Etikettarkiv: Snöängel

Bokfynd: Anna-Karin Palms Utanför bilden

Nu har jag fyndat på Emmaus igen. En novellsamling jag inte ens visste fanns. Nämligen Anna-Karin Palms Utanför bilden.

Den kom ut 1992, året efter Anna-Karin Palms debut med Faunen och innehåller 13 noveller varav en heter Målarens döttrar! Eller kanske inte alla texter är noveller. På baksidestexten står att fem av texterna är ”bildtexter, prosalyriska betraktelser” intill bilder av bland annat Frida Kahlo och Camille Claudel.

Jag gillar Anna-Karin Palms författarskap. Jag recenserade Snöängel som kom förra året och gillade verkligen den magiska stämning som fanns där.
Och spännande att nu hitta en titel som jag inte visste existerade.

20120627-114254.jpg

Lämna en kommentar

Under Bokfynd, Svenska författare

Årets bästa böcker 2011

Här kommer hela listan på årets 10 bästa böcker:

1. Gracie av Veronika Malmgren

2. Belägring av Hassan Loo Sattarvandi

3. Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

4. De imperfekta av Tom Rachman

5. Snöängel av Anna-Karin Palm

6. Korparna av Tomas Bannerhed

7. Ja till Liv! av Liv Strömquist

8. Salome av Mara Lee

9. En fager mö av Joyce Carol Oates

10. Världens världslighet av Martin Tistedt

5 kommentarer

Under Boktipset, Läsande

Årets bästa böcker: 5. Snöängel av Anna-Karin Palm

Det är en underlig vinter fylld av hemligheter, varsel och frågor, vintern då Olof Palme så småningom ska bli skjuten. Berättelsen i Snöängel cirklar kring den föräldralösa Hedvig, men också kring många personer i hennes närhet: hennes syster Lovisa, hunden Billy som rymmer för att den har en föraning, vackra Aisha, lillebror Ishmael, busschauffören Rafaele, taxiföraren, vännerna Anna och Rakel, den tafatte polisen, den goda horan, den sökande konstnären, den gamla damen med hemligheten, historikern, läkaren, businessmannen, uteliggarna; en kakofoni av röster, symboler för klasskillnader och etniska skillnader, som tillsammans bildar en röst – den moderna stadens.
Snöängel motiverar sin plats 5 på Årets bästa böcker-listan för det vackra språket, för den poetiska känslan, för de många berättarrösterna och för Stockholmskärleken.

Årets bästa böcker: 5. Snöängel av Anna-Karin Palm.

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Läsande

Augustpriset 2011: Vilka konstiga nomineringar…

Det är klart att vare jury har sina medlemmar och att varje jury väljer nominerade som just de medlemmarna tycker är årets bästa. Om priser delades ut till den bok som fått flest och bäst recensioner så skulle ju samma bok vinna alla priser.

Men ändå..

Jag har läst så många bra romaner i år, och jag saknar så många av dem på årets lista för Augustprisets skönlitteratur. Det är ju ändå ”det största priset”.

Jag saknar:
Hassan Loo Sattarvandis Belägring.
Veronika Malmgrens Gracie.
Anna-Karin Palms Snöängel.
Mara Lees Salome.

Jag tycker nomineringarna i år verkar vara ”vi tar lite av varje så alla blir nöjda”. Jag menar: en kvinnlig debutant, en manlig debutant, en manligt bred om en manlig internationell rockstjärna, en kvinnlig historisk roman om en svensk kvinnlig romangestalt, en cool kvinnlig med coolt språk på stort förlag och en manlig liten poet på litet förlag.

Hallå, det luktar kvotering!

Läs vad andra skriver här:

DN Bok
Kulturnytt
SvD
Expressen

1 kommentar

Under Bokbranschen, Läsande, Svenska författare

Recension: Snöängel av Anna-Karin Palm

Det är en underlig vinter i Snöängel. Det snöar och snöar och snöar och Stockholm täcks av ett vintervitt täcke som lämnar spår av pulsande fötter och som skymmer sikten för det som ska hända. Det är vintern 1985/86, Catrine da Costa är mördad, Palme kommer snart att bli, där han oförsiktigt går på Stockholms gator. Yuppiesarna trängs på Stureplan bland främlingsfientlighet och böghat.

Berättelsen cirklar kring den föräldralösa Hedvig, men också kring många personer i hennes närhet: hennes syster Lovisa, hunden Billy som rymmer för att den har en föraning, vackra Aisha, lillebror Ishmael, busschauffören Rafaele, taxiföraren, vännerna Anna och Rakel, den tafatte polisen, den goda horan, den sökande konstnären, den gamla damen med hemligheten, historikern, läkaren, businessmannen, uteliggarna; en kakofoni av röster, symboler för klasskillnader och etniska skillnader, som tillsammans bildar en röst – den moderna stadens – denna underliga vinter fylld av hemligheter, varsel och frågor.

Den föräldralösa Hedvig är romanens mål, centralgestalt och katalysator. Det är Hedvig som möter, eller får människor att mötas. Men lika mycket är Stockholm en centralgestalt – husen, gatorna, invånarna. Tidigt placeras också berättelsens möjliga klimax: en nyårsmaskerad hemma hos Rakel och Anna. Och alla karaktärer i berättelsen dras till maskeraden, trots att de egentligen inte borde känna varandra. Maskeraden som möjlighet att klä bort bakgrund och tillhörighet. Men gåtfulla element och viskningar i berättelsen varnar om att något kommer att inträffa.

Snöängel betonar vikten av berättelsen och berättaren. Och det finns flera berättare i Snöängel. Dels finns en författare i exil, som betraktar Stockholm på håll medan hon uppfinner sig själv och sin berättelse. Dels finns en tydlig allmänvetande författarröst som tar läsaren med på vinterpromenader i Stockholm – se upp så ni inte halkar! se så vackert det är! – och som alltid leder läsaren tillbaks till Hedvig och så därifrån vidare ut till de andras berättelser igen. Men det finns fler berättare gömda: Ishmael – som tecknar Hedvig från ett barns perspektiv, och Anna, som i slutet av boken får ett uppdrag av Hedvig: ”Skriv om hur det var. Försök förstå.”.

Snöängel är en fantastisk läsupplevelse. Det finns så många lager, så många teman, så många berättelser i berättelsen. Och språket! Vackert, vilsamt, poetiskt, sagolikt. Och samtidigt – i några få hetsiga meningar kan Anna-Karin Palm visa mig en plats, ge mig en känsla av att jag är där: i trängseln på Prinsen bland författare och skådespelare, med barnen under köksbordet på nyårsfesten, promenerandes längs Norr Mälarstrand. Miljöerna beskrivs som om det var första gången de upptäcks, med nyfikenhet och förundran. Stockholmsskildringen är makalös, beskriven med en vacker längtan av författarrösten i exil.

Det är omöjligt att inte tänka på Kerstin Ekmans Gör mig levande igen när jag läser Snöängel, likheterna är många: myllret av människor, skildringen av Stockholm, det gåtfulla och magiska inslagen, stadens och samhällets förändring gestaltat genom karaktärerna. Vintermörkret som sänker sig över en tid som innehåller något nytt och främmande.

I Snöängel är mötet mellan människor av olika bakgrund centralt. Men det spelar ingen roll varifrån vi kommer, tycks Anna-Karin Palm vilja säga, för vi kan mötas i nuet och det räcker bra. Men om man däremot inte vet varifrån man kommer, om man är utan historia, utan en berättelse – då går man under.

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 23 september 2011

Fler recensioner:
Här är Expressens recension av Amanda Svensson.
GP:s recension av Cecilia Nelson.
Recension i Tidningen Kulturen.

 

 

2 kommentarer

Under Boktipset, Recensioner