Etikettarkiv: Helena von Zweigbergk

Recension: Totalskada av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 november 2018.

Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra familjens alla relationer. Annika Koldenius Wall har läst nya romanen ”Totalskada”.

Helena von Zweigbergks nya relationsroman ”Totalskada” börjar trevande, men ändå med stor igenkänning för många som levt i ett längre parförhållande: Hur ärliga ska man vara mot varandra med det man tänker på? Agneta och Xavier har varit gifta i många år. De gemensamma tvillingarna har flyttat ut, likaså Xaviers barn från ett tidigare äktenskap i Argentina, där han kommer ifrån. Xavier har precis gått i pension. Nu går han hemma och muttrar och är sig inte riktigt lik, drar sig undan i sina tankar och är sur och snäsig. Det verkar som att Xavier döljer något, men Agneta förstår inte vad. Kanske är det minnet av den gamla frun, som blev mördad i Argentina och som Agneta alltid tyckt hon stått lite i skuggan av. Snart märker Agneta att blicken från kollegan Hasse börjar pirra lite extra i magen.

Helena von Zweigbergk gör det så bra. Med en häpnadsväckande pricksäkerhet lyckas hon i repliker och scener fånga vad som händer i en lång relation när den ena parten helt plötsligt glider undan. Osäkerheten som uppstår hos den andre. Rädslan. Man skulle ju dela allt. Dessutom inträffar en katastrof som ställer hela Agnetas och Xaviers relation på sin spets och som tvingar dem att se tillbaka på sitt liv tillsammans. För medan Agneta står och funderar på Hasse på trappen med en cigg i handen, glömmer hon bort att hon bryner en harstek på spisen.

Kanske är det lite väl dramatisk att nästan hela huset går upp i rök, men det är ett effektivt – om än lite simpelt och fantasilöst – sätt att få fart på en berättelse och peka på vad som är viktigt för vem. Spillrorna av det gemensamma hemmet finns kvar i en industrilokal som rökluktande minnen i kartonger: tallrikar, kaffekoppar, nallebjörnar, små kort och lappar. Vad är värt att saneras? Vad kan kastas? Ett helt liv tillsammans, och ändå bara saker. Helena von Zweigbergk skriver fram fantastiskt pricksäkra scener, bland annat när Agneta, Xavier och barnen gemensamt ska bestämma vad som ska sparas eller inte. Agneta full av skuld, Xavier i sina tankar, barnen som vacklar mellan föräldrarna. Men främst har Helena von Zweigbergk en osviklig talang för ynkliga och sårande repliker, särskilt i dialogen mellan Xavier och Agneta. Det är nog många som kan känna igen sig i de där sakerna man aldrig säger, men som ändå sägs till slut när man är utmattad och allt ställs på sin spets, när man varken orkar vara omtänksam eller generös.

Ibland tycker jag ändå att prosan är lite slarvig, med upprepningar av uttryck; orytmisk på sina ställen. Ibland hastas någon scen över lite snabbt, ibland drar någon ut en sida för mycket. Men jag förlåter snabbt när ännu en replik som känns i magen dyker upp. Helena von Zweigbergk är en verklig mästare på att skildra det futtiga, men också det vackra, i familjens alla relationer.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: De behövande av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 6 oktober 2016.

Helena von Zweigbergk är vardagsrealismens solkiga mästare i kortromanen De behövande, som handlar om en trasig mor- och dotterrelation, tycker Annika Koldenius.

De är något särskilt med mor-dotterrelationer. Jo, mellan fäder och söner också för den delen. Men i litteraturen har mödrar och döttrar alltid undersökts i former av vad man gör och inte gör och hur man ska nå fram till varandra som vuxna, särskilt när dottern själv blivit mamma.

I Helena von Zweigbergks nya roman ”De behövande”, så får läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta är pensionerad och sitter med benen uppdragna under sig under en filt i en soffa. Louise är där på besök med sitt äldsta barn. Och nej, de når verkligen inte fram till varandra. Hur svårt ska det vara? tänker jag. Kan man inte bara säga som det är? Växelvis får sedan läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta, som tänker tillbaka på män som svikit och hur hon ensamt försökt uppfostra sina barn. Och Louise, som försöker få tillvaron som småbarnsförälder med en resande man att gå ihop.

De behövande börjar med att Louise av en slump stöter på mammans gamla älskare Tom. Mamman hoppas på att hon och dottern ska kunna överbrygga det avstånd som finns mellan dem genom att faktiskt börja tala om vad som hände då, den där gången när Tom kom in i deras liv och framför allt: när han försvann. Frågeställningen som Helena von Zweigbergk behandlar är: Hur mycket kan ett barn förstå av sina föräldrars liv? Och föräldrar förstå av sina barns? Att vilja och försöka få den andre att förstå är centralt i berättelsen.

Helena von Zweigbergk har en utmärkt känsla för att beskriva det allra sårigaste i relationer, det allra vardagssolkigaste. Hon målar upp scener som får mig att både le igenkännande och vrida på mig i olust, som när Louise ska laga mat med en klängig son och ska visa inför sin mamma att hon visst fixar det där med att vara en bra förälder och allt slutar i kaos och att Birgitta tar över matlagningen. Ja, Helena von Zweigbergk är verkligen vardagsigenkänningens mästare. Men hon beskriver mycket bra också Birgittas känsla i att vara överflödig och att alltid säga fel saker och hur hon hela tiden är på sin vakt för att inte skada sin dotterrelation mer. Det är en fint och insiktsfullt beskriven relation: viljan att vilja närma sig, men oförmågan att kunna lösa upp. Om de lyckas närma sig varandra? Nej, det tänker jag inte avslöja såklart.

Med ”De behövande” prövar bokförlaget Norstedts också ett nytt format: en kortroman på drygt 100 sidor som enkelt får plats i väskan. Lite köttigare än en Novellix-novell, men ändå något man raskt läser klart. Mycket fin läsning ryms i alla fall inom det lilla formatet.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare