Recension: Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm

Recensionen också publicerad i Borås Tidning mfl 8 mars 2017.

Annika Koldenius blir förälskad i språket på nytt när hon läser Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Vilken självklar och värdig debut!

Det är ett flickbarn, en mamma, en syster och en häst. Mer än så kan jag inte förklara Johanne Lykke Holms romandebut ”Natten som föregick denna dag”. Men språket! Språket! Glasklart! Orden liksom dansar över sidorna, forsar rytmiskt, för att sedan stanna upp, pausa. Johanne Lykke Holm vet precis hur hon ska få läsaren att vilja vända blad – en bladvändare, ja! En språklig bladvändare – vad ska jag få upptäcka på nästa sida? Jag blir nyförälskad i ordens kraft och i språkets möjligheter när jag läser Johanne Lykke Holms debut. Hurra!

”Natten som föregick denna dag” är inte en klassisk roman, med händelser som följer på händelser i kapitel med utveckling. Och samtidig är det just det: händelser som följer på händelser. Det är bara det att Johanne Lykke Holm skalat bort och skalat bort tills det endast finns ett slags kärna kvar: barndomens utsatthet och ögonblicken uppradade. Perspektivet är barnets genom den vuxna kvinnans språk och blick.

Det är flickbarnet som är berättaren i ”Natten som föregick denna dag”. Hon fyller tretton i berättelsens början och fyller fjorton när berättelsen slutar. Det är både ett barn som står still och ett barn på väg någonstans, nödvändigheten att orientera sig i en familj och omvärld som oftast ter sig obegriplig. Och det är symbiosen och hatkärleken med systern, konkurrensen om mammakärleken, varseblivandet, frigörandet, anpassningen. Det är kropp, liv, hår, mat, häst, död.

Johanne Lykke Holm arbetar också som översättare från danska till svenska, hon har bland annat översatt Josefine Klougart och Yahya Hassan, och jag vill tro att översättare är särskilt noga med språket när de själva skriver. Inte så att de färgas av de författare de översätter, utan snarare tvärtom – att det blir ännu mer nödvändigt att hitta något eget. Och Johanne Lykke Holm har verkligen hittat något alldeles eget.

Ibland när författare har ett alldeles särskilt sätt att berätta kan det ibland bli ett självändamål och därför tråkigt. Johanne Lykke Holm faller aldrig i den fällan eftersom de bilder hon målar med sina ord aldrig blir tråkiga. ”Natten som föregick denna dag” är aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Språket är som en projektil, medvetet på väg mot sitt mål. Lyriskt, rytmiskt. Enkelt och rakt.

Jag ser världen på ett nytt sätt när jag läser ”Natten som föregick denna dag”. Det är så sällan jag gör det nuförtiden. Alltså, jag gillar det här så himla mycket! Vilken debut! Så självklar, så värdig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Jag måste vara galen – jag ska skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar!

Jag måste ha fått spel. Blivit helt tokig.
Completely nuts.

För med start i morgon ska jag skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar.
Fåniga, ljuvliga, tramsiga, förtjusande, intima, banala, skitromantiska, störtlöjliga, söta, innerliga, uppriktiga, fantastiskt fjantiga och underbart högtidliga kärleksdikter.

För att jag vill.
För att det egentligen är omöjligt.
Jag menar – vem kan skriva 100 kärleksdikter på 100 dagar?
Really?

Så jag har startat bloggen EN DIKT OM DAN. Följ mig där om ni vill.

”En dikt om dan” ingår i en bloggutmaning som heter #blogg100, som just går ut på att blogga något litet varje dag, 100 dagar i rad, med start 1 mars.
I år är temat ”yttrandefrihet” och att då skriva om kärlek tycker jag är alldeles särskilt passande, eftersom alla inte har rätt att uttrycka sin kärlek.

Läs mer om #blogg100 här.

Lämna en kommentar

Filed under Skrivande

Recension: Smekmånader av Mikael Berglund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

”Smekmånader” är en mörk, vacker och outgrundlig roman. Annika Koldenius sugs in i en mycket stilsäkert berättad historia om ett gåtfullt uppdrag i en nära framtid.

Jag tyckte mycket om Mikael Berglunds debutroman ”Ett föremåls berättelse om obesvar”, om en mycket egensinnig kvinna vid namn Judit som utspelade sig i Norrbotten på 1600-talet. Den var mörk, suggestiv, med en känsla av annalkande hot och hade ett mycket stramt och vackert språk. Kölden, naturen och kampen för överlevnad var högst närvarande element.

Samma känsla, teman och plats finns i Mikael Berglunds andra roman ”Smekmånader”. Men istället för att utspela sig i dåtid, utspelar sig ”Smekmånader” i en nära framtid. Maija och Viktor är nygifta, men verkar inte särskilt förälskade. Men de har ett uppdrag. De ska bo ensamma på en liten ö i Bottenviken. Kring armen har de varsin transponder för att drönarna ska undvika dem. Framför finns en hög mur. Ibland spelas propagandamusik över vattnet.

Jag tycker mycket om Mikael Berglunds sätt att med små medel bygga upp en alldeles särskild stämning. Jag sugs in i berättelsen och njuter av läsningen trots att jag hela tiden anar att det aldrig kommer att gå väl. Regnet piskar precis så hårt, det som finns därute blir precis så främmande och långsamt avslöjas Maijas och Viktors egna motiv för resan.

Jag tycker lika mycket om ”Smekmånader” som debutromanen. Det är en mycket stilsäker berättelse av en författare som har hittat en alldeles egen röst. Jag ser mycket fram emot nästa roman och hoppas den blir lika mörk, lika vacker, lika outgrundlig.

1 kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Vi faller av Anna Platt

Recensionen också publicerad i bland annat Blekinge Läns Tidning och Barometern OT.

”Vi faller” är manusförfattaren Anna Platts debutroman. En roman med hjärtat på rätta stället, tycker Annika Koldenius.

Anna Platts debutroman består av fem berättelser som alla utspelar sig i Linköping 1992. Det är berättelserna om Kåre, Marie-Louise, Monica, Elis, och Ida. Kåre är pilot på Saab, men lever inte det familjeliv han drömt om; Marie-Louise har blivit lämnad av sin pojkvän och försöker hantera saknaden genom att gå med i en aktivistgrupp; Monica har precis fått ett cancerbesked, tänker tillbaka på sitt liv och vill få kontakt med sin dotter igen; Elis bor på äldreboende och har älskat samma kvinna i hela sitt liv; Ida går på skoldisco och är bra på att simma, men hennes pappa gråter på nätterna.

På något sätt handlar allas berättelser om längtan och saknad efter någon eller något. Det finns vissa kopplingar mellan karaktärerna, de finns i utkanten av varandras liv, men inte mer än så. Jag skulle lika gärna kunna säga att ”Vi faller” en novellsamling med fem porträtt av fem livsöden. Förlaget skriver att ”Vi faller” liknar filmen ”Short Cuts”, och den baserades ju mycket riktigt på en novellsamling av Raymond Carver. Det som håller ihop berättelserna är platsen och tiden, och mycket vaga kopplingar mellan karaktärerna, inget annat.

Det märks tydligt att Anna Platt har en bakgrund som manusförfattare för tv och film, bland annat har hon skrivit manus till filmen Kärlek Deluxe, som hade premiär 2014 med bland andra Moa Gammel och Martin Stenmarck i huvudrollerna. Alla fem berättelser är snyggt sammansatta och smart berättade, och det finns en dramatisk nerv i varje berättelse, en tydlig framåtrörelse. Men ibland tycker jag kan bli alltför för kvick. Läsaren hinner inte riktigt andas i berättelsen innan nästa dramatiska omständighet eller överraskning presenteras. Det är som att alltför mycket information ska tryckas ihop på alltför få sidor. Ta det lugnt! tänker jag medan jag läser.

Anna Platts styrka som romanförfattare finns istället i vardagligheten, det mänskliga. Anna Platt är bra på att fånga sin karaktärers känslor med små medel i sitt språk och det finns mycket igenkänning för läsaren. Jag menar: vem har inte varit kär, eller känt längtan eller saknad? Trots att det finns en enkelhet och direkthet i språket som jag tycker om, så tycker jag att Anna Platt kunde ha varierat sitt språk en aning mellan de olika karaktärerna för att särskilja deras berättelser, bara något mer utöver det att ändra vilka ord man använder.

”Vi faller” är ändå en fin läsupplevelse som säkert kommer nå många läsare, eftersom den har hjärtat på rätta stället.

 

Lämna en kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner

Recension: Ibland är man lessen ibland är man glad av Martina Montelius

Recensionen också publicerad i Borås Tidning, Smålandsposten mfl.

Martina Montelius tredje roman pendlar mellan att vara långtråkig och genialisk, tycker Annika Koldenius.  

”Ibland är man lessen ibland är man glad” är Martina Montelius tredje roman. Huvudgestalten heter Rakel. Hon lider. Full av ångest tar hon sig an vardagen, trots att hon har svårt att andas. Hon går till sitt jobb, hatar sina arbetskamrater på friskolan i Djursholm, men vill ändå ha något slags samvaro med andra människor och då särskilt ombudsmannen Brophy. Till honom skriver hon innerliga brev. Som han ignorerar.

Det är något med Martina Montelius universum. Befolkat av individer som inte passar in, som ser på världen lite utifrån. Eller är det kanske så att Martina Montelius gestalter faktiskt gestaltar människans innersta väsen, i koncentrat? Ja, kanske. Martina Montelius vill nog att vi ska tycka synd om människorna. Men det är också roligt, på ett slags galghumoristiskt och tokroligt sätt som jag numera kallar Montelius signum.

Jag pendlar mellan att tycka att ”Ibland är man lessen ibland är man glad” är långtråkig som sjutton och helt och hållet genialisk. Det genialiska är den humoristiska och kärnfulla prosan. Det långtråkiga är att läsaren ibland är lite vilse i berättelsen. Men mot slutet av boken presenterar Martina Montelius några överraskningar som ger dramat en helt annan utgångspunkt. Genialiskt, det också. Och som Rakel skulle ha sagt: ”det är bra att ha nära till en vårdcentral och sen är allt över”. Ja, det är nog synd om människorna, trots allt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Årets bästa böcker 2016

Texten också publicerad i bland annat Borås Tidning 10 december 2016.

Årets bästa bok 1
Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Ett litet liv är en av de hemskaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Hanya Yanagihara tar sig an stora ämnen som lycka, tillhörighet, vänskap, kärlek, smärta, sorg och att det kanske inte går att rädda en annan människa hur mycket man än försöker. Den är drygt 700 sidor lång, men väl värd lästiden. Och ha en gigantiskt näsduk till hands. Jag grät av både sorg, ilska och kärleksglädje.

Årets bästa bok 2
Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter
En kråka kommer till ett hem där två små pojkar och en far sörjer en mamma och maka. Berättelsen liknar inget jag läst tidigare och språket är tokvackert poetiskt.

Årets bästa bok 3
Avd. för grubblerier av Jenny Offill
I korta fragment berättas om en kvinna som gifter sig, får barn och lägger det egna skrivandet åt sidan, formulerat så bra att jag vill brodera allt som bonader.

 

Lämna en kommentar

Filed under Årets bästa böcker 2016

Recension: Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 25 november 2016.

YouTube-stjärnan Therése Lindgren har skrivit en bok om psykisk ohälsa. En folkbildande viktig läsning för alla, tycker Annika Koldenius. 

Nej, jag skulle inte heller veta vem Therése Lindgren var om det inte vore för min dotter. När jag i mitt flickrum hade högar med Starlet och Frida och satt och klippte och klistrade recept på hur man gör sin egen ansiktsmask, har min dotter istället en enda sak: sin iPad. Hon tillhör generationen som vuxit upp med YouTube som främsta kanal för information och underhållning.

Therése Lindgren är nämligen en av Sveriges största YouTube-stjärnor. Hon har blivit utsedd till årets YouTuber på Guldtuben både 2015 och 2016. Nu har hon bytt medium och skrivit sin första bok. Och man skulle ju kunna tro att den skulle handla om smink, det som Therése Lindgren först började vlogga om. Men istället skriver Therése Lindgren öppet och ärligt om att hon faktiskt ibland inte mår så bra psykiskt.

Boken heter rakt upp och ner “Ibland mår jag inte så bra”. Therése Lindgren berättar om hur allt började, med en panikångestattack på jobbet när hon skulle hålla en presentation – hon trodde att hon fått en stroke, för inte kan en snygg och framgångsrik tjej må dåligt? Och hon berättar om sina egna fördomar om psykisk ohälsa och konstaterar redan på bokens första sidor att psykisk ohälsa är en av våra mest utbredda folksjukdomar och att det är den absolut vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Therése Lindgren beskriver i “Ibland mår jag inte så bra” någonting som kan vara väldigt svårt på ett rakt, ärligt och enkelt sätt. Jag tycker om att Therése Lindgren varvar sina egna upplevelser, möten med psykologer och hur hennes sjukdom påverkat hennes omgivning med faktarutor om till exempel psykisk ohälsa och faktasidor om olika diagnostiska kriterier. Det blir en bra blandning, ett slags folkbildning (hurra!) och självbiografi på samma gång. Jag tycker att många unga (och även vuxna) borde läsa den här boken och jag tycker att många föräldrar och anhöriga skulle må bra av att läsa den här boken också.

På det viset är ju Therése Lindgren en bra och fin förebild för min dotter. Hon visar ju att bakom den fina, sminkade ytan finns en riktig människa som ibland mår bra, men ibland inte mår så bra och att det är okej. Jag gillar att Therése Lindgren berättar om viktiga saker som kommer nå många som kanske annars fått informationen i en betydligt tristare förpackning och därför inte tagit den till sig. Ja, vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, under en period eller för en lång tid, kanske resten av livet. Många kommer också göra det. Det är inget att skämmas för. TheréseLindgrens bok är riktigt bra.

Läs den!

2 kommentarer

Filed under Recensioner, Sakprosa, Svenska författare

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning och Smålandsposten 28 oktober 2016.

”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker Annika Koldenius någonsin läst och hittar inte riktigt orden för att kunna hylla den tillräckligt. Det är liv, inte litteratur.

Finns det egentligen lyckliga slut? Är det inte bara i litteraturen som vi kan ordna lyckliga slut och det är en av anledningarna till att vi älskar litteraturen så mycket? Eller är det kanske tvärtom: att litteraturen hjälper oss att förstå att det aldrig kommer att finnas några lyckliga slut, men att så länge berättelsen finns, så finns det som kan kompensera för det olyckliga slutet: kärlek, omtanke, vänskap, medkänsla, empati?

När jag läst sista meningen i Hanya Yanagiharas ”Ett litet liv”, så vill jag svara ja på den senare frågan. Det är därför litteraturen finns: för att ge oss mod att stå ut med all smärta som finns, för att påminna oss om att det också finns en möjlighet att någon gång få älska och vara älskad. Precis så storslagen är ”Ett litet liv”; precis så omtumlande, så hjärtskärande, så innerlig, så fasansfull. ”Ett litet liv” är en bok som lärt mig diskretgråta med tysta, blöta tårar på tågfärder och flygresor, där jag hållit så hårt i min medpassagerares arm att han förskräckt undrat vad det är jag läser. Jag har aldrig känt så många och stora känslor när jag läst en bok tidigare; jag har aldrig heller gråtit så mycket – av både sorg och ilska, men mest av glädje och kärlek. Det är en sådan bok.

”Ett litet liv” handlar till största del om den föräldralösa Jude StFrancis och börjar när Jude flyttat till New York med sina tre vänner från college: Malcolm, JB och Willem. I berättelsen får läsaren följa dem under deras fortsatta liv: de fortsätter vara vänner, de får bra karriärer, de kämpar på med att leva ett gott liv. Malcolm blir arkitekt, JB erkänd konstnär, Willem uppburen skådespelare och Jude blir framgångsrik jurist. När de fyra vännerna träffas på college är Jude den hemlighetsfulla, som inte vill berätta något om sig själv. Läsaren får snart reda på att Jude varit med om hemska saker i sin barndom, men inte riktigt vad. Hanya Yanagihara avslöjar bara några få detaljer i bokens tidigare delar. Men skickligt, som för att långsamt vänja läsaren vid ohyggligheterna, blir beskrivningarna efter hand allt mer fördjupade, detaljerade och explicita, tills det nästan är helt omöjligt att läsa vidare.

”Ett litet liv” handlar om att fortsätta leva. Hanya Yanagihara tar sig an stora ämnen som lycka, tillhörighet, vänskap, kärlek, smärta, sorg och att det kanske inte går att rädda en annan människa hur mycket man än försöker, att det faktiskt inte finns så mycket kärlek att det kan kompensera för svåra upplevelser och stor sorg för någon som inte upplevt villkorslös kärlek som barn, utan som tror att kärleken är villkorad genom det egna lidandet. Hanya Yanagihara ger en insiktsfull inblick i hur det kan vara när ångesten är så stor att det enda som kan lindra den bara är en annan, större smärta och hon har en utomordentligt fin känsla för exakt hur detaljerad hon kan vara i sina beskrivningar av de strategier Jude har för att klara av att fortsätta leva. ”Ett litet liv” beskriver också ett annat kärlekssätt att leva på än den traditionella kärnfamiljen, där nära relationer till andra människor inte behöver handla om biologi eller traditionellt manligt/kvinnligt. Kring Jude finns vännerna, men också Harold, hans professor från college med fru Julia, samt Judes läkare Andy– de är människor som älskar honom och vill honom väl. Några av de starkaste partierna i boken är dem där Jude får medkänsla och empati från sina vänner och sin omgivning och där det slår mig: det är detta som innebär att vara människa!

Jag tror att ”Ett litet liv” är en av de hemskaste och vackraste böcker jag någonsin läst. Det finns så mycket smärta i berättelsen och det vore verkligen en outhärdlig läsning om inte Hanya Yanagihara också samtidigt hade förmågan att skildra den största omtanke, den djupaste vänskap, den starkaste kärlek. Det finns en saklighet i berättandet och en klarhet i språket; ett slags krasst konstaterande av fakta där Hanya Yanagihara aldrig talar om för läsaren vad hon ska känna, hon bara beskriver hur det är och vad som sker, och så lämnar hon kännandet till läsaren. Det finns ett genomgående stråk av vemod i berättandet som gör att texten får en långsam tyngd; inte som en sten i bröstet, utan mer som en djup inandning och djup utandning i vilan som finns att somna nära intill en älskad. Jag har läst ”Ett litet liv” både på engelska och svenska och Niclas Nilsson har fint fångat Hanya Yanagiharas språk och ton i den svenska översättningen. Det kan inte ha varit lätt.

”Ett litet liv” är en bok som har förmågan att ge varje läsare precis vad den behöver och letar efter, en bok som ger nya upplevelser vid varje läsning. Det är en så rikt berättad historia med så djupa porträtt att den känns verkligare än verkliga livet, som att Jude och Willem och de andra faktiskt har funnits på riktigt och inte bara i min läsarfantasi. Det är liv, på något underligt sätt, inte litteratur. Jag kan inte hylla den här boken tillräckligt, det finns inga ord som kan beskriva hur stor och vacker ”Ett litet liv” är. Jag brukar aldrig gråta när jag läser, bara en sån sak! Och som jag gråtit när jag läst! Och jag tycker så mycket om att Hanya Yanagihara inte heller faller i fällan att försöka laga livet genom berättelsen, livet är som det är och vissa saker går inte att laga hur mycket man än försöker. Men att man ändå måste försöka, att man aldrig får ge upp att försöka! Och att det finns en storslagenhet i livet, trots titeln! Att livet får finnas trots att det bara är ett litet liv av alla miljoner.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Glöm mig av Alex Schulman

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se, smp.se 6 oktober 2016.

Alex Schulman berättar hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom i en roman med stor längtan efter kärlek, men utan större djup, tycker Annika Koldenius.

Tänk vad samtidens människor håller på att undersöka sig själv och sitt tillblivande genom att beskriva sina föräldrar. Sämsta exemplet är nog Thomas Bodström, som skulle skiva en hyllningsbok till sin mamma, men mest skrev om hur fantastisk han själv var. Nu faller aldrig Alex Schulman i den fällan när han i nya romanen ”Glöm mig” berättar om sin mamma, Lisette Schulman. Snarare är det så att han skriver om sin egen litenhet och ångest genom att grotta ner sig i minnen, både från barndomen och från senare år, och berättar om hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom och gjort honom till den han är idag: det att alltid tippa på tå, alltid längta efter kärlek, aldrig våga lita på.

Att vara anhörig är aldrig enkelt. Att beskriva om det i text är inte heller enkelt. På det hela taget tycker jag att Alex Schulman klarar det bra. Ibland är dispositionen av hela texten lite enformig, det vill säga: ”något händer i nutid som får Alex att tänka på något som hände i dåtid”. Det finns inte heller något större djup och psykologisk analys i ”Glöm mig”, trots att det finns möjligheter till det, en sådan författare är inte Alex Schulman.

Men här finns i alla fall en lätthet i berättandet, några fina insikter om livet och en – trots allt – stor kärlek till sin mamma, trots att det handlar om svåra saker. Något som kan vara nog så viktigt om man vill nå fram till läsaren.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: De behövande av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 6 oktober 2016.

Helena von Zweigbergk är vardagsrealismens solkiga mästare i kortromanen De behövande, som handlar om en trasig mor- och dotterrelation, tycker Annika Koldenius.

De är något särskilt med mor-dotterrelationer. Jo, mellan fäder och söner också för den delen. Men i litteraturen har mödrar och döttrar alltid undersökts i former av vad man gör och inte gör och hur man ska nå fram till varandra som vuxna, särskilt när dottern själv blivit mamma.

I Helena von Zweigbergks nya roman ”De behövande”, så får läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta är pensionerad och sitter med benen uppdragna under sig under en filt i en soffa. Louise är där på besök med sitt äldsta barn. Och nej, de når verkligen inte fram till varandra. Hur svårt ska det vara? tänker jag. Kan man inte bara säga som det är? Växelvis får sedan läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta, som tänker tillbaka på män som svikit och hur hon ensamt försökt uppfostra sina barn. Och Louise, som försöker få tillvaron som småbarnsförälder med en resande man att gå ihop.

De behövande börjar med att Louise av en slump stöter på mammans gamla älskare Tom. Mamman hoppas på att hon och dottern ska kunna överbrygga det avstånd som finns mellan dem genom att faktiskt börja tala om vad som hände då, den där gången när Tom kom in i deras liv och framför allt: när han försvann. Frågeställningen som Helena von Zweigbergk behandlar är: Hur mycket kan ett barn förstå av sina föräldrars liv? Och föräldrar förstå av sina barns? Att vilja och försöka få den andre att förstå är centralt i berättelsen.

Helena von Zweigbergk har en utmärkt känsla för att beskriva det allra sårigaste i relationer, det allra vardagssolkigaste. Hon målar upp scener som får mig att både le igenkännande och vrida på mig i olust, som när Louise ska laga mat med en klängig son och ska visa inför sin mamma att hon visst fixar det där med att vara en bra förälder och allt slutar i kaos och att Birgitta tar över matlagningen. Ja, Helena von Zweigbergk är verkligen vardagsigenkänningens mästare. Men hon beskriver mycket bra också Birgittas känsla i att vara överflödig och att alltid säga fel saker och hur hon hela tiden är på sin vakt för att inte skada sin dotterrelation mer. Det är en fint och insiktsfullt beskriven relation: viljan att vilja närma sig, men oförmågan att kunna lösa upp. Om de lyckas närma sig varandra? Nej, det tänker jag inte avslöja såklart.

Med ”De behövande” prövar bokförlaget Norstedts också ett nytt format: en kortroman på drygt 100 sidor som enkelt får plats i väskan. Lite köttigare än en Novellix-novell, men ändå något man raskt läser klart. Mycket fin läsning ryms i alla fall inom det lilla formatet.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare