Recension: Totalskada av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 november 2018.

Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra familjens alla relationer. Annika Koldenius Wall har läst nya romanen ”Totalskada”.

Helena von Zweigbergks nya relationsroman ”Totalskada” börjar trevande, men ändå med stor igenkänning för många som levt i ett längre parförhållande: Hur ärliga ska man vara mot varandra med det man tänker på? Agneta och Xavier har varit gifta i många år. De gemensamma tvillingarna har flyttat ut, likaså Xaviers barn från ett tidigare äktenskap i Argentina, där han kommer ifrån. Xavier har precis gått i pension. Nu går han hemma och muttrar och är sig inte riktigt lik, drar sig undan i sina tankar och är sur och snäsig. Det verkar som att Xavier döljer något, men Agneta förstår inte vad. Kanske är det minnet av den gamla frun, som blev mördad i Argentina och som Agneta alltid tyckt hon stått lite i skuggan av. Snart märker Agneta att blicken från kollegan Hasse börjar pirra lite extra i magen.

Helena von Zweigbergk gör det så bra. Med en häpnadsväckande pricksäkerhet lyckas hon i repliker och scener fånga vad som händer i en lång relation när den ena parten helt plötsligt glider undan. Osäkerheten som uppstår hos den andre. Rädslan. Man skulle ju dela allt. Dessutom inträffar en katastrof som ställer hela Agnetas och Xaviers relation på sin spets och som tvingar dem att se tillbaka på sitt liv tillsammans. För medan Agneta står och funderar på Hasse på trappen med en cigg i handen, glömmer hon bort att hon bryner en harstek på spisen.

Kanske är det lite väl dramatisk att nästan hela huset går upp i rök, men det är ett effektivt – om än lite simpelt och fantasilöst – sätt att få fart på en berättelse och peka på vad som är viktigt för vem. Spillrorna av det gemensamma hemmet finns kvar i en industrilokal som rökluktande minnen i kartonger: tallrikar, kaffekoppar, nallebjörnar, små kort och lappar. Vad är värt att saneras? Vad kan kastas? Ett helt liv tillsammans, och ändå bara saker. Helena von Zweigbergk skriver fram fantastiskt pricksäkra scener, bland annat när Agneta, Xavier och barnen gemensamt ska bestämma vad som ska sparas eller inte. Agneta full av skuld, Xavier i sina tankar, barnen som vacklar mellan föräldrarna. Men främst har Helena von Zweigbergk en osviklig talang för ynkliga och sårande repliker, särskilt i dialogen mellan Xavier och Agneta. Det är nog många som kan känna igen sig i de där sakerna man aldrig säger, men som ändå sägs till slut när man är utmattad och allt ställs på sin spets, när man varken orkar vara omtänksam eller generös.

Ibland tycker jag ändå att prosan är lite slarvig, med upprepningar av uttryck; orytmisk på sina ställen. Ibland hastas någon scen över lite snabbt, ibland drar någon ut en sida för mycket. Men jag förlåter snabbt när ännu en replik som känns i magen dyker upp. Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra det futtiga, men också det vackra, i familjens alla relationer.

Recension: Skrivliv av Gun-Britt Sundström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 10 september 2018.

Gun-Britt Sundström är en rolig och skarp iakttagare i sina dagböcker 1965 – 1978. Annika Koldenius läser glupskt om skrivliv och annat liv i ett tidsdokument där somligt ändå är oföränderligt.

“Skrivliv” börjar med utropet: “Jag ska skriva en roman.”. Det är en blott tjugoårig studentska i Uppsala som skriver orden högt i sin dagbok, liksom för att pröva dem. Vi vet ju naturligtvis redan hur det går, även om studentskan själv inte vet det när hon skriver det 8 november 1965. Hon gör en uppmärksammad debut 1966 med “Student -64”, går sedan journalisthögskolan och får arbete på DN:s kulturredaktion under Olof Lagercrantz, hon väcker debatt och skriver fler uppmärksammade titlar som “För Lydia” (1973) och “Maken” (1976), den största succén av dem alla.

Gun-Britt Sundströms publicerar i “Skrivliv” utdrag ur sina dagböcker mellan 1965 och 1978. Och även om hon skriver i inledningen att det är “ett hårt redigerat urval”, är det ändå förvånansvärt öppenhjärtiga och förbannat roliga anteckningar som vi får ta del av. Dagböcker alltså! Det finns något förbjudet härligt och voyeuristiskt i att läsa en annan människas dagbok, hur redigerad den än är av författaren själv. Det hemliga nyckelhålsgluttandet. Det intima att titta in i en annan människas tankar om sig själv och sitt varande. För att skriva dagbok är till syvende och sist ett ganska självupptaget behov: att skriva om sig själv till sig själv för att förstå det man är med om. Några sidor efter jag tänkt denna tanke kommer mycket passligt raderna: ”När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift.”

“Skrivliv” är fantastisk läsning på så många sätt. Som dagbok är “Skrivliv” helt enkelt ett tidsdokument skrivet mitt i, inte ett dunkelt försök att minnas hur det var, och det gör den till en unik läsning eftersom dagböckerna är så omfattande och ärliga. Och Gun-Britt Sundström är en sådan skarpsynt och humoristisk iakttagare av både sig själv och människorna i Stockholms kulturelit under den tiden. “Så lite som ändrats!”, tänker jag tyvärr också när hon beskriver maktkamper och kåta män i olika storlekar och former i diverse sammanhang.

Men “Skrivliv” handlar inte bara om skrivandet och arbetet på DN. Jag tycker mycket om att Gun-Britt Sundström delar med sig av betydelsen av sina kvinnliga vänner och lite av innehållet i deras förtroliga samtal. Och jag tycker mycket om hur hon beskriver velandet och vacklandet i åren mellan 20 och 30 – vad ska det bli av mig? Författare, journalist, litteraturvetare, latinare, översättare; mamma eller inte, och så det där med kärleken! Och det motstridiga i att vilja bli uppmärksammad för det man skriver, men samtidigt vilja skydda sig mot uppmärksamheten. Och åh, vad jag känner igen mig i Gun-Britt Sundströms att vilja ha ALLT! Varför måste man välja! Tiden som inte räcker till, livet som inte räcker till. Denna sprudlande livsaptit ändå, som hon skriver så fantastiskt bra.

“Skrivliv” är en måste-läsning för alla Sundström-älskare. Men bör också läsas för att påminna sig om att många funderingar och upplevelser är oföränderliga, oavsett tid.

Recension: Nelly B:s hjärta av Aris Fioretos

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 september 2018.

”Mary” var en utmärkt roman – men varför skriva den en gång till? Annika Koldenius tröttnar på Aris Fioretos nya bok ”Nelly B:s hjärta”.

Jag älskade Aris Fioretos förra roman ”Mary” och utnämnde den också rättvist till en av årets bästa romaner 2015. Det var något med det långsamma vackra språket som stod i sådan kontrast till den helvetiska skildringen; beskrivningen av Marys smärta i att vara fången i sin kropp, både genom yttre påverkan från det isolerade och våldsamma livet på den grekiska fängelseön, men också genom inre påverkan i en graviditet som till varje pris måste döljas. Berättelsen var en outhärdlig långsam resa mot en oundvikligt tragisk final.

Det finns flera likheter mellan ”Mary” och ”Nelly B:s hjärta”, så många att jag nog tycker att Fioretos skrivit samma roman en gång till, bara förlagt den till en annan tid, annan plats, annan kvinna. Här finns samma fångenskap i kropp, samma fångenskap i tid, samma resa mot ett oundvikligt slut. Men där “Mary” fångade mig och gnagde sig in under min hud, finner jag “Nelly B:s hjärta” förvånansvärt ointressant.

Romanen “Nelly B:s hjärta” börjar när Nelly Becker får beskedet att hennes hjärta är alltför klent för att fortsätta flyga med. Året är 1924. Det är Berlin efter kriget. Beskedet är svårt för Nelly B, som är en av Tysklands första aviatriser och som lever sitt liv bland mekaniker och motorer på Johannisthals flygfält. Efter beskedet lämnar hon både make och flygfält för att demonstrera motorcyklar på BMW. Här blir “Nelly B:s hjärta” till en kärleksroman, för Nelly träffar snart Irma, inser att kärleken finns i en kvinnas famn, lever upp lite grann. Men hennes hjärta blir trots kärleken allt klenare.

”Nelly B:s hjärta” är en historia berättad i jag-form, en stilla tillvaro i att försöka finna sig i sitt öde, där känslorna är lika distanserat lågmälda som Fioretos prosa är vackert artig. Ja, det är nog den där högstämda artigheten i prosan som ställer till det för mig. Prosan står liksom och bockar och bugar, men kommer aldrig riktigt nära. I vissa stycken känns “Nelly B:s hjärta” dessutom nästan som en parodi på en kärleksroman, till exempel när Nelly och Irma ligger nakna bredvid varandra och benämner olika kroppsdelar på engelska, en lek som övergår i “sweetness” när de närmar sig “groin”. Och trots att kärleken mellan Nelly och Irma är nog så het, så blir den bara kysk hos Fioretos, eftersom Fioretos är irriterande undflyende i “inte”-formuleringar som får mig att vilja utbrista ”har man sagt A får man säga B!”. Som när han låter Nelly säga: ”Jag tänker inte berätta om vecken.” Och: ”Jag skall inte skildra vad två människor kan göra med persikomarmelad.” Nähä, strunta i det då. Ibland närmar det sig också pekoral, när Fioretos låter Nelly B formulera sig förnumstigt kring jämställdhet.

Det finns säkert läsare som kommer tycka att “Nelly B:s hjärta” är en alldeles förtjusande roman och som kommer älska Fioretos långsamt artiga stilfulla prosa, det stillastående tillståndet av förälskelse och dödsångest, den långsamma vandringen mot det ofrånkomliga slutet. Men denna gång är jag inte en av dem.

Recension: Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 9 juni 2018.

”Blixtra, spraka, blända!” är en roman i hög fart med sex, knark och skrivkramp, men som också innehåller de stora livsfrågorna. Annika Koldenius har läst.

 

Det litterära underbarnet Penny Löwe möter av en slump internetfenomenet Lola Sandman och magisk vänskap uppstår. Tillsammans åker de till London och festar (knarkar) och shoppar upp hela Pennys gigantiska förskott på nästa bok, medan de ligger med de flesta män som råkar komma i deras väg. När pengarna tar slut återvänder Penny till Sverige. Allt gott, om det inte vore för att Penny har skrivkramp efter sin sensationella debutroman som fått Augustpriset och har svårt att leverera den där nästa succéromanen. Penny har en lesbisk mamma och såklart också en egotrippad skådespelande pappa att tampas med, och hon försöker så gott hon kan efter Londontrippen att vara lite normal med en medelklassig pojkvän som tar hand om henne medan hon inte kan skriva. Det går väl sådär.

Jenny Jägerfeld debuterade 2006 med romanen ”Hål i huvudet”, men har efter det framgångsrikt ägnat sig åt att skriva för ungdomar. Hon fick välförtjänt Augustpriset för ungdomsromanen ”Här ligger jag och blöder” och tilldelades också Astrid Lindgren-priset 2017. Det finns fortfarande mycket av ungdomsroman över Jenny Jägerfelds skrivande i ”Blixtra, spraka, blända!”. Inte bara för att hon skriver om unga personer, utan för att stilen är fartig och lätt skruvad, och för att berättelsen liksom befinner sig på ytan hela tiden, alltid på väg. Berättelsen har också den där ungdomens känsla av att livet bara är nu, att man är oövervinnerlig, och att vuxenlivet bara är en kuliss som inte angår en.

Penny Löwe är egentligen en outhärdlig romanfigur. Ta vad man vill ha och lite till, utan att tänka på konsekvenser, leva här och nu, inget ansvar. Och bästisen Lola Sandman är snäppet outhärdligare, på gränsen till stygg. De är som uppslukade av varandra; en symbiotisk vänskap där man inte vet var den ena börjar och den andra slutar, och de hetsar varandra till att göra den ena galnare saken än den andra. Visst är det stundtals dråpligt, men fnisset fastnar ofta i halsen på grund av det destruktiva beteendet och den förstöraranda som Penny har i nästan alla sina relationer med andra människor.

Att läsa ”Blixtra, spraka, blända!” är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utan bara helvete och man inte ser vart man är på väg, men det är bara att hänga på och hålla sig fast hårt för att inte flyga av i svängarna. Men om man läser noga, och bortser från att det på det hela taget är en rätt bedrövlig skildring av människor, så är det en hysteriskt rolig skildring av ett slags stockholmsk kulturelit som få är förunnade att komma nära. Och om man läser ännu noggrannare, och inte låter sig bländas av farten, så finns mellan raderna de stora livsfrågorna skildrade: Vem är jag egentligen? Hur ska jag ta mig fram i livet med de förutsättningar som givits mig?

Recension: Detta ska passera av Cecilia Davidsson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 maj 2018.

Cecilia Davidsson skildrar ett så vanligt liv att det verkar iscensatt. Annika Koldenius tycker om vemodet, men värjer sig för undfallenheten i ”Detta ska passera”.

Det är Sara som är huvudperson i Cecilia Davidssons nya roman ”Detta ska passera” och det är hon som berättar sin historia. Eller snarare sina historier. Mycket av det hon berättar är så vanligt så att det nästan verkar iscensatt som ”berättelsen om ett vanligt liv”. Det är upplevelserna som aupair med längtande pojkvän på skranglig telefonlinje hem till Sverige. Det är väninnor som man tappar kontakten med, begravningar av föräldrar. Det är gräl, omöjligheten att nå fram med efterföljande skilsmässa och andra kriser.

Cecilia Davidsson leker i ”Detta ska passera” med bruten kronologi. Läsaren får bara vaga ledtrådar till när i tiden som berättelsen utspelar sig. Är det nu? Eller är det återblickar? Det gör att berättelsen liksom svävar lite utan fasta konturer, men egentligen har det ingen faktiskt betydelse, för tiden är inte viktig, det är mötena och relationerna som är det viktiga. Samtidigt kommer med berättelsens gång ett slags aning om att Sara kanske inte är en helt pålitlig berättare. Ibland är det nog lite värre än vad hon vill framställa det som. Det är som att Cecilia Davidsson låter läsaren vara den där klasskamraten som Sara träffar av en slump på stan efter 20 år och svarar ”jamen det är bara bra allting”.

Cecilia Davidsson är framför allt känd som en riktigt skicklig novellist och hon har den där förmågan att med knivskarp blick fånga ett ögonblick i bara ett par ord. Vissa av kapitlen i ”Detta ska passera” skulle också kunna fungera som fristående noveller. Cecilia Davidsson har också en förmåga att sätta fingret på slumpens betydelse. Eller snarare ställa frågan om möjligheten att välja har någon betydelse alls. Hade det egentligen spelat någon roll om det där brevet som aldrig blev läst brevet hade blivit läst. Eller hade det slutat som det slutade ändå.

Det finns ett vemod i ”Detta ska passera” som jag tycker om och som känns mycket skandinaviskt. Det känns som hemma. Tryggt. Samtidigt finns det ett slags uppgivenhet och undfallenhet i Saras sätt att ta sig an livet som jag tycker mindre om och som jag värjer mig emot; ett stålsättande inför livet om verkar ”drabba” henne utan att hon verkar kunna göra så mycket åt det. Kanske kommer Cecilia Davidsson åt en öm punkt i mig genom skildringen av Sara? ”Så vill jag inte vara! Jag vill inte vara uppgiven inför livet!” Ja, Cecilia Davidsson kommer åt något där. Det gör ont att läsa. Kan man ”göra något” av sitt liv, eller orkar man bara låta det passera? Eller har man ens en valmöjlighet?

Recension: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 april 2018.

Carolina Setterwall debuterar med en roman om sambons oväntade död. Annika Koldenius läser en roman om förlust som går rätt in i kroppen.

Hej Carolina! Jag skriver det här till dig för jag har läst din bok ”Låt oss hoppas på det bästa” och för att du skriver på ett sätt som jag förstår. Därför går din text rakt in i mig på ett sätt som ingen annan text gjort på mycket länge. Du förlorade din sambo plötsligt och oväntat. En morgon när du skulle väcka honom låg han död i er säng. Du hade en 9 månader gammal bebis att ta hand om. Jag förlorade min son efter en lång tids sjukdom. Jag höll honom i handen när han dog på sjukhus. Men förlusten känns lika stor, tomheten efteråt är densamma. Hur klarar man sig igenom något sådant?

Jag känner igen precis allt du skriver. Du skriver på det sätt som är det enda möjliga: på ett distanserat sätt, som att du är en utomstående som registrerar det du ser, snarare än att vara den som står i ett känslocentrum av det som händer. Dina bilder är tydliga, nästan fotografiska. Jag känner igen det sättet att skriva på, för det är exakt så jag skrev om min egen akuta förlust i boken ”Vi var alltid beredda” – som tittande på förlusten utifrån för att kunna förstå det som sker. Det blir en öppen text på det viset, som på ett fint sätt bjuder in läsaren att fylla i med sina egna känslor och erfarenheter vad gäller sorg och förlust. Jag tycker så väldigt mycket om din bok för det! Jag fulgrät till exempel vid första gången du var på ridskolan, när du behövde berätta för andra! Och du beskriver både skulden över det som hänt, och ensamheten, så bra i dina exakta bilder. Det där med namnskylten på dagis, till exempel.

När man skriver en självbiografisk roman så finns det aspekter av hänsyn att förhålla sig till. Jag tänker på Kerstin Strandbergs nyligen utkomna bok ”Skura ut”, där hon skriver: ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” Ofta ligger svaret någonstans mitt emellan. I en självbiografisk roman balanserar man på en lina, men du tippar väldigt sällan över på fel sida. Dina nära är beskrivna med mycket värme och kärlek. De som inte förstår (åh, jag kan också berätta massor av historier och konstiga repliker!) lämnar du respektfullt åt sitt. Men kanske hade jag velat att din bok skulle sluta efter den första delen. Att beskriva försöken att ”gå vidare” efter begravningen är på ett sätt en ännu plågsammare läsning än om den första akuta förlusten, nästan på gränsen till vad jag klarar av att veta. Här tänker jag också på hänsynsaspekten: det finns ingen redovisningsplikt av alla händelser. Samtidigt tycker jag ändå att det är lite skönt att du inte lämnar läsaren i sticket med frågan ”Men hur gick det då?” Tja, faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som ”kan gå vidare” på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på ”paus” så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte. Så kämpa på! Vänliga hälsningar

Annika Koldenius

Recension: Skura ut av Kerstin Strandberg

Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning 11 mars 2018.

”Skura ut” är en hänförande berättelse om skapande och mänskligt liv, skriven på en inbjudande och omständlig prosa som gör Annika Koldenius varm i själen.

”Skura ut” verkar vara Kerstin Strandbergs sista bok. Hon skriver det – att döden närmar sig, kanske hinner hon inte ens skriva klart. Den är ett slags självbiografi om ett författarliv. Eller kanske inte. Hon skriver på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis.” Och däri ligger sanningen om det självbiografiska skrivandet. För allt självbiografiskt skrivande kräver ett visst mått av fiktionalisering: att välja, välja bort, dramatisera, byta namn på någon eller några av hänsyn. Och även om man vill beskriva en händelse som ägt rum, så stretar figurerna emot när de väl ska bli ord på papper. Kan man inte lika gärna kalla det roman då och ge allt fiktionens skydd? Jag menar att det kanske inte alltid är sanningen som är allra sannast. (Kanske håller Kerstin Strandberg med mig här?)

Just det här med hänsyn och de etiska aspekterna på skrivande återkommer Kerstin Strandberg till ofta i ”Skura ut”. Det hon skrivit under sitt långa författarliv – hon debuterade 1967 – har hon hämtat från sitt liv, eller sina vänners liv; omskrivet, men ibland identifierbart. ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” frågar hon sig tidigt i romanen. Kan man stjäla andras historier? Vem har egentligen rätten till dem? Några berättelser har hon kvar att berätta, och det är dem hon nu ska ”skura ur” sitt skafferi med denna bok. En barock och vildsint önskan att ha ”redovisat allt”.

”Skura ut” är en fantastisk roman om skapande och mänskligt liv, och jag har nog inte känt ett så stort släktskap, eller haft ett så stort behov av att anteckna och stryka under, sedan jag läste Åsa Mobergs Simone och jag. ”Skura ut” ställer många av de där frågorna som alla skapande kvinnor ställer sig: hur sjutton ska man kunna kombinera ett skapande liv med det som kvinnorollen kräver? Det är ett tema som Kerstin Strandberg skrivit om förut, i bland annat ”Skriv Kerstin skriv” (1978). Att göra ANSPRÅK! Att ta sig RÄTTEN! Och oj, så vacker Kerstin Strandbergs prosa är! Så precis och noga hon är med orden! Men prosan kräver också. Den är omständlig, tar omtag, börjar på en väg för att därefter slå in på en annan för att sedan gå tillbaka. Den har utvikningar och parenteser – men är också så inbjudande. Den säger: kom med här, så ska jag berätta.

Man skulle kunna tro att ”Skura ut” är en roman enbart för skapande kvinnor, men inte alls. Kerstin Strandberg bjuder också in läsaren att ta del av berättelser om människor som funnits i hennes liv, i små novell-liknande kapitel och små anekdoter; alla berättade med omtanke och själ, ja även med värme. Och ibland listig humor! Precis så som det är – det går inte att skilja på liv och skapande, de går in i varandra. Det är flera historier om innerlig vänskap, mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Men också om varför saker och ting blev som de blev. Ibland bra, ibland inte.

Jag tycker så oändligt mycket om den här romanen (författarsjälvbiografin!), för att den innehåller så många sanna liv! Även om de är gömda under fiktionens beskydd, när nu Kerstin Strandberg väljer att kalla ”Skura ut” för roman.

Recension: Hemman av Magnus Dahlström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2018.

Magnus Dahlström är tillbaka med en roman om en avlägsen trakt. Annika Koldenius känner igen det stilla obehaget och njuter av att inget egentligen förstå.

Magnus Dahlström har som författare den där förmågan att skapa något helt eget. Det finns alltid något vagt obehagligt i berättandet, något skevt, alltid något som inte är riktigt som det ska. Jag minns mitt första möte med Magnus Dahlström i ”Spådom”, där jag hade svårt att läsa vidare på grund av det tunga obehag jag kände och som fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen. Till slut gav jag upp, eftersom den inte gick att läsa i de småportioner som den småbarnsförälder jag var då, utan krävde ett annat slags tillvänjning.

I vanliga fall tycker jag om att känna mig inbjuden som läsare. Jag vill förstå det jag läser. Och jag har lite svårt att få grepp om ”Hemman” tills jag inser att det nog är det som är meningen. ”Hemman” är inte en berättelse som läsaren ska få grepp om. Det är en berättelse som bara sker. Läsaren får röra sig helt i utkanten, får förbli en utböling i den trakt som Magnus Dahlström skildrar. Det är först när jag ger upp tanken om att förstå, som något litet börjar klarna. Och först då kan jag verkligen njuta av läsningen och det dahlströmska noggranna exakta.

I ”Hemman” stannar Magnus Dahlström i en avlägsen trakt, kanske en ö. Det går en färja i alla fall och det luktar hav och det finns klippor och skog. Och det finns gårdar. Och på gårdarna bor det människor. Ja, i hela ”Hemman” myllrar det av människor med olika namn som liknar varandra och också här får jag efter ett tag inse att nej, det är nog inte meningen att jag ska få grepp om människorna heller, vad de heter, vilka de alla är och i vilken relation de står till varandra. Det är något större som Magnus Dahlström far efter. Något mycket större. Det är som att Magnus Dahlström lyft blicken till det kollektiva, till skillnad från de senare romanerna, där han borrat sig inåt i enskilda människor och deras relationer till andra runt omkring dem. Men han gör det på sitt vanliga vis. Det finns ett bekant obehag som bara växer och växer i ”Hemman”. Magnus Dahlström är ju alltid oerhört skicklig i att fånga just det: en känsla av annalkande undergång. Och han gör det med så små medel. Det som borde vara helt normalt, det vardagliga i hemmet – en deg som jäser, en keps som skaver under armen, någon som borstar någons hår – blir istället till en fara, ett hot. Det är stillheten i Magnus Dahlströms berättande som blir hotande, stillaståendet i hans extrema fokus på detaljer. Som om alla bara väntar på något, fast de inte riktigt vet vad och inte kan göra något åt det.

I ”Hemman” tar Magnus Dahlström sitt berättande till en plats som han inte varit på tidigare, mer ogreppbart. Men ibland tycker jag helt enkelt också att det blir alltför konstigt, att jag ändå kanske borde förstå något, fast nä. Så är det ju att vara människa: att man också behöver förhålla sig till andra människors verklighet och vad de anser vara sin verklighet. Det är inte alltid det överensstämmer.

Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet. 

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

Recension: Flyktväg av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 september 2017.

En roman som är sannare än verkligheten. Annika Koldenius fullkomligt golvas av Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”.

Ibland är fiktionen verkligare än verkligheten. En roman kan faktiskt vara sannare i sin beskrivning av det som händer i världen än vad ett nyhetsreportage eller en dokumentärfilm kan. Det sker nämligen ofta en förtätning i den påhittade berättelsens skeenden, personer och platser, en koncentration i detaljerna, och i just den sortens förtätning skärps sanningen. Och det behövs verkligen i en samtid där vi vant oss så mycket vid bilder på svältande barn, sönderbombade städer, blodiga golv på sjukhus där läkare förtvivlat försöker få resurserna att räcka till, att vi blivit helt avtrubbade på just den sortens sanning. Räddningen för att förstå världen är då romanens förtätade sanning och särskilt när det är så bra som det är i Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”. Jag blir nämligen helt golvad av berättelsen om en familj som drabbas av krigets konsekvenser.

”Flyktväg” utspelar sig i ett land någonstans i Centraleuropa, i en tid som liknar vår. Flyktingar söker sig till landet för att undkomma sina egna krig, men de är inte välkomna. De som ändå kommer dit förs till fångliknande läger. Ett krig bryter därför ut mellan landet och Samfundet. Det som Torbjörn Flygt gör så fantastiskt bra i ”Flyktväg”, är att varken försöka beskriva krigets fasor bland soldater eller glorifiera soldaternas hjälteinsatser för den ”rätta sidan”. Spelplatsen för romanen är inte heller bland militärtrupper eller fångläger, utan de finns bara som fond för det som Torbjörn Flygt vill berätta. Istället lägger Torbjörn Flygt berättelsen på en avlägsen gård utanför en liten by, där pappan blivit tvångsinkallad och där nu bara mamman, sonen och två vuxna döttrar finns lämnade kvar. De hoppas på att kriget snart ska ta slut, att pappan ska återvända och att allt ska bli som förut.

”Flyktväg” är en moralisk berättelse som väcker frågan hos läsaren: vad skulle du själv gjort? Mitt i natten väcks sonen i familjen, som kallas Hart, av att hans hund har hört ett ljud och ute på fältet ser han två gestalter komma gående i den djupa snön. Det är en mamma och ett litet barn. Han förstår att de är flyktingar som rymt från fånglägret som ligger en bit bort, och ger dem därför en tillfällig sovplats i ladan så att de inte ska frysa ihjäl. På morgonen får resten av familjen reda på vad som hänt och frågan ställs: ska de gömma flyktingarna med risk för att själva råka illa ut, eller ska de ange dem? De som gömmer flyktingar straffas hårt. Familjens val får självklart konsekvenser. Men kanske inte vad de själva förstår omfattningen av.

Det här är så fruktansvärt bra! Det var länge sedan jag blev så fullständigt uppslukad av en berättelse, så fullkomligt indragen mellan raderna i en bok att det känns som om jag befinner mig mitt på gårdsplanen, djupt nersjunken i snön, tillsammans med Hart. Det är konstant spännande, eftersom hotet utifrån alltid finns närvarande och så fort jag läst klart sista sidan vill jag leta upp något att skrubba mig med. Det är som att det ligger en hinna av omänsklig smuts över hela mig som jag vill skrubba bort med rotborste, stålborste, vadsomhelst!

Torbjörn Flygt balanserar mycket skickligt på en gräns för vad läsaren tål vad gäller hemskheter. ”Flyktväg” är också berättad på en kärv och filmisk prosa som förstärker effekten av berättelsen. Det behövs inga överlastade beskrivningar av händelser eller känslor, det räcker gott med några få ord för att scener ska bli tydliga. Och Torbjörn Flygt faller inte heller i fällan att sno ihop ett varsamt slut. Snarare ökar anspänningen mot slutet, och precis när läsaren tror att nu får det väl ändå vara över, så kommer den sista maktdemonstrationen. Torbjörn Flygt, vad du kan skaka om mig!

Torbjörn Flygt använder motsatsparet avstånd – närhet på ett intelligent sätt i ”Flyktväg”. För Hart har stått och spanat på fånglägret på avstånd många, många gånger, sett hur kvinnor och barn blivit misshandlade – det är nästan som att stå och titta på en film. Men när två riktiga människor kommer in på hans egen gård, så är det omöjligt att låta bli att handla. Kriget skapar också andra avstånd mellan människor. Mellan de som finns kvar och de som blivit inkallade, mellan de som väljer att handla och de som väljer att se åt andra hållet, mellan de som har makten och de som inte har. Närheten finns i de mänskliga relationer som ändå finns, i de brev som skickas hem från fronten, i den kärlek som måste finnas bland de som är kvar för att kunna stå ut och överleva. Men också den fysiska närheten när människor ska samsas på liten yta.

Ytterst så beskriver Torbjörn Flygt i ”Flyktväg” konsekvenser av människors handlande och vilket lidande det kan leda till, men samtidigt är också ”Flyktväg” en berättelse om stor godhjärtenhet och uppoffringar i godhetens namn. Ytterligheterna av mänskligt handlade, om man så vill. Och jag tycker mycket om att Torbjörn Flygt väljer det berättarperspektiv han gör, att han berättar från Harts perspektiv, och inte ur flyktingarnas. Det är smart, för att inte säga avgörande, för på så sätt blir ”Flyktväg” en berättelse som är lättare att ta till sig för någon som identifierar sig med den som skulle kunna gömma flyktingar, snarare än att vara flykting själv, vilket jag förmodar att de flesta läsare i vår förskonade del av världen gör.

”Flyktväg” är en bok som känns i kroppen, som smyger sig in under huden, och blir därför en berättelse som är sannare och verkligare än det som händer i världen just nu. Sanningen skärps i förtätningen. Ja, det är så fruktansvärt bra skrivet av Torbjörn Flygt.