Category Archives: Svenska författare

Recension: Älska Vingåker av Mia Ajvide

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 10 juni.

”Älska Vingåker” är en roman om omsorgen om sina medmänniskor. Fast det kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en roman om kärlek – och får hopp om mänskligheten.

Det finns vissa romaner som ger läsaren ett slags hopp om människan. Med det menar jag dels människans förmåga att kämpa för det man tror på, men också omsorgen om sina medmänniskor. “Älska Vingåker” är egentligen ingen slagfärdig romantitel och kanske inte en titel som läsaren tror ska innehålla just det. Eller så är det en genial titel, just för att “Älska Vingåker” faktiskt är essensen av vad det är att vara människa. I all sin futtighet.

“Älska Vingåker” utspelar sig i just Vingåker på 1970-talet. Huvudperson är kommunordföranden Olle Nygård, som är nybliven änkling. Läsaren får också lära känna Olles barndomskamrat Petrus, som just kommit tillbaka till Vingåker efter att ha tillbringat många år på mentalsjukhus. En annan viktig karaktär är den sexåriga flickan Nina, som blivit övergiven av sin mamma på Vingåkers bibliotek och som tas om hand av Olle. Både Petrus och Nina har övernaturliga förmågor som de helst inte vill använda sig av, men som ska visa sig avgörande för historiens utveckling.

Historien i “Älska Vingåker” är egentligen faktiskt rätt knäpp. Det finns både skröneliknande drag och farsliknande situationer som i en annan författares händer kunde ha skruvats ett varv till och blivit både råare och ha ha-tramsigare. Men det är inte så Mia Ajvide berättar den här historien. Inte på bekostnad av människorna. Nej, det här är på fullaste allvar. Livet är på fullaste allvar. Kärleken är på fullaste allvar. Olle Nyström kämpar för att kommunbudgeten ska gå ihop. Men istället för att höja skatten och skära ner på kulturaktiviteter, så får han en snilleblixt. Han ska få in mer kärlek i kommunen, eftersom lyckliga och gifta kommuninvånare är friskare och gladare och därför kostar mindre. Kärleken ska få en egen budgetpost! Det är inte helt enkelt, men till slut har han övertygat sina kollegor i kommunfullmäktige om sina idéer med hjälp av Ninas förmågor.

Mia Ajvides styrka ligger i hennes förmåga att gestalta sitt tema genom de karaktärer hon väljer att berätta om. Det märks en stor människokärlek: både i själva historien, men också i omsorgen om detaljer i karaktärerna. Jag tycker också om att tempot är långsammare och att “Älska Vingåker” inte är en intrigdriven vända blad-roman som jag läser med andan i halsen, utan en roman som drivs av karaktärernas utveckling. Jag vill inte veta hur historien slutar, jag vill veta hur det går för Nina, Olle, Petrus, Dejan, Lena och Pentti.

“Älska Vingåker” har drag av feel good-roman, trots att det finns ett visst sorg och vemod. Jag tycker om Mia Ajvides sätt att använda en historia med helt orealistiska inslag och att jag ändå får känslan av att det är på riktigt. Och samtidigt är det något som skaver. “Älska Vingåker” är liksom lite av varje och historien dras aldrig till något riktigt klimax eller antiklimax, den bara ebbar ut. Och jag undrar vad vill Mia Ajvide vill berätta? Kanske att kärleken är viktig, men att kärleken kan se ut på många olika sätt.  Det finns inte ett enda toklyckligt heterosexuellt par i “Älska Vingåker”, om man inte räknar in Olles relation med sin döda fru Vanja. I kommunbudgeten vill Olle Nyström tvinga fram en viss sorts kärlek, och det fungerar ju faktiskt inte på det viset. Kärleken finns istället mellan föräldrar och barn, mellan syskon, och då inte bara i biologiska band. Nina tas ju om hand av Olle, och den föräldrakärleken är precis lika viktig. Kärleken finns också i innerlig vänskap och att ta hand om sina medmänniskor. Gott så.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: Smekmånader av Mikael Berglund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

”Smekmånader” är en mörk, vacker och outgrundlig roman. Annika Koldenius sugs in i en mycket stilsäkert berättad historia om ett gåtfullt uppdrag i en nära framtid.

Jag tyckte mycket om Mikael Berglunds debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar”, om en mycket egensinnig kvinna vid namn Judit som utspelade sig i Norrbotten på 1600-talet. Den var mörk, suggestiv, med en känsla av annalkande hot och hade ett mycket stramt och vackert språk. Kölden, naturen och kampen för överlevnad var högst närvarande element.

Samma känsla, teman och plats finns i Mikael Berglunds andra roman ”Smekmånader”. Men istället för att utspela sig i dåtid, utspelar sig ”Smekmånader” i en nära framtid. Maija och Viktor är nygifta, men verkar inte särskilt förälskade. Men de har ett uppdrag. De ska bo ensamma på en liten ö i Bottenviken. Kring armen har de varsin transponder för att drönarna ska undvika dem. Framför finns en hög mur. Ibland spelas propagandamusik över vattnet.

Jag tycker mycket om Mikael Berglunds sätt att med små medel bygga upp en alldeles särskild stämning. Jag sugs in i berättelsen och njuter av läsningen trots att jag hela tiden anar att det aldrig kommer att gå väl. Regnet piskar precis så hårt, det som finns därute blir precis så främmande och långsamt avslöjas Maijas och Viktors egna motiv för resan.

Jag tycker lika mycket om ”Smekmånader” som debutromanen. Det är en mycket stilsäker berättelse av en författare som har hittat en alldeles egen röst. Jag ser mycket fram emot nästa roman och hoppas den blir lika mörk, lika vacker, lika outgrundlig.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 25 november 2016.

YouTube-stjärnan Therése Lindgren har skrivit en bok om psykisk ohälsa. En folkbildande viktig läsning för alla, tycker Annika Koldenius. 

Nej, jag skulle inte heller veta vem Therése Lindgren var om det inte vore för min dotter. När jag i mitt flickrum hade högar med Starlet och Frida och satt och klippte och klistrade recept på hur man gör sin egen ansiktsmask, har min dotter istället en enda sak: sin iPad. Hon tillhör generationen som vuxit upp med YouTube som främsta kanal för information och underhållning.

Therése Lindgren är nämligen en av Sveriges största YouTube-stjärnor. Hon har blivit utsedd till årets YouTuber på Guldtuben både 2015 och 2016. Nu har hon bytt medium och skrivit sin första bok. Och man skulle ju kunna tro att den skulle handla om smink, det som Therése Lindgren först började vlogga om. Men istället skriver Therése Lindgren öppet och ärligt om att hon faktiskt ibland inte mår så bra psykiskt.

Boken heter rakt upp och ner “Ibland mår jag inte så bra”. Therése Lindgren berättar om hur allt började, med en panikångestattack på jobbet när hon skulle hålla en presentation – hon trodde att hon fått en stroke, för inte kan en snygg och framgångsrik tjej må dåligt? Och hon berättar om sina egna fördomar om psykisk ohälsa och konstaterar redan på bokens första sidor att psykisk ohälsa är en av våra mest utbredda folksjukdomar och att det är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Therése Lindgren beskriver i “Ibland mår jag inte så bra” någonting som kan vara väldigt svårt på ett rakt, ärligt och enkelt sätt. Jag tycker om att Therése Lindgren varvar sina egna upplevelser, möten med psykologer och hur hennes sjukdom påverkat hennes omgivning med faktarutor om till exempel psykisk ohälsa och faktasidor om olika diagnostiska kriterier. Det blir en bra blandning, ett slags folkbildning (hurra!) och självbiografi på samma gång. Jag tycker att många unga (och även vuxna) borde läsa den här boken och jag tycker att många föräldrar och anhöriga skulle må bra av att läsa den här boken också.

På det viset är ju Therése Lindgren en bra och fin förebild för min dotter. Hon visar ju att bakom den fina, sminkade ytan finns en riktig människa som ibland mår bra, men ibland inte mår så bra och att det är okej. Jag gillar att Therése Lindgren berättar om viktiga saker som kommer nå många som kanske annars fått informationen i en betydligt tristare förpackning och därför inte tagit den till sig. Ja, vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, under en period eller för en lång tid, kanske resten av livet. Många kommer också göra det. Det är inget att skämmas för. TheréseLindgrens bok är riktigt bra.

Läs den!

2 kommentarer

Filed under Recensioner, Sakprosa, Svenska författare

Recension: Glöm mig av Alex Schulman

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se, smp.se 6 oktober 2016.

Alex Schulman berättar hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom i en roman med stor längtan efter kärlek, men utan större djup, tycker Annika Koldenius.

Tänk vad samtidens människor håller på att undersöka sig själv och sitt tillblivande genom att beskriva sina föräldrar. Sämsta exemplet är nog Thomas Bodström, som skulle skiva en hyllningsbok till sin mamma, men mest skrev om hur fantastisk han själv var. Nu faller aldrig Alex Schulman i den fällan när han i nya romanen ”Glöm mig” berättar om sin mamma, Lisette Schulman. Snarare är det så att han skriver om sin egen litenhet och ångest genom att grotta ner sig i minnen, både från barndomen och från senare år, och berättar om hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom och gjort honom till den han är idag: det att alltid tippa på tå, alltid längta efter kärlek, aldrig våga lita på.

Att vara anhörig är aldrig enkelt. Att beskriva om det i text är inte heller enkelt. På det hela taget tycker jag att Alex Schulman klarar det bra. Ibland är dispositionen av hela texten lite enformig, det vill säga: ”något händer i nutid som får Alex att tänka på något som hände i dåtid”. Det finns inte heller något större djup och psykologisk analys i ”Glöm mig”, trots att det finns möjligheter till det, en sådan författare är inte Alex Schulman.

Men här finns i alla fall en lätthet i berättandet, några fina insikter om livet och en – trots allt – stor kärlek till sin mamma, trots att det handlar om svåra saker. Något som kan vara nog så viktigt om man vill nå fram till läsaren.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: De behövande av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 6 oktober 2016.

Helena von Zweigbergk är vardagsrealismens solkiga mästare i kortromanen De behövande, som handlar om en trasig mor- och dotterrelation, tycker Annika Koldenius.

De är något särskilt med mor-dotterrelationer. Jo, mellan fäder och söner också för den delen. Men i litteraturen har mödrar och döttrar alltid undersökts i former av vad man gör och inte gör och hur man ska nå fram till varandra som vuxna, särskilt när dottern själv blivit mamma.

I Helena von Zweigbergks nya roman ”De behövande”, så får läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta är pensionerad och sitter med benen uppdragna under sig under en filt i en soffa. Louise är där på besök med sitt äldsta barn. Och nej, de når verkligen inte fram till varandra. Hur svårt ska det vara? tänker jag. Kan man inte bara säga som det är? Växelvis får sedan läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta, som tänker tillbaka på män som svikit och hur hon ensamt försökt uppfostra sina barn. Och Louise, som försöker få tillvaron som småbarnsförälder med en resande man att gå ihop.

De behövande börjar med att Louise av en slump stöter på mammans gamla älskare Tom. Mamman hoppas på att hon och dottern ska kunna överbrygga det avstånd som finns mellan dem genom att faktiskt börja tala om vad som hände då, den där gången när Tom kom in i deras liv och framför allt: när han försvann. Frågeställningen som Helena von Zweigbergk behandlar är: Hur mycket kan ett barn förstå av sina föräldrars liv? Och föräldrar förstå av sina barns? Att vilja och försöka få den andre att förstå är centralt i berättelsen.

Helena von Zweigbergk har en utmärkt känsla för att beskriva det allra sårigaste i relationer, det allra vardagssolkigaste. Hon målar upp scener som får mig att både le igenkännande och vrida på mig i olust, som när Louise ska laga mat med en klängig son och ska visa inför sin mamma att hon visst fixar det där med att vara en bra förälder och allt slutar i kaos och att Birgitta tar över matlagningen. Ja, Helena von Zweigbergk är verkligen vardagsigenkänningens mästare. Men hon beskriver mycket bra också Birgittas känsla i att vara överflödig och att alltid säga fel saker och hur hon hela tiden är på sin vakt för att inte skada sin dotterrelation mer. Det är en fint och insiktsfullt beskriven relation: viljan att vilja närma sig, men oförmågan att kunna lösa upp. Om de lyckas närma sig varandra? Nej, det tänker jag inte avslöja såklart.

Med ”De behövande” prövar bokförlaget Norstedts också ett nytt format: en kortroman på drygt 100 sidor som enkelt får plats i väskan. Lite köttigare än en Novellix-novell, men ändå något man raskt läser klart. Mycket fin läsning ryms i alla fall inom det lilla formatet.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Vid foten av Montmartre av Britta Röstlund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 september 2016.

Frilansjournalisten Britta Röstlund debuterar med en intrigdriven berättelse från Paris som har allt men saknar fokus, tycker Annika Koldenius.

”Vid foten av Montmartre” har egentligen allt som en rar och modern populärlitterär berättelse bör ha: en intrig med överraskande vändningar och ett persongalleri av småtokroliga karaktärer.

Berättelsen kretsar dels kring Mancebo och hans invandrarfamilj från Nordafrika som driver en liten speceributik, dels kring en utarbetad och uttråkad frilansjournalist, och i centrum av allt detta finns två mystiska uppdrag. Mancebo blir nämligen tillfrågad om han kan spionera på en författare som bor precis mittemot hans speceriaffär och journalisten blir tillfrågad om hon kan sitta på ett kontor och vidarebefordra mejl från en mejladress till en annan. Naturligtvis hänger dessa historier ihop på ett mycket intrikat sätt.

Det bästa med ”Vid foten av Montmartre” är själva intrigen. Läsaren förstår att historierna kommer att vävas samman på slutet, men det är faktiskt inte självklart hur. Det ska författaren Britta Röstlund ha beröm för. Men jag tycker ändå att den smarta huvudintrigen inte riktigt kommer fram i myllret av sidokaraktärer och sidoberättelser. Någon av dessa hade kunnat tas bort för att på så sätt sätta mer fokus på huvudintrigen och rappa upp den 349 sidor lite för långa boken. Jag kan också tycka att några av karaktärerna alltför mycket blir stereotyper. Visst hjälper det läsaren att snabbt identifiera sig, men det kan ibland också bli lite platt.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Tripprapporter av Tone Schunnesson 

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 5 september 2016.

Debutanten Tone Schunnesson berättar om sex, droger och ensamhet i Tripprapporter. Annika Koldenius saknar lite skitighet i en kliniskt ren text. 

Skit och snusk och droger och ensamma, vilsna, unga människor har jag läst om i flera romaner de senaste åren, som till exempel Sophie Adolphsons ”Det känns konstigt att vakna i sin egen säng” från 2012. Men också Anna Focks andra roman ”Cirkus Smuts”, som kom i år, bär gemensamma drag med Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapporter”. Är det en trend? Vilsna har väl unga människor alltid varit, och utlevande kvinnor med drogproblem har för all del funnits i litteraturen ända sen… tja, Birgitta Stenberg är väl rimlig att nämna i detta sammanhang.

”Tripprapporter” handlar om en ung kvinna med drogmissbruk. Det finns egentligen ingen handling, det är mer ett tillstånd som beskrivs, ett farande och flängande mellan städer, människor, telefonsamtal för att få mer pengar till droger, sexuella tjänster för att få mer penar till droger, påtändning och avtändning, sängar, hotellrum, stränder. Det är skitigt, ledsamt. Det kräks, bajsas, trippas, raggas i ett kaos som aldrig verkar ta slut.

Tone Schunnesson har gått Biskops Arnös författarskola och visst märks det att Schunnesson är en författare som är van att förhålla sig till text. För ibland kan jag tycka att texten är lite för ”duktig”, lite för konstruerad med sina poetiskt fallande avbrutna meningar och nästintill perfekta tonträff. Texten är lättläst, Tone Schunnesson är verkligen en driven skribent som bara brister när hon ibland lite väl måleriskt beskriver naturen. Men det är en klinisk och stram text. Kanske behövs det anslaget i de teman som Tone Schunnesson berör, kanske behövs det för att beskriva knarkarlivet: ensamheten, de trasiga relationerna, drogegoismen. Nej, jag tycker faktiskt tvärtom i detta fall. Det blir en alltför stor kontrast mellan ämnen och text. Författarrösten blockerar. Och i och med att texten är klinisk blir den också stundtals tråkig. Jag saknar lite skitighet i texten. Något som får den att skaka.

Det är först när Tone Schunnesson närmar sig den unga kvinnans barndom som jag blir intresserad. Då händer det något annat i texten, då börjar det kliniska att skälva. Då får texten också ett djup och en botten. Telefonsamtalen hem till pappan är riktigt bra. Det jag också tycker om är att Tone Schunnesson inte presenterar någon färdig upplösning på sin berättelse eller att den unga kvinnan kommer till någon upplyftande insikt. Livet är inte alltid vackert för alla och möjligt att lösa med positivt tänkande. Ibland kanske man inte ens vill.

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Recensionen också publicerad i Blekinge Läns Tidning 12 augusti 2016.

Det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. Litteraturskribent Annika Koldenius är fullständigt betagen av Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna”.

Det finns inga helt igenom goda eller onda människor. Det finns bara omständigheter, längtan efter förståelse och längtan efter kärlek. Så tänker jag när jag läst ut Lina Wolffs tredje bok ”De polyglotta älskarna”. Och vilken bok det är! Jag är fullständigt betagen! Av Lina Wolffs språk, av hennes blick, av hennes förmåga att sammanväva teman och att med ord mejsla fram personer utan att det känns ansträngt. Jag blir helt enkelt upprymd av De polyglotta älskarna.

Lina Wolffs styrka som författare har alltid varit lättheten i språket, en naturlighet; som om vissa författare helt enkelt verkar ha lättare att skriva än andra. Men det perfekta språket har tidigare stått i vägen och gjort berättelserna lite ointressanta. Men inte nu. Det är som om Lina Wolff i de tidigare böckerna letat sig fram för att äntligen hitta till berättelsen i ”De polyglotta älskarna”. Det finns en upphöjd skruv i intrigen, en ökad intensitet i teman, tillsammans med samma slags särskilda lätthet i språket. Här finns uppgörelse, svek och sexuella maktspel, allt berättat på en lågintensiv köttig prosa som samtidigt andas sorg och förlust, snarare än sex och lust.

”De polyglotta älskarna” består av tre delar och tre olika människors berättelser. Det är Ellinors, Max och Lucrezias. Ellinor är en 36-årig och outbildad kvinna som söker efter kärlek på dejtingsajter på nätet med den enkla beskrivningen ”söker en öm, men inte alltför öm, man”. Hon får svar av Calisto Rondas, en mycket överviktig litteraturkritiker. Max Lamas är en etablerad författare, olyckligt gift, och vet inte riktigt vad han ska skriva härnäst. Han irrar omkring på jakt efter inspiration. Lucrezia Latini Orsi är dotterdotter till en italiensk markisinna och håller på att förlora sitt arv. De tre karaktärerna har beröringspunkter som Lina Wolff på ett mycket sinnrikt sätt bygger upp sin berättelse kring.

Jag tycker om Lina Wolffs sätt att berätta om sina karaktärer så att läsaren aldrig riktigt vet vem som är god och vem som är ond. Det finns bara människor som försöker överleva med de förutsättningar som givits dem. Men ändå… det är den manliga blicken som gäller. Det är kvinnorna som bedöms, som alltid befinner sig i underläge. Ibland skrivs det också ut tydligt, som när Max säger: (författar)perspektivet måste alltid vara det vita manliga, det kan inte vara det kvinnliga eller det färgade, då blir det politiskt.

Det finns så mycket att hämta ur ”De polyglotta älskarna”. Här finns människor ur olika klasser, osannolika relationer och möten mellan människor, Calistos fru som är alltför vacker, längtan efter förståelse, idealbilden av kvinnan och dessa ständiga hänvisningar till Michel Houellebecq (som är riktigt roliga, ja det finns fler smarta och roliga hänvisningar för den som kan sin världslitteratur). Det är också en undersökning av makt mellan man och kvinna, genom sex och genom att äga varandras berättelser; en undersökning av Ellinors maktlösa ”jag tar vad jag får”, Max självsäkra ”jag tar vad jag vill ha” och Lucrezias undergivna ”jag får vad som blev lämnat till mig”. Ja, det är riktigt, riktigt bra. Varje mening är bra. ”De polyglotta älskarna” är en bok att läsa och upptäcka och att läsa om och om igen.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Kungsträdgårdens svarta hål av Per Johansson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 30 mars 2016.

Per Johansson debuterade 2006 med romanen Göteborg i päls som handlar om en man som diskar på restaurang och råttor, och för vilken han blev nominerad till Borås Tidning debutantpris. Efter debuten har han gett ut ytterligare två romaner: Cancersurfare (om en man som är fixerad vid cancer) och Kricket (om en kvinna som forskar om Karl den XII). Gemensamt för de tre romanerna är att de alla gestaltar någon form av sammanbrott. Cancersurfare gav honom också Göteborgs-Postens litteraturpris. Det är alltså en hyllad författare med förkärlek för att gestalta udda existensers undergångar som nu ger ut sin fjärde roman Kungsträdgårdens svarta hål.

Och visst finns det undergång också i Kungsträdgårdens svarta hål. Här finns två parallella berättelser: en berättelse om Paul Werkes kollaps som författaren Per Johansson har skrivit och en berättelse om författaren Per Johansson som skriver en bok om finansmannen Paul Werkes kollaps. Låter det krångligt? Det är det inte. Men mycket meta.

Den delen av romanen är den mest intressanta att följa är författaren Per Johanssons research inför romanen om Paul Werke, som är ett letande efter samband mellan människor som levandegör samtiden. Berättelsen om Paul Werkes undergång, om de val som han inte kan tillåta sig göra är förvisso skickligt gestaltad, men lämnar mig förvånansvärt oberörd.

Jag ser Kungsträdgårdens svarta hål som en lek med det krav på realism som finns i nutidens bokutbud, där frågan ”är det sant?” ställs till författaren i samma utandning som ”är det baserat på dina egna erfarenheter?” För i Kungsträdgårdens svarta hål blandas verkliga händelser och personer med fiktiva diton. Paul Werke har aldrig funnits, inte heller hans pappa Frank, eller hans fru Miriam. Huruvida de är baserade på verkliga personer är lika ointressant som huruvida författaren Per Johansson någonsin blivit uppringd av drottningen för att skiva en trädgårdsbok om Kungsträdgården. Men Olof Palme har funnits, så också Jackie Kennedy, mordet på Anna Lindh hände på NK. Kungsträdgårdens svarta hål är obestridligen en roman där det skönlitterära greppet är ett sätt att berätta om Sverige som tydliggör samhällets hierarkier och samband, från det allra högsta till det allra lägsta.

Trots att romanen har sina brister – den är stundtals långsam, med otydlig riktning och de båda berättelserna som ett långsamt borttynande, snarare än ett crescendo mot vad som borde vara en grand final – måste jag ändå tycka om Kungsträdgårdens svarta hål. Prosan är oklanderlig. Per Johansson har en förmåga att gestalta både människor och miljöer som gör mig betagen, som i kontrasterna mellan överklassens liv och fallet ner till ”SevenEleven-tillvaron”, spännvidden i de liv som kan rymmas inom samtidens Sverige. Och med en ständig känsla av annalkande fara.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare