Vi ses på annikawall.wordpress.com!

Jag heter numera Annika Wall. Inte Annika Koldenius. Därför finns nu aktuell information om mig, vad jag skriver och vad jag läser istället på annikawall.wordpress.com.

annikakoldenius-bloggen kommer att finnas kvar som den är. Helt enkelt för att här finns många recensioner och andra texter om läsning och skrivande som jag fortfarande vill ska vara sökbara för lärare, elever, studenter och andra som vill veta mer om läsning och böcker.

Jag startade den här bokbloggen 2011 på uppdrag av Borås Tidning.  Jag var då redaktör på Bokcirklar.se, och hade skrivit om böcker och läsning sedan 2008. Jag blev samtidigt Borås Tidnings nya litteraturkritiker och har sedan dess skrivit ungefär 200 bokrecensioner – de flesta publicerade i Borås Tidning, men några enbart på denna blogg.

Vi ses på annikawall.wordpress.com!

Recension: Kända och underliga ting av Teju Cole

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juni 2017. 

Den nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole har på kort tid etablerat sig som en viktig skildrare av samtiden. Cole slog igenom på svenska 2013 med romanen ”Öppen stad”, debutromanen från 2007 ”Varje dag är tjuvens dag” kom på svenska 2015. Nu kommer essäsamlingen ”Kända och underliga ting” (”Known and strange things”, 2016) på svenska i en fantastiskt känslig och fint genomförd översättning av Erik MacQueen.

Blick, bildning, rörelse. Det är tre nyckelord som kännetecknar Coles essäkonst. För det är verkligen en konst! Jag tillåter mig att bli hänförd och hänryckt! Hans fallenhet att se och registrera det som händer omkring honom; hans tilltro till kunskap som öppnare; förmågan att koppla samman: det lilla med det stora; dåtiden med nutiden. Att kunna se sambandet! för att säga ungefär som Margaret Schlegel i ”Howards End”. Och lägg till det ett vackert gravallvar inför mänskligheten och konsten som genomsyrar texterna – kunskap och bildning är viktigt! Och kanske ännu viktigare i vår tid av faktaresistens och bildningsförakt, säger jag. Han avfärdar inget. Är nyfiken på allt.

Vad handlar det om då? Mänskligheten, svarar jag. Att se på nutiden genom dåtiden, via en dialog med konsten och platser och människorna däri. Här finns essäer om Schweiz, Obama, Instagram, Tomas Tranströmer, dofter, nigerianska lynchmobbar, Palestina, tortyr, sorg, vad fotografi är, om amerikansk längtan efter enkelhet, om att finna tröst i litteraturen. Det finns en nyfikenhet och öppenhet i hans tanke och en förmåga att inkludera läsaren, snarare än att briljera och utesluta. Han har också den där förmågan att sätta ljus på något vardagligt och få det att bli magiskt. Som i essän ”Främmande kontakt” om fotografiserien ”Touching Strangers”, där han belyser att känseln är det enda av våra sinnen som är reflexivt. Att röra någon innebär att man också blir berörd. Ja, just ja!

Men det jag tror jag älskar Teju Cole allra mest för, är att han tänker och skriver genom att föra dialog: med samtiden, med dåtiden, med både gamla och nya författare, fotografer och konstnärer. Essäerna börjar inte sällan med ett citat från någon, som han därefter svarar på och reflekterar kring. Eller att han ser samband på nya sätt med viss skarp humor, som i ”En läsares krig”, där han skriver om de första meningarna i kända romaner för att belysa drönar-attacker. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ack. En auktoriserad attack jämnade floristen med marken.”

”Kända och underliga ting” är uppdelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. De har alla lite olika karaktär. Läst och På plats utgår mer från personliga erfarenheter, i Sett finns en djup kunskap om fotografi och bildkonst. Jag tycker särskilt mycket om delen Sett. Här kommer Teju Coles djupa kunskap om fotografi och konst fram ordentligt. Här reflekterar han till exempel med stort allvar kring Instagrams fördelar och nackdelar: det moderna sociala fotograferandet, det kvadratiska fotots möjligheter (”diagonaler får en ny styrka”) och kvalitet kontra kvantitet. Han testar Snapchat och reflekterar kring förgänglighet. Här finns också utrymme för reflektion kring bildens betydelse i kommunikationen i vår digitala värld.

Visst borde Cole gått i dialog med några fler kvinnor. Det är det enda som drar ner känslan av läs- eufori. I ”Kända och underliga ting” är flera essäer uppkallade efter mansnamn, men ingen kvinna har fått en egen. Framför allt är jag förvånad när det gäller kapitlen som handlar om fotografi, där det finns flera framstående kvinnliga moderna fotografer utöver en av de få som nämns, inte bara Nan Goldin. Däremot så nämns många kvinnor i de övriga essäerna. Susan Sontag, till exempel. Toni Morrison. Och så länge Virginia Woolfs namn dyker upp lite här och där, så är jag i alla fall hyfsat nöjd med kvinno-representationen i ”Kända och underliga ting”.

Recension: Blybröllop av Sara Paborn

Recensionen också publicerad i bla Kristianstadsbladet och Blekinge Läns Tidning. 

Blybröllop är en himla rolig och underhållande roman. Annika Koldenius skrattar högt till en helt rimlig berättelse om en fru som försöker förgifta sin make.

Irene är gift med Horst. De bor i ett stort, fint hus och barnen är utflugna sen länge. Men Horst har aldrig varit en särskilt bra make och Irene har liksom aldrig protesterat – vad ska man göra när man väl gift sig och livet bara rullar på? Men en dag hittar Irene ett blyband i en gammal kista och en finurlig plan tar form i hennes huvud: hon ska förgifta sin make! Ingen mer Horst!

”Blybröllop” är Sara Paborns fjärde roman. Och den är väldigt, väldigt rolig. Egentligen är det ju lite makabert att sitta och småmysa och skratta högt medan man läser om någon som försöker förgifta sin man. Men Sara Paborn har ett sätt att övertyga läsaren om att allt som sker är fullt rimligt och rentav det bästa sättet. Varför inte bara skilja sig? tänker jag när jag läser, och får genast ett helt rimligt svar från Irene. Nej, Horst har verkligen inte varit snäll mot henne, så o-snäll att han faktiskt förtjänar att kolavippa.

”Blybröllop” är roligt och underfundigt skriven, lite som en skröna, med många tokroliga scener för läsaren att skratta åt. Samtidigt planterar Sara Paborn tankar hos läsaren som är av en allvarligare sort: hur mycket får man förvänta sig av sitt eget liv? Det är också fint att se Irenes transformation från underdånig fru till att ta kontrollen över sitt liv.

En bonus är att Irene arbetar på bibliotek och där ger Sara Paborn henne en av de mest slagfärdiga repliker jag läst på länge. Det är helt enkelt en himla rolig och underhållande skröna som Sara Paborn skrivit.

Läs den!

 

Hulkgråter tjugo sidor fantastisk litteratur

Ibland händer det: en bok kryper helt under skinnet. A little life av Hanya Yanagihara har nu gjort det på mig.
Jag har just läst 20 sidor fantastisk litteratur och hulkgråtit med snoret rinnande ur näsan.

Det är inte ofta litteratur har en sådan effekt på mig. Omständigheterna måste vara de rätta: jag måste erkänna för mig själv att jag är en romantisk och sentimental människa under det där coola och starka skalet. Då når orden ända in.

Men för att det ska bli riktigt fantastisk under-hudenlitteratur och inte bara vara ett offer för omständigheternas slump, måste orden ha samma effekt även vid omläsning. Den enda gång det hänt tidigare är med The History of Love av Nicole Krauss. Jag gråter nämligen i stort sett alltid när jag läser

“Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering.”

för jag vet vad som hänt innan och vad som händer sedan.

Så jag tog en paus och läste sedan om. Med samma effekt: plötsligt hulkande. För jag vet vad som har hänt innan och jag vet vad som händer sedan.

”And of course, he told Andy, who at first had just stared at him and then nodded, as if he had asked if Andy had an extra bandage he could give him before he left for the night. But then he began making a series of bizarre seal-like sounds, half bark, half sneeze, and he realized that Andy was crying.”

Jag ska såklart inte avslöja något om varför Andy börjar gråta när Jude säger detta. Men det är en bra sak. Andy säger sedan ”I could’t be happier for you and the only question is what took Harold so fucking long”.

Japp, jag är romatisk och sentimental.

Lova att inte säga något!

Sommarläsningen 2016

På sommaren vill jag läsa på engelska. Jag läser så mycket nyutgivet på svenska i vanliga fall, så för att verkligen förstå att jag har semester måste jag helt enkelt byta språk. 

Förra sommaren läste jag A Handmaid’s Tale, The French Lieutenant’s Woman, Light in August och Possession. Alla klassiker på olika sätt och alla lånade av en god vän som är engelskalärare. 

I år har jag lånat min sommarläsning på biblioteket. Nya titlar som kommer på svenska i höst. Att de finns på engelska på biblioteket redan nu är riktigt fint. Bra inköpt! 

Grief is the thing with Feathers av Max Porter läste jag ut på en dag; den är tunn, men kräver en uppmärksam läsare. Den kommer på Etta förlag i oktober och jag är mycket nyfiken på hur Marianne Tufvesson löst det lekfulla, poetiskt sjungande språket när hon översatt till svenska. (Det är sånt jag klurar på nu när jag själv översätter från engelska till svenska.) En utmaning, helt klart! Jag tyckte mycket om Grief is the thing with Feathers och hoppas den hittar många läsare i höst. 

Nu ska jag börja på A Little Life av Hanya Yanagihara. Den kommer också i oktober, på Albert Bonniers Förlag och har fått strålande recensioner i USA. Den kommer nog räcka ett tag, den är över 700 sidor lång… Och om den tar slut innan semestern är slut, så får jag väl gå iväg till biblioteket igen. 
Älska biblioteket!! 

Att läsa översättningar på ett helt nytt sätt

Jag läste många många böcker 2015.
2016 har inte börjat lika bra. Men jag har ju något att skylla på.
Det är omöjligt att läsa och översätta samtidigt.
Jag har ju nämligen börjat på ett magisterprogram i litterär översättning på Akademin Valand i Göteborg. Och då hinner jag läsa bara precis det som krävs av mig i mina uppdrag – det som är nytt och superlitterärt (till kritikerlistan i Borås Tidning) och de böcker jag recenserar (för Gota Media).

Resten av min fritid översätter jag. (Jag jobbar ju på Göteborgs universitet på dagarna.)

Men det är spännande att märka att jag läser översatta böcker från engelska på ett helt annat sätt nu, efter en termins översättarseminarier, än vad jag gjorde tidigare. Både kul och lite konstigt att läsa på ett nytt sätt. Jag ser anglicismer och svengelska, ser hur jag förmodligen vet vilket vissa svenska ord förmodligen var i den engelska texten, ser hur vissa meningar skaver på svenska där översättaren kanske inte riktigt förstått originaltexten.

Jag har helt enkelt blivit en ny sorts läsare. Igen. För samma sak hände ju när jag började skriva litteraturkritik – att texten fick en annan sorts läsning som var mer krävande än ren nöjesläsning. För att inte tala om när jag började skriva själv!

Åh, lyllos er som bara läser för rent nöje!

Om knappt två år kan jag börja läsa mycket igen, när magisteruppsatsen är inlämnad.
Gott så. Var sak har sin tid.

(På Instagram postar jag mycket fler inlägg än på den här bloggen. Följ mig där!)

Recension: Tidsklyftan av Jeanette Winterson

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 21 april 2016.

Det engelska förlaget Hogarth har inför 400-årsdagen av Shakespeares död nästa år gett i uppdrag till några uppskattade författare att förflytta dramer av Shakespeare till modern tid och skriva om dem till prosa. Gillian Flynn, Margaret Atwood och Jo Nesbø är några av dem som tackat ja. Jeanette Wintersons bidrag är en bearbetning av En vintersaga som i Wintersons version heter Tidsklyftan.

Jeanette Winterson är en sagoberättare och har alltid varit. Så egentligen borde det passa henne som hand i handsken att förflytta en av Shakespeares dramatiska sagor till modern tid. Anledningen till valet av En vintersaga berättar hon själv i ett slags författare ex machina, och för den som följt Wintersons författarskap kommer det inte heller som någon överraskning: den bortvalda, den bortadopterade.

En vintersaga är en historia om hämnd, besatthet, svartsjuka som leder till att ett barn lämnas bort och ett annat dör, men det handlar också om ung kärlek som möter hinder. I Tidsklyftan heter den svartsjuke Leo (kung Leontes), hans fru MiMi (Hermione), vännen Xeno (kung Polixenes). Leo är finansman med makt, Xeno dataspelsutvecklare och MiMi sångerska. Leo tror att MiMi och Xeno har en affär och det barn som MiMi väntar inte är hans eget, utan Xenos. Leo ser därför till att den nyfödda dottern lämnas bort. Och det vore ju inte Shakespeare om inte den bortlämnade dottern och sonen till Xeno sedan träffas och blir kära, vilket också leder till att Leo och Xeno sluter fred. Slutet gott, allting gott så att säga.

Att flytta ett drama från dåtid till nutid måste alltid vara något mer än enbart scenografi, något mer än att enbart byta ut hästar mot vrålåk och kungliga hov mot börsmarknad. Så vad kan Jeanette Winterson tillföra mer än att skriva om dramat till modern prosa? Svaret är poesi och träffsäkerhet. Men för många svar är också svaret i en text där Winterson helt enkelt vill förklara för mycket. Texten får därför också ett rasande tempo när både berättelse och förklaringar ska hinnas med. Karaktärerna blir typer snarare än verkliga människor, och Winterson förklarar och förklarar deras agerande snarare än att gestalta det eller lämna det nödvändiga tomrum som gör en text till bra litteratur. Texten sluter sig runt sina karaktärer och lämnar inga öppningar för läsaren att komma in. Det blir tröttsamt och forcerat, med undantag för några mer poetiska mellanakter, där Wintersons eget språk och berättarröst bryter igenom Shakespearedramat.

Ja, det Jeanette Winterson tillför finns i den skarpt formulerade och träffsäkra samhällsskildringen. Texten är ett slags hopkok av satir, cynism, snärtiga repliker och hetsiga utbrott. Ja, det finns något överdrivet och gapigt i hela texten som ändå samtalar utmärkt med Shakespeare. Det finns också en hel del kärnfull och intellektuell humor som jag känner igen hos Winterson och som jag uppskattar mycket. Ja, det är nog det som är den största behållningen med Tidsklyftan: humorn och träffsäkerheten. Den som vill ha Winterson på romantiskt sagohumör ska istället läsa någon av de äldre titlarna.

Recension: Stora små lögner av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 24 april 2016.

Det är som om det är ännu hemskare att läsa om hemska saker i lättsamt skrivna böcker än att läsa om hemska saker i svårt litterära böcker. Bakom det lättsamma språket och den intrigdrivna och roliga berättelsen lurar hemskheterna som gigantiska gäddor i vassen redo att hugga när man doppar tårna i vattnet en varm sommardag. Man är inte beredd. Och så HUGG!

Precis så är det i Liane Moriartys Stora små lögner. Redan på första sidan får läsaren reda på att allt inte är som det ska i den välbeställda villaförorten. Men vad har egentligen hänt och varför? Och så börjar historien om barnen och föräldrarna kring förskolan i Pirriwee, där människans både fulare och finare egenskaper tematiseras genom bland annat mobbningsanklagelser, namnlistor, legolådor och champagnefrukostar.

Liane Moriarty har skrivit en riktig bladvändarroman och Anna Strandberg har hittat precis rätt ton i den svenska översättningen. Jag gillar sättet som Liane Moriarty behandlar hemska ämnen med en lättsam och morbid humoristisk ton, samtidigt som hon ändå ger läsaren hopp om att allt ska lösa sig. Det är så skickligt lättsamt berättat att läsaren inte märker gäddan förrän det är försent. Och då kommer det där överraskande hugget!

Ja, jag grät på slutet. Och låt er inte luras av den lättsamma utsidan – Stora små lögner är en utmärkt skriven bok och viktig av många skäl. Underhållande, full av läskiga gäddor.

Recension: Avd. För grubblerier av Jenny Offill

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 mars 2016.

Hon skulle bli ett konstnärsmonster, bara ägna sig åt sitt eget skrivande. Men så kom livet emellan. Som det ju heter. Det är startpunkten för huvudpersonen i Jenny Offills roman Adv. för grubblerier. 

Man kan förledas att tro att det kommer att bli en snabb och enkel läsning. Romanen är knappt 200 sidor och består av korta fragment som tillsammans berättar historien om en skrivande kvinna som blir kär, gifter sig, får ett barn och lägger det egna skrivandet åt sidan för att undervisa och spökskriva för brödfödan. 

Men Adv. för grubblerier är en bok som måste läsas långsamt. För historien berättas precis lika mycket i mellanrummen och en sådan läsning kräver en viss ansträngning annars missar läsaren det mesta. Men det är värt ansträngningen! Jag lovar! Avd. för grubblerier är nämligen en sådan bok som växer för varje läsning. Jag har läst den tre gånger nu – vilket är mycket ovanligt när jag ska recensera en bok – och varje gång hittar jag något nytt, klokt, sånt jag vill läsa högt för andra, sånt jag vill brodera och sätta upp som köksbonad. Avd. för grubblerier är en bok som det fort blev lika nödvändigt att återkomma till som det är nödvändigt att aldrig sluta prata med en god vän.

Adv. för grubblerier är familjelivet i koncentrat, som ett fotoalbum. Flash – en minnesbild här, flash – en minnesbild där: ett frieri, ett barn som gungar, en bok om rymden som ska skrivas, löss i väggarna, ett barn som ska ha kalas, ett piano som ställs ut på gatan, en man som är otrogen, att försöka hantera sorg genom yogaövningar. Det är vackert, det är skört, det är roligt, det är smärtsamt. Ja, det är alla människans känslor, ändå berättade med ett slags komisk distans som gör att läsningen inte blir outhärdligt sentimental, utan bara nödvändigt vacker. Jag blir betagen av texten: gråter ibland, skrattar ibland, ler igenkännande ibland, skakar på huvudet ibland. Och kärleken till barnet finns som en röd tråd genom hela berättelsen. Utan barnet: ingenting! 

En av anledningarna till den fantastiska läsupplevelsen är naturligtvis att Jenny Offill är en mycket skicklig författare. Hon gestaltar, hon resonerar och hon överlåter klokt till läsaren att själv närma sig kärnan genom att berätta om saker som tycks obetydliga, men som faktiskt betyder allt. Varje ord är viktigt. 

Adv. för grubblerier är Jenny Offills andra roman för vuxna sedan debuten 1999 med Last things. Den är väl värd sin väntan, skulle jag säga. Den är värd långsamheten och ansträngningen. Läs den. 

Recension: Den stora verklighetsflykten av Lars Vasa Johansson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 27 februari 2016. 

Ibland är det gott att äta smågodis fast man vet att det inte är nyttigt. Lite så är det att läsa Lars Vasa Johanssons romandebut Den stora verklighetsflykten.

Anton är en misslyckad trollkarl i sina sämsta år och missnöjd med det mesta. Framför allt är han missnöjd med att hans barndomskompis Sebastian snodde hans flickvän och blev en mer framgångsrik trollkarl. Att ta hänsyn till sina medmänniskor är inte heller ett framträdande drag hos Anton. Men oj, vad han ska få lära sig! För på väg hem från ett trist trollkarlsgig råkar han någonstans i Tiveden köra av vägen och hamnar helt plötsligt mitt bland oknytt och häxor som han naturligtvis råkar förarga. För att ställa allt tillrätta igen tvingas han mot sin vilja utföra tre utmaningar där han ska hjälpa andra. Han tvingas också ta hjälp av ett rulltårtsbakande pensionärspar och en mystisk rymling.

Den stora verklighetsflykten är en rolig bok. Ibland kan roliga böcker vara lite väl ”roliga”, men Lars Vasa Johansson lyckas hålla rätt balans mellan buskis, slapstick och missnöje. Jag gillar också det stråk av barndomssorg som finns genom hela romanen och som ger lagom motvikt till humorn och fantasifullheten.

Visst är Den stora verklighetsflykten en liten bokbagatell i det stora hela. Men en rolig och moraliskt underhållande sådan. För det finns en sensmoral i historien: att hjälpa andra är också att hjälpa sig själv. Gott så.