Recension: Nelly B:s hjärta av Aris Fioretos

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 september 2018.

”Mary” var en utmärkt roman – men varför skriva den en gång till? Annika Koldenius tröttnar på Aris Fioretos nya bok ”Nelly B:s hjärta”.

Jag älskade Aris Fioretos förra roman ”Mary” och utnämnde den också rättvist till en av årets bästa romaner 2015. Det var något med det långsamma vackra språket som stod i sådan kontrast till den helvetiska skildringen; beskrivningen av Marys smärta i att vara fången i sin kropp, både genom yttre påverkan från det isolerade och våldsamma livet på den grekiska fängelseön, men också genom inre påverkan i en graviditet som till varje pris måste döljas. Berättelsen var en outhärdlig långsam resa mot en oundvikligt tragisk final.

Det finns flera likheter mellan ”Mary” och ”Nelly B:s hjärta”, så många att jag nog tycker att Fioretos skrivit samma roman en gång till, bara förlagt den till en annan tid, annan plats, annan kvinna. Här finns samma fångenskap i kropp, samma fångenskap i tid, samma resa mot ett oundvikligt slut. Men där “Mary” fångade mig och gnagde sig in under min hud, finner jag “Nelly B:s hjärta” förvånansvärt ointressant.

Romanen “Nelly B:s hjärta” börjar när Nelly Becker får beskedet att hennes hjärta är alltför klent för att fortsätta flyga med. Året är 1924. Det är Berlin efter kriget. Beskedet är svårt för Nelly B, som är en av Tysklands första aviatriser och som lever sitt liv bland mekaniker och motorer på Johannisthals flygfält. Efter beskedet lämnar hon både make och flygfält för att demonstrera motorcyklar på BMW. Här blir “Nelly B:s hjärta” till en kärleksroman, för Nelly träffar snart Irma, inser att kärleken finns i en kvinnas famn, lever upp lite grann. Men hennes hjärta blir trots kärleken allt klenare.

”Nelly B:s hjärta” är en historia berättad i jag-form, en stilla tillvaro i att försöka finna sig i sitt öde, där känslorna är lika distanserat lågmälda som Fioretos prosa är vackert artig. Ja, det är nog den där högstämda artigheten i prosan som ställer till det för mig. Prosan står liksom och bockar och bugar, men kommer aldrig riktigt nära. I vissa stycken känns “Nelly B:s hjärta” dessutom nästan som en parodi på en kärleksroman, till exempel när Nelly och Irma ligger nakna bredvid varandra och benämner olika kroppsdelar på engelska, en lek som övergår i “sweetness” när de närmar sig “groin”. Och trots att kärleken mellan Nelly och Irma är nog så het, så blir den bara kysk hos Fioretos, eftersom Fioretos är irriterande undflyende i “inte”-formuleringar som får mig att vilja utbrista ”har man sagt A får man säga B!”. Som när han låter Nelly säga: ”Jag tänker inte berätta om vecken.” Och: ”Jag skall inte skildra vad två människor kan göra med persikomarmelad.” Nähä, strunta i det då. Ibland närmar det sig också pekoral, när Fioretos låter Nelly B formulera sig förnumstigt kring jämställdhet.

Det finns säkert läsare som kommer tycka att “Nelly B:s hjärta” är en alldeles förtjusande roman och som kommer älska Fioretos långsamt artiga stilfulla prosa, det stillastående tillståndet av förälskelse och dödsångest, den långsamma vandringen mot det ofrånkomliga slutet. Men denna gång är jag inte en av dem.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Läsande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s