Varför måste kritiker älska ansträngning? Varför måste konst vara svårt?
Malin Ullgren skrev i förrgår en krönika i Dagens Nyheter med rubriken: Kritiker älskar ansträngning – och så kommer en lättsam jävel och bara testar.
Hennes poäng är att amatörer inte ska göra sig besvär med att försöka sig på konstnärliga uttryck och att kritiker älskar konstnärlig ansträngning.
Så här formulerar hon sig till exempel om litteratur: ”Sådana som jag, till exempel, litteraturkritiker, kommer alltid att häpna inför de glada författaramatörernas succéer. De framgångsrika amatörerna – amatörer till exempel i bemärkelsen att de saknar språklig säkerhet och lyster – kommer att fortsätta fnysa åt de strama kritikerna och säga att vi är avundsjuka och föraktfulla. Men det är nog inte främst avundsjuka eller något enkelt förakt. Det är den lättsamma inställningen som skaver. Bristen på hängivenhet: här har jag vigt MITT LIV åt TEXTEN, och så kommer du och bara TRAMSAR.”
Hon fortsätter: ”Tramsarna lär oss visserligen något väsentligt om hur man lever sitt enda liv på ett roligt sätt. Men för vad de gör med konsten eller våra älsklingsserier måste vi inte alls förlåta dem.”
Jag brukar gilla Malin Ullgren och det hon skriver i Dagens Nyheter. Men nu håller jag faktiskt inte med! Jag gillar inte alls det finkulturella von oben-perspektivet hon har; ju hängivnare, desto finare och att en lättsam inställning till konsten ska ses som något negativt. Varför kan inte de båda sorterna få finnas sida vid sida? Jag vill i alla fall ha tillgång till båda sorter!
Och framför allt – ska en kritiker över huvud taget ha åsikter om ansträngning eller inställning när det litterära verket ska bedömas?
Jag vill att alla ska få möjlighet till en rättvis bedömning av sitt verk, inte för om man haft kul medan man skrev eller om man är hängiven prisad författare med rätt inställning.
Jag läser Malin Ullgrens krönika i ljuset av två, på svenska nyutkomna, italienska romaner: Stål – en kollektivroman från det fattiga Italien, ilsket och vemodigt berättat med röster i tredje person, läst av många, i Sverige utgiven på ett stort förlag, men utan de språkliga kvalitéer som skulle ge den epitetet ”stor litteratur” och Väntrum – en introspektiv jag-roman av en författare som beskriv som förnyare av den italienska samtidsprosan, full av meningar jag vill stryka under och brodera på bonader, utgiven på hjälp av stiftelsepengar på ett litet förlag.
Utan tvekan är Väntrum bättre litteratur mätt enligt Malin Ullgrens mått. Det har säkert varit konstnärligt svårare att skriva texten. Det är inte trams. Men berättelsen och karaktärerna i Stål fångar mig mer. Med en effektiv prosa utan lyster. Med flera dramaturgiska blinkningar åt populärkulturen. Stål har också fått långt fler läsare än Väntrum.
Så står vi återigen och stampar kring det som är masskulturens och populärlitteraturens dilemma, och som återfinns i många kulturkritikers tankar: ”det som läses och gillas av många, kan inte vara bra”. Eller som i Malin Ullgrens version: ”glada författaramatörer” vars succéer får kritiker ”att häpna”. Malin Ullgren går till och med ett steg länge när hon menar att hon inte alls måste förlåta dem för vad de gör med ”konsten”.
Men återigen: hur ska vi läsa och kritisera litteratur då? Ska verkets kvalitéer mätas i ljuset av hängivenhet – hur svårt eller hur kul författaren hade medan hen skrev? Ska ”tramsarna” som bara vill ”testa hur det är att skriva” bedömas på ett annat sätt än de med rätt inställning?
Jag vill att all sorts litteratur ska få finnas och att alla författare ska få möjlighet till en rättvis bedömning.
Det är bara så enkelt.
