Recension: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 12 augusti 2016

 
Det finns inga helt igenom goda eller onda människor. Det finns bara omständigheter, längtan efter förståelse och längtan efter kärlek. Så tänker jag när jag läst ut Lina Wolffs tredje bok De polyglotta älskarna. Och vilken bok det är! Jag är fullständigt betagen! Av Lina Wolffs språk, av hennes blick, av hennes förmåga att sammanväva teman och att med ord mejsla fram personer utan att det känns ansträngt. Jag blir helt enkelt upprymd av De polyglotta älskarna.
 
Lina Wolffs styrka som författare har alltid varit lättheten i språket, en naturlighet; som om vissa författare helt enkelt verkar ha lättare att skriva än andra. Men det perfekta språket har tidigare stått i vägen och gjort berättelserna lite ointressanta. Men inte nu. Det är som om Lina Wolff i de tidigare böckerna letat sig fram för att äntligen hitta till berättelsen i De polyglotta älskarna. Det finns en upphöjd skruv i intrigen, en ökad intensitet i teman, tillsammans med samma slags särskilda lätthet i språket. Här finns uppgörelse, svek och sexuella maktspel, allt berättat på en lågintensiv köttig prosa som samtidigt andas sorg och förlust, snarare än sex och lust.
 
De polyglotta älskarna består av tre delar och tre olika människors berättelser. Det är Ellinors, Max och Lucrezias. Ellinor är en 36-årig och outbildad kvinna som söker efter kärlek på dejtingsajter på nätet med den enkla beskrivningen ”söker en öm, men inte alltför öm, man”. Hon får svar av Calisto Rondas, en mycket överviktig litteraturkritiker. Max Lamas är en etablerad författare, olyckligt gift, och vet inte riktigt vad han ska skriva härnäst. Han irrar omkring på jakt efter inspiration. Lucrezia Latini Orsi är dotterdotter till en italiensk markisinna och håller på att förlora sitt arv. De tre karaktärerna har beröringspunkter som Lina Wolff på ett mycket sinnrikt sätt bygger upp sin berättelse kring.
 
Jag tycker om Lina Wolffs sätt att berätta om sina karaktärer så att läsaren aldrig riktigt vet vem som är god och vem som är ond. Det finns bara människor som försöker överleva med de förutsättningar som givits dem. Men ändå… det är den manliga blicken som gäller. Det är kvinnorna som bedöms, som alltid befinner sig i underläge. Ibland skrivs det också ut tydligt, som när Max säger: (författar)perspektivet måste alltid vara det vita manliga, det kan inte vara det kvinnliga eller det färgade, då blir det politiskt.
 
Det finns så mycket att hämta ur De polyglotta älskarna. Här finns människor ur olika klasser, osannolika relationer och möten mellan människor, Calistos fru som är alltför vacker, längtan efter förståelse, idealbilden av kvinnan och dessa ständiga hänvisningar till Michel Houellebecq (som är riktigt roliga, ja det finns fler smarta och roliga hänvisningar för den som kan sin världslitteratur). Det är också en undersökning av makt mellan man och kvinna, genom sex och genom att äga varandras berättelser; en undersökning av Ellinors maktlösa ”jag tar vad jag får”, Max självsäkra ”jag tar vad jag vill ha” och Lucrezias undergivna ”jag får vad som blev lämnat till mig”. Ja, det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. De polyglotta älskarna är en bok att läsa och upptäcka och att läsa om och om igen.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Harry Potter and the Cursed Child

Recensionen också publicerad på bt.se 5 augusti 2016.

I epilogen i Harry Potter och dödsrelikerna står en vuxen Harry Potter och Ginny Weasley på King’s Cross stationen för att skicka iväg deras yngste son Albus Potter till sitt första år på Hogwarts. Han oroar sig, precis som Harry gjorde, att sorteringshatten ska sätta honom i Slytherins elevhem. Och vad passar bättre än att första scenen i Harry Potter and the Cursed Child tar vid precis där epilogen slutade. Det är verkligen att ta ett Potterheads önskan på allvar. Ge oss mer! Vi vill veta vad som hände sen! Harry Potter and the Cursed Child utspelar sig alltså nitton år efter slaget vid Hogwarts, då Harry Potter dödade Voldemort. Harry arbetar på Trolldomsministeriet, är gift med Ginny Weasley och de har tre barn.

