Recension: Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 1 april 2018.

Carolina Setterwall debuterar med en roman om sambons oväntade död. Annika Koldenius läser en roman om förlust som går rätt in i kroppen.

Hej Carolina! Jag skriver det här till dig för jag har läst din bok ”Låt oss hoppas på det bästa” och för att du skriver på ett sätt som jag förstår. Därför går din text rakt in i mig på ett sätt som ingen annan text gjort på mycket länge. Du förlorade din sambo plötsligt och oväntat. En morgon när du skulle väcka honom låg han död i er säng. Du hade en 9 månader gammal bebis att ta hand om. Jag förlorade min son efter en lång tids sjukdom. Jag höll honom i handen när han dog på sjukhus. Men förlusten känns lika stor, tomheten efteråt är densamma. Hur klarar man sig igenom något sådant?

Jag känner igen precis allt du skriver. Du skriver på det sätt som är det enda möjliga: på ett distanserat sätt, som att du är en utomstående som registrerar det du ser, snarare än att vara den som står i ett känslocentrum av det som händer. Dina bilder är tydliga, nästan fotografiska. Jag känner igen det sättet att skriva på, för det är exakt så jag skrev om min egen akuta förlust i boken ”Vi var alltid beredda” – som tittande på förlusten utifrån för att kunna förstå det som sker. Det blir en öppen text på det viset, som på ett fint sätt bjuder in läsaren att fylla i med sina egna känslor och erfarenheter vad gäller sorg och förlust. Jag tycker så väldigt mycket om din bok för det! Jag fulgrät till exempel vid första gången du var på ridskolan, när du behövde berätta för andra! Och du beskriver både skulden över det som hänt, och ensamheten, så bra i dina exakta bilder. Det där med namnskylten på dagis, till exempel.

När man skriver en självbiografisk roman så finns det aspekter av hänsyn att förhålla sig till. Jag tänker på Kerstin Strandbergs nyligen utkomna bok ”Skura ut”, där hon skriver: ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” Ofta ligger svaret någonstans mitt emellan. I en självbiografisk roman balanserar man på en lina, men du tippar väldigt sällan över på fel sida. Dina nära är beskrivna med mycket värme och kärlek. De som inte förstår (åh, jag kan också berätta massor av historier och konstiga repliker!) lämnar du respektfullt åt sitt. Men kanske hade jag velat att din bok skulle sluta efter den första delen. Att beskriva försöken att ”gå vidare” efter begravningen är på ett sätt en ännu plågsammare läsning än om den första akuta förlusten, nästan på gränsen till vad jag klarar av att veta. Här tänker jag också på hänsynsaspekten: det finns ingen redovisningsplikt av alla händelser. Samtidigt tycker jag ändå att det är lite skönt att du inte lämnar läsaren i sticket med frågan ”Men hur gick det då?” Tja, faktiskt inget vidare. Det gör sällan det. Förlusten blir inte bara en enda förlust av en livskamrat, utan många förluster. Till exempel förlusten av möjligheten att vara en vanlig person som ”kan gå vidare” på ett sätt som alla i ens närhet accepterar. Men någon möjlighet att trycka på ”paus” så att man hinner ikapp finns inte; nästa dag kommer vare sig man vill det eller inte. Så kämpa på! Vänliga hälsningar

Annika Koldenius

Annonser

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: En annan Alice av Liane Moriarty

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 31 mars 2018.

Hemmafrun Alice får minnesförlust efter att ha slagit i huvudet på gymmet. Annika Koldenius är inte särskilt imponerad av Liane Moriartys nya relationsroman.

Jag älskade australiska författaren Liane Moriartys roman ”Stora små lögner” när den kom på svenska för nästan exakt två år sedan. Mycket välförtjänt blev romanen också en tokhyllad miniserie på HBO med bland andra Nicole Kidman, Alexander Skarsgård, Reese Witherspoon och Laura Dern, då förflyttad till amerikanska Monterey från australiska Pirriwee. I romanen ”Stora små lögner” fanns det mesta en underhållningsläsare kunde önska sig: relationer, sex, väninneskap, ond bråd död, familjeliv, barn i skola-liv – allt skrivet på en lättläst bladvändaprosa.

”En annan Alice” utspelar sig också i Australiens hemmafrukvarter. Alice Love slår i huvudet på gymmet under sitt vanliga fredagspass, och vips så har hon glömt de senaste tio åren av sitt liv. Hon tror att hon är en glad 29-åring, nygift och gravid med sitt första barn. I själva verket är hon en 39-årig bitter trebarnsmor som ligger i skilsmässa, och som ska baka en gigantisk citronmarängpaj med de andra hemmafruarna i området för att komma med i Guinness rekordbok. Tyvärr är den lättlästa bladvändarprosan det enda som följt med till Liane Moriartys nya roman. Jag läser och vänder blad, men något särskilt intressant innehåll finns inte att ta del av, trots att läsaren och Alice hålls i samma ovisshet vad som hänt i hennes liv de senaste tio åren. Varför ska hon och maken skilja sig? Varför är Alice relation till systern så frostig? Och så vidare.

Jo, visst är upplägget med minnesförlust en bra idé till en roman. Visst är det roligt med de komiska förvecklingarna som uppstår när Alice ska försöka bete sig på ett korrekt sätt mot alla hon möter trots att hon inte minns någonting, visst ställer romanen frågor om livsval. Och visst kan man fundera själv om man vaknade upp och trodde att det var tio år tidigare – vad skulle man själv tänka om de val man gjort? Men särskilt angelägen blir aldrig ”En annan Alice” som roman. Jag blir aldrig särskilt intresserad av att veta varför det gått som det gått. ”Vi skulle ju aldrig bli såna!” tänker Alice om relationen med sin blivande exmake, när hon får veta att han blivit fräsig VD, men därmed också distanserad från familjelivet, medan hon blivit sur hemmafru och aktiv i alla möjliga och omöjliga skolföreningar.

Men det finns ett intressant tema i ”En annan Alice”, och det är det kring lojalitet. Kan man vara lojal med flera personer? Eller måste man helt enkelt välja? Och vad väljer man då i så fall? Sin partner? Sin bästa vän? Sin syster? Kanske är det ändå behållningen med Liane Moriartys romaner, trots att de utspelar sig i en hemmafruverklighet långt ifrån den svenska – att de väcker frågor som också en svensk icke-hemmafru kan relatera till.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 mars 2018.

Rafael Donners självbiografiska essäer är trivsamt sällskap, tycker Annika Koldenius.

Ibland tänker jag att det vore trevligt att vara lite yngre igen. Kanske 25. Eller möjligtvis 30. Och särskilt när jag läser Rafael Donners (född 1990) biografiska essäsamling ”Människan är ett känsligt djur”. Det är något med nyfikenheten inför livets och människans mysterier och viljan att förstå, tillsammans med den där självklara utgångspunkten att det mesta av livet ligger framför en.

Rafael Donner kallar ”Människan är ett känsligt djur” för en självbiografisk essä. Han utgår från olika mänskliga känslor och egenskaper, och resonerar sedan kring dem utifrån egna erfarenheter. Essäerna heter saker som ”Oro”, ”Frihet”, ”Egoism”, ”Tro” och ”Manlighet”. Det skulle lätt kunna bli pretentiöst, lite för mycket mansplaining och jag leker med tanken ifall en kvinna skulle kunna skriva så här självsäkert och självklart, ta sig den platsen.

Men om jag slutar tänka på det, så är det faktiskt riktigt trivsamt och oförargligt att vara i Rafael Donners sällskap. Rafael Donners tankar väcker mina egna funderingar kring vad jag tycker om till exempel ”Tro” eller ”Svaghet”. Jag tycker också om Rafael Donners allvarlighet och hans lätta handlag med språket och orden. Och det är uppfriskande att befinna sig i sällskap med någon som varken hunnit bli trött eller cynisk.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

”Ska du satsa på musiken nu?”

”Ska du satsa på musiken nu?”, sa någon i förbifarten när vi släppte vår första singel på Spotify.

Ja, jo. Men mer korrekt är det nog att säga: ”Ska du återvända till musiken nu?”

För musiker var ju det jag trodde att jag skulle bli när jag var 16. Jag hängde varje kväll i veckan och ofta på helgerna på musikskolan, för jag gick på så kallade ”förberedande studier för musikhögskola”, och sjöng jazz, sjöng i kör, tog pianolektioner, lektioner i musikteori, och spelade trumpet i storband, jazzensemble, blåsorkester och symfoniorkester. Och jo, jag ställde upp i några talangjakter också. Någon gång med en egen låt.

Men sen hände något. Kärleken till det skrivna språket tog över och jag blev så småningom journalist och författare istället. Och skriva kommer jag ju alltid göra, det också.

Men musik har ju ALLTID funnits i mitt liv. Jag har ALLTID sjungit. Jag har ALLTID lyssnat.

Men jag aldrig haft någon som jag kunnat SKAPA musik tillsammans med. Förrän nu.

Nu finns bandet ”No Space Between Us” , som består av mig och Dan Högberg (som jag ju också delar kärlek med). Och vi har just släppt vår första singel ”Stay with me” på Spotify, iTunes och Amazon.

Jag skriver texterna och Dan skriver musiken. Och så arrangerar vi och producerar tillsammans.

Följ oss gärna på Instagram eller Facebook. En ny singel kommer snart och senare under 2018 släpper vi en EP.

 

Lämna en kommentar

Under Musik, No Space Between Us

Recension: En kort krönika om sju mord av Marlon James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 mars 2018.

”En kort krönika om sju mord” är en brutal historia från 70-talets Jamaica, som är något av det bästa Annika Koldenius läst på mycket länge.

Det är en regnbågskakofoni av jamaicanska och amerikanska röster: Papa Lo, Nina Burgess, Bam-Bam, Josey Wales, Barry Diflorio, John-John K och ännu många fler. De är skurkar, knarkare, CIA-agenter, journalister, flickvänner och de pratar och pratar i kapitel efter kapitel och orden verkar aldrig ta slut. Och jag vill inte heller att de ska ta slut. För ”En kort krönika om sju mord” är en av de språkligt bästa och mest golvande romaner jag läst på många, många år.

”En kort krönika om sju mord” är ett gigantiskt romanbygge på 750 sidor av jamaicanska Marlon James, som till största del utspelar sig i Kingston kring Bob Marleys mordförsök 1976. Det är storpolitik, sex, ofattbart våld, droger, bög- och kvinnohat i en roman som försöker fånga tidsandan, och som också lyckas med det genom att låta många olika människor berätta sitt.

Det gör ont att läsa om så mycket brutalt våld i en roman. Men det lekande fantastiska språket, som i original blandar högt och lågt och egentligen oöversättbar patois, gör det ändå möjligt. Översättaren Niclas Hval har gjort ett mycket tonsäkert arbete genom att behålla vissa ord oöversatta för att behålla känslan av Jamaica. Lättläst? Absolut, tro inget annat. Och låt inte romanens omfång skrämma, det går att ta ett kapitel i taget. Det är värt ansträngningen.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Skura ut av Kerstin Strandberg

Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning 11 mars 2018.

”Skura ut” är en hänförande berättelse om skapande och mänskligt liv, skriven på en inbjudande och omständlig prosa som gör Annika Koldenius varm i själen.

”Skura ut” verkar vara Kerstin Strandbergs sista bok. Hon skriver det – att döden närmar sig, kanske hinner hon inte ens skriva klart. Den är ett slags självbiografi om ett författarliv. Eller kanske inte. Hon skriver på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis.” Och däri ligger sanningen om det självbiografiska skrivandet. För allt självbiografiskt skrivande kräver ett visst mått av fiktionalisering: att välja, välja bort, dramatisera, byta namn på någon eller några av hänsyn. Och även om man vill beskriva en händelse som ägt rum, så stretar figurerna emot när de väl ska bli ord på papper. Kan man inte lika gärna kalla det roman då och ge allt fiktionens skydd? Jag menar att det kanske inte alltid är sanningen som är allra sannast. (Kanske håller Kerstin Strandberg med mig här?)

Just det här med hänsyn och de etiska aspekterna på skrivande återkommer Kerstin Strandberg till ofta i ”Skura ut”. Det hon skrivit under sitt långa författarliv – hon debuterade 1967 – har hon hämtat från sitt liv, eller sina vänners liv; omskrivet, men ibland identifierbart. ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” frågar hon sig tidigt i romanen. Kan man stjäla andras historier? Vem har egentligen rätten till dem? Några berättelser har hon kvar att berätta, och det är dem hon nu ska ”skura ur” sitt skafferi med denna bok. En barock och vildsint önskan att ha ”redovisat allt”.

”Skura ut” är en fantastisk roman om skapande och mänskligt liv, och jag har nog inte känt ett så stort släktskap, eller haft ett så stort behov av att anteckna och stryka under, sedan jag läste Åsa Mobergs Simone och jag. ”Skura ut” ställer många av de där frågorna som alla skapande kvinnor ställer sig: hur sjutton ska man kunna kombinera ett skapande liv med det som kvinnorollen kräver? Det är ett tema som Kerstin Strandberg skrivit om förut, i bland annat ”Skriv Kerstin skriv” (1978). Att göra ANSPRÅK! Att ta sig RÄTTEN! Och oj, så vacker Kerstin Strandbergs prosa är! Så precis och noga hon är med orden! Men prosan kräver också. Den är omständlig, tar omtag, börjar på en väg för att därefter slå in på en annan för att sedan gå tillbaka. Den har utvikningar och parenteser – men är också så inbjudande. Den säger: kom med här, så ska jag berätta.

Man skulle kunna tro att ”Skura ut” är en roman enbart för skapande kvinnor, men inte alls. Kerstin Strandberg bjuder också in läsaren att ta del av berättelser om människor som funnits i hennes liv, i små novell-liknande kapitel och små anekdoter; alla berättade med omtanke och själ, ja även med värme. Och ibland listig humor! Precis så som det är – det går inte att skilja på liv och skapande, de går in i varandra. Det är flera historier om innerlig vänskap, mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Men också om varför saker och ting blev som de blev. Ibland bra, ibland inte.

Jag tycker så oändligt mycket om den här romanen (författarsjälvbiografin!), för att den innehåller så många sanna liv! Även om de är gömda under fiktionens beskydd, när nu Kerstin Strandberg väljer att kalla ”Skura ut” för roman.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Ormen i Essex av Sarah Perry

Recensionen publicerad bland annat i Borås Tidning 2 mars.

”Ormen i Essex” är en charmig historia från sekelskiftets England som får Annika Koldenius att längta efter gurksmörgåsar.

Det är något visst med sekelskiftet 1800/1900. Det är en tacksam tid att förlägga romantiska idéromaner, där gamla idéer möter den nya tiden. I Sarah Perrys roman ”Ormen i Essex”, är året 1893 och läsaren får följa den unga intellektuella änkan Cora Seaborne från London. Hon är intresserad av paleontologi och därför far hon med sin väninna, den politiskt aktiva Martha, och sonen Francis till Essex för att leta efter fynd. Här träffar hon prästen William Ransome med familj och får höra talas om ett mystiskt odjur som skapat oro hos invånarna. I London finns vänner kvar, bland annat en kirurg som är hopplöst kär i Cora.

”Ormen i Essex” är en charmig roman där Sarah Perry genom sina många karaktärer gestaltar flera av den här tidens motpoler: vetenskap möter religion, storstadens framväxt ställs mot landsbygdens vidskeplighet. Ibland blir det kanske lite för mycket, när både oprövade kirurgiska ingrepp och stadsplaneringsfrågor ska samsas på samma sidor som romantik och religiösa spörsmål. Men det myllrar av både liv och människor, och läsaren har aldrig tråkigt. Jag kommer faktiskt att tänka på Carina Burmans roliga romaner om Euthanasia Bondesson, för Sarah Perry har en stil som påminner lite om pastischens. Verkligen mycket charmigt till en stor kopp te med några gurksmörgåsar.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: Hemman av Magnus Dahlström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2018.

Magnus Dahlström är tillbaka med en roman om en avlägsen trakt. Annika Koldenius känner igen det stilla obehaget och njuter av att inget egentligen förstå.

Magnus Dahlström har som författare den där förmågan att skapa något helt eget. Det finns alltid något vagt obehagligt i berättandet, något skevt, alltid något som inte är riktigt som det ska. Jag minns mitt första möte med Magnus Dahlström i ”Spådom”, där jag hade svårt att läsa vidare på grund av det tunga obehag jag kände och som fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen. Till slut gav jag upp, eftersom den inte gick att läsa i de småportioner som den småbarnsförälder jag var då, utan krävde ett annat slags tillvänjning.

I vanliga fall tycker jag om att känna mig inbjuden som läsare. Jag vill förstå det jag läser. Och jag har lite svårt att få grepp om ”Hemman” tills jag inser att det nog är det som är meningen. ”Hemman” är inte en berättelse som läsaren ska få grepp om. Det är en berättelse som bara sker. Läsaren får röra sig helt i utkanten, får förbli en utböling i den trakt som Magnus Dahlström skildrar. Det är först när jag ger upp tanken om att förstå, som något litet börjar klarna. Och först då kan jag verkligen njuta av läsningen och det dahlströmska noggranna exakta.

I ”Hemman” stannar Magnus Dahlström i en avlägsen trakt, kanske en ö. Det går en färja i alla fall och det luktar hav och det finns klippor och skog. Och det finns gårdar. Och på gårdarna bor det människor. Ja, i hela ”Hemman” myllrar det av människor med olika namn som liknar varandra och också här får jag efter ett tag inse att nej, det är nog inte meningen att jag ska få grepp om människorna heller, vad de heter, vilka de alla är och i vilken relation de står till varandra. Det är något större som Magnus Dahlström far efter. Något mycket större. Det är som att Magnus Dahlström lyft blicken till det kollektiva, till skillnad från de senare romanerna, där han borrat sig inåt i enskilda människor och deras relationer till andra runt omkring dem. Men han gör det på sitt vanliga vis. Det finns ett bekant obehag som bara växer och växer i ”Hemman”. Magnus Dahlström är ju alltid oerhört skicklig i att fånga just det: en känsla av annalkande undergång. Och han gör det med så små medel. Det som borde vara helt normalt, det vardagliga i hemmet – en deg som jäser, en keps som skaver under armen, någon som borstar någons hår – blir istället till en fara, ett hot. Det är stillheten i Magnus Dahlströms berättande som blir hotande, stillaståendet i hans extrema fokus på detaljer. Som om alla bara väntar på något, fast de inte riktigt vet vad och inte kan göra något åt det.

I ”Hemman” tar Magnus Dahlström sitt berättande till en plats som han inte varit på tidigare, mer ogreppbart. Men ibland tycker jag helt enkelt också att det blir alltför konstigt, att jag ändå kanske borde förstå något, fast nä. Så är det ju att vara människa: att man också behöver förhålla sig till andra människors verklighet och vad de anser vara sin verklighet. Det är inte alltid det överensstämmer.

Lämna en kommentar

Under Recensioner, Svenska författare

Recension: Själarnas ö av Johanna Holmström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 20 januari 2018.

En roman om kvinnor på mentalsjukhus som behöver skrivas om och om igen. Men Annika Koldenius saknar nerv i Johanna Holmströms vackra prosa.

Det börjar så bra. I inledningen, där Johanna Holmström talar om hur hon hittat fram till historien om kvinnorna på Själö, finns en saklig nerv. Kvinnor och mentalsjukhus. Läkarnas makt och detta experimenterande på och tuktande av kvinnors kroppar. När Johanna Holmström sedan börjar berätta om sina kvinnor, så finns inte den nerven kvar, utan snarare en melankolisk och uppgiven romantisk prosa. Det är synd.

Själarnas ö” består av tre delar, som alla har kvinnor som berättare. Det gemensamma är platsen de kommer till: mentalsjukhuset Själö. Det är Kristina, som 1891 dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem; Elli, som 1934 begår brott och är för livlig; och sköterskan Sigrid, som vill vårda dem och som också en gång drabbas av livets olycka.

Johanna Holmström har ett vackert och långsamt sätt att skriva. Ibland drabbas jag av läsleda när historien inte är på väg åt något särskilt håll mer än att beskriva den apatiska vardagen på sjukhuset. “Själarnas ö” är en habilt skriven roman, inget som skaver och inget som gör motstånd. Men jag saknar nerv! Att läsa en sådan här historia borde göra ont, men det gör det inte. Bara vid ett fåtal tillfällen värker det till och blir precis så där omskakande så att man knappt kan läsa. Men det borde varit fler, känts mer.

Men! “Själarnas ö” är kvinnohistoria som måste skrivas också på skönlitterärt vis. Så det måste jag ändå tacka Johanna Holmström för. Tack för att du hjälper till att inte låta dessa historier glömmas bort.

 

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Årets bästa böcker 2017

Texten också publicerad i Borås Tidning 9 december 2017.

1. Mödrarnas söndag av Graham Swift

Översättning: Hans-Jacob Nilsson

Det är något visst med engelska herrskap- och tjänstefolkskildringar. ”Mödrarnas söndag” skildrar en enda ödesmättad dag i den unga kammarjungfrun Jane Fairchilds liv. Året är 1924 och efterdyningarna från Första världskriget är starka. Graham Swift skildrar teman som klass och makt, frihet och ofrihet med utsökt känsla för detaljer. Och det är också en roman om författande och läsning, bara en sån sak!

2. Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbeck debuterar med en roman om den moderna kvinnans olika roller i förhållande till mannen: den vårdande, den åtråvärda, modern. Allt skrivet med en lakonisk och skoningslös blick.

3. Swing time av Zadie Smith

Översättning: Niclas Nilsson

Swing time är en underbar roman om två flickor som älskar att dansa och som växer upp på fel sida av London. Genom dem utforskar Smith rasism, kön, klass och livsdrömmar.

Lämna en kommentar

Under Årets bästa böcker 2017