereotyper. Visst hjälper det läsaren att snabbt identifiera sig, men det kan ibland också bli lite platt.
 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Omvägen av Gerbrand Bakker

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 9 september 2016


Omvägen berättar historien om Emelie som i hemlighet hyr ett hus i Wales. Annika Koldenius önskar ett fylligare porträtt för att beröras.

Det är ett vanligt grepp numera att hålla läsaren i ovisshet om vad som egentligen har hänt och undan för undan komma med ledtrådar så att läsaren ska kunna pussla ihop ledtrådarna till en stor bild. Det är ett slags sätt att använda sig av den populära thrillergenrens metod att berätta: livets händelser som brott och mysterium som ska lösas och få sin förklaring och skurken som ska få sin bestraffning.

”Omvägen” handlar om Emelie. Hon har i hemlighet hyrt ett hus i Wales och brådstörtat lämnat sitt gamla liv i Holland bakom sig. Men vad har fått henne att göra så? Det är verkligen ett mysterium. Läsaren får ledtråd efter ledtråd och anar snart vad som hänt. Men stämmer det?

”Omvägen” är den nederländske författaren Gerbrand Bakkers andra roman på svenska. Den första heter ”Däruppe är det tyst”. Det är Nilsson förlag som hittat och nu ger ut en av Hollands idag främsta författare. Omvägen har sina förtjänster. Det handlar främst om att historien inte riktigt är vad den verkar vara och att slutet är överraskande. Språket däremot är inte helt lätt att ta sig igenom. Om det är översättningen är svårt att avgöra, men det finns ett läsmotstånd att övervinna för att ta sig till slutet. Omvägen är sparsmakad och på det viset modernt berättad. Men jag hade önskat ett fylligare porträtt av Emelie för att verkligen beröras av hennes historia.
 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Tripprapporter av Tone Schunnesson 

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 5 september 2016

Debutanten Tone Schunnesson berättar om sex, droger och ensamhet i Tripprapporter. Annika Koldenius saknar lite skitighet i en kliniskt ren text. 

Skit och snusk och droger och ensamma, vilsna, unga människor har jag läst om i flera romaner de senaste åren, som till exempel Sophie Adolphsons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” från 2012. Men också Anna Focks andra roman ”Cirkus Smuts”, som kom i år, bär gemensamma drag med Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapporter”. Är det en trend? Vilsna har väl unga människor alltid varit, och utlevande kvinnor med drogproblem har för all del funnits i litteraturen ända sen… tja, Birgitta Stenberg är väl rimlig att nämna i detta sammanhang. 

”Tripprapporter” handlar om en ung kvinna med drogmissbruk. Det finns egentligen ingen handling, det är mer ett tillstånd som beskrivs, ett farande och flängande mellan städer, människor, telefonsamtal för att få mer pengar till droger, sexuella tjänster för att få mer penar till droger, påtändning och avtändning, sängar, hotellrum, stränder. Det är skitigt, ledsamt. Det kräks, bajsas, trippas, raggas i ett kaos som aldrig verkar ta slut. 

Tone Schunnesson har gått Biskops Arnös författarskola och visst märks det att Schunnesson är en författare som är van att förhålla sig till text. För ibland kan jag tycka att texten är lite för ”duktig”, lite för konstruerad med sina poetiskt fallande avbrutna meningar och nästintill perfekta tonträff. Texten är lättläst, Tone Schunnesson är verkligen en driven skribent som bara brister när hon ibland lite väl måleriskt beskriver naturen. Men det är en klinisk och stram text. Kanske behövs det anslaget i de teman som Tone Schunnesson berör, kanske behövs det för att beskriva knarkarlivet: ensamheten, de trasiga relationerna, drogegoismen. Nej, jag tycker faktiskt tvärtom i detta fall. Det blir en alltför stor kontrast mellan ämnen och text. Författarrösten blockerar. Och i och med att texten är klinisk blir den också stundtals tråkig. Jag saknar lite skitighet i texten. Något som får den att skaka. 

Det är först när Tone Schunnesson närmar sig den unga kvinnans barndom som jag blir intresserad. Då händer det något annat i texten, då börjar det kliniska att skälva. Då får texten också ett djup och en botten. Telefonsamtalen hem till pappan är riktigt bra. Det jag också tycker om är att Tone Schunnesson inte presenterar någon färdig upplösning på sin berättelse eller att den unga kvinnan kommer till någon upplyftande insikt. Livet är inte alltid vackert för alla och möjligt att lösa med positivt tänkande. Ibland kanske man inte ens vill. 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 12 augusti 2016

 
Det finns inga helt igenom goda eller onda människor. Det finns bara omständigheter, längtan efter förståelse och längtan efter kärlek. Så tänker jag när jag läst ut Lina Wolffs tredje bok De polyglotta älskarna. Och vilken bok det är! Jag är fullständigt betagen! Av Lina Wolffs språk, av hennes blick, av hennes förmåga att sammanväva teman och att med ord mejsla fram personer utan att det känns ansträngt. Jag blir helt enkelt upprymd av De polyglotta älskarna.
 
Lina Wolffs styrka som författare har alltid varit lättheten i språket, en naturlighet; som om vissa författare helt enkelt verkar ha lättare att skriva än andra. Men det perfekta språket har tidigare stått i vägen och gjort berättelserna lite ointressanta. Men inte nu. Det är som om Lina Wolff i de tidigare böckerna letat sig fram för att äntligen hitta till berättelsen i De polyglotta älskarna. Det finns en upphöjd skruv i intrigen, en ökad intensitet i teman, tillsammans med samma slags särskilda lätthet i språket. Här finns uppgörelse, svek och sexuella maktspel, allt berättat på en lågintensiv köttig prosa som samtidigt andas sorg och förlust, snarare än sex och lust.
 
De polyglotta älskarna består av tre delar och tre olika människors berättelser. Det är Ellinors, Max och Lucrezias. Ellinor är en 36-årig och outbildad kvinna som söker efter kärlek på dejtingsajter på nätet med den enkla beskrivningen ”söker en öm, men inte alltför öm, man”. Hon får svar av Calisto Rondas, en mycket överviktig litteraturkritiker. Max Lamas är en etablerad författare, olyckligt gift, och vet inte riktigt vad han ska skriva härnäst. Han irrar omkring på jakt efter inspiration. Lucrezia Latini Orsi är dotterdotter till en italiensk markisinna och håller på att förlora sitt arv. De tre karaktärerna har beröringspunkter som Lina Wolff på ett mycket sinnrikt sätt bygger upp sin berättelse kring.
 
Jag tycker om Lina Wolffs sätt att berätta om sina karaktärer så att läsaren aldrig riktigt vet vem som är god och vem som är ond. Det finns bara människor som försöker överleva med de förutsättningar som givits dem. Men ändå… det är den manliga blicken som gäller. Det är kvinnorna som bedöms, som alltid befinner sig i underläge. Ibland skrivs det också ut tydligt, som när Max säger: (författar)perspektivet måste alltid vara det vita manliga, det kan inte vara det kvinnliga eller det färgade, då blir det politiskt.
 
Det finns så mycket att hämta ur De polyglotta älskarna. Här finns människor ur olika klasser, osannolika relationer och möten mellan människor, Calistos fru som är alltför vacker, längtan efter förståelse, idealbilden av kvinnan och dessa ständiga hänvisningar till Michel Houellebecq (som är riktigt roliga, ja det finns fler smarta och roliga hänvisningar för den som kan sin världslitteratur). Det är också en undersökning av makt mellan man och kvinna, genom sex och genom att äga varandras berättelser; en undersökning av Ellinors maktlösa ”jag tar vad jag får”, Max självsäkra ”jag tar vad jag vill ha” och Lucrezias undergivna ”jag får vad som blev lämnat till mig”. Ja, det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. De polyglotta älskarna är en bok att läsa och upptäcka och att läsa om och om igen.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Harry Potter and the Cursed Child

Recensionen också publicerad på bt.se 5 augusti 2016.

I epilogen i Harry Potter och dödsrelikerna står en vuxen Harry Potter och Ginny Weasley på King’s Cross stationen för att skicka iväg deras yngste son Albus Potter till sitt första år på Hogwarts. Han oroar sig, precis som Harry gjorde, att sorteringshatten ska sätta honom i Slytherins elevhem. Och vad passar bättre än att första scenen i Harry Potter and the Cursed Child tar vid precis där epilogen slutade. Det är verkligen att ta ett Potterheads önskan på allvar. Ge oss mer! Vi vill veta vad som hände sen! Harry Potter and the Cursed Child utspelar sig alltså nitton år efter slaget vid Hogwarts, då Harry Potter dödade Voldemort. Harry arbetar på Trolldomsministeriet, är gift med Ginny Weasley och de har tre barn.

Harry Potter and the Cursed Child är en pjäs skriven av Jack Thorne baserad på en ny berättelse av J. K. Rowling, Jack Thorne och John Tiffany. Pjäsen hade urpremiär på Palace Theatre i London den 30 juli och boken med pjäsmanuset släpptes dagen efter. Harry Potter and the Cursed Child i bokform är alltså inte en roman utan ett ”rehearsal script”, det vill säga manuset till pjäsen. Repliker, inte prosa.

Det som alltid har varit huvudsaken i Harry Potterböckerna är vänskapen. Denna gång är det vänskapen mellan Albus Potter och Scorpius Malfoy – Draco Malfoys son – lika mycket som vänskapen mellan de som nu blivit föräldrar och vuxna: Harry, Hermione, Ron och Draco Malfoy. I Harry Potter and the Cursed Child finns också en ny dimension till berättelsen – det att vara förälder. För Albus Potter är det nämligen inte lätt att vara son till den berömde Harry Potter. Harry verkar i sin tur alltid säga helt fel saker till sin son. Och för att på något sätt stå upp mot sin far, så ger sig Albus och Scorpius ut på ett äventyr som får stora konsekvenser för hela trollkarlsvärlden.

Att läsa om Harry Potter i romanform är en sällsam upplevelse. J. K. Rowling byggde med sina ord upp en hel värld full av magiska varelser, flygande trollkarlar och excentriska lärare. Att läsa Harry Potter i pjäsform är naturligtvis något helt annat. Det krävs att läsaren känner till sin Harry Potter-värld och kan bygga upp den i sin fantasi med hjälp av enbart repliker och scenanvisningar. Det krävs också att läsaren kan sin Harry Potter-historia för att få en bra läsupplevelse. Berättelsen är nämligen till stor del återblickar till händelser i tidigare Harry Potter-böcker, som turneringen i magisk trekamp eller då Harry fick sitt ärr.

Men för ett äkta Harry Potter-fan så är detta naturligtvis inget problem. Snarare är det ett smart trick av manusförfattarna Rowling, Tiffany och Thorne: läsaren vill ju ha ett nytt Harry Potter-äventyr och samtidigt känna igen sig. Smart är också att fokusera på barnens äventyr och vänskap istället för den vuxna trojkan Harry, Hemione och Ron. Harry Potter har alltid handlat om Hogwarts och barnets väg till att bli vuxen genom olika prövningar. Harry Potter and the Cursed Child infriar alla mina förväntningar om en bra Harry Potter- berättelse. Och som pjäs är den säkert ännu mer magnifik.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hulkgråter tjugo sidor fantastisk litteratur 

Ibland händer det: en bok kryper helt under skinnet. A little life av Hanya Yanagihara har nu gjort det på mig.
Jag har just läst 20 sidor fantastisk litteratur och hulkgråtit med snoret rinnande ur näsan.

Det är inte ofta litteratur har en sådan effekt på mig. Omständigheterna måste vara de rätta: jag måste erkänna för mig själv att jag är en romantisk och sentimental människa under det där coola och starka skalet. Då når orden ända in.

Men för att det ska bli riktigt fantastisk under-hudenlitteratur och inte bara vara ett offer för omständigheternas slump, måste orden ha samma effekt även vid omläsning. Den enda gång det hänt tidigare är med The History of Love av Nicole Krauss. Jag gråter nämligen i stort sett alltid när jag läser

“Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering.”

för jag vet vad som hänt innan och vad som händer sedan.

Så jag tog en paus och läste sedan om. Med samma effekt: plötsligt hulkande. För jag vet vad som har hänt innan och jag vet vad som händer sedan.

”And of course, he told Andy, who at first had just stared at him and then nodded, as if he had asked if Andy had an extra bandage he could give him before he left for the night. But then he began making a series of bizarre seal-like sounds, half bark, half sneeze, and he realized that Andy was crying.”

Jag ska såklart inte avslöja något om varför Andy börjar gråta när Jude säger detta. Men det är en bra sak. Andy säger sedan ”I could’t be happier for you and the only question is what took Harold so fucking long”.

Japp, jag är romatisk och sentimental.

Lova att inte säga något!

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Sommarläsningen 2016

På sommaren vill jag läsa på engelska. Jag läser så mycket nyutgivet på svenska i vanliga fall, så för att verkligen förstå att jag har semester måste jag helt enkelt byta språk. 

Förra sommaren läste jag A Handmaid’s Tale, The French Lieutenant’s Woman, Light in August och Possession. Alla klassiker på olika sätt och alla lånade av en god vän som är engelskalärare. 

I år har jag lånat min sommarläsning på biblioteket. Nya titlar som kommer på svenska i höst. Att de finns på engelska på biblioteket redan nu är riktigt fint. Bra inköpt! 

Grief is the thing with Feathers av Max Porter läste jag ut på en dag; den är tunn, men kräver en uppmärksam läsare. Den kommer på Etta förlag i oktober och jag är mycket nyfiken på hur Marianne Tufvesson löst det lekfulla, poetiskt sjungande språket när hon översatt till svenska. (Det är sånt jag klurar på nu när jag själv översätter från engelska till svenska.) En utmaning, helt klart! Jag tyckte mycket om Grief is the thing with Feathers och hoppas den hittar många läsare i höst. 

Nu ska jag börja på A Little Life av Hanya Yanagihara. Den kommer också i oktober, på Albert Bonniers Förlag och har fått strålande recensioner i USA. Den kommer nog räcka ett tag, den är över 700 sidor lång… Och om den tar slut innan semestern är slut, så får jag väl gå iväg till biblioteket igen. 
Älska biblioteket!! 

2 kommentarer

Filed under Läsande

Att läsa översättningar på ett helt nytt sätt

Jag läste många många böcker 2015.
2016 har inte börjat lika bra. Men jag har ju något att skylla på.
Det är omöjligt att läsa och översätta samtidigt.
Jag har ju nämligen börjat på ett magisterprogram i litterär översättning på Akademin Valand i Göteborg. Och då hinner jag läsa bara precis det som krävs av mig i mina uppdrag – det som är nytt och superlitterärt (till kritikerlistan i Borås Tidning) och de böcker jag recenserar (för Gota Media).

Resten av min fritid översätter jag. (Jag jobbar ju på Göteborgs universitet på dagarna.)

Men det är spännande att märka att jag läser översatta böcker från engelska på ett helt annat sätt nu, efter en termins översättarseminarier, än vad jag gjorde tidigare. Både kul och lite konstigt att läsa på ett nytt sätt. Jag ser anglicismer och svengelska, ser hur jag förmodligen vet vilket vissa svenska ord förmodligen var i den engelska texten, ser hur vissa meningar skaver på svenska där översättaren kanske inte riktigt förstått originaltexten.

Jag har helt enkelt blivit en ny sorts läsare. Igen. För samma sak hände ju när jag började skriva litteraturkritik – att texten fick en annan sorts läsning som var mer krävande än ren nöjesläsning. För att inte tala om när jag började skriva själv!

Åh, lyllos er som bara läser för rent nöje!

Om knappt två år kan jag börja läsa mycket igen, när magisteruppsatsen är inlämnad.
Gott så. Var sak har sin tid.

(På Instagram postar jag mycket fler inlägg än på den här bloggen. Följ mig där!)

8 kommentarer

Filed under Läsande

Recension: Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 10 maj 2016.

 

Populärlitteraturen har sin egen dramaturgi och särskilt feelgoodromaner med kärlekstema: flicka möter pojke, hinder uppstår, hinder löses och alla lever lyckliga ever after. I alla fall oftast. Eller nåt sånt. Det är också upplägget i Emmy Abrahamsons roman Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Fast här består inte förvecklingarna av några yttre inblandningar, utan istället av förväntningar på vad ens tilltänkta partner ska vara för en typ av människa. Eller rättare sagt – vad han inte ska vara för en typ av människa. En som bor i en buske till exempel. Äsch, det blir lite förvecklingar också, såklart.

Emmy Abrahamson debuterade som ungdomsromanförfattare 2011 med Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Hon blev Augustprisnominerad 2012 för Only väg is upp, första delen i en trilogi som handlar om Filippa Karlssons väg för att försöka slå igenom som skådespelare i London. De två resterande delarna i den trilogin hette Stjäla the show och Make it stort.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är Emmy Abrahamson första roman för vuxna läsare. Och jag tycker att hon klarar övergången från ungdomsroman till vuxenroman riktigt bra. Förmodligen för att Emmy Abrahamson kan sin populärkultur och vet hur man bygger upp en bra berättelse full av intressanta karaktärer.

Svenska 29-åriga Julia bor ensam i Wien med en katt och ett totalkraschat förhållande bakom sig. Hon jobbar som lärare i engelska på Berlitz, vill egentligen bli författare och har inte jättemånga vänner förutom de i Grey’s Anatomy. Jo, det är den där arbetslösa skådespelerskan Leonore som alltid vill sätta upp konstiga pjäser och Rebecca, en kollega på Berlitz som egentligen är fiolbyggare. En dag när Julia sitter på en bänk precis innan en språklektion så kommer Ben fram till henne och börjar prata. Julias blir smått intresserad. Det pirrar helt enkelt till i magen. Problemet är att Ben är uteliggare och bor i en buske i en av Wiens parker, helt enkelt inte en idealisk blivande pojkvän.

Det finns många saker jag älskar med populärlitteraturen. Den är underhållande, den är lättläst, och på senare år har den allt oftare blivit rolig. Och med det menar jag humor-rolig. Och en av de största behållningarna med Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är just att den är så dråpligt rolig. Både rolig för att Emmy Abrahamsson lyckas skapa karaktärer som fastnar med korta och snärtiga formuleringar, och för att hon ger dem repliker och situationer att skratta haha-högt åt. På slutet är det tyvärr en del som drar ner tempot och som en strängare redaktör hade kunna stryka. Då är läsaren så sugen på att veta hur det går för Ben och Julia att ännu en förveckling vid en campingplats blir en för mycket.

Jag hoppas att Emmy Abrahamson kommer att hitta många läsare till Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. För det är stundtals både riktigt underhållande och riktigt, riktigt roligt.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Leva, Tänka, Titta av Siri Hustvedt

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 27 april 2016.

 

Siri Hustvedt har skrivit flera mycket uppskattade och lästa romaner, bland annat Vad jag älskade och nu senaste Den lysande världen. Nu kommer ett urval av hennes essäer från de ungefär senaste tio åren, samlade i en bok som fått titeln Leva, Tänka, Titta och som är uppdelad i tre delar med samma namn. I Leva samlas essäer med självbiografiskt tema, i Tänka behandlas känslor och tankar av olika slag och i Titta handlar det om hennes förhållande till konsten och måleriet. Men i alla texter finns också resonemang kring minnet, både från ett neurovetenskapligt perspektiv och från ett psykoanalytiskt och filosofiskt: Sigmund Freud är en återkommande figur i Leva, Tänka, Titta, liksom Kirkegaard och Kant och en hel lång rad andra filosofer.

 

Det finns en vasshet, en skarpsinnighet i intellekt – och också en viss distanserad humor – i romanerna som jag inte tycker kommer fram i essäerna lika tydligt. Förstås är det skillnad på att skriva essäer och på att skriva fiktion. Men efter att ha kommit halvvägs i Leva, Tänka, titta så slås jag av att Siri Hustvedt inte är någon bra essäist. Det finns något krampaktigt akademiskt och intellektuellt i Siri Hustvedts sätt att förhålla sig till sina psykoanalytiker och filosofer, ett slags akademisk redovisningsplikt som bromsar texten och får till konsekvens att hennes egna insikter försvinner i myllret av hänvisningar. Vissa av essäerna liknar research som aldrig redovisats i romanerna och en essä inleds faktiskt också med en text som blivit över från en roman. Dessutom är essäerna är ofta självbiografiskt hållna, ofta återkopplade till barndomsminnen eller egna upplevelser. Så gör förvisso många essäister – utgår från ett minne eller en upplevelse och låter tankarna vandra fritt. Men Siri Hustvedt saknar den lekfullheten i tanken, det rörliga sinne som gör det intressant också för någon annan (läs mig).

 

Nej, jag hittar helt enkelt inte nyckeln till att låsa upp Siri Hustvedts essäer. Kanske är det som hon skriver själv i en av essäerna, när recensenten varit besviken på en av hennes romaner för att den inte handlade om det som hon förväntade sig. Kanske är det helt enkelt så att jag förväntade mig något annat än i Leva, Tänka, Titta än texter om psykoanalys, neurovetenskap och Siri Hustvedts barndom? Åh, detta krampaktiga amerikanska intellektuella intresse för psykoanalys! Är det inte lite tröttsamt? Lite… passé?

 

Riktigt bra är Siri Hustvedt bara när hon behandlar enskilda konstverk eller litterära verk, som i analysen av Stig Dagermans Ormen, eller i texten om Louise Bourgeois. Helt enkelt för att hon lyckas hålla sig själv (och Freud) utanför.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner