Här kommer hela listan på årets 10 bästa böcker:
1. Gracie av Veronika Malmgren
2. Belägring av Hassan Loo Sattarvandi
3. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
4. De imperfekta av Tom Rachman
5. Snöängel av Anna-Karin Palm
6. Korparna av Tomas Bannerhed
7. Ja till Liv! av Liv Strömquist
8. Salome av Mara Lee
9. En fager mö av Joyce Carol Oates
10. Världens världslighet av Martin Tistedt
Hur väljer man årets bok?
Är det bok man tycker är skickligast skriven?
Eller den bok vars berättelse berört en mest?
Ni som gillar min Facebook-sida har följt mina våndor inför detta beslut och vet också att jag gick på min instinkt och valde den som först ploppade upp i huvudet på mig när jag fick frågan ”Vilken är årets bästa bok?”
Ja, jag gick på instinkt, på magkänsla. Det var inte ett noga avvägt beslut. Inte veckor av grubbel och listor för/emot olika titlar. Men ibland så bara vet man. Det är som kärlek, som möten – man kan bara inte förklara vad det är som fångar. Men jag ska ändå försöka:
Årets bok är utan tvekan Gracie av debutanten Veronika Malmgren. För att det är en vacker och poetiskt precis bok om vänskap, tonår och uppbrott. Gracie är berättelsen om Klara och Penny. Klara är den svenska utbytesstudenten på väg hem. Penny är den amerikanska flickan som blir lämnad kvar. Gracie är bilen som ger dem frihet för stunden. För att dricka lite öl. För att smygröka några cigg. För att kanske, kanske få hångla. Bilen som det enda sättet att ta sig någonstans, bort från den amerikanska hålan i Kansas. On the road, men alltid tillbaka.
Att läsa Gracie är att vila med ett leende som minns. Språket är torrt och lätt. Det är de små gesternas bok – läsa mellan raderna om längtan efter att komma bort och att få komma hem och att den ena har alla möjligheter men den andra inga.
Årets bästa böcker: 1. Gracie av Veronika Malmgren
”Hallå? Du? Är du där?”
Det är Caspian som berättar om vad som hände den där dagen när allt gick fel, den dagen han borde stannat hemma från skolan och spelat Nintendo istället. Belägring är ett långt telefonsamtal till en vän som måste lyssna färdig och svära på att inget berätta, fast det är sent, fast de båda är trötta. För Caspian vill säga att det inte var hans fel det som hände. Caspian har svårt att berätta, för hans mun har nyss blivit sönderslagen. Blodet droppar genom hela boken, det rinner ner på Caspians tröja, det kommer ut ur näsan, han sväljer, sköljer bort och fortsätter att berätta.
Sattarvandi håller kvar intresset i Caspians långa berättelse ända till slutet. Det blir aldrig tråkigt, det är alltid angeläget och det är först på de sista sidorna som läsaren får veta vad som hänt, varför ambulanserna står där ner vid spåren. Caspians berättelse är ett furiöst rop på hjälp, det är förunderligt, vackert, sorgset och ett knytnävsslag på munnen som får mig att åter hoppas på litteraturens kraft.
Jag riktigt känner hur läppen fläskar och blodet droppar.
Tom Rachmans De imperfekta är uppbyggd av en serie porträtt som kretsar kring en nedläggningshotad tidning. Man får följa korrespondenter, reportrar, redigerare, nyhetschefer och deras relationer, både på tidningen och utanför. Boken gräver i hur viktigt det för människan att finnas i ett sammanhang, att ha relationer, vare sig det är i kärlek eller på en arbetsplats.
Men att ha nedskärningshot hängande över sig, gör något med människorna på redaktionen. Alla gör sitt yttersta för att få behålla jobbet – vilket betyder att trampa ner någon annan. Det är vinna eller försvinna. Förråda eller förrådas. Som i kapitlet med ekonomichefen Abbey Pinnola, där en medarbetare hon sparkat får sin hämnd genom att bokstavligt talat klä av henne in på bara underkläderna. Det är så utstuderat hemskt att jag nästan börjar gråta. Jag vill inte tro att människan är så hemsk. Men det blir värre i boken och det knyter sig i magen på mig när jag läser det sista kapitlet.
Men det är ruskigt bra skrivet. Dialogen är fräck, insikten om männniskan är monumental.
Årets bästa böcker: 4. De imperfekta av Tom Rachman.
Det är en underlig vinter fylld av hemligheter, varsel och frågor, vintern då Olof Palme så småningom ska bli skjuten. Berättelsen i Snöängel cirklar kring den föräldralösa Hedvig, men också kring många personer i hennes närhet: hennes syster Lovisa, hunden Billy som rymmer för att den har en föraning, vackra Aisha, lillebror Ishmael, busschauffören Rafaele, taxiföraren, vännerna Anna och Rakel, den tafatte polisen, den goda horan, den sökande konstnären, den gamla damen med hemligheten, historikern, läkaren, businessmannen, uteliggarna; en kakofoni av röster, symboler för klasskillnader och etniska skillnader, som tillsammans bildar en röst – den moderna stadens.
Snöängel motiverar sin plats 5 på Årets bästa böcker-listan för det vackra språket, för den poetiska känslan, för de många berättarrösterna och för Stockholmskärleken.
Årets bästa böcker: 5. Snöängel av Anna-Karin Palm.
Korparna fick Augustpriset tidigare i höst och det är en fin roman, även om jag inte tycker att det är årets bästa. Men det är en stor roman, en berättelse om en far och en son och därigenom också om generationers fäder och söner – de förväntningar som finns, de förhoppningar som ska levas upp till.
Klas pappa har läshuvud, men får inte läsa vidare för att han måste ta över gården. Klas har också läshuvud, men oket vilar tungt på att också han ska ta över gården. Familjen hukar under pappans allt djupare psykiska sjukdom, hans ständiga infall, hans räknande, hans utbrott, hans sjukhusvistelser. Mamman som försöker hålla ihop familjen, låtsas som om att allt är som vanligt, som slätar över, tröstar. Klas lillebror, som mest är i vägen. Och Stockholms-tjejen, som försvinner lika fort som hon dyker upp, men som ändå är en slags katalysator. Och fåglarna; draken, som kan flyga, som symboliserar Klas frihetslängtan…
Det kryper in under skinnet på mig. Det gör ont. Och det är bra. Men inte bäst.
Årets bästa böcker: 6. Korparna av Tomas Bannerhed
Liv Strömquists A-Ö bok får mig att inse att prosa inte kan gestalta precis allt. Framför allt när det gäller samhällskritik och humor.
Ö-berättelsen om de två moderatetna som hamnar på en öde ö och dör för att de inte kan fördela rättvist, för att någon måste vara herre och den andre därför måste vara tjänare, är redan en klassiker. Årskalendern med historiska manliga pinuppor som Mao är en annan. Den om Robert Gustafsson är en tredje. Osv.
Seriemagasinet har blivit ett Babel-rumsrent sätt att berätta på. Och Liv Strömquist är Sveriges bästa och vassaste serieberättare. Förra året med Prins Charles känsla. Och i år med Ja till Liv!
Årets bästa böcker: 7. Ja till Liv! av Liv Strömquist.
Salome handlar om Elsa Mo som är 14 år, en duktig flicka och en duktig dansare. Hela hennes värld kretsar kring dansen, skolan, vännerna. Så kommer fosterbrodern Johannes för att bo i Elsas familj, och hans plötsliga uppdykande sätter igång en kedja av känslor och händelser som bara kan leda till katastrof.
När jag läser Salome så kastas jag tillbaka till mina tonår, läser om sådant som jag inte vill minnas, det där som jag bara godtog. Oskrivna regler. De vuxna som inte förstod eller som inte ville se. Kamraterna som i ena stunden var ens vän, men som i nästa hellre lekte med någon annan. Att ena dagen vara coolaste bruden för att nästa dag vara helt utstött, bara för att man hånglat med fel person. Att ena dagen vara lärarens favorit, och så råkar man komma försent till en lektion och..
Och presterandet! Läxor, skolan, sporten, de coola kläderna, rökandet, hur ens självkänsla hängde ihop med vad man presterade.
Nej, det är inte en tid jag längtar tillbaka till.
Det gör ont att läsa.
Årets bästa böcker: 8. Salome av Mara Lee.
En fager mö tillhör den kategori bok som jag först inte gillade när jag läste den. Jag var arg på det mesta i boken. Men med lite avstånd så inser jag hur skickligt berättad den är.
Ibland är det ju tvärtom – det är roligt och underhållande medan man läser, men efteråt känner man sig som när man har ätit en skål med godis istället för en ordentlig middag.
En fager mö är den där ordentliga middagen. Och från och med nu ska jag lita på min ilska när jag läser en bok. Lite motstånd är bara bra.
9. En fager mö av Joyce Carol Oates
Världens världslighet av Martin Tistedt är årets verkliga överraskning. Utan egentlig handling, men med en ordkaskad som fick mig att smygläsa på bussen och att skratta högt av genans. Det är tillräckliga kriterier för att den ska finnas på plats 10 på Årets bästa böcker-listan.
Världens världslighet är verkligen en ordsymfoni. Ett extatiskt utrop. Det är överdåd, orgier, könsord och osedlighet. Det är historia, politik, grisighet och äckel. Jag älskar det, helt uppriktigt. Men jag tror att många skulle oälska det lika uppriktigt.
10. Världens världslighet av Martin Tistedt. Vertigo förlag.
Annika Koldenius 