Jag ska ge ut En dikt om Dan som bok!

Texten ursprungligen publicerad på Bokcirklar.se

I våras skrev jag 100 kärleksdikter på 100 dagar på bloggen EN DIKT OM DAN (https://endiktomdanblog.wordpress.com). Och nu ska dikterna bli bok, inte bara blogg. Det är så många läsare som har hört av sig och tyckt om dikterna, så jag vill ge dem möjligheten att också kunna köpa alla dikterna som bok.

Innan jag skrev dikterna till EN DIKT OM DAN så hade jag aldrig skrivit poesi förut. Men vad gör man inte när man är kär och vackra ord bara bubblar inuti en? Det gick inte att stoppa, helt enkelt.

Jag ska ge ut diktsamlingen på egen hand, inspirerad av min författarkollega Peo Bengtsson, som till vardags skriver prosa (senast Min bästa väns fru, 2017), men som  i somras också egenutgav en liten poesibok: “Bok för stjärnklara nätter”.

Jag har gett ut böcker på vanliga förlag tidigare, men det är något med just de här dikterna som gjorde att jag ville ge ut dem själv och ha mer kontroll på processen. Jag har faktiskt inte ens brytt mig om att skicka dem till något etablerat förlag.

Nu ska jag bara fundera på inlaga, omslag och papper. Om den ska vara inbunden, eller häftad. Och förhoppningsvis kommer boken finnas till försäljning om en månad eller så.

“EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” får den väl heta, då…
Eller har någon något bättre förslag?

Hurra! Jag ska bli med diktsamling! Det trodde jag inte för en vecka sedan. Se där!

Annonser

2 kommentarer

Filed under Läsande

Recension: Flyktväg av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 september 2017.

En roman som är sannare än verkligheten. Annika Koldenius fullkomligt golvas av Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”.

Ibland är fiktionen verkligare än verkligheten. En roman kan faktiskt vara sannare i sin beskrivning av det som händer i världen än vad ett nyhetsreportage eller en dokumentärfilm kan. Det sker nämligen ofta en förtätning i den påhittade berättelsens skeenden, personer och platser, en koncentration i detaljerna, och i just den sortens förtätning skärps sanningen. Och det behövs verkligen i en samtid där vi vant oss så mycket vid bilder på svältande barn, sönderbombade städer, blodiga golv på sjukhus där läkare förtvivlat försöker få resurserna att räcka till, att vi blivit helt avtrubbade på just den sortens sanning. Räddningen för att förstå världen är då romanens förtätade sanning och särskilt när det är så bra som det är i Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”. Jag blir nämligen helt golvad av berättelsen om en familj som drabbas av krigets konsekvenser.

”Flyktväg” utspelar sig i ett land någonstans i Centraleuropa, i en tid som liknar vår. Flyktingar söker sig till landet för att undkomma sina egna krig, men de är inte välkomna. De som ändå kommer dit förs till fångliknande läger. Ett krig bryter därför ut mellan landet och Samfundet. Det som Torbjörn Flygt gör så fantastiskt bra i ”Flyktväg”, är att varken försöka beskriva krigets fasor bland soldater eller glorifiera soldaternas hjälteinsatser för den ”rätta sidan”. Spelplatsen för romanen är inte heller bland militärtrupper eller fångläger, utan de finns bara som fond för det som Torbjörn Flygt vill berätta. Istället lägger Torbjörn Flygt berättelsen på en avlägsen gård utanför en liten by, där pappan blivit tvångsinkallad och där nu bara mamman, sonen och två vuxna döttrar finns lämnade kvar. De hoppas på att kriget snart ska ta slut, att pappan ska återvända och att allt ska bli som förut.

”Flyktväg” är en moralisk berättelse som väcker frågan hos läsaren: vad skulle du själv gjort? Mitt i natten väcks sonen i familjen, som kallas Hart, av att hans hund har hört ett ljud och ute på fältet ser han två gestalter komma gående i den djupa snön. Det är en mamma och ett litet barn. Han förstår att de är flyktingar som rymt från fånglägret som ligger en bit bort, och ger dem därför en tillfällig sovplats i ladan så att de inte ska frysa ihjäl. På morgonen får resten av familjen reda på vad som hänt och frågan ställs: ska de gömma flyktingarna med risk för att själva råka illa ut, eller ska de ange dem? De som gömmer flyktingar straffas hårt. Familjens val får självklart konsekvenser. Men kanske inte vad de själva förstår omfattningen av.

Det här är så fruktansvärt bra! Det var länge sedan jag blev så fullständigt uppslukad av en berättelse, så fullkomligt indragen mellan raderna i en bok att det känns som om jag befinner mig mitt på gårdsplanen, djupt nersjunken i snön, tillsammans med Hart. Det är konstant spännande, eftersom hotet utifrån alltid finns närvarande och så fort jag läst klart sista sidan vill jag leta upp något att skrubba mig med. Det är som att det ligger en hinna av omänsklig smuts över hela mig som jag vill skrubba bort med rotborste, stålborste, vadsomhelst!

Torbjörn Flygt balanserar mycket skickligt på en gräns för vad läsaren tål vad gäller hemskheter. ”Flyktväg” är också berättad på en kärv och filmisk prosa som förstärker effekten av berättelsen. Det behövs inga överlastade beskrivningar av händelser eller känslor, det räcker gott med några få ord för att scener ska bli tydliga. Och Torbjörn Flygt faller inte heller i fällan att sno ihop ett varsamt slut. Snarare ökar anspänningen mot slutet, och precis när läsaren tror att nu får det väl ändå vara över, så kommer den sista maktdemonstrationen. Torbjörn Flygt, vad du kan skaka om mig!

Torbjörn Flygt använder motsatsparet avstånd – närhet på ett intelligent sätt i ”Flyktväg”. För Hart har stått och spanat på fånglägret på avstånd många, många gånger, sett hur kvinnor och barn blivit misshandlade – det är nästan som att stå och titta på en film. Men när två riktiga människor kommer in på hans egen gård, så är det omöjligt att låta bli att handla. Kriget skapar också andra avstånd mellan människor. Mellan de som finns kvar och de som blivit inkallade, mellan de som väljer att handla och de som väljer att se åt andra hållet, mellan de som har makten och de som inte har. Närheten finns i de mänskliga relationer som ändå finns, i de brev som skickas hem från fronten, i den kärlek som måste finnas bland de som är kvar för att kunna stå ut och överleva. Men också den fysiska närheten när människor ska samsas på liten yta.

Ytterst så beskriver Torbjörn Flygt i ”Flyktväg” konsekvenser av människors handlande och vilket lidande det kan leda till, men samtidigt är också ”Flyktväg” en berättelse om stor godhjärtenhet och uppoffringar i godhetens namn. Ytterligheterna av mänskligt handlade, om man så vill. Och jag tycker mycket om att Torbjörn Flygt väljer det berättarperspektiv han gör, att han berättar från Harts perspektiv, och inte ur flyktingarnas. Det är smart, för att inte säga avgörande, för på så sätt blir ”Flyktväg” en berättelse som är lättare att ta till sig för någon som identifierar sig med den som skulle kunna gömma flyktingar, snarare än att vara flykting själv, vilket jag förmodar att de flesta läsare i vår förskonade del av världen gör.

”Flyktväg” är en bok som känns i kroppen, som smyger sig in under huden, och blir därför en berättelse som är sannare och verkligare än det som händer i världen just nu. Sanningen skärps i förtätningen. Ja, det är så fruktansvärt bra skrivet av Torbjörn Flygt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Sista gästen av Andreas T Olsson

Recensionen också publicerad i Smålandsposten.

”Sista gästen” är en berättelse med en riktig knorr. Annika Koldenius imponeras av romandebuterande Andreas T Olsson.

Det finns vissa romaner som man vill läsa om när man läst sista sidan för att författaren just presenterat något för läsaren som ställer allt på ända. Egentligen är det faktiskt inte schysst att luras på det där sättet. Men samtidigt är det himla uppfriskande som omväxling. Det är inte så ofta det händer, nämligen. Men i ”Sista gästen” använder sig Andreas T Olsson av just det greppet – och det på ett snyggt och haktappande sätt. Det är nämligen inte så att Andreas T Olsson far med osanning. Han låter bara sin berättare avstå från att berätta alla detaljer i bilden fram tills de sista sidorna.

Andreas T Olsson är skådespelare på Dramaten och romandebuterar nu med ”Sista gästen”. Det är en berättelse om Thomas Rapp, som till stor del utspelar sig på restaurangen KB i Stockholm. KB är en förkortning för Konstnärsbaren. Där möter Thomas Rapp gästerna Sara och Henrik, som verkligen är de mest fantastiska gäster enligt Thomas Rapp. Thomas Rapp har också en före detta flickvän Ellen, som flyttat till Örebro. Men det är Henrik och Sara han verkligen bryr sig om. Ja, läsaren får verkligen lära känna Thomas Rapp. Hur han tittar på tvättmaskinen när han tvättar. Vad han tycker om konstnären Lennart Jirlow. Varför han slutade läsa litteraturvetenskap. Vad han tycker om felaktiga undertextningar. Och varför han tycker så mycket om Sara och Henrik.

”Sista gästen” är rolig, på ett lågmält sätt. Skojsig och enerverande på samma gång. Och det gäller att hänga med i svängarna. För det svänger, både i berättelsen och i språket. Den lätt skruvade tonen är mycket snillrikt uttänkt och konsekvent genomförd. Det finns en förnumstighet, som ihop med något absurt klämkäckt gör att jag vill ha min bettskena till hands när jag läser. Ibland går nämligen både Thomas Rapp och berättarens språkliga ton mig på nerverna. Fast på ett sätt passar det faktiskt också bra ihop med historien. Men enerverande är det. ”Sista gästen” är ungefär som en kombination av Erlend Loe och faktiskt en annan författande skådespelare: Jonas Karlsson.

”Sista gästen” är en smart historia med knorr på slutet. Och den där knorren som ska överraska läsaren på slutet är vitsen med hela romanbygget. En liten invändning bara: jag tycker det märks ibland att knorren är poängen. Andreas T Olsson har svårt att göra ”Sista gästen” riktigt intressant på alla sidor och ibland gäspar jag och tänker: Varför berättar han det här om Thomas Rapp? Är det för att fylla fler sidor? Det är inte, inte bra när läsaren tänker så. Fast – med den knorren är nästan allt förlåtet. ”Sista gästen” är en mycket imponerande debut från en författare som vet hur man kommer på en berättelse med knorr.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Några tankar om Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen

Jag blir förtjust i Lina Hagelbäcks och Ulrika Nielsens skrivprojekt så fort jag hör talas om det. Men undrade samtidigt: hur gör de? hur skriver man ihop med en annan människa? Visst – flera kända författarduor finns i deckargenren, men i dikt? Jag har haft föreställningen om att poesi är en enda människas röst. Har jag fel? Ja, är svaret på den frågan. Naturligtvis. Poesi är det man bestämmer att det är.

Skrivprojektet blev till slut en diktsamling i tre delar som heter ”Ömhetsmarker”, utgiven på Schildts & Söderströms. Lina Hagelbäcks ord är jag bekant med sedan hon blev nominerad till Borås Tidnings Debutantpris för Violencia. Ulrika Nielsen är en ny bekantskap. Därför är det också lättare för mig att upptäcka var Lina Hagelbäck bidragit. Eller – vad jag tror att hon bidragit. Nej – jag måste sluta med en sådan läsning genast och bara låta mig färdas med orden.

Vänskapen! Åh, den kvinnliga vänskapen. Att skapa sitt eget rum och språk dit ingen annan har tillträde. Så uteslutande, så underbart. Men jag känner mig ändå inbjuden i universumet som Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen skapat. Vissa rader etsar sig fast. Igenkänning av tillstånd.

Egentligen är jag mest förtjust i del 1, som till stor del består av dialog. Där är samtalet och projektet mellan de två vännerna tydligast. Jag tycker nämligen om att det syns att det är två som skrivit. Jag undrar där: varför hemlighålla vem som skrivit vad? Samtalet är nyckeln! Vänskapen på raderna väcker en molande avundsjuka hos mig: att fylla i varandras ord och tankar. Så sällsynt det är att hitta någon som är sådan som en själv och förstår! Någon man kan sammansmälta med.

Som själv skrivande människa förundras jag också över ordlekarna i dikterna – associationerna, det främmande, som kan avbrytas av konkreta bilder. Men tvärsigenom alla ord – vänskapen. Kapitulationen inför vänskapen och att ge sig själv till en annan människa på ett vis som inte är av sexuell natur, men ändå är så nära man kan komma. Jag behöver dig! Jag kan inte vara utan dig! Det är du och jag.