Harry Potter and the Cursed Child är en pjäs skriven av Jack Thorne baserad på en ny berättelse av J. K. Rowling, Jack Thorne och John Tiffany. Pjäsen hade urpremiär på Palace Theatre i London den 30 juli och boken med pjäsmanuset släpptes dagen efter. Harry Potter and the Cursed Child i bokform är alltså inte en roman utan ett ”rehearsal script”, det vill säga manuset till pjäsen. Repliker, inte prosa.

Det som alltid har varit huvudsaken i Harry Potterböckerna är vänskapen. Denna gång är det vänskapen mellan Albus Potter och Scorpius Malfoy – Draco Malfoys son – lika mycket som vänskapen mellan de som nu blivit föräldrar och vuxna: Harry, Hermione, Ron och Draco Malfoy. I Harry Potter and the Cursed Child finns också en ny dimension till berättelsen – det att vara förälder. För Albus Potter är det nämligen inte lätt att vara son till den berömde Harry Potter. Harry verkar i sin tur alltid säga helt fel saker till sin son. Och för att på något sätt stå upp mot sin far, så ger sig Albus och Scorpius ut på ett äventyr som får stora konsekvenser för hela trollkarlsvärlden.

Att läsa om Harry Potter i romanform är en sällsam upplevelse. J. K. Rowling byggde med sina ord upp en hel värld full av magiska varelser, flygande trollkarlar och excentriska lärare. Att läsa Harry Potter i pjäsform är naturligtvis något helt annat. Det krävs att läsaren känner till sin Harry Potter-värld och kan bygga upp den i sin fantasi med hjälp av enbart repliker och scenanvisningar. Det krävs också att läsaren kan sin Harry Potter-historia för att få en bra läsupplevelse. Berättelsen är nämligen till stor del återblickar till händelser i tidigare Harry Potter-böcker, som turneringen i magisk trekamp eller då Harry fick sitt ärr.

Men för ett äkta Harry Potter-fan så är detta naturligtvis inget problem. Snarare är det ett smart trick av manusförfattarna Rowling, Tiffany och Thorne: läsaren vill ju ha ett nytt Harry Potter-äventyr och samtidigt känna igen sig. Smart är också att fokusera på barnens äventyr och vänskap istället för den vuxna trojkan Harry, Hemione och Ron. Harry Potter har alltid handlat om Hogwarts och barnets väg till att bli vuxen genom olika prövningar. Harry Potter and the Cursed Child infriar alla mina förväntningar om en bra Harry Potter- berättelse. Och som pjäs är den säkert ännu mer magnifik.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Hulkgråter tjugo sidor fantastisk litteratur 

Ibland händer det: en bok kryper helt under skinnet. A little life av Hanya Yanagihara har nu gjort det på mig.
Jag har just läst 20 sidor fantastisk litteratur och hulkgråtit med snoret rinnande ur näsan.

Det är inte ofta litteratur har en sådan effekt på mig. Omständigheterna måste vara de rätta: jag måste erkänna för mig själv att jag är en romantisk och sentimental människa under det där coola och starka skalet. Då når orden ända in.

Men för att det ska bli riktigt fantastisk under-hudenlitteratur och inte bara vara ett offer för omständigheternas slump, måste orden ha samma effekt även vid omläsning. Den enda gång det hänt tidigare är med The History of Love av Nicole Krauss. Jag gråter nämligen i stort sett alltid när jag läser

“Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering.”

för jag vet vad som hänt innan och vad som händer sedan.

Så jag tog en paus och läste sedan om. Med samma effekt: plötsligt hulkande. För jag vet vad som har hänt innan och jag vet vad som händer sedan.

”And of course, he told Andy, who at first had just stared at him and then nodded, as if he had asked if Andy had an extra bandage he could give him before he left for the night. But then he began making a series of bizarre seal-like sounds, half bark, half sneeze, and he realized that Andy was crying.”

Jag ska såklart inte avslöja något om varför Andy börjar gråta när Jude säger detta. Men det är en bra sak. Andy säger sedan ”I could’t be happier for you and the only question is what took Harold so fucking long”.

Japp, jag är romatisk och sentimental.

Lova att inte säga något!

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Sommarläsningen 2016

På sommaren vill jag läsa på engelska. Jag läser så mycket nyutgivet på svenska i vanliga fall, så för att verkligen förstå att jag har semester måste jag helt enkelt byta språk. 

Förra sommaren läste jag A Handmaid’s Tale, The French Lieutenant’s Woman, Light in August och Possession. Alla klassiker på olika sätt och alla lånade av en god vän som är engelskalärare. 

I år har jag lånat min sommarläsning på biblioteket. Nya titlar som kommer på svenska i höst. Att de finns på engelska på biblioteket redan nu är riktigt fint. Bra inköpt! 

Grief is the thing with Feathers av Max Porter läste jag ut på en dag; den är tunn, men kräver en uppmärksam läsare. Den kommer på Etta förlag i oktober och jag är mycket nyfiken på hur Marianne Tufvesson löst det lekfulla, poetiskt sjungande språket när hon översatt till svenska. (Det är sånt jag klurar på nu när jag själv översätter från engelska till svenska.) En utmaning, helt klart! Jag tyckte mycket om Grief is the thing with Feathers och hoppas den hittar många läsare i höst. 

Nu ska jag börja på A Little Life av Hanya Yanagihara. Den kommer också i oktober, på Albert Bonniers Förlag och har fått strålande recensioner i USA. Den kommer nog räcka ett tag, den är över 700 sidor lång… Och om den tar slut innan semestern är slut, så får jag väl gå iväg till biblioteket igen. 
Älska biblioteket!! 

2 kommentarer

Filed under Läsande

Att läsa översättningar på ett helt nytt sätt

Jag läste många många böcker 2015.
2016 har inte börjat lika bra. Men jag har ju något att skylla på.
Det är omöjligt att läsa och översätta samtidigt.
Jag har ju nämligen börjat på ett magisterprogram i litterär översättning på Akademin Valand i Göteborg. Och då hinner jag läsa bara precis det som krävs av mig i mina uppdrag – det som är nytt och superlitterärt (till kritikerlistan i Borås Tidning) och de böcker jag recenserar (för Gota Media).

Resten av min fritid översätter jag. (Jag jobbar ju på Göteborgs universitet på dagarna.)

Men det är spännande att märka att jag läser översatta böcker från engelska på ett helt annat sätt nu, efter en termins översättarseminarier, än vad jag gjorde tidigare. Både kul och lite konstigt att läsa på ett nytt sätt. Jag ser anglicismer och svengelska, ser hur jag förmodligen vet vilket vissa svenska ord förmodligen var i den engelska texten, ser hur vissa meningar skaver på svenska där översättaren kanske inte riktigt förstått originaltexten.

Jag har helt enkelt blivit en ny sorts läsare. Igen. För samma sak hände ju när jag började skriva litteraturkritik – att texten fick en annan sorts läsning som var mer krävande än ren nöjesläsning. För att inte tala om när jag började skriva själv!

Åh, lyllos er som bara läser för rent nöje!

Om knappt två år kan jag börja läsa mycket igen, när magisteruppsatsen är inlämnad.
Gott så. Var sak har sin tid.

(På Instagram postar jag mycket fler inlägg än på den här bloggen. Följ mig där!)

8 kommentarer

Filed under Läsande

Recension: Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 10 maj 2016.

 

Populärlitteraturen har sin egen dramaturgi och särskilt feelgoodromaner med kärlekstema: flicka möter pojke, hinder uppstår, hinder löses och alla lever lyckliga ever after. I alla fall oftast. Eller nåt sånt. Det är också upplägget i Emmy Abrahamsons roman Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Fast här består inte förvecklingarna av några yttre inblandningar, utan istället av förväntningar på vad ens tilltänkta partner ska vara för en typ av människa. Eller rättare sagt – vad han inte ska vara för en typ av människa. En som bor i en buske till exempel. Äsch, det blir lite förvecklingar också, såklart.

Emmy Abrahamson debuterade som ungdomsromanförfattare 2011 med Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Hon blev Augustprisnominerad 2012 för Only väg is upp, första delen i en trilogi som handlar om Filippa Karlssons väg för att försöka slå igenom som skådespelare i London. De två resterande delarna i den trilogin hette Stjäla the show och Make it stort.

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är Emmy Abrahamson första roman för vuxna läsare. Och jag tycker att hon klarar övergången från ungdomsroman till vuxenroman riktigt bra. Förmodligen för att Emmy Abrahamson kan sin populärkultur och vet hur man bygger upp en bra berättelse full av intressanta karaktärer.

Svenska 29-åriga Julia bor ensam i Wien med en katt och ett totalkraschat förhållande bakom sig. Hon jobbar som lärare i engelska på Berlitz, vill egentligen bli författare och har inte jättemånga vänner förutom de i Grey’s Anatomy. Jo, det är den där arbetslösa skådespelerskan Leonore som alltid vill sätta upp konstiga pjäser och Rebecca, en kollega på Berlitz som egentligen är fiolbyggare. En dag när Julia sitter på en bänk precis innan en språklektion så kommer Ben fram till henne och börjar prata. Julias blir smått intresserad. Det pirrar helt enkelt till i magen. Problemet är att Ben är uteliggare och bor i en buske i en av Wiens parker, helt enkelt inte en idealisk blivande pojkvän.

Det finns många saker jag älskar med populärlitteraturen. Den är underhållande, den är lättläst, och på senare år har den allt oftare blivit rolig. Och med det menar jag humor-rolig. Och en av de största behållningarna med Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är just att den är så dråpligt rolig. Både rolig för att Emmy Abrahamsson lyckas skapa karaktärer som fastnar med korta och snärtiga formuleringar, och för att hon ger dem repliker och situationer att skratta haha-högt åt. På slutet är det tyvärr en del som drar ner tempot och som en strängare redaktör hade kunna stryka. Då är läsaren så sugen på att veta hur det går för Ben och Julia att ännu en förveckling vid en campingplats blir en för mycket.

Jag hoppas att Emmy Abrahamson kommer att hitta många läsare till Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. För det är stundtals både riktigt underhållande och riktigt, riktigt roligt.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Leva, Tänka, Titta av Siri Hustvedt

Recensionen också publicerad i Ystad Allehanda 27 april 2016.

 

Siri Hustvedt har skrivit flera mycket uppskattade och lästa romaner, bland annat Vad jag älskade och nu senaste Den lysande världen. Nu kommer ett urval av hennes essäer från de ungefär senaste tio åren, samlade i en bok som fått titeln Leva, Tänka, Titta och som är uppdelad i tre delar med samma namn. I Leva samlas essäer med självbiografiskt tema, i Tänka behandlas känslor och tankar av olika slag och i Titta handlar det om hennes förhållande till konsten och måleriet. Men i alla texter finns också resonemang kring minnet, både från ett neurovetenskapligt perspektiv och från ett psykoanalytiskt och filosofiskt: Sigmund Freud är en återkommande figur i Leva, Tänka, Titta, liksom Kirkegaard och Kant och en hel lång rad andra filosofer.

 

Det finns en vasshet, en skarpsinnighet i intellekt – och också en viss distanserad humor – i romanerna som jag inte tycker kommer fram i essäerna lika tydligt. Förstås är det skillnad på att skriva essäer och på att skriva fiktion. Men efter att ha kommit halvvägs i Leva, Tänka, titta så slås jag av att Siri Hustvedt inte är någon bra essäist. Det finns något krampaktigt akademiskt och intellektuellt i Siri Hustvedts sätt att förhålla sig till sina psykoanalytiker och filosofer, ett slags akademisk redovisningsplikt som bromsar texten och får till konsekvens att hennes egna insikter försvinner i myllret av hänvisningar. Vissa av essäerna liknar research som aldrig redovisats i romanerna och en essä inleds faktiskt också med en text som blivit över från en roman. Dessutom är essäerna är ofta självbiografiskt hållna, ofta återkopplade till barndomsminnen eller egna upplevelser. Så gör förvisso många essäister – utgår från ett minne eller en upplevelse och låter tankarna vandra fritt. Men Siri Hustvedt saknar den lekfullheten i tanken, det rörliga sinne som gör det intressant också för någon annan (läs mig).

 

Nej, jag hittar helt enkelt inte nyckeln till att låsa upp Siri Hustvedts essäer. Kanske är det som hon skriver själv i en av essäerna, när recensenten varit besviken på en av hennes romaner för att den inte handlade om det som hon förväntade sig. Kanske är det helt enkelt så att jag förväntade mig något annat än i Leva, Tänka, Titta än texter om psykoanalys, neurovetenskap och Siri Hustvedts barndom? Åh, detta krampaktiga amerikanska intellektuella intresse för psykoanalys! Är det inte lite tröttsamt? Lite… passé?

 

Riktigt bra är Siri Hustvedt bara när hon behandlar enskilda konstverk eller litterära verk, som i analysen av Stig Dagermans Ormen, eller i texten om Louise Bourgeois. Helt enkelt för att hon lyckas hålla sig själv (och Freud) utanför.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Tidsklyftan av Jeanette Winterson 

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 21 april 2016.

Det engelska förlaget Hogarth har inför 400-årsdagen av Shakespeares död nästa år gett i uppdrag till några uppskattade författare att förflytta dramer av Shakespeare till modern tid och skriva om dem till prosa. Gillian Flynn, Margaret Atwood och Jo Nesbø är några av dem som tackat ja. Jeanette Wintersons bidrag är en bearbetning av En vintersaga som i Wintersons version heter Tidsklyftan.

Jeanette Winterson är en sagoberättare och har alltid varit. Så egentligen borde det passa henne som hand i handsken att förflytta en av Shakespeares dramatiska sagor till modern tid. Anledningen till valet av En vintersaga berättar hon själv i ett slags författare ex machina, och för den som följt Wintersons författarskap kommer det inte heller som någon överraskning: den bortvalda, den bortadopterade.

En vintersaga är en historia om hämnd, besatthet, svartsjuka som leder till att ett barn lämnas bort och ett annat dör, men det handlar också om ung kärlek som möter hinder. I Tidsklyftan heter den svartsjuke Leo (kung Leontes), hans fru MiMi (Hermione), vännen Xeno (kung Polixenes). Leo är finansman med makt, Xeno dataspelsutvecklare och MiMi sångerska. Leo tror att MiMi och Xeno har en affär och det barn som MiMi väntar inte är hans eget, utan Xenos. Leo ser därför till att den nyfödda dottern lämnas bort. Och det vore ju inte Shakespeare om inte den bortlämnade dottern och sonen till Xeno sedan träffas och blir kära, vilket också leder till att Leo och Xeno sluter fred. Slutet gott, allting gott så att säga.

Att flytta ett drama från dåtid till nutid måste alltid vara något mer än enbart scenografi, något mer än att enbart byta ut hästar mot vrålåk och kungliga hov mot börsmarknad. Så vad kan Jeanette Winterson tillföra mer än att skriva om dramat till modern prosa? Svaret är poesi och träffsäkerhet. Men för många svar är också svaret i en text där Winterson helt enkelt vill förklara för mycket. Texten får därför också ett rasande tempo när både berättelse och förklaringar ska hinnas med. Karaktärerna blir typer snarare än verkliga människor, och Winterson förklarar och förklarar deras agerande snarare än att gestalta det eller lämna det nödvändiga tomrum som gör en text till bra litteratur. Texten sluter sig runt sina karaktärer och lämnar inga öppningar för läsaren att komma in. Det blir tröttsamt och forcerat, med undantag för några mer poetiska mellanakter, där Wintersons eget språk och berättarröst bryter igenom Shakespearedramat.

Ja, det Jeanette Winterson tillför finns i den skarpt formulerade och träffsäkra samhällsskildringen. Texten är ett slags hopkok av satir, cynism, snärtiga repliker och hetsiga utbrott. Ja, det finns något överdrivet och gapigt i hela texten som ändå samtalar utmärkt med Shakespeare. Det finns också en hel del kärnfull och intellektuell humor som jag känner igen hos Winterson och som jag uppskattar mycket. Ja, det är nog det som är den största behållningen med Tidsklyftan: humorn och träffsäkerheten. Den som vill ha Winterson på romantiskt sagohumör ska istället läsa någon av de äldre titlarna.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande, Recensioner

Recension: Stora små lögner av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 24 april 2016.

Det är som om det är ännu hemskare att läsa om hemska saker i lättsamt skrivna böcker än att läsa om hemska saker i svårt litterära böcker. Bakom det lättsamma språket och den intrigdrivna och roliga berättelsen lurar hemskheterna som gigantiska gäddor i vassen redo att hugga när man doppar tårna i vattnet en varm sommardag. Man är inte beredd. Och så HUGG!

Precis så är det i Liane Moriartys Stora små lögner. Redan på första sidan får läsaren reda på att allt inte är som det ska i den välbeställda villaförorten. Men vad har egentligen hänt och varför? Och så börjar historien om barnen och föräldrarna kring förskolan i Pirriwee, där människans både fulare och finare egenskaper tematiseras genom bland annat mobbningsanklagelser, namnlistor, legolådor och champagnefrukostar.

Liane Moriarty har skrivit en riktig bladvändarroman och Anna Strandberg har hittat precis rätt ton i den svenska översättningen. Jag gillar sättet som Liane Moriarty behandlar hemska ämnen med en lättsam och morbid humoristisk ton, samtidigt som hon ändå ger läsaren hopp om att allt ska lösa sig. Det är så skickligt lättsamt berättat att läsaren inte märker gäddan förrän det är försent. Och då kommer det där överraskande hugget!

Ja, jag grät på slutet. Och låt er inte luras av den lättsamma utsidan – Stora små lögner är en utmärkt skriven bok och viktig av många skäl. Underhållande, full av läskiga gäddor.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande, Recensioner

Recension: Hustrun av Meg Wolitzer

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 17 mars.

Joan Castleman är hustru till den berömda författaren Joe Castleman. De har hängt ihop i vått och torrt. Eller snarare: Joan har stått ut med Joes humör och kvinnoaffärer för att få sin del av glansen. När romanen börjar är Joan Castelman dryga sextio, sitter bredvid sin man i ett flygplan på väg till Finland för att ta emot ett prestigefullt litterärt pris när hon plötsligt inser att hon fått nog. Hon vill skiljas! Hon står inte ut längre!

Det är Joan Castlemans historia som Meg Wolitzer berättar i romanen Hustrun. Och med det berättar hon samtidigt historien om alla de kvinnor som stått en halv meter bakom sina män för att de själva inte kunnat eller orkat gå emot förväntningarna på vad en kvinna ska vara för att lyckas göra egen karriär. Visst är det bra att påminnas.

Tyvärr lyckas aldrig berättelsen om Joan Castleman gripa tag i mig. Genom att låta Joan återberätta sitt liv – eller faktiskt snarare Joes liv – i ett sarkastiskt tonfall istället för att gestalta det, så skapar Meg Wolitzer ett känslomässigt avstånd, vilket gör läsningen tråkig. Behållningen med Hustrun är istället de språkliga rappa liknelserna, som också är elaka och roliga. Väldigt intellektuellt Brooklyn-amerikanskt och kul.

Nej, jag vet inte, jag. Det kanske är all denna undertryckta kvinnliga ilska över ojämställdheten som måste ta sig sådana här uttryck? Det kanske inte finns något annat sätt att bemöta det på än med ett sarkastiskt tonfall och galghumoristiska liknelser.  Men sånt biter inte på mig.

1 kommentar

Filed under Recensioner