Kategoriarkiv: Läsande

Recension: Totalskada av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 november 2018.

Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra familjens alla relationer. Annika Koldenius Wall har läst nya romanen ”Totalskada”.

Helena von Zweigbergks nya relationsroman ”Totalskada” börjar trevande, men ändå med stor igenkänning för många som levt i ett längre parförhållande: Hur ärliga ska man vara mot varandra med det man tänker på? Agneta och Xavier har varit gifta i många år. De gemensamma tvillingarna har flyttat ut, likaså Xaviers barn från ett tidigare äktenskap i Argentina, där han kommer ifrån. Xavier har precis gått i pension. Nu går han hemma och muttrar och är sig inte riktigt lik, drar sig undan i sina tankar och är sur och snäsig. Det verkar som att Xavier döljer något, men Agneta förstår inte vad. Kanske är det minnet av den gamla frun, som blev mördad i Argentina och som Agneta alltid tyckt hon stått lite i skuggan av. Snart märker Agneta att blicken från kollegan Hasse börjar pirra lite extra i magen.

Helena von Zweigbergk gör det så bra. Med en häpnadsväckande pricksäkerhet lyckas hon i repliker och scener fånga vad som händer i en lång relation när den ena parten helt plötsligt glider undan. Osäkerheten som uppstår hos den andre. Rädslan. Man skulle ju dela allt. Dessutom inträffar en katastrof som ställer hela Agnetas och Xaviers relation på sin spets och som tvingar dem att se tillbaka på sitt liv tillsammans. För medan Agneta står och funderar på Hasse på trappen med en cigg i handen, glömmer hon bort att hon bryner en harstek på spisen.

Kanske är det lite väl dramatisk att nästan hela huset går upp i rök, men det är ett effektivt – om än lite simpelt och fantasilöst – sätt att få fart på en berättelse och peka på vad som är viktigt för vem. Spillrorna av det gemensamma hemmet finns kvar i en industrilokal som rökluktande minnen i kartonger: tallrikar, kaffekoppar, nallebjörnar, små kort och lappar. Vad är värt att saneras? Vad kan kastas? Ett helt liv tillsammans, och ändå bara saker. Helena von Zweigbergk skriver fram fantastiskt pricksäkra scener, bland annat när Agneta, Xavier och barnen gemensamt ska bestämma vad som ska sparas eller inte. Agneta full av skuld, Xavier i sina tankar, barnen som vacklar mellan föräldrarna. Men främst har Helena von Zweigbergk en osviklig talang för ynkliga och sårande repliker, särskilt i dialogen mellan Xavier och Agneta. Det är nog många som kan känna igen sig i de där sakerna man aldrig säger, men som ändå sägs till slut när man är utmattad och allt ställs på sin spets, när man varken orkar vara omtänksam eller generös.

Ibland tycker jag ändå att prosan är lite slarvig, med upprepningar av uttryck; orytmisk på sina ställen. Ibland hastas någon scen över lite snabbt, ibland drar någon ut en sida för mycket. Men jag förlåter snabbt när ännu en replik som känns i magen dyker upp. Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra det futtiga, men också det vackra, i familjens alla relationer.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Se på oss nu av Geir Gulliksen

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 15 september 2018.

 

Geir Gulliksens nya roman är en fantastiskt bra och smärtsamt intim berättelse om den moderna relationsmänniskan. Annika Koldenius har läst.

Geir Gulliksen slog igenom stort i Sverige 2016 med ”Berättelse om ett äktenskap”, som handlade om ett sönderfallande äktenskap berättad ur den lämnade mannens blick. Den nya romanen ”Se på oss nu” undersöker också mannen och kvinnan i äktenskapet och hur relationer uppstår för att sedan gå sönder. Förvånansvärt enkelt, blir svaret ännu en gång.

Huvudpersonen i ”Se på oss nu” Hans Kaasajordet är 50 år och lyckligt gift. Han har tidigare lämnat en relation och ett barn för att skapa ett nytt äktenskapligt liv med Ingunn, fått ett barn med henne också. Men ändå dras han till den betydligt yngre nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. I början är han inte alls intresserad av att inleda en relation, men han är nyfiken. Hon verkar ju villig, så varför inte passa på. Det är egentligen inget fel på det han har, bara lite vardagstrist sådär och så kommer något nytt, man får syn på sig själv ur en annan människas blick, blir lite mer spännande. Hans har en samtida norsk fiktiv parallell-make i Nina Lykkes rosade roman ”Nej och åter nej”. För liksom Nina Lykkes karaktär Jan, ser inte heller Hans relationen som ett problem: man kan väl både ha fru och älskarinna och inte borde väl hustrun misstycka om det leder till att man blir en bättre och gladare make?

Geir Gulliksen skriver fram berättelsen i ”Se på oss nu” genom att låta både Hans, men även den bedragna hustrun Ingunn, få egna röster och låta dem resonera kring sina egna känslor och handlingar, helt utan ett förskönande överjagets censur. Jag tycker så mycket om Geir Gulliksens förmåga att inte värja för det fula i människan och jag känner mig fullständigt nedkladdad av intimitet när jag läser, för det är så fantastiskt bra och så smärtsamt fult och ärligt skildrat. Gulliksen låter människorna i ”Se på oss nu” leva inuti sin egen lilla känslobubbla; en egocentriskhet utan medkänsla, och hur man inför sig själv rättfärdigar handlingar som inte är moraliskt försvarbara, eller helt enkelt bara aningslöst låter bli att se konsekvenserna av.

Det är också listigt av Geir Gulliksen att låta Hans Kaasajordet arbeta på en PR-byrå som hjälper bland annat politiker med att skapa nya mediebilder av sig själva. Ja, denna självupptagenhet finns även som tema här: att ge sig själv en uppdaterad image genom kanske lite nya kläder, ett nytt budskap, eller varför inte en ny relation?

Det är fullständigt känslomässigt utmattande att läsa Geir Gulliksens nya roman ”Se på oss nu”. Är det sådana här vi blivit, den privilegierade moderna relationsmänniskan, tänker jag gång på gång, medan jag slukläser sida efter sida. Det är som att alla personer i ”Se på oss nu” liksom flyter utanpå sina egna spegelbilder, fullt upptagna av de egna känslorna, utan att reflektera över andras. Och med vilken lätthet man kan gå vidare till nästa famn, vilken som helst, bara för att slippa vara ensam, som Hans Kaasajordet också formulerar det mot slutet. Och det är då det blir riktigt smärtsamt. Ingen vill vara ensam. Men då behöver vi nog sluta titta oss i spegeln hela tiden.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Nelly B:s hjärta av Aris Fioretos

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 september 2018.

”Mary” var en utmärkt roman – men varför skriva den en gång till? Annika Koldenius tröttnar på Aris Fioretos nya bok ”Nelly B:s hjärta”.

Jag älskade Aris Fioretos förra roman ”Mary” och utnämnde den också rättvist till en av årets bästa romaner 2015. Det var något med det långsamma vackra språket som stod i sådan kontrast till den helvetiska skildringen; beskrivningen av Marys smärta i att vara fången i sin kropp, både genom yttre påverkan från det isolerade och våldsamma livet på den grekiska fängelseön, men också genom inre påverkan i en graviditet som till varje pris måste döljas. Berättelsen var en outhärdlig långsam resa mot en oundvikligt tragisk final.

Det finns flera likheter mellan ”Mary” och ”Nelly B:s hjärta”, så många att jag nog tycker att Fioretos skrivit samma roman en gång till, bara förlagt den till en annan tid, annan plats, annan kvinna. Här finns samma fångenskap i kropp, samma fångenskap i tid, samma resa mot ett oundvikligt slut. Men där “Mary” fångade mig och gnagde sig in under min hud, finner jag “Nelly B:s hjärta” förvånansvärt ointressant.

Romanen “Nelly B:s hjärta” börjar när Nelly Becker får beskedet att hennes hjärta är alltför klent för att fortsätta flyga med. Året är 1924. Det är Berlin efter kriget. Beskedet är svårt för Nelly B, som är en av Tysklands första aviatriser och som lever sitt liv bland mekaniker och motorer på Johannisthals flygfält. Efter beskedet lämnar hon både make och flygfält för att demonstrera motorcyklar på BMW. Här blir “Nelly B:s hjärta” till en kärleksroman, för Nelly träffar snart Irma, inser att kärleken finns i en kvinnas famn, lever upp lite grann. Men hennes hjärta blir trots kärleken allt klenare.

”Nelly B:s hjärta” är en historia berättad i jag-form, en stilla tillvaro i att försöka finna sig i sitt öde, där känslorna är lika distanserat lågmälda som Fioretos prosa är vackert artig. Ja, det är nog den där högstämda artigheten i prosan som ställer till det för mig. Prosan står liksom och bockar och bugar, men kommer aldrig riktigt nära. I vissa stycken känns “Nelly B:s hjärta” dessutom nästan som en parodi på en kärleksroman, till exempel när Nelly och Irma ligger nakna bredvid varandra och benämner olika kroppsdelar på engelska, en lek som övergår i “sweetness” när de närmar sig “groin”. Och trots att kärleken mellan Nelly och Irma är nog så het, så blir den bara kysk hos Fioretos, eftersom Fioretos är irriterande undflyende i “inte”-formuleringar som får mig att vilja utbrista ”har man sagt A får man säga B!”. Som när han låter Nelly säga: ”Jag tänker inte berätta om vecken.” Och: ”Jag skall inte skildra vad två människor kan göra med persikomarmelad.” Nähä, strunta i det då. Ibland närmar det sig också pekoral, när Fioretos låter Nelly B formulera sig förnumstigt kring jämställdhet.

Det finns säkert läsare som kommer tycka att “Nelly B:s hjärta” är en alldeles förtjusande roman och som kommer älska Fioretos långsamt artiga stilfulla prosa, det stillastående tillståndet av förälskelse och dödsångest, den långsamma vandringen mot det ofrånkomliga slutet. Men denna gång är jag inte en av dem.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Syskonen av Tessa Hadley

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 24 augusti 2018.

”Syskonen” är Tessa Hadleys första roman på svenska, men förhoppningsvis inte den sista. Annika Koldenius läser en roman full av avlägset sommarliv, där det magiska händer i barnens berättelser.

Det är en väl använd kliché i berättarsammanhang: Fyra syskon ska med sina familjer semestra ihop i släktens sommarhus. Det är kanske sista gången, huset är i behov av modernisering, men det finns inga pengar att göra förbättringar. Roland byter fruar hela tiden, och nu har han med sig sin nya fru Pilar; Alice och Harriet är både man- och barnlösa; Fran har två barn med musikern Jeff, som ”glömt bort” semestern och är ute på turné.

Tessa Hadley gör dock något alldeles eget av klichén. Hon fyller sina gestalter med så mycket liv och rörelse att jag finner mig själv alldeles uppslukad i de vardagliga bestyr och familjeträtor som det lättjefulla sommarlivet innehåller.

Tessa Hadley har verkligen en förmåga att levandegöra sina gestalter så att läsaren tror på dem. Hon gestaltar de fyra syskonen utmärkt, med återblickar till det förflutna, men hon gör något alldeles extra av barnens berättelser. Här finns det verkligt magiska gestaltat i det gränsland av framåtrörelse som finns mellan barndom och vuxenblivande, men också i det verklighetsglapp som ett avlägset sommarhus utan internettäckning kan ge, där de vuxna verkar vara på semester också från föräldraskapet.

Mellan Rolands dotter Molly och Alice bonusson Kasim växer tonårens erotiska nyfikenhet och de gör Frans barn, 9-åriga Ivy och 6-åriga Arthur, till sina förtrogna i sina utflykter. Särskilt porträttet av Ivy, brådmogen och fantasifull, är min absolut största behållning med ”Syskonen”.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Migrationer 1976 – 2018 av Gloria Gervitz

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 16 juni 2018.

Migrationer är en dikt som aldrig blir klar, där köttets lust och rörelsens längtan hettar sig på sidorna. Annika Koldenius njuter skamlöst.

Hur skriver man om en dikt som är i ständig förändring? Mexikanskfödda Gloria Gervitz började skriva på dikten ”Migrationer” 1976 och sedan dess har hon bara fortsatt skriva på den; det är en dikt som är i ständig förändring, publicerad i ett antal olika versioner och förmodligen kommer den alltid att vara oavslutad så länge Gervitz finns i livet. Första gången ”Migrationer” översattes till svenska var 2009, då i översättning av Margus William-Olsson och Ulf Eriksson. Den senaste versionen – ”Migrationer 1976 – 2018” – finns nu i lyhörd översättning av Hanna Nordenhök och har i denna version blivit 260 sidor. Jag kan bara förhålla mig till min läsning av ”Migrationer 1976 – 2018”, inte till någon av de tidigare versionerna. Inte heller vill jag jämföra versionerna och försöka svara på frågan om den gamla är bättre än den nya.

Jag tycker så mycket om hettan i ”Migrationer 1976 – 2018”. En närvarande fysisk hetta. Det är ett slags köttets poesi. Jag vill kalla Gloria Gervitz ”den kvinnliga erfarenhetens poetiker”, för att nästan citera Svenska Akademiens numera omtalade motivering till Doris Lessings Nobelpris. Onaniscener är återkommande, inte som skamliga, utan som äkta njutning, något självklart. Här finns också lust, längtan, hemlängtan, rader om död och moderskap, och den ständiga rörelsen, förflyttningen, som titeln också anspelar på.

Vissa dikter ger läsaren rader som etsar sig fast, och som är omöjliga att glömma. Från ”Migrationer 1976 – 2018” tar jag med mig raden: ”Varje dag är oersättlig, oförutsägbar, ofullkomlig”. Ofta är det poeterna som säger det bäst.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 9 juni 2018.

”Blixtra, spraka, blända!” är en roman i hög fart med sex, knark och skrivkramp, men som också innehåller de stora livsfrågorna. Annika Koldenius har läst.

 

Det litterära underbarnet Penny Löwe möter av en slump internetfenomenet Lola Sandman och magisk vänskap uppstår. Tillsammans åker de till London och festar (knarkar) och shoppar upp hela Pennys gigantiska förskott på nästa bok, medan de ligger med de flesta män som råkar komma i deras väg. När pengarna tar slut återvänder Penny till Sverige. Allt gott, om det inte vore för att Penny har skrivkramp efter sin sensationella debutroman som fått Augustpriset och har svårt att leverera den där nästa succéromanen. Penny har en lesbisk mamma och såklart också en egotrippad skådespelande pappa att tampas med, och hon försöker så gott hon kan efter Londontrippen att vara lite normal med en medelklassig pojkvän som tar hand om henne medan hon inte kan skriva. Det går väl sådär.

Jenny Jägerfeld debuterade 2006 med romanen ”Hål i huvudet”, men har efter det framgångsrikt ägnat sig åt att skriva för ungdomar. Hon fick välförtjänt Augustpriset för ungdomsromanen ”Här ligger jag och blöder” och tilldelades också Astrid Lindgren-priset 2017. Det finns fortfarande mycket av ungdomsroman över Jenny Jägerfelds skrivande i ”Blixtra, spraka, blända!”. Inte bara för att hon skriver om unga personer, utan för att stilen är fartig och lätt skruvad, och för att berättelsen liksom befinner sig på ytan hela tiden, alltid på väg. Berättelsen har också den där ungdomens känsla av att livet bara är nu, att man är oövervinnerlig, och att vuxenlivet bara är en kuliss som inte angår en.

Penny Löwe är egentligen en outhärdlig romanfigur. Ta vad man vill ha och lite till, utan att tänka på konsekvenser, leva här och nu, inget ansvar. Och bästisen Lola Sandman är snäppet outhärdligare, på gränsen till stygg. De är som uppslukade av varandra; en symbiotisk vänskap där man inte vet var den ena börjar och den andra slutar, och de hetsar varandra till att göra den ena galnare saken än den andra. Visst är det stundtals dråpligt, men fnisset fastnar ofta i halsen på grund av det destruktiva beteendet och den förstöraranda som Penny har i nästan alla sina relationer med andra människor.

Att läsa ”Blixtra, spraka, blända!” är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utan bara helvete och man inte ser vart man är på väg, men det är bara att hänga på och hålla sig fast hårt för att inte flyga av i svängarna. Men om man läser noga, och bortser från att det på det hela taget är en rätt bedrövlig skildring av människor, så är det en hysteriskt rolig skildring av ett slags stockholmsk kulturelit som få är förunnade att komma nära. Och om man läser ännu noggrannare, och inte låter sig bländas av farten, så finns mellan raderna de stora livsfrågorna skildrade: Vem är jag egentligen? Hur ska jag ta mig fram i livet med de förutsättningar som givits mig?

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Kända och underliga ting av Teju Cole

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juni 2017. 

Den nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole har på kort tid etablerat sig som en viktig skildrare av samtiden. Cole slog igenom på svenska 2013 med romanen ”Öppen stad”, debutromanen från 2007 ”Varje dag är tjuvens dag” kom på svenska 2015. Nu kommer essäsamlingen ”Kända och underliga ting” (”Known and strange things”, 2016) på svenska i en fantastiskt känslig och fint genomförd översättning av Erik MacQueen.

Blick, bildning, rörelse. Det är tre nyckelord som kännetecknar Coles essäkonst. För det är verkligen en konst! Jag tillåter mig att bli hänförd och hänryckt! Hans fallenhet att se och registrera det som händer omkring honom; hans tilltro till kunskap som öppnare; förmågan att koppla samman: det lilla med det stora; dåtiden med nutiden. Att kunna se sambandet! för att säga ungefär som Margaret Schlegel i ”Howards End”. Och lägg till det ett vackert gravallvar inför mänskligheten och konsten som genomsyrar texterna – kunskap och bildning är viktigt! Och kanske ännu viktigare i vår tid av faktaresistens och bildningsförakt, säger jag. Han avfärdar inget. Är nyfiken på allt.

Vad handlar det om då? Mänskligheten, svarar jag. Att se på nutiden genom dåtiden, via en dialog med konsten och platser och människorna däri. Här finns essäer om Schweiz, Obama, Instagram, Tomas Tranströmer, dofter, nigerianska lynchmobbar, Palestina, tortyr, sorg, vad fotografi är, om amerikansk längtan efter enkelhet, om att finna tröst i litteraturen. Det finns en nyfikenhet och öppenhet i hans tanke och en förmåga att inkludera läsaren, snarare än att briljera och utesluta. Han har också den där förmågan att sätta ljus på något vardagligt och få det att bli magiskt. Som i essän ”Främmande kontakt” om fotografiserien ”Touching Strangers”, där han belyser att känseln är det enda av våra sinnen som är reflexivt. Att röra någon innebär att man också blir berörd. Ja, just ja!

Men det jag tror jag älskar Teju Cole allra mest för, är att han tänker och skriver genom att föra dialog: med samtiden, med dåtiden, med både gamla och nya författare, fotografer och konstnärer. Essäerna börjar inte sällan med ett citat från någon, som han därefter svarar på och reflekterar kring. Eller att han ser samband på nya sätt med viss skarp humor, som i ”En läsares krig”, där han skriver om de första meningarna i kända romaner för att belysa drönar-attacker. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ack. En auktoriserad attack jämnade floristen med marken.”

”Kända och underliga ting” är uppdelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. De har alla lite olika karaktär. Läst och På plats utgår mer från personliga erfarenheter, i Sett finns en djup kunskap om fotografi och bildkonst. Jag tycker särskilt mycket om delen Sett. Här kommer Teju Coles djupa kunskap om fotografi och konst fram ordentligt. Här reflekterar han till exempel med stort allvar kring Instagrams fördelar och nackdelar: det moderna sociala fotograferandet, det kvadratiska fotots möjligheter (”diagonaler får en ny styrka”) och kvalitet kontra kvantitet. Han testar Snapchat och reflekterar kring förgänglighet. Här finns också utrymme för reflektion kring bildens betydelse i kommunikationen i vår digitala värld.

Visst borde Cole gått i dialog med några fler kvinnor. Det är det enda som drar ner känslan av läs- eufori. I ”Kända och underliga ting” är flera essäer uppkallade efter mansnamn, men ingen kvinna har fått en egen. Framför allt är jag förvånad när det gäller kapitlen som handlar om fotografi, där det finns flera framstående kvinnliga moderna fotografer utöver en av de få som nämns, inte bara Nan Goldin. Däremot så nämns många kvinnor i de övriga essäerna. Susan Sontag, till exempel. Toni Morrison. Och så länge Virginia Woolfs namn dyker upp lite här och där, så är jag i alla fall hyfsat nöjd med kvinno-representationen i ”Kända och underliga ting”.

Lämna en kommentar

Under Läsande

Recension: Blybröllop av Sara Paborn

Recensionen också publicerad i bla Kristianstadsbladet och Blekinge Läns Tidning

Blybröllop är en himla rolig och underhållande roman. Annika Koldenius skrattar högt till en helt rimlig berättelse om en fru som försöker förgifta sin make.

Irene är gift med Horst. De bor i ett stort, fint hus och barnen är utflugna sen länge. Men Horst har aldrig varit en särskilt bra make och Irene har liksom aldrig protesterat – vad ska man göra när man väl gift sig och livet bara rullar på? Men en dag hittar Irene ett blyband i en gammal kista och en finurlig plan tar form i hennes huvud: hon ska förgifta sin make! Ingen mer Horst!

”Blybröllop” är Sara Paborns fjärde roman. Och den är väldigt, väldigt rolig. Egentligen är det ju lite makabert att sitta och småmysa och skratta högt medan man läser om någon som försöker förgifta sin man. Men Sara Paborn har ett sätt att övertyga läsaren om att allt som sker är fullt rimligt och rentav det bästa sättet. Varför inte bara skilja sig? tänker jag när jag läser, och får genast ett helt rimligt svar från Irene. Nej, Horst har verkligen inte varit snäll mot henne, så o-snäll att han faktiskt förtjänar att kolavippa.

”Blybröllop” är roligt och underfundigt skriven, lite som en skröna, med många tokroliga scener för läsaren att skratta åt. Samtidigt planterar Sara Paborn tankar hos läsaren som är av en allvarligare sort: hur mycket får man förvänta sig av sitt eget liv? Det är också fint att se Irenes transformation från underdånig fru till att ta kontrollen över sitt liv.

En bonus är att Irene arbetar på bibliotek och där ger Sara Paborn henne en av de mest slagfärdiga repliker jag läst på länge. Det är helt enkelt en himla rolig och underhållande skröna som Sara Paborn skrivit.

Läs den!

 

Lämna en kommentar

Under Läsande

Hulkgråter tjugo sidor fantastisk litteratur 

Ibland händer det: en bok kryper helt under skinnet. A little life av Hanya Yanagihara har nu gjort det på mig.
Jag har just läst 20 sidor fantastisk litteratur och hulkgråtit med snoret rinnande ur näsan.

Det är inte ofta litteratur har en sådan effekt på mig. Omständigheterna måste vara de rätta: jag måste erkänna för mig själv att jag är en romantisk och sentimental människa under det där coola och starka skalet. Då når orden ända in.

Men för att det ska bli riktigt fantastisk under-hudenlitteratur och inte bara vara ett offer för omständigheternas slump, måste orden ha samma effekt även vid omläsning. Den enda gång det hänt tidigare är med The History of Love av Nicole Krauss. Jag gråter nämligen i stort sett alltid när jag läser

“Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering.”

för jag vet vad som hänt innan och vad som händer sedan.

Så jag tog en paus och läste sedan om. Med samma effekt: plötsligt hulkande. För jag vet vad som har hänt innan och jag vet vad som händer sedan.

”And of course, he told Andy, who at first had just stared at him and then nodded, as if he had asked if Andy had an extra bandage he could give him before he left for the night. But then he began making a series of bizarre seal-like sounds, half bark, half sneeze, and he realized that Andy was crying.”

Jag ska såklart inte avslöja något om varför Andy börjar gråta när Jude säger detta. Men det är en bra sak. Andy säger sedan ”I could’t be happier for you and the only question is what took Harold so fucking long”.

Japp, jag är romatisk och sentimental.

Lova att inte säga något!

Lämna en kommentar

Under Läsande

Sommarläsningen 2016

På sommaren vill jag läsa på engelska. Jag läser så mycket nyutgivet på svenska i vanliga fall, så för att verkligen förstå att jag har semester måste jag helt enkelt byta språk. 

Förra sommaren läste jag A Handmaid’s Tale, The French Lieutenant’s Woman, Light in August och Possession. Alla klassiker på olika sätt och alla lånade av en god vän som är engelskalärare. 

I år har jag lånat min sommarläsning på biblioteket. Nya titlar som kommer på svenska i höst. Att de finns på engelska på biblioteket redan nu är riktigt fint. Bra inköpt! 

Grief is the thing with Feathers av Max Porter läste jag ut på en dag; den är tunn, men kräver en uppmärksam läsare. Den kommer på Etta förlag i oktober och jag är mycket nyfiken på hur Marianne Tufvesson löst det lekfulla, poetiskt sjungande språket när hon översatt till svenska. (Det är sånt jag klurar på nu när jag själv översätter från engelska till svenska.) En utmaning, helt klart! Jag tyckte mycket om Grief is the thing with Feathers och hoppas den hittar många läsare i höst. 

Nu ska jag börja på A Little Life av Hanya Yanagihara. Den kommer också i oktober, på Albert Bonniers Förlag och har fått strålande recensioner i USA. Den kommer nog räcka ett tag, den är över 700 sidor lång… Och om den tar slut innan semestern är slut, så får jag väl gå iväg till biblioteket igen. 
Älska biblioteket!! 

2 kommentarer

Under Läsande