Lämna en kommentar

Filed under Poesi, Recensioner, Svenska författare

Recension: Kända och underliga ting av Teju Cole

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juni 2017. 

Den nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole har på kort tid etablerat sig som en viktig skildrare av samtiden. Cole slog igenom på svenska 2013 med romanen ”Öppen stad”, debutromanen från 2007 ”Varje dag är tjuvens dag” kom på svenska 2015. Nu kommer essäsamlingen ”Kända och underliga ting” (”Known and strange things”, 2016) på svenska i en fantastiskt känslig och fint genomförd översättning av Erik MacQueen.

Blick, bildning, rörelse. Det är tre nyckelord som kännetecknar Coles essäkonst. För det är verkligen en konst! Jag tillåter mig att bli hänförd och hänryckt! Hans fallenhet att se och registrera det som händer omkring honom; hans tilltro till kunskap som öppnare; förmågan att koppla samman: det lilla med det stora; dåtiden med nutiden. Att kunna se sambandet! för att säga ungefär som Margaret Schlegel i ”Howards End”. Och lägg till det ett vackert gravallvar inför mänskligheten och konsten som genomsyrar texterna – kunskap och bildning är viktigt! Och kanske ännu viktigare i vår tid av faktaresistens och bildningsförakt, säger jag. Han avfärdar inget. Är nyfiken på allt.

Vad handlar det om då? Mänskligheten, svarar jag. Att se på nutiden genom dåtiden, via en dialog med konsten och platser och människorna däri. Här finns essäer om Schweiz, Obama, Instagram, Tomas Tranströmer, dofter, nigerianska lynchmobbar, Palestina, tortyr, sorg, vad fotografi är, om amerikansk längtan efter enkelhet, om att finna tröst i litteraturen. Det finns en nyfikenhet och öppenhet i hans tanke och en förmåga att inkludera läsaren, snarare än att briljera och utesluta. Han har också den där förmågan att sätta ljus på något vardagligt och få det att bli magiskt. Som i essän ”Främmande kontakt” om fotografiserien ”Touching Strangers”, där han belyser att känseln är det enda av våra sinnen som är reflexivt. Att röra någon innebär att man också blir berörd. Ja, just ja!

Men det jag tror jag älskar Teju Cole allra mest för, är att han tänker och skriver genom att föra dialog: med samtiden, med dåtiden, med både gamla och nya författare, fotografer och konstnärer. Essäerna börjar inte sällan med ett citat från någon, som han därefter svarar på och reflekterar kring. Eller att han ser samband på nya sätt med viss skarp humor, som i ”En läsares krig”, där han skriver om de första meningarna i kända romaner för att belysa drönar-attacker. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ack. En auktoriserad attack jämnade floristen med marken.”

”Kända och underliga ting” är uppdelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. De har alla lite olika karaktär. Läst och På plats utgår mer från personliga erfarenheter, i Sett finns en djup kunskap om fotografi och bildkonst. Jag tycker särskilt mycket om delen Sett. Här kommer Teju Coles djupa kunskap om fotografi och konst fram ordentligt. Här reflekterar han till exempel med stort allvar kring Instagrams fördelar och nackdelar: det moderna sociala fotograferandet, det kvadratiska fotots möjligheter (”diagonaler får en ny styrka”) och kvalitet kontra kvantitet. Han testar Snapchat och reflekterar kring förgänglighet. Här finns också utrymme för reflektion kring bildens betydelse i kommunikationen i vår digitala värld.

Visst borde Cole gått i dialog med några fler kvinnor. Det är det enda som drar ner känslan av läs- eufori. I ”Kända och underliga ting” är flera essäer uppkallade efter mansnamn, men ingen kvinna har fått en egen. Framför allt är jag förvånad när det gäller kapitlen som handlar om fotografi, där det finns flera framstående kvinnliga moderna fotografer utöver en av de få som nämns, inte bara Nan Goldin. Däremot så nämns många kvinnor i de övriga essäerna. Susan Sontag, till exempel. Toni Morrison. Och så länge Virginia Woolfs namn dyker upp lite här och där, så är jag i alla fall hyfsat nöjd med kvinno-representationen i ”Kända och underliga ting”.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Älska Vingåker av Mia Ajvide

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 10 juni.

”Älska Vingåker” är en roman om omsorgen om sina medmänniskor. Fast det kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en roman om kärlek – och får hopp om mänskligheten.

Det finns vissa romaner som ger läsaren ett slags hopp om människan. Med det menar jag dels människans förmåga att kämpa för det man tror på, men också omsorgen om sina medmänniskor. “Älska Vingåker” är egentligen ingen slagfärdig romantitel och kanske inte en titel som läsaren tror ska innehålla just det. Eller så är det en genial titel, just för att “Älska Vingåker” faktiskt är essensen av vad det är att vara människa. I all sin futtighet.

“Älska Vingåker” utspelar sig i just Vingåker på 1970-talet. Huvudperson är kommunordföranden Olle Nygård, som är nybliven änkling. Läsaren får också lära känna Olles barndomskamrat Petrus, som just kommit tillbaka till Vingåker efter att ha tillbringat många år på mentalsjukhus. En annan viktig karaktär är den sexåriga flickan Nina, som blivit övergiven av sin mamma på Vingåkers bibliotek och som tas om hand av Olle. Både Petrus och Nina har övernaturliga förmågor som de helst inte vill använda sig av, men som ska visa sig avgörande för historiens utveckling.

Historien i “Älska Vingåker” är egentligen faktiskt rätt knäpp. Det finns både skröneliknande drag och farsliknande situationer som i en annan författares händer kunde ha skruvats ett varv till och blivit både råare och ha ha-tramsigare. Men det är inte så Mia Ajvide berättar den här historien. Inte på bekostnad av människorna. Nej, det här är på fullaste allvar. Livet är på fullaste allvar. Kärleken är på fullaste allvar. Olle Nyström kämpar för att kommunbudgeten ska gå ihop. Men istället för att höja skatten och skära ner på kulturaktiviteter, så får han en snilleblixt. Han ska få in mer kärlek i kommunen, eftersom lyckliga och gifta kommuninvånare är friskare och gladare och därför kostar mindre. Kärleken ska få en egen budgetpost! Det är inte helt enkelt, men till slut har han övertygat sina kollegor i kommunfullmäktige om sina idéer med hjälp av Ninas förmågor.

Mia Ajvides styrka ligger i hennes förmåga att gestalta sitt tema genom de karaktärer hon väljer att berätta om. Det märks en stor människokärlek: både i själva historien, men också i omsorgen om detaljer i karaktärerna. Jag tycker också om att tempot är långsammare och att “Älska Vingåker” inte är en intrigdriven vända blad-roman som jag läser med andan i halsen, utan en roman som drivs av karaktärernas utveckling. Jag vill inte veta hur historien slutar, jag vill veta hur det går för Nina, Olle, Petrus, Dejan, Lena och Pentti.

“Älska Vingåker” har drag av feel good-roman, trots att det finns ett visst sorg och vemod. Jag tycker om Mia Ajvides sätt att använda en historia med helt orealistiska inslag och att jag ändå får känslan av att det är på riktigt. Och samtidigt är det något som skaver. “Älska Vingåker” är liksom lite av varje och historien dras aldrig till något riktigt klimax eller antiklimax, den bara ebbar ut. Och jag undrar vad vill Mia Ajvide vill berätta? Kanske att kärleken är viktig, men att kärleken kan se ut på många olika sätt.  Det finns inte ett enda toklyckligt heterosexuellt par i “Älska Vingåker”, om man inte räknar in Olles relation med sin döda fru Vanja. I kommunbudgeten vill Olle Nyström tvinga fram en viss sorts kärlek, och det fungerar ju faktiskt inte på det viset. Kärleken finns istället mellan föräldrar och barn, mellan syskon, och då inte bara i biologiska band. Nina tas ju om hand av Olle, och den föräldrakärleken är precis lika viktig. Kärleken finns också i innerlig vänskap och att ta hand om sina medmänniskor. Gott så.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Blybröllop av Sara Paborn

Recensionen också publicerad i bla Kristianstadsbladet och Blekinge Läns Tidning

Blybröllop är en himla rolig och underhållande roman. Annika Koldenius skrattar högt till en helt rimlig berättelse om en fru som försöker förgifta sin make.

Irene är gift med Horst. De bor i ett stort, fint hus och barnen är utflugna sen länge. Men Horst har aldrig varit en särskilt bra make och Irene har liksom aldrig protesterat – vad ska man göra när man väl gift sig och livet bara rullar på? Men en dag hittar Irene ett blyband i en gammal kista och en finurlig plan tar form i hennes huvud: hon ska förgifta sin make! Ingen mer Horst!

”Blybröllop” är Sara Paborns fjärde roman. Och den är väldigt, väldigt rolig. Egentligen är det ju lite makabert att sitta och småmysa och skratta högt medan man läser om någon som försöker förgifta sin man. Men Sara Paborn har ett sätt att övertyga läsaren om att allt som sker är fullt rimligt och rentav det bästa sättet. Varför inte bara skilja sig? tänker jag när jag läser, och får genast ett helt rimligt svar från Irene. Nej, Horst har verkligen inte varit snäll mot henne, så o-snäll att han faktiskt förtjänar att kolavippa.

”Blybröllop” är roligt och underfundigt skriven, lite som en skröna, med många tokroliga scener för läsaren att skratta åt. Samtidigt planterar Sara Paborn tankar hos läsaren som är av en allvarligare sort: hur mycket får man förvänta sig av sitt eget liv? Det är också fint att se Irenes transformation från underdånig fru till att ta kontrollen över sitt liv.

En bonus är att Irene arbetar på bibliotek och där ger Sara Paborn henne en av de mest slagfärdiga repliker jag läst på länge. Det är helt enkelt en himla rolig och underhållande skröna som Sara Paborn skrivit.

Läs den!

 

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Jag måste vara galen – jag ska skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar!

Jag måste ha fått spel. Blivit helt tokig.
Completely nuts.

För med start i morgon ska jag skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar.
Fåniga, ljuvliga, tramsiga, förtjusande, intima, banala, skitromantiska, störtlöjliga, söta, innerliga, uppriktiga, fantastiskt fjantiga och underbart högtidliga kärleksdikter.

För att jag vill.
För att det egentligen är omöjligt.
Jag menar – vem kan skriva 100 kärleksdikter på 100 dagar?
Really?

Så jag har startat bloggen EN DIKT OM DAN. Följ mig där om ni vill.

”En dikt om dan” ingår i en bloggutmaning som heter #blogg100, som just går ut på att blogga något litet varje dag, 100 dagar i rad, med start 1 mars.
I år är temat ”yttrandefrihet” och att då skriva om kärlek tycker jag är alldeles särskilt passande, eftersom alla inte har rätt att uttrycka sin kärlek.

Läs mer om #blogg100 här.

Lämna en kommentar

Filed under Skrivande

Recension: Smekmånader av Mikael Berglund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

”Smekmånader” är en mörk, vacker och outgrundlig roman. Annika Koldenius sugs in i en mycket stilsäkert berättad historia om ett gåtfullt uppdrag i en nära framtid.

Jag tyckte mycket om Mikael Berglunds debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar”, om en mycket egensinnig kvinna vid namn Judit som utspelade sig i Norrbotten på 1600-talet. Den var mörk, suggestiv, med en känsla av annalkande hot och hade ett mycket stramt och vackert språk. Kölden, naturen och kampen för överlevnad var högst närvarande element.

Samma känsla, teman och plats finns i Mikael Berglunds andra roman ”Smekmånader”. Men istället för att utspela sig i dåtid, utspelar sig ”Smekmånader” i en nära framtid. Maija och Viktor är nygifta, men verkar inte särskilt förälskade. Men de har ett uppdrag. De ska bo ensamma på en liten ö i Bottenviken. Kring armen har de varsin transponder för att drönarna ska undvika dem. Framför finns en hög mur. Ibland spelas propagandamusik över vattnet.

Jag tycker mycket om Mikael Berglunds sätt att med små medel bygga upp en alldeles särskild stämning. Jag sugs in i berättelsen och njuter av läsningen trots att jag hela tiden anar att det aldrig kommer att gå väl. Regnet piskar precis så hårt, det som finns därute blir precis så främmande och långsamt avslöjas Maijas och Viktors egna motiv för resan.

Jag tycker lika mycket om ”Smekmånader” som debutromanen. Det är en mycket stilsäker berättelse av en författare som har hittat en alldeles egen röst. Jag ser mycket fram emot nästa roman och hoppas den blir lika mörk, lika vacker, lika outgrundlig.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare