Recension: En kort krönika om sju mord av Marlon James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 mars 2018.

”En kort krönika om sju mord” är en brutal historia från 70-talets Jamaica, som är något av det bästa Annika Koldenius läst på mycket länge.

Det är en regnbågskakofoni av jamaicanska och amerikanska röster: Papa Lo, Nina Burgess, Bam-Bam, Josey Wales, Barry Diflorio, John-John K och ännu många fler. De är skurkar, knarkare, CIA-agenter, journalister, flickvänner och de pratar och pratar i kapitel efter kapitel och orden verkar aldrig ta slut. Och jag vill inte heller att de ska ta slut. För ”En kort krönika om sju mord” är en av de språkligt bästa och mest golvande romaner jag läst på många, många år.

”En kort krönika om sju mord” är ett gigantiskt romanbygge på 750 sidor av jamaicanska Marlon James, som till största del utspelar sig i Kingston kring Bob Marleys mordförsök 1976. Det är storpolitik, sex, ofattbart våld, droger, bög- och kvinnohat i en roman som försöker fånga tidsandan, och som också lyckas med det genom att låta många olika människor berätta sitt.

Det gör ont att läsa om så mycket brutalt våld i en roman. Men det lekande fantastiska språket, som i original blandar högt och lågt och egentligen oöversättbar patois, gör det ändå möjligt. Översättaren Niclas Hval har gjort ett mycket tonsäkert arbete genom att behålla vissa ord oöversatta för att behålla känslan av Jamaica. Lättläst? Absolut, tro inget annat. Och låt inte romanens omfång skrämma, det går att ta ett kapitel i taget. Det är värt ansträngningen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Skura ut av Kerstin Strandberg

Recensionen också publicerad i bland annat Borås Tidning 11 mars 2018.

”Skura ut” är en hänförande berättelse om skapande och mänskligt liv, skriven på en inbjudande och omständlig prosa som gör Annika Koldenius varm i själen.

”Skura ut” verkar vara Kerstin Strandbergs sista bok. Hon skriver det – att döden närmar sig, kanske hinner hon inte ens skriva klart. Den är ett slags självbiografi om ett författarliv. Eller kanske inte. Hon skriver på försättsbladet: ”Till läsarna: Roman? Ja, på sätt och vis.” Och däri ligger sanningen om det självbiografiska skrivandet. För allt självbiografiskt skrivande kräver ett visst mått av fiktionalisering: att välja, välja bort, dramatisera, byta namn på någon eller några av hänsyn. Och även om man vill beskriva en händelse som ägt rum, så stretar figurerna emot när de väl ska bli ord på papper. Kan man inte lika gärna kalla det roman då och ge allt fiktionens skydd? Jag menar att det kanske inte alltid är sanningen som är allra sannast. (Kanske håller Kerstin Strandberg med mig här?)

Just det här med hänsyn och de etiska aspekterna på skrivande återkommer Kerstin Strandberg till ofta i ”Skura ut”. Det hon skrivit under sitt långa författarliv – hon debuterade 1967 – har hon hämtat från sitt liv, eller sina vänners liv; omskrivet, men ibland identifierbart. ”Skall jag vara en människa som tar hänsyn eller en författare?” frågar hon sig tidigt i romanen. Kan man stjäla andras historier? Vem har egentligen rätten till dem? Några berättelser har hon kvar att berätta, och det är dem hon nu ska ”skura ur” sitt skafferi med denna bok. En barock och vildsint önskan att ha ”redovisat allt”.

”Skura ut” är en fantastisk roman om skapande och mänskligt liv, och jag har nog inte känt ett så stort släktskap, eller haft ett så stort behov av att anteckna och stryka under, sedan jag läste Åsa Mobergs Simone och jag. ”Skura ut” ställer många av de där frågorna som alla skapande kvinnor ställer sig: hur sjutton ska man kunna kombinera ett skapande liv med det som kvinnorollen kräver? Det är ett tema som Kerstin Strandberg skrivit om förut, i bland annat ”Skriv Kerstin skriv” (1978). Att göra ANSPRÅK! Att ta sig RÄTTEN! Och oj, så vacker Kerstin Strandbergs prosa är! Så precis och noga hon är med orden! Men prosan kräver också. Den är omständlig, tar omtag, börjar på en väg för att därefter slå in på en annan för att sedan gå tillbaka. Den har utvikningar och parenteser – men är också så inbjudande. Den säger: kom med här, så ska jag berätta.

Man skulle kunna tro att ”Skura ut” är en roman enbart för skapande kvinnor, men inte alls. Kerstin Strandberg bjuder också in läsaren att ta del av berättelser om människor som funnits i hennes liv, i små novell-liknande kapitel och små anekdoter; alla berättade med omtanke och själ, ja även med värme. Och ibland listig humor! Precis så som det är – det går inte att skilja på liv och skapande, de går in i varandra. Det är flera historier om innerlig vänskap, mellan kvinnor och mellan kvinnor och män. Men också om varför saker och ting blev som de blev. Ibland bra, ibland inte.

Jag tycker så oändligt mycket om den här romanen (författarsjälvbiografin!), för att den innehåller så många sanna liv! Även om de är gömda under fiktionens beskydd, när nu Kerstin Strandberg väljer att kalla ”Skura ut” för roman.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Ormen i Essex av Sarah Perry

Recensionen publicerad bland annat i Borås Tidning 2 mars.

”Ormen i Essex” är en charmig historia från sekelskiftets England som får Annika Koldenius att längta efter gurksmörgåsar.

Det är något visst med sekelskiftet 1800/1900. Det är en tacksam tid att förlägga romantiska idéromaner, där gamla idéer möter den nya tiden. I Sarah Perrys roman ”Ormen i Essex”, är året 1893 och läsaren får följa den unga intellektuella änkan Cora Seaborne från London. Hon är intresserad av paleontologi och därför far hon med sin väninna, den politiskt aktiva Martha, och sonen Francis till Essex för att leta efter fynd. Här träffar hon prästen William Ransome med familj och får höra talas om ett mystiskt odjur som skapat oro hos invånarna. I London finns vänner kvar, bland annat en kirurg som är hopplöst kär i Cora.

”Ormen i Essex” är en charmig roman där Sarah Perry genom sina många karaktärer gestaltar flera av den här tidens motpoler: vetenskap möter religion, storstadens framväxt ställs mot landsbygdens vidskeplighet. Ibland blir det kanske lite för mycket, när både oprövade kirurgiska ingrepp och stadsplaneringsfrågor ska samsas på samma sidor som romantik och religiösa spörsmål. Men det myllrar av både liv och människor, och läsaren har aldrig tråkigt. Jag kommer faktiskt att tänka på Carina Burmans roliga romaner om Euthanasia Bondesson, för Sarah Perry har en stil som påminner