Recension: Migrationer 1976 – 2018 av Gloria Gervitz

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 juni 2018.

Migrationer är en dikt som aldrig blir klar, där köttets lust och rörelsens längtan hettar sig på sidorna. Annika Koldenius njuter skamlöst.

Hur skriver man om en dikt som är i ständig förändring? Mexikanskfödda Gloria Gervitz började skriva på dikten ”Migrationer” 1976 och sedan dess har hon bara fortsatt skriva på den; det är en dikt som är i ständig förändring, publicerad i ett antal olika versioner och förmodligen kommer den alltid att vara oavslutad så länge Gervitz finns i livet. Första gången ”Migrationer” översattes till svenska var 2009, då i översättning av Margus William-Olsson och Ulf Eriksson. Den senaste versionen – ”Migrationer 1976 – 2018” – finns nu i lyhörd översättning av Hanna Nordenhök och har i denna version blivit 260 sidor. Jag kan bara förhålla mig till min läsning av ”Migrationer 1976 – 2018”, inte till någon av de tidigare versionerna. Inte heller vill jag jämföra versionerna och försöka svara på frågan om den gamla är bättre än den nya.

Jag tycker så mycket om hettan i ”Migrationer 1976 – 2018”. En närvarande fysisk hetta. Det är ett slags köttets poesi. Jag vill kalla Gloria Gervitz ”den kvinnliga erfarenhetens poetiker”, för att nästan citera Svenska Akademiens numera omtalade motivering till Doris Lessings Nobelpris. Onaniscener är återkommande, inte som skamliga, utan som äkta njutning, något självklart. Här finns också lust, längtan, hemlängtan, rader om död och moderskap, och den ständiga rörelsen, förflyttningen, som titeln också anspelar på.

Vissa dikter ger läsaren rader som etsar sig fast, och som är omöjliga att glömma. Från ”Migrationer 1976 – 2018” tar jag med mig raden: ”Varje dag är oersättlig, oförutsägbar, ofullkomlig”. Ofta är det poeterna som säger det bäst.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 9 juni 2018.

”Blixtra, spraka, blända!” är en roman i hög fart med sex, knark och skrivkramp, men som också innehåller de stora livsfrågorna. Annika Koldenius har läst.

 

Det litterära underbarnet Penny Löwe möter av en slump internetfenomenet Lola Sandman och magisk vänskap uppstår. Tillsammans åker de till London och festar (knarkar) och shoppar upp hela Pennys gigantiska förskott på nästa bok, medan de ligger med de flesta män som råkar komma i deras väg. När pengarna tar slut återvänder Penny till Sverige. Allt gott, om det inte vore för att Penny har skrivkramp efter sin sensationella debutroman som fått Augustpriset och har svårt att leverera den där nästa succéromanen. Penny har en lesbisk mamma och såklart också en egotrippad skådespelande pappa att tampas med, och hon försöker så gott hon kan efter Londontrippen att vara lite normal med en medelklassig pojkvän som tar hand om henne medan hon inte kan skriva. Det går väl sådär.

Jenny Jägerfeld debuterade 2006 med romanen ”Hål i huvudet”, men har efter det framgångsrikt ägnat sig åt att skriva för ungdomar. Hon fick välförtjänt Augustpriset för ungdomsromanen ”Här ligger jag och blöder” och tilldelades också Astrid Lindgren-priset 2017. Det finns fortfarande mycket av ungdomsroman över Jenny Jägerfelds skrivande i ”Blixtra, spraka, blända!”. Inte bara för att hon skriver om unga personer, utan för att stilen är fartig och lätt skruvad, och för att berättelsen liksom befinner sig på ytan hela tiden, alltid på väg. Berättelsen har också den där ungdomens känsla av att livet bara är nu, att man är oövervinnerlig, och att vuxenlivet bara är en kuliss som inte angår en.

Penny Löwe är egentligen en outhärdlig romanfigur. Ta vad man vill ha och lite till, utan att tänka på konsekvenser, leva här och nu, inget ansvar. Och bästisen Lola Sandman är snäppet outhärdligare, på gränsen till stygg. De är som uppslukade av varandra; en symbiotisk vänskap där man inte vet var den ena börjar och den andra slutar, och de hetsar varandra till att göra den ena galnare saken än den andra. Visst är det stundtals dråpligt, men fnisset fastnar ofta i halsen på grund av det destruktiva beteendet och den förstöraranda som Penny har i nästan alla sina relationer med andra människor.

Att läsa ”Blixtra, spraka, blända!” är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utan bara helvete och man inte ser vart man är på väg, men det är bara att hänga på och hålla sig fast hårt för att inte flyga av i svängarna. Men om man läser noga, och bortser från att det på det hela taget är en rätt bedrövlig skildring av människor, så är det en hysteriskt rolig skildring av ett slags stockholmsk kulturelit som få är förunnade att komma nära. Och om man läser ännu noggrannare, och inte låter sig bländas av farten, så finns mellan raderna de stora livsfrågorna skildrade: Vem är jag egentligen? Hur ska jag ta mig fram i livet med de förutsättningar som givits mig?

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Lincoln i bardo av George Saunders

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 maj 2018.

George Saunders roman ”Lincoln i bardo” är mer än ett mästerverk, enligt Annika Koldenius.

Hur många superlativer finns det för att beskriva en läsupplevelse? Jag vill använda dem alla! Vilken roman ”Lincoln i bardo” är! Den är mer än ett mästerverk. Den är en besynnerlig och magiskt omtumlande läsupplevelse om döden och livet, men kanske allra mest om försoning. Den liknar inget annat jag läst.

”Lincoln i bardo” utspelar sig på en kyrkogård i gränslandet mellan liv och död. Willie Lincoln, Abraham Lincolns 11-årige son, dör i tyfus. Utom sig av sorg besöker presidenten sonens krypta för att hålla sonen en sista gång innan jordsättningen. På kyrkogården finns figurer som inte ännu gått vidare till den andra sidan, eftersom de är fast i sina egna berättelser av självömkan och högmod, som de ofta ältar i upprepade monologer: slavar, präster, skurkar, mödrar – ja, alla de sorter.

George Saunders skildrar dessa figurer och deras berättelser med stor medkänsla. Men också med ett slags diskret humor, annars skulle det helt enkelt bli för mycket. Han varvar också på ett mycket skickligt sätt de fiktiva rösterna från kyrkogården med autentiska brev och texter från tiden, som med ett sakligt utifrånperspektiv beskriver händelserna kring Willies död: hur vädret var, hur makarna Lincoln reagerade, inbördeskriget. De utdragen blir ett slags andhämtning från känslokaoset på kyrkogården.

”Lincoln i bardo” George Saunders första roman, fantastiskt finkänsligt översatt av Niclas Nilsson. På svenska finns också den strålande novellsamlingen ”Tionde december” (2016). Jag hoppas nu att fler ska upptäcka Saunders. Han är en briljant skildrare av människan.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Nej och åter nej av Nina Lykke

Recensionen publicerad i Borås Tidning 19 maj 2018.

Nej och åter nej är en vass satir över medelklassens känsla av berättigande som får Annika Koldenius att sucka djupt av något slags glädje.

Åh, det var längesedan jag läste något så härligt vasst som Nina Lykkes ”Nej och åter nej”. Så där vasst så att man liksom inte riktigt kan sitta still i stolen när man läser, utan besvärat skruvar på sig med ögonen uppspärrade och munnen som ett o. Visst är det satir, men precis på rätt sida gränsen för att jag ska tänka: ”det här är ett helt rimligt scenario, människor kan faktiskt bete sig så här”. Jag suckar djupt av (skade-) läsglädje.

”Nej och åter nej” kretsar kring tre personer: det äkta paret Ingrid och Jan, som varit gifta i 25 år, samt den eviga dejtingtjejen Hanne, som också är kollega till Jan. Jan har på något magiskt manligt sätt lyckats göra karriär på ett departement och blivit chef, medan Ingrid inte tycker det är så jättekul att vara lärare längre och låter sig klivas på både av sina kollegor och de två sönerna som fortfarande bor hemma trots att de är vuxna. Men hon kämpar på, för hon och Jan ska ju bli gamla ihop och leva livet när sönerna flyttat ut. Hanne är betydligt yngre och rejält snygg, men har svårt att hitta riktigt rätt i kärleken. Hon tröttnar fort på de män hon dejtar, retar sig på den ena småsaken efter den andra, men vill gärna hitta någon eftersom ensamheten blir allt mer påträngande när alla vännerna skaffar familj efter familj.

Så. Varför är det här så väldigt bra? Jo, för att Jan råkar komma i Hannes väg på en personalfest och så är cirkusen igång. Hanne vill ha Jan, men bara lite lagom, ibland helt och hållet, ibland inte alls. Jan vill ha Hanne och Ingrid samtidigt, det är ju liksom praktiskt att både ha hus, fru, söner och älskarinna. Ingrid begriper först ingenting, men löser sedan saker på sitt eget praktiska sätt.

Nina Lykke har en sådan exakt blick för vad det är som driver Ingrid, Jan och Hanne att göra som de gör och med frejdig stil fullständigt massakrerar hon medelklassens upplevda privilegier, med livet som en oändlig godispåse där man känner sig berättigad till omedelbar behovstillfredsställelse genom att stoppa munnen full hela tiden. Jag både skrattar hejdlöst och vrider mig av ångest när Nina Lykke beskriver hur vuxna personer beter sig som barn och säger ”jag vill ha!”, och inte begriper att deras handlande får konsekvenser; både för andra, men även för dem själva. Nina Lykke faller inte heller i fällan att göra Ingrid, Jan och Hanne till karikatyrer. Nej, hon beskriver dem som riktigt mänskliga. Jag förstår dem, jag lider med dem. Det är därför det blir så rimligt och bra.

Kanske är det här väldigt norskt och privilegierat? Hur som helst är det i alla fall väldigt roligt och sylvasst. ”Nej och åter nej” är Nina Lykkes första roman på svenska. Jag vill definitivt läsa mer av henne.

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Recension: Erotiskt skrivande för ensamma änkor av Balli Kaur Jaswal

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 april 2018.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” är en ovanlig feel good-roman som får Annika Koldenius att både rodna och skratta högt.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” börjar som en helt vanlig feel good-historia. Nikki är en ung tjej som bor i London. Hon jobbar i en bar och har inte riktigt bestämt vad hon vill göra med sitt liv. En dag får hon se en annons som söker en lärare i kreativt skrivande för änkor. Hon får jobbet, trots att hon egentligen inte har någon erfarenhet.

Men sen! Oh, la la! Balli Kaur Jaswal har skrivit en helt ljuvlig historia om kvinnors rätt, kärlek, längtan och allt utspelar sig inom ett sikhiskt samfund i västra London. Balli Kaur Jaswal beskriver en grupp där männen styr, äktenskapen är arrangerade och där de äldre kvinnorna vare sig kan läsa eller skriva. Men de har berättelser. Och vilka berättelser!

Det sker egentligen av misstag, men på kursen för kreativt skrivande låter Nikki kvinnorna berätta sina erotiska fantasier. Och genom att låta deras röster bli hörda, så sätts något igång som får så kallade ”oanade konsekvenser”. Jag blir förbannad, gråter, rodnar och skrattar högt när änkorna livligt diskuterar olika saker ur grönsaksdisken.

”Erotiskt skrivande för ensamma änkor” är en riktigt bra feel good-roman, som också ger mig insikt i hur det kan vara att vara kvinna i ett religiöst samhälle där kvinnor fortfarande inte får göra sina röster hörda. Fint översatt av Linda Skugge.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Detta ska passera av Cecilia Davidsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 maj 2018.

Cecilia Davidsson skildrar ett så vanligt liv att det verkar iscensatt. Annika Koldenius tycker om vemodet, men värjer sig för undfallenheten i ”Detta ska passera”.

Det är Sara som är huvudperson i Cecilia Davidssons nya roman ”Detta ska passera” och det är hon som berättar sin historia. Eller snarare sina historier. Mycket av det hon berättar är så vanligt så att det nästan verkar iscensatt som ”berättelsen om ett vanligt liv”. Det är upplevelserna som aupair med längtande pojkvän på skranglig telefonlinje hem till Sverige. Det är väninnor som man tappar kontakten med, begravningar av föräldrar. Det är gräl, omöjligheten att nå fram med efterföljande skilsmässa och andra kriser.

Cecilia Davidsson leker i ”Detta ska passera” med bruten kronologi. Läsaren får bara vaga ledtrådar till när i tiden som berättelsen utspelar sig. Är det nu? Eller är det återblickar? Det gör att berättelsen liksom svävar lite utan fasta konturer, men egentligen har det ingen faktiskt betydelse, för tiden är inte viktig, det är mötena och relationerna som är det viktiga. Samtidigt kommer med berättelsens gång ett slags aning om att Sara kanske inte är en helt pålitlig berättare. Ibland är det nog lite värre än vad hon vill framställa det som. Det är som att Cecilia Davidsson låter läsaren vara den där klasskamraten som Sara träffar av en slump på stan efter 20 år och svarar ”jamen det är bara bra allting”.

Cecilia Davidsson är framför allt känd som en riktigt skicklig novellist och hon har den där förmågan att med knivskarp blick fånga ett ögonblick i bara ett par ord. Vissa av kapitlen i ”Detta ska passera” skulle också kunna fungera som fristående noveller. Cecilia Davidsson har också en förmåga att sätta fingret på slumpens betydelse. Eller snarare ställa frågan om möjligheten att välja har någon betydelse alls. Hade det egentligen spelat någon roll om det där brevet som aldrig blev läst brevet hade blivit läst. Eller hade det slutat som det slutade ändå.

Det finns ett vemod i ”Detta ska passera” som jag tycker om och som känns mycket skandinaviskt. Det känns som hemma. Tryggt. Samtidigt finns det ett slags uppgivenhet och undfallenhet i Saras sätt att ta sig an livet som jag tycker mindre om och som jag värjer mig emot; ett stålsättande inför livet om verkar ”drabba” henne utan att hon verkar kunna göra så mycket åt det. Kanske kommer Cecilia Davidsson åt en öm punkt i mig genom skildringen av Sara? ”Så vill jag inte vara! Jag vill inte vara uppgiven inför livet!” Ja, Cecilia Davidsson kommer åt något där. Det gör ont att läsa. Kan man ”göra något” av sitt liv, eller orkar man bara låta det passera? Eller har man ens en valmöjlighet?

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 april 2018.

Carolina Setterwall debuterar med en roman om sambons oväntade död. Annika Koldenius läser en roman om förlust som går rätt in i kroppen.

Hej Carolina! Jag skriver det här till dig för jag har läst din bok ”Låt oss hoppas på det bästa” och för att du skriver på ett sätt som jag förstår. Därför går din text rakt in i mig på ett sätt som ingen annan text gjort på mycket länge. Du förlorade din sambo plötsligt och oväntat. En morgon när du skulle väcka honom låg han död i er säng. Du hade en 9 månader gammal bebis att ta hand om. Jag förlorade min son efter en lång tids sjukdom. Jag höll honom i handen när han dog på sjukhus. Men förlusten känns lika stor, tomheten efteråt är densamma. Hur klarar man sig igenom något sådant?

Jag känner igen precis allt du skriver. Du skriver på det sätt som är det enda möjliga: på ett distanserat sätt, som att du är en utomstående som registrerar det du ser, snarare än att vara den som står i ett känslocentrum av det som händer. Dina bilder är tydliga, nästan fotografiska. Jag känner igen det sättet att skriva på, för det är exakt så jag skrev om min egen akuta förlust i boken ”Vi var alltid beredda” – som tittande på förlusten utifrån för att kunna förstå det som sker. Det blir en öppen text på det viset, som på ett fint sätt bjuder in läsaren att fylla i med sina egna känslor och erfarenheter vad gäller sorg och förlust. Jag tycker så väldigt mycket om din bok för det! Jag fulgrät till exempel vid första gången du var på ridskolan, när du behövde berätta för andra! Och du beskriver både skulden över det som hänt, och ensamheten, så bra i dina exakta bilder. Det där med namnskylten på dagis, till exempel.

När man skriver en självbiografisk roman så finns det aspekter av hänsyn att förhålla sig till. Jag tänker på Kerstin Strandbergs nyligen utkomna bok ”Skura ut”, där hon skriver: ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” Ofta ligger svaret någonstans mitt emellan. I en självbiografisk roman balanserar man på en lina, men du tippar väldigt sällan över på fel sida. Dina nära är beskrivna med mycket värme och kärlek. De som inte förstår (åh, jag kan också berätta massor av historier och konstiga repliker!) lämnar du respektfullt åt sitt. Men kanske hade jag velat att din bok skulle sluta efter den första delen. Att beskriva försöken att ”gå vidare” efter begravningen är på ett sätt en ännu plågsammare läsning än om den första akuta förlusten, nästan på gränsen till vad jag klarar av att veta. Här tänker jag också på hänsynsaspekten: det finns ingen redovisningsplikt av alla händelser. Samtidigt tycker jag ändå att det är lite skönt att du inte lämnar läsaren i sticket med frågan ”Men hur gick det då?” Tja, faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som ”kan gå vidare” på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på ”paus” så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte. Så kämpa på! Vänliga hälsningar

Annika Koldenius

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: En annan Alice av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 31 mars 2018.

Hemmafrun Alice får minnesförlust efter att ha slagit i huvudet på gymmet. Annika Koldenius är inte särskilt imponerad av Liane Moriartys nya relationsroman.

Jag älskade australiska författaren Liane Moriartys roman ”Stora små lögner” när den kom på svenska för nästan exakt två år sedan. Mycket välförtjänt blev romanen också en tokhyllad miniserie på HBO med bland andra Nicole Kidman, Alexander Skarsgård, Reese Witherspoon och Laura Dern, då förflyttad till amerikanska Monterey från australiska Pirriwee. I romanen ”Stora små lögner” fanns det mesta en underhållningsläsare kunde önska sig: relationer, sex, väninneskap, ond bråd död, familjeliv, barn i skola-liv – allt skrivet på en lättläst bladvändaprosa.

”En annan Alice” utspelar sig också i Australiens hemmafrukvarter. Alice Love slår i huvudet på gymmet under sitt vanliga fredagspass, och vips så har hon glömt de senaste tio åren av sitt liv. Hon tror att hon är en glad 29-åring, nygift och gravid med sitt första barn. I själva verket är hon en 39-årig bitter trebarnsmor som ligger i skilsmässa, och som ska baka en gigantisk citronmarängpaj med de andra hemmafruarna i området för att komma med i Guinness rekordbok. Tyvärr är den lättlästa bladvändarprosan det enda som följt med till Liane Moriartys nya roman. Jag läser och vänder blad, men något särskilt intressant innehåll finns inte att ta del av, trots att läsaren och Alice hålls i samma ovisshet vad som hänt i hennes liv de senaste tio åren. Varför ska hon och maken skilja sig? Varför är Alice relation till systern så frostig? Och så vidare.

Jo, visst är upplägget med minnesförlust en bra idé till en roman. Visst är det roligt med de komiska förvecklingarna som uppstår när Alice ska försöka bete sig på ett korrekt sätt mot alla hon möter trots att hon inte minns någonting, visst ställer romanen frågor om livsval. Och visst kan man fundera själv om man vaknade upp och trodde att det var tio år tidigare – vad skulle man själv tänka om de val man gjort? Men särskilt angelägen blir aldrig ”En annan Alice” som roman. Jag blir aldrig särskilt intresserad av att veta varför det gått som det gått. ”Vi skulle ju aldrig bli såna!” tänker Alice om relationen med sin blivande exmake, när hon får veta att han blivit fräsig VD, men därmed också distanserad från familjelivet, medan hon blivit sur hemmafru och aktiv i alla möjliga och omöjliga skolföreningar.

Men det finns ett intressant tema i ”En annan Alice”, och det är det kring lojalitet. Kan man vara lojal med flera personer? Eller måste man helt enkelt välja? Och vad väljer man då i så fall? Sin partner? Sin bästa vän? Sin syster? Kanske är det ändå behållningen med Liane Moriartys romaner, trots att de utspelar sig i en hemmafruverklighet långt ifrån den svenska – att de väcker frågor som också en svensk icke-hemmafru kan relatera till.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 mars 2018.

Rafael Donners självbiografiska essäer är trivsamt sällskap, tycker Annika Koldenius.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att vara lite yngre igen. Kanske 25. Eller möjligtvis 30. Och särskilt när jag läser Rafael Donners (född 1990) biografiska essäsamling ”Människan är ett känsligt djur”. Det är något med nyfikenheten inför livets och människans mysterier och viljan att förstå, tillsammans med den där självklara utgångspunkten att det mesta av livet ligger framför en.

Rafael Donner kallar ”Människan är ett känsligt djur” för en självbiografisk essä. Han utgår från olika mänskliga känslor och egenskaper, och resonerar sedan kring dem utifrån egna erfarenheter. Essäerna heter saker som ”Oro”, ”Frihet”, ”Egoism”, ”Tro” och ”Manlighet”. Det skulle lätt kunna bli pretentiöst, lite för mycket mansplaining och jag leker med tanken ifall en kvinna skulle kunna skriva så här självsäkert och självklart, ta sig den platsen.

Men om jag slutar tänka på det, så är det faktiskt riktigt trivsamt och oförargligt att vara i Rafael Donners sällskap. Rafael Donners tankar väcker mina egna funderingar kring vad jag tycker om till exempel ”Tro” eller ”Svaghet”. Jag tycker också om Rafael Donners allvarlighet och hans lätta handlag med språket och orden. Och det är uppfriskande att befinna sig i sällskap med någon som varken hunnit bli trött eller cynisk.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

”Ska du satsa på musiken nu?”

”Ska du satsa på musiken nu?”, sa någon i förbifarten när vi släppte vår första singel på Spotify.

Ja, jo. Men mer korrekt är det nog att säga: ”Ska du återvända till musiken nu?”

För musiker var ju det jag trodde att jag skulle bli när jag var 16. Jag hängde varje kväll i veckan och ofta på helgerna på musikskolan, för jag gick på så kallade ”förberedande studier för musikhögskola”, och sjöng jazz, sjöng i kör, tog pianolektioner, lektioner i musikteori, och spelade trumpet i storband, jazzensemble, blåsorkester och symfoniorkester. Och jo, jag ställde upp i några talangjakter också. Någon gång med en egen låt.

Men sen hände något. Kärleken till det skrivna språket tog över och jag blev så småningom journalist och författare istället. Och skriva kommer jag ju alltid göra, det också.

Men musik har ju ALLTID funnits i mitt liv. Jag har ALLTID sjungit. Jag har ALLTID lyssnat.

Men jag aldrig haft någon som jag kunnat SKAPA musik tillsammans med. Förrän nu.

Nu finns bandet ”No Space Between Us” , som består av mig och Dan Högberg (som jag ju också delar kärlek med). Och vi har just släppt vår första singel ”Stay with me” på Spotify, iTunes och Amazon.

Jag skriver texterna och Dan skriver musiken. Och så arrangerar vi och producerar tillsammans.

Följ oss gärna på Instagram eller Facebook. En ny singel kommer snart och senare under 2018 släpper vi en EP.

 

Lämna en kommentar

Filed under Musik, No Space Between Us