Category Archives: Läsande

Hulkgråter tjugo sidor fantastisk litteratur 

Ibland händer det: en bok kryper helt under skinnet. A little life av Hanya Yanagihara har nu gjort det på mig.
Jag har just läst 20 sidor fantastisk litteratur och hulkgråtit med snoret rinnande ur näsan.

Det är inte ofta litteratur har en sådan effekt på mig. Omständigheterna måste vara de rätta: jag måste erkänna för mig själv att jag är en romantisk och sentimental människa under det där coola och starka skalet. Då når orden ända in.

Men för att det ska bli riktigt fantastisk under-hudenlitteratur och inte bara vara ett offer för omständigheternas slump, måste orden ha samma effekt även vid omläsning. Den enda gång det hänt tidigare är med The History of Love av Nicole Krauss. Jag gråter nämligen i stort sett alltid när jag läser

“Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering.”

för jag vet vad som hänt innan och vad som händer sedan.

Så jag tog en paus och läste sedan om. Med samma effekt: plötsligt hulkande. För jag vet vad som har hänt innan och jag vet vad som händer sedan.

”And of course, he told Andy, who at first had just stared at him and then nodded, as if he had asked if Andy had an extra bandage he could give him before he left for the night. But then he began making a series of bizarre seal-like sounds, half bark, half sneeze, and he realized that Andy was crying.”

Jag ska såklart inte avslöja något om varför Andy börjar gråta när Jude säger detta. Men det är en bra sak. Andy säger sedan ”I could’t be happier for you and the only question is what took Harold so fucking long”.

Japp, jag är romatisk och sentimental.

Lova att inte säga något!

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Sommarläsningen 2016

På sommaren vill jag läsa på engelska. Jag läser så mycket nyutgivet på svenska i vanliga fall, så för att verkligen förstå att jag har semester måste jag helt enkelt byta språk. 

Förra sommaren läste jag A Handmaid’s Tale, The French Lieutenant’s Woman, Light in August och Possession. Alla klassiker på olika sätt och alla lånade av en god vän som är engelskalärare. 

I år har jag lånat min sommarläsning på biblioteket. Nya titlar som kommer på svenska i höst. Att de finns på engelska på biblioteket redan nu är riktigt fint. Bra inköpt! 

Grief is the thing with Feathers av Max Porter läste jag ut på en dag; den är tunn, men kräver en uppmärksam läsare. Den kommer på Etta förlag i oktober och jag är mycket nyfiken på hur Marianne Tufvesson löst det lekfulla, poetiskt sjungande språket när hon översatt till svenska. (Det är sånt jag klurar på nu när jag själv översätter från engelska till svenska.) En utmaning, helt klart! Jag tyckte mycket om Grief is the thing with Feathers och hoppas den hittar många läsare i höst. 

Nu ska jag börja på A Little Life av Hanya Yanagihara. Den kommer också i oktober, på Albert Bonniers Förlag och har fått strålande recensioner i USA. Den kommer nog räcka ett tag, den är över 700 sidor lång… Och om den tar slut innan semestern är slut, så får jag väl gå iväg till biblioteket igen. 
Älska biblioteket!! 

2 kommentarer

Filed under Läsande

Att läsa översättningar på ett helt nytt sätt

Jag läste många många böcker 2015.
2016 har inte börjat lika bra. Men jag har ju något att skylla på.
Det är omöjligt att läsa och översätta samtidigt.
Jag har ju nämligen börjat på ett magisterprogram i litterär översättning på Akademin Valand i Göteborg. Och då hinner jag läsa bara precis det som krävs av mig i mina uppdrag – det som är nytt och superlitterärt (till kritikerlistan i Borås Tidning) och de böcker jag recenserar (för Gota Media).

Resten av min fritid översätter jag. (Jag jobbar ju på Göteborgs universitet på dagarna.)

Men det är spännande att märka att jag läser översatta böcker från engelska på ett helt annat sätt nu, efter en termins översättarseminarier, än vad jag gjorde tidigare. Både kul och lite konstigt att läsa på ett nytt sätt. Jag ser anglicismer och svengelska, ser hur jag förmodligen vet vilket vissa svenska ord förmodligen var i den engelska texten, ser hur vissa meningar skaver på svenska där översättaren kanske inte riktigt förstått originaltexten.

Jag har helt enkelt blivit en ny sorts läsare. Igen. För samma sak hände ju när jag började skriva litteraturkritik – att texten fick en annan sorts läsning som var mer krävande än ren nöjesläsning. För att inte tala om när jag började skriva själv!

Åh, lyllos er som bara läser för rent nöje!

Om knappt två år kan jag börja läsa mycket igen, när magisteruppsatsen är inlämnad.
Gott så. Var sak har sin tid.

(På Instagram postar jag mycket fler inlägg än på den här bloggen. Följ mig där!)

8 kommentarer

Filed under Läsande

Recension: Tidsklyftan av Jeanette Winterson 

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 21 april 2016.

Det engelska förlaget Hogarth har inför 400-årsdagen av Shakespeares död nästa år gett i uppdrag till några uppskattade författare att förflytta dramer av Shakespeare till modern tid och skriva om dem till prosa. Gillian Flynn, Margaret Atwood och Jo Nesbø är några av dem som tackat ja. Jeanette Wintersons bidrag är en bearbetning av En vintersaga som i Wintersons version heter Tidsklyftan.

Jeanette Winterson är en sagoberättare och har alltid varit. Så egentligen borde det passa henne som hand i handsken att förflytta en av Shakespeares dramatiska sagor till modern tid. Anledningen till valet av En vintersaga berättar hon själv i ett slags författare ex machina, och för den som följt Wintersons författarskap kommer det inte heller som någon överraskning: den bortvalda, den bortadopterade.

En vintersaga är en historia om hämnd, besatthet, svartsjuka som leder till att ett barn lämnas bort och ett annat dör, men det handlar också om ung kärlek som möter hinder. I Tidsklyftan heter den svartsjuke Leo (kung Leontes), hans fru MiMi (Hermione), vännen Xeno (kung Polixenes). Leo är finansman med makt, Xeno dataspelsutvecklare och MiMi sångerska. Leo tror att MiMi och Xeno har en affär och det barn som MiMi väntar inte är hans eget, utan Xenos. Leo ser därför till att den nyfödda dottern lämnas bort. Och det vore ju inte Shakespeare om inte den bortlämnade dottern och sonen till Xeno sedan träffas och blir kära, vilket också leder till att Leo och Xeno sluter fred. Slutet gott, allting gott så att säga.

Att flytta ett drama från dåtid till nutid måste alltid vara något mer än enbart scenografi, något mer än att enbart byta ut hästar mot vrålåk och kungliga hov mot börsmarknad. Så vad kan Jeanette Winterson tillföra mer än att skriva om dramat till modern prosa? Svaret är poesi och träffsäkerhet. Men för många svar är också svaret i en text där Winterson helt enkelt vill förklara för mycket. Texten får därför också ett rasande tempo när både berättelse och förklaringar ska hinnas med. Karaktärerna blir typer snarare än verkliga människor, och Winterson förklarar och förklarar deras agerande snarare än att gestalta det eller lämna det nödvändiga tomrum som gör en text till bra litteratur. Texten sluter sig runt sina karaktärer och lämnar inga öppningar för läsaren att komma in. Det blir tröttsamt och forcerat, med undantag för några mer poetiska mellanakter, där Wintersons eget språk och berättarröst bryter igenom Shakespearedramat.

Ja, det Jeanette Winterson tillför finns i den skarpt formulerade och träffsäkra samhällsskildringen. Texten är ett slags hopkok av satir, cynism, snärtiga repliker och hetsiga utbrott. Ja, det finns något överdrivet och gapigt i hela texten som ändå samtalar utmärkt med Shakespeare. Det finns också en hel del kärnfull och intellektuell humor som jag känner igen hos Winterson och som jag uppskattar mycket. Ja, det är nog det som är den största behållningen med Tidsklyftan: humorn och träffsäkerheten. Den som vill ha Winterson på romantiskt sagohumör ska istället läsa någon av de äldre titlarna.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande, Recensioner

Recension: Stora små lögner av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 24 april 2016.

Det är som om det är ännu hemskare att läsa om hemska saker i lättsamt skrivna böcker än att läsa om hemska saker i svårt litterära böcker. Bakom det lättsamma språket och den intrigdrivna och roliga berättelsen lurar hemskheterna som gigantiska gäddor i vassen redo att hugga när man doppar tårna i vattnet en varm sommardag. Man är inte beredd. Och så HUGG!

Precis så är det i Liane Moriartys Stora små lögner. Redan på första sidan får läsaren reda på att allt inte är som det ska i den välbeställda villaförorten. Men vad har egentligen hänt och varför? Och så börjar historien om barnen och föräldrarna kring förskolan i Pirriwee, där människans både fulare och finare egenskaper tematiseras genom bland annat mobbningsanklagelser, namnlistor, legolådor och champagnefrukostar.

Liane Moriarty har skrivit en riktig bladvändarroman och Anna Strandberg har hittat precis rätt ton i den svenska översättningen. Jag gillar sättet som Liane Moriarty behandlar hemska ämnen med en lättsam och morbid humoristisk ton, samtidigt som hon ändå ger läsaren hopp om att allt ska lösa sig. Det är så skickligt lättsamt berättat att läsaren inte märker gäddan förrän det är försent. Och då kommer det där överraskande hugget!

Ja, jag grät på slutet. Och låt er inte luras av den lättsamma utsidan – Stora små lögner är en utmärkt skriven bok och viktig av många skäl. Underhållande, full av läskiga gäddor.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande, Recensioner

Recension: Avd. För grubblerier av Jenny Offill

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 12 mars 2016.

Hon skulle bli ett konstnärsmonster, bara ägna sig åt sitt eget skrivande. Men så kom livet emellan. Som det ju heter. Det är startpunkten för huvudpersonen i Jenny Offills roman Adv. för grubblerier

Man kan förledas att tro att det kommer att bli en snabb och enkel läsning. Romanen är knappt 200 sidor och består av korta fragment som tillsammans berättar historien om en skrivande kvinna som blir kär, gifter sig, får ett barn och lägger det egna skrivandet åt sidan för att undervisa och spökskriva för brödfödan. 

Men Adv. för grubblerier är en bok som måste läsas långsamt. För historien berättas precis lika mycket i mellanrummen och en sådan läsning kräver en viss ansträngning annars missar läsaren det mesta. Men det är värt ansträngningen! Jag lovar! Avd. för grubblerier är nämligen en sådan bok som växer för varje läsning. Jag har läst den tre gånger nu – vilket är mycket ovanligt när jag ska recensera en bok – och varje gång hittar jag något nytt, klokt, sånt jag vill läsa högt för andra, sånt jag vill brodera och sätta upp som köksbonad. Avd. för grubblerier är en bok som det fort blev lika nödvändigt att återkomma till som det är nödvändigt att aldrig sluta prata med en god vän.

Adv. för grubblerier är familjelivet i koncentrat, som ett fotoalbum. Flash – en minnesbild här, flash – en minnesbild där: ett frieri, ett barn som gungar, en bok om rymden som ska skrivas, löss i väggarna, ett barn som ska ha kalas, ett piano som ställs ut på gatan, en man som är otrogen, att försöka hantera sorg genom yogaövningar. Det är vackert, det är skört, det är roligt, det är smärtsamt. Ja, det är alla människans känslor, ändå berättade med ett slags komisk distans som gör att läsningen inte blir outhärdligt sentimental, utan bara nödvändigt vacker. Jag blir betagen av texten: gråter ibland, skrattar ibland, ler igenkännande ibland, skakar på huvudet ibland. Och kärleken till barnet finns som en röd tråd genom hela berättelsen. Utan barnet: ingenting! 

En av anledningarna till den fantastiska läsupplevelsen är naturligtvis att Jenny Offill är en mycket skicklig författare. Hon gestaltar, hon resonerar och hon överlåter klokt till läsaren att själv närma sig kärnan genom att berätta om saker som tycks obetydliga, men som faktiskt betyder allt. Varje ord är viktigt. 

Adv. för grubblerier är Jenny Offills andra roman för vuxna sedan debuten 1999 med Last things. Den är väl värd sin väntan, skulle jag säga. Den är värd långsamheten och ansträngningen. Läs den. 

2 kommentarer

Filed under Läsande

Recension: Den stora verklighetsflykten av Lars Vasa Johansson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 27 februari 2016. 

Ibland är det gott att äta smågodis fast man vet att det inte är nyttigt. Lite så är det att läsa Lars Vasa Johanssons romandebut Den stora verklighetsflykten.

Anton är en misslyckad trollkarl i sina sämsta år och missnöjd med det mesta. Framför allt är han missnöjd med att hans barndomskompis Sebastian snodde hans flickvän och blev en mer framgångsrik trollkarl. Att ta hänsyn till sina medmänniskor är inte heller ett framträdande drag hos Anton. Men oj, vad han ska få lära sig! För på väg hem från ett trist trollkarlsgig råkar han någonstans i Tiveden köra av vägen och hamnar helt plötsligt mitt bland oknytt och häxor som han naturligtvis råkar förarga. För att ställa allt tillrätta igen tvingas han mot sin vilja utföra tre utmaningar där han ska hjälpa andra. Han tvingas också ta hjälp av ett rulltårtsbakande pensionärspar och en mystisk rymling.

Den stora verklighetsflykten är en rolig bok. Ibland kan roliga böcker vara lite väl ”roliga”, men Lars Vasa Johansson lyckas hålla rätt balans mellan buskis, slapstick och missnöje. Jag gillar också det stråk av barndomssorg som finns genom hela romanen och som ger lagom motvikt till humorn och fantasifullheten.

Visst är Den stora verklighetsflykten en liten bokbagatell i det stora hela. Men en rolig och moraliskt underhållande sådan. För det finns en sensmoral i historien: att hjälpa andra är också att hjälpa sig själv. Gott så.

2 kommentarer

Filed under Läsande

Bodil Malmsten och skrivandet som en nödvändighet

Texten också publicerad i Borås Tidning 7 februari 2016. 

”Sätta emot. Vad har jag att sätta emot? Vad finns det?”  Undergångarens sånger, Bodil Malmsten 1944-2016

Hon skrev hela tiden. Skrivandet som en nödvändighet. Inte tillräckligt ofta med flow och när hon körde fast så gjorde hon fel, bara att börja om. För fortsatte skriva ändå, det gjorde hon. Eller meddelade sig med världen om vad hon tyckte om världen snarare i först poesi, prosa, dramatik och sedan i loggböckerna, som började i bloggen som började i Finistère, men som fortsatte även när hon flyttat tillbaka till Sverige. Och på senare år också twittrandet. Hon följde ingen, men hade nästan tio tusen följare. 45 år av skrivande allt som allt, om man räknar från barnboksdebuten 1970.

Hon var en författare som fordrade en noggrann läsning för att vi skulle förstå hur hon menade. Som sakernas tillstånd. Som vikten av att använda rätt ord i rätt följd. Att förstå evigheten och samtiden samtidigt. Att förstå Moster Lillie, Maurice Lind, Madame C och sig själv. Och i den sista diktsamlingen Det här är hjärtat, att förstå att en älskad gått bort. Fast så skulle man ju inte säga. Nej, Du har inte gått bort, du är död. Rätt ska vara rätt ord.

Luggen. Det röda håret. Som på det sista blev kort och vitt. Alltid vass och vis. Syrlig och lekfull. Och oftast stort rolig! Hennes meningar uppfordrande vackra, som kan stå för sig själva, värda att citeras. Egensinnigheten. Att göra det där som andra bara säger att de ska göra men aldrig gör, bara dra från Sverige, till tja… till exempel Finistère, Frankrike.

Investera i ett höj- och sänkbart skrivbord! Skaffa adresser till sjukgymnaster, akupunktörer, ergonomer. Så skrev Bodil Malmsten i Så gör jag – konsten att skriva. Börja på rätt sätt. Den som skriver gör det för att den måste, inte för att den vill. Skrivandet bara håller på. Bäst att inte få ont medan. Praktisk approach.

I sitt sista tweet citerade hon Camus. Så vill jag också minnas Bodil Malmsten. Att hon utöver sitt eget skrivande också var en läsande författare som i sina texter visade mig vägen till andra författarskap. Kanske särskilt Thomas Bernard, som jag genast sprang och köpte (och någon gång ska jag väl läsa).

Men nu är hon ändå själv på väg, som i dikten Ett bloss för moster Lillie: Hon gick med sin walkman på, dit icke hon går att nå, hon tog sitt Downtown Train, till Prince i Purple Rain.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Bluebird av Erika Bernalt 

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 30 januari 2016.

Jag kan inte minnas att jag läst något som Bluebird tidigare. Jo, kanske Susanna Lundins debutroman Hindenburg, som ju vann Borås Tidnings debutantpris för några år sedan. Och jag säger samma sak nu: Jag vet inte riktigt vad det är. Bara att det är bra.

Fast kanske kan jag kalla Bluebird för ett slags drömsk och tragisk fabel. Men inte fabel på det sätt att berättelsen befolkas av djur som uppför sig som människor (fast det finns några djur som talar), eller att det finns en tydlig sensmoral. Snarare på det sätt att här finns olika slags egenskaper eller längtan, och på det sätt som Erika Bernalt använder sig av sagolika och överdrivna effekter, klichéer och kontraster i den berättelsevärld hon skapat.

Bluebird växer upp på Ön, en naturutopisk tillvaro där öborna går omkring nakna, odlar sina grödor, lever som veganer av det naturen ger och älskar i vilda orgier när det är parningssäsong. Men Bluebird vill inte känna sin djuriska lust. Bluebird har i hemlighet öronproppar när kåtfnittret blir för starkt. Bluebird längtar efter Staden på andra sidan vattnet, vill leva viktigt med portfölj och räkna pengar; vara trendig med färgglada kläder på kroppen. Och till slut tar Bluebird sin lilla båt och ror över vattnet till sin alldeles egna utopi.

Bluebird är Erika Bernalts debutroman. Och wow, vilken säker debut! Lekfull, påhittig, skickligt berättad. Modern! I den första delen om Ön är romanen först lockande, oskyldig i all sin kåtglada nakenhet. Bluebirds ensamhet är nästan lite komisk när alla älskogsljud ska undkommas, och illamåendet som kommer när föräldrarna älskar mitt framför. Men i del två, när Bluebird kommit till Staden och läsaren tror att räddningen äntligen kommer, förvandlar Erika Bernalt långsamt romanen till ett enda långt lidande i anpassning. Språket är dessutom perfekt för berättelsen: spännande, naivt, magiskt, lekande och hemskt.

Det finns några saker som fastnar extra i min läsning av Bluebird. Dels är det sexuella temat och skräcken inför den egna kroppen, som gestaltas så tydligt genom Bluebirds ovilja till att erkänna sin egen lust. Dels är temat om kontroll, som bland annat gestaltas genom att Bluebird köper en hamster i bur på en sajt på nätet, som matas genom en knapptryckning och som bönar att hon ska få bli gravid. Och så dels de skickligt uppbyggda och överdrivna kontrasterna mellan ö-livet och glitterstadslivet.

Ja, vad ska jag kalla Bluebird egentligen? Mer än en rasande skicklig debut. Nej, det får nog räcka med det.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande

Recension: Genier av Moa Gammel

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 december 2015

Boken verkar vara det nya svarta, det som alla vill göra. Oavsett om man är YouTubers som Pewdiepie och Clara Henry, eller om man är en politiker som vill sammanfatta hela eller halva livet. Nu kommer podcasten Genier, som skådespelaren Moa Gammel startade 2014, som bok. Det är helt enkelt intervjuerna utskrivna med ord på papper.

Boken Genier har undertiteln ”Samtal om konsten att äga sitt eget liv”. Det löper som en röd undertråd i alla samtal – att våga gå sin egen väg. Samtalen handlar nästan uteslutande om yrkesgärning, var man hittar kraften att våga, kraften att genomföra sina visioner och idéer. Urvalet har Moa Gammel gjort själv, hon har helt enkelt intervjuat sina förebilder. Tyngdpunkten är på konstnärligt skapande människor som Pernilla August, Farnaz Arbabi, Lena Andersson och Anna Odell, men också politikern Gudrun Schyman, journalisten Malou von Sivers och Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet.

Att intervjua är en konst. Det är alltid lättare att intervjua förebilder som har ungefär samma erfarenheter som en själv. Gropen man lätt faller i då, är att det lätt blir uteslutande. Jag tycker att Moa Gammel lyckas undvika de flesta sådana gropar och bjuder in till ett öppet och inkluderande samtal. Däremot märks hennes intervjuovana i intervjuerna med några av de författare som är representerade, där finns betydligt mer intressanta frågor att ställa. De kvinnor Moa Gammel intervjuar är vana att reflektera kring frågeställningar om sin egen gärning, sitt kön och samhället omkring dem. Det gör självklart läsningen mycket intressant.                                                                                          

Varför ska då en podcastserie ges ut som bok? Det finns flera poänger. En poäng är att när jag läser Moa Gammels Genier så slås jag direkt av hur mycket starkare ord på papper är än talade ord som försvinner ut i luten så fort de är sagda. Läsning inbjuder också till att stanna upp mitt i en mening för att själv reflektera över det nyss sagda, för att sedan fortsätta när tanken är klar. En andra poäng är att just samlandet av alla dessa kvinnor i en och samma volym ger en tilltalande masseffekt: Wow! Här är alla! En tredje poäng är att föremålet ”bok” är en artefakt, en sak som är beständig i vår digitala era. Genier har mycket riktigt också fått ett snyggt omslag som passar att ligga framme som prydnad och ständig påminnelse. Därför är det också tråkigt att inlagan i boken Genier är så slarvigt gjord, full av korrfel, dåliga avstavningar och konstiga indrag. Om det nu ändå ska vara en ”bok”, menar jag.

Lämna en kommentar

Filed under Läsande