Category Archives: Recensioner

Recension: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 april 2018.

Carolina Setterwall debuterar med en roman om sambons oväntade död. Annika Koldenius läser en roman om förlust som går rätt in i kroppen.

Hej Carolina! Jag skriver det här till dig för jag har läst din bok ”Låt oss hoppas på det bästa” och för att du skriver på ett sätt som jag förstår. Därför går din text rakt in i mig på ett sätt som ingen annan text gjort på mycket länge. Du förlorade din sambo plötsligt och oväntat. En morgon när du skulle väcka honom låg han död i er säng. Du hade en 9 månader gammal bebis att ta hand om. Jag förlorade min son efter en lång tids sjukdom. Jag höll honom i handen när han dog på sjukhus. Men förlusten känns lika stor, tomheten efteråt är densamma. Hur klarar man sig igenom något sådant?

Jag känner igen precis allt du skriver. Du skriver på det sätt som är det enda möjliga: på ett distanserat sätt, som att du är en utomstående som registrerar det du ser, snarare än att vara den som står i ett känslocentrum av det som händer. Dina bilder är tydliga, nästan fotografiska. Jag känner igen det sättet att skriva på, för det är exakt så jag skrev om min egen akuta förlust i boken ”Vi var alltid beredda” – som tittande på förlusten utifrån för att kunna förstå det som sker. Det blir en öppen text på det viset, som på ett fint sätt bjuder in läsaren att fylla i med sina egna känslor och erfarenheter vad gäller sorg och förlust. Jag tycker så väldigt mycket om din bok för det! Jag fulgrät till exempel vid första gången du var på ridskolan, när du behövde berätta för andra! Och du beskriver både skulden över det som hänt, och ensamheten, så bra i dina exakta bilder. Det där med namnskylten på dagis, till exempel.

När man skriver en självbiografisk roman så finns det aspekter av hänsyn att förhålla sig till. Jag tänker på Kerstin Strandbergs nyligen utkomna bok ”Skura ut”, där hon skriver: ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” Ofta ligger svaret någonstans mitt emellan. I en självbiografisk roman balanserar man på en lina, men du tippar väldigt sällan över på fel sida. Dina nära är beskrivna med mycket värme och kärlek. De som inte förstår (åh, jag kan också berätta massor av historier och konstiga repliker!) lämnar du respektfullt åt sitt. Men kanske hade jag velat att din bok skulle sluta efter den första delen. Att beskriva försöken att ”gå vidare” efter begravningen är på ett sätt en ännu plågsammare läsning än om den första akuta förlusten, nästan på gränsen till vad jag klarar av att veta. Här tänker jag också på hänsynsaspekten: det finns ingen redovisningsplikt av alla händelser. Samtidigt tycker jag ändå att det är lite skönt att du inte lämnar läsaren i sticket med frågan ”Men hur gick det då?” Tja, faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som ”kan gå vidare” på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på ”paus” så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte. Så kämpa på! Vänliga hälsningar

Annika Koldenius

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: En annan Alice av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 31 mars 2018.

Hemmafrun Alice får minnesförlust efter att ha slagit i huvudet på gymmet. Annika Koldenius är inte särskilt imponerad av Liane Moriartys nya relationsroman.

Jag älskade australiska författaren Liane Moriartys roman ”Stora små lögner” när den kom på svenska för nästan exakt två år sedan. Mycket välförtjänt blev romanen också en tokhyllad miniserie på HBO med bland andra Nicole Kidman, Alexander Skarsgård, Reese Witherspoon och Laura Dern, då förflyttad till amerikanska Monterey från australiska Pirriwee. I romanen ”Stora små lögner” fanns det mesta en underhållningsläsare kunde önska sig: relationer, sex, väninneskap, ond bråd död, familjeliv, barn i skola-liv – allt skrivet på en lättläst bladvändaprosa.

”En annan Alice” utspelar sig också i Australiens hemmafrukvarter. Alice Love slår i huvudet på gymmet under sitt vanliga fredagspass, och vips så har hon glömt de senaste tio åren av sitt liv. Hon tror att hon är en glad 29-åring, nygift och gravid med sitt första barn. I själva verket är hon en 39-årig bitter trebarnsmor som ligger i skilsmässa, och som ska baka en gigantisk citronmarängpaj med de andra hemmafruarna i området för att komma med i Guinness rekordbok. Tyvärr är den lättlästa bladvändarprosan det enda som följt med till Liane Moriartys nya roman. Jag läser och vänder blad, men något särskilt intressant innehåll finns inte att ta del av, trots att läsaren och Alice hålls i samma ovisshet vad som hänt i hennes liv de senaste tio åren. Varför ska hon och maken skilja sig? Varför är Alice relation till systern så frostig? Och så vidare.

Jo, visst är upplägget med minnesförlust en bra idé till en roman. Visst är det roligt med de komiska förvecklingarna som uppstår när Alice ska försöka bete sig på ett korrekt sätt mot alla hon möter trots att hon inte minns någonting, visst ställer romanen frågor om livsval. Och visst kan man fundera själv om man vaknade upp och trodde att det var tio år tidigare – vad skulle man själv tänka om de val man gjort? Men särskilt angelägen blir aldrig ”En annan Alice” som roman. Jag blir aldrig särskilt intresserad av att veta varför det gått som det gått. ”Vi skulle ju aldrig bli såna!” tänker Alice om relationen med sin blivande exmake, när hon får veta att han blivit fräsig VD, men därmed också distanserad från familjelivet, medan hon blivit sur hemmafru och aktiv i alla möjliga och omöjliga skolföreningar.

Men det finns ett intressant tema i ”En annan Alice”, och det är det kring lojalitet. Kan man vara lojal med flera personer? Eller måste man helt enkelt välja? Och vad väljer man då i så fall? Sin partner? Sin bästa vän? Sin syster? Kanske är det ändå behållningen med Liane Moriartys romaner, trots att de utspelar sig i en hemmafruverklighet långt ifrån den svenska – att de väcker frågor som också en svensk icke-hemmafru kan relatera till.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 mars 2018.

Rafael Donners självbiografiska essäer är trivsamt sällskap, tycker Annika Koldenius.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att vara lite yngre igen. Kanske 25. Eller möjligtvis 30. Och särskilt när jag läser Rafael Donners (född 1990) biografiska essäsamling ”Människan är ett känsligt djur”. Det är något med nyfikenheten inför livets och människans mysterier och viljan att förstå, tillsammans med den där självklara utgångspunkten att det mesta av livet ligger framför en.

Rafael Donner kallar ”Människan är ett känsligt djur” för en självbiografisk essä. Han utgår från olika mänskliga känslor och egenskaper, och resonerar sedan kring dem utifrån egna erfarenheter. Essäerna heter saker som ”Oro”, ”Frihet”, ”Egoism”, ”Tro” och ”Manlighet”. Det skulle lätt kunna bli pretentiöst, lite för mycket mansplaining och jag leker med tanken ifall en kvinna skulle kunna skriva så här självsäkert och självklart, ta sig den platsen.

Men om jag slutar tänka på det, så är det faktiskt riktigt trivsamt och oförargligt att vara i Rafael Donners sällskap. Rafael Donners tankar väcker mina egna funderingar kring vad jag tycker om till exempel ”Tro” eller ”Svaghet”. Jag tycker också om Rafael Donners allvarlighet och hans lätta handlag med språket och orden. Och det är uppfriskande att befinna sig i sällskap med någon som varken hunnit bli trött eller cynisk.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: En kort krönika om sju mord av Marlon James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 mars 2018.

”En kort krönika om sju mord” är en brutal historia från 70-talets Jamaica, som är något av det bästa Annika Koldenius läst på mycket länge.

Det är en regnbågskakofoni av jamaicanska och amerikanska röster: Papa Lo, Nina Burgess, Bam-Bam, Josey Wales, Barry Diflorio, John-John K och ännu många fler. De är skurkar, knarkare, CIA-agenter, journalister, flickvänner och de pratar och pratar i kapitel efter kapitel och orden verkar aldrig ta slut. Och jag vill inte heller att de ska ta slut. För ”En kort krönika om sju mord” är en av de språkligt bästa och mest golvande romaner jag läst på många, många år.

”En kort krönika om sju mord” är ett gigantiskt romanbygge på 750 sidor av jamaicanska Marlon James, som till största del utspelar sig i Kingston kring Bob Marleys mordförsök 1976. Det är storpolitik, sex, ofattbart våld, droger, bög- och kvinnohat i en roman som försöker fånga tidsandan, och som också lyckas med det genom att låta många olika människor berätta sitt.

Det gör ont att läsa om så mycket brutalt våld i en roman. Men det lekande fantastiska språket, som i original blandar högt och lågt och egentligen oöversättbar patois, gör det ändå möjligt. Översättaren Niclas Hval har gjort ett mycket tonsäkert arbete genom att behålla vissa ord oöversatta för att behålla känslan av Jamaica. Lättläst? Absolut, tro inget annat. Och låt inte romanens omfång skrämma, det går att ta ett kapitel i taget. Det är värt ansträngningen.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Skura ut av Kerstin Strandberg

Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning 11 mars 2018.

”Skura ut” är en hänförande berättelse om skapande och mänskligt liv, skriven på en inbjudande och omständlig prosa som gör Annika Koldenius varm i själen.

”Skura ut” verkar vara Kerstin Strandbergs sista bok. Hon skriver det – att döden närmar sig, kanske hinner hon inte ens skriva klart. Den är ett slags självbiografi om ett författarliv. Eller kanske inte. Hon skriver på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis.” Och däri ligger sanningen om det självbiografiska skrivandet. För allt självbiografiskt skrivande kräver ett visst mått av fiktionalisering: att välja, välja bort, dramatisera, byta namn på någon eller några av hänsyn. Och även om man vill beskriva en händelse som ägt rum, så stretar figurerna emot när de väl ska bli ord på papper. Kan man inte lika gärna kalla det roman då och ge allt fiktionens skydd? Jag menar att det kanske inte alltid är sanningen som är allra sannast. (Kanske håller Kerstin Strandberg med mig här?)

Just det här med hänsyn och de etiska aspekterna på skrivande återkommer Kerstin Strandberg till ofta i ”Skura ut”. Det hon skrivit under sitt långa författarliv – hon debuterade 1967 – har hon hämtat från sitt liv, eller sina vänners liv; omskrivet, men ibland identifierbart. ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” frågar hon sig tidigt i romanen. Kan man stjäla andras historier? Vem har egentligen rätten till dem? Några berättelser har hon kvar att berätta, och det är dem hon nu ska ”skura ur” sitt skafferi med denna bok. En barock och vildsint önskan att ha ”redovisat allt”.

”Skura ut” är en fantastisk roman om skapande och mänskligt liv, och jag har nog inte känt ett så stort släktskap, eller haft ett så stort behov av att anteckna och stryka under, sedan jag läste Åsa Mobergs Simone och jag. ”Skura ut” ställer många av de där frågorna som alla skapande kvinnor ställer sig: hur sjutton ska man kunna kombinera ett skapande liv med det som kvinnorollen kräver? Det är ett tema som Kerstin Strandberg skrivit om förut, i bland annat ”Skriv Kerstin skriv” (1978). Att göra ANSPRÅK! Att ta sig RÄTTEN! Och oj, så vacker Kerstin Strandbergs prosa är! Så precis och noga hon är med orden! Men prosan kräver också. Den är omständlig, tar omtag, börjar på en väg för att därefter slå in på en annan för att sedan gå tillbaka. Den har utvikningar och parenteser – men är också så inbjudande. Den säger: kom med här, så ska jag berätta.

Man skulle kunna tro att ”Skura ut” är en roman enbart för skapande kvinnor, men inte alls. Kerstin Strandberg bjuder också in läsaren att ta del av berättelser om människor som funnits i hennes liv, i små novell-liknande kapitel och små anekdoter; alla berättade med omtanke och själ, ja även med värme. Och ibland listig humor! Precis så som det är – det går inte att skilja på liv och skapande, de går in i varandra. Det är flera historier om innerlig vänskap, mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Men också om varför saker och ting blev som de blev. Ibland bra, ibland inte.

Jag tycker så oändligt mycket om den här romanen (författarsjälvbiografin!), för att den innehåller så många sanna liv! Även om de är gömda under fiktionens beskydd, när nu Kerstin Strandberg väljer att kalla ”Skura ut” för roman.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Ormen i Essex av Sarah Perry

Recensionen publicerad bland annat i Borås Tidning 2 mars.

”Ormen i Essex” är en charmig historia från sekelskiftets England som får Annika Koldenius att längta efter gurksmörgåsar.

Det är något visst med sekelskiftet 1800/1900. Det är en tacksam tid att förlägga romantiska idéromaner, där gamla idéer möter den nya tiden. I Sarah Perrys roman ”Ormen i Essex”, är året 1893 och läsaren får följa den unga intellektuella änkan Cora Seaborne från London. Hon är intresserad av paleontologi och därför far hon med sin väninna, den politiskt aktiva Martha, och sonen Francis till Essex för att leta efter fynd. Här träffar hon prästen William Ransome med familj och får höra talas om ett mystiskt odjur som skapat oro hos invånarna. I London finns vänner kvar, bland annat en kirurg som är hopplöst kär i Cora.

”Ormen i Essex” är en charmig roman där Sarah Perry genom sina många karaktärer gestaltar flera av den här tidens motpoler: vetenskap möter religion, storstadens framväxt ställs mot landsbygdens vidskeplighet. Ibland blir det kanske lite för mycket, när både oprövade kirurgiska ingrepp och stadsplaneringsfrågor ska samsas på samma sidor som romantik och religiösa spörsmål. Men det myllrar av både liv och människor, och läsaren har aldrig tråkigt. Jag kommer faktiskt att tänka på Carina Burmans roliga romaner om Euthanasia Bondesson, för Sarah Perry har en stil som påminner lite om pastischens. Verkligen mycket charmigt till en stor kopp te med några gurksmörgåsar.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Hemman av Magnus Dahlström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2018.

Magnus Dahlström är tillbaka med en roman om en avlägsen trakt. Annika Koldenius känner igen det stilla obehaget och njuter av att inget egentligen förstå.

Magnus Dahlström har som författare den där förmågan att skapa något helt eget. Det finns alltid något vagt obehagligt i berättandet, något skevt, alltid något som inte är riktigt som det ska. Jag minns mitt första möte med Magnus Dahlström i ”Spådom”, där jag hade svårt att läsa vidare på grund av det tunga obehag jag kände och som fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen. Till slut gav jag upp, eftersom den inte gick att läsa i de småportioner som den småbarnsförälder jag var då, utan krävde ett annat slags tillvänjning.

I vanliga fall tycker jag om att känna mig inbjuden som läsare. Jag vill förstå det jag läser. Och jag har lite svårt att få grepp om ”Hemman” tills jag inser att det nog är det som är meningen. ”Hemman” är inte en berättelse som läsaren ska få grepp om. Det är en berättelse som bara sker. Läsaren får röra sig helt i utkanten, får förbli en utböling i den trakt som Magnus Dahlström skildrar. Det är först när jag ger upp tanken om att förstå, som något litet börjar klarna. Och först då kan jag verkligen njuta av läsningen och det dahlströmska noggranna exakta.

I ”Hemman” stannar Magnus Dahlström i en avlägsen trakt, kanske en ö. Det går en färja i alla fall och det luktar hav och det finns klippor och skog. Och det finns gårdar. Och på gårdarna bor det människor. Ja, i hela ”Hemman” myllrar det av människor med olika namn som liknar varandra och också här får jag efter ett tag inse att nej, det är nog inte meningen att jag ska få grepp om människorna heller, vad de heter, vilka de alla är och i vilken relation de står till varandra. Det är något större som Magnus Dahlström far efter. Något mycket större. Det är som att Magnus Dahlström lyft blicken till det kollektiva, till skillnad från de senare romanerna, där han borrat sig inåt i enskilda människor och deras relationer till andra runt omkring dem. Men han gör det på sitt vanliga vis. Det finns ett bekant obehag som bara växer och växer i ”Hemman”. Magnus Dahlström är ju alltid oerhört skicklig i att fånga just det: en känsla av annalkande undergång. Och han gör det med så små medel. Det som borde vara helt normalt, det vardagliga i hemmet – en deg som jäser, en keps som skaver under armen, någon som borstar någons hår – blir istället till en fara, ett hot. Det är stillheten i Magnus Dahlströms berättande som blir hotande, stillaståendet i hans extrema fokus på detaljer. Som om alla bara väntar på något, fast de inte riktigt vet vad och inte kan göra något åt det.

I ”Hemman” tar Magnus Dahlström sitt berättande till en plats som han inte varit på tidigare, mer ogreppbart. Men ibland tycker jag helt enkelt också att det blir alltför konstigt, att jag ändå kanske borde förstå något, fast nä. Så är det ju att vara människa: att man också behöver förhålla sig till andra människors verklighet och vad de anser vara sin verklighet. Det är inte alltid det överensstämmer.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Själarnas ö av Johanna Holmström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 20 januari 2018.

En roman om kvinnor på mentalsjukhus som behöver skrivas om och om igen. Men Annika Koldenius saknar nerv i Johanna Holmströms vackra prosa.

Det börjar så bra. I inledningen, där Johanna Holmström talar om hur hon hittat fram till historien om kvinnorna på Själö, finns en saklig nerv. Kvinnor och mentalsjukhus. Läkarnas makt och detta experimenterande på och tuktande av kvinnors kroppar. När Johanna Holmström sedan börjar berätta om sina kvinnor, så finns inte den nerven kvar, utan snarare en melankolisk och uppgiven romantisk prosa. Det är synd.

Själarnas ö” består av tre delar, som alla har kvinnor som berättare. Det gemensamma är platsen de kommer till: mentalsjukhuset Själö. Det är Kristina, som 1891 dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem; Elli, som 1934 begår brott och är för livlig; och sköterskan Sigrid, som vill vårda dem och som också en gång drabbas av livets olycka.

Johanna Holmström har ett vackert och långsamt sätt att skriva. Ibland drabbas jag av läsleda när historien inte är på väg åt något särskilt håll mer än att beskriva den apatiska vardagen på sjukhuset. “Själarnas ö” är en habilt skriven roman, inget som skaver och inget som gör motstånd. Men jag saknar nerv! Att läsa en sådan här historia borde göra ont, men det gör det inte. Bara vid ett fåtal tillfällen värker det till och blir precis så där omskakande så att man knappt kan läsa. Men det borde varit fler, känts mer.

Men! “Själarnas ö” är kvinnohistoria som måste skrivas också på skönlitterärt vis. Så det måste jag ändå tacka Johanna Holmström för. Tack för att du hjälper till att inte låta dessa historier glömmas bort.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 11 oktober 2017.

”När reglerna slutat gälla” är en berättelse om när livet inte blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en välskriven men glättig skildring, där sorgen inte får ta tillräcklig plats.   

Att vilja ha allt. Att vilja ha kakan kvar och samtidigt vilja sluka den. ”Du kan få allt, bara du jobbar tillräckligt hårt! Det händer bara på DIG!” Men ibland händer det som inte får hända, det du inte har kontroll över. Livet slår till med en storslägga och sveper undan fötterna på dig.

Självklart finns det en stor igenkänning hos mig i Ariel Levys berättelse ”När reglerna slutat gälla”. Jag är också född på 1970-talet, jag är också journalistutbildad, jag trodde också att jag kunde få allt bara jag ansträngde mig och att inget ont kunde hända mig. I det senare hade både Ariel Levy och jag grundligt fel. Ariel Levy blir en prisbelönt och framgångsrik journalist, gifter sig med den perfekta drömkvinnan och reser jorden runt för att skriva reportage för prestigetidningen The New Yorker. Hon blir gravid på första försöket när hon och frun äntligen bestämmer sig för att det är dags att skaffa barn. Pappan till barnet lovar dem ekonomisk trygghet för lång tid framöver. Men så inträffar katastrofen: under en reportageresa till Mongoliet får Ariel Levy missfall i femte månaden och när hon kommer hem upptäcker hon att hennes fru dolt en grav alkoholism. Kort därefter drar sig pappan till det dödfödda barnet ur ytterligare försök. Så under en månad förlorar Ariel Levy det mesta av det hon trott sig veta om sitt liv: en ekonomisk trygghet, en fru, ett barn.

Ariel Levy skriver precis sådär roligt och lättsamt om svåra självupplevda saker som bara amerikanska skolade journalister kan. Några andra är Elizabeth Gilbert (”Eat Pray Love”), och Joan Didion (”Ett år av magiskt tänkande”) för att nämna några exempel. Och ja, jag klumpar faktiskt ihop just dem i en liten klump, för det finns gemensamma nämnare mellan dem och det är just det att kunna beskriva den djupaste sorg med ett slags naken öppenhet, svart humor och sarkasm som kommer ur ett grundläggande självförtroende och en självklarhet i att man har en plats i samhället oavsett hur jävligt livet är och blir. Men där Joan Didion har allvar och djup och Elizabeth Gilbert en rejäl skopa humor som får läsaren att ibland asgarva, har Ariel Levy enbart en glättighet som inte biter på mig. ”Jag går inte på det!” Vill jag ropa till henne. ”Jag tror inte på din version!”

”När reglerna slutat gälla” rymmer många berättelser. Det handlar om när livet inte riktigt blir som man tänkt sig, men det är också en uppväxtskildring och samtidigt en stor feministisk berättelse om att våga tro på sig själv och sin förmåga, och att inte låta någon stoppa en för att nå sina mål. Det är också en berättelse om parkärlek, även om det just i detta fall handlar om lesbisk kärlek. Men det är väldigt lite som handlar om den där sorgen som står nämnd på baksidan, och som är upptakten till hela boken. Samtidigt är det otroligt välskrivet på ett sätt som bara riktigt skickliga amerikanska journalister kan skriva, och lättläst att jag bara flyter med. Men lite snopen är jag nog att själva sorgen fick så lite plats.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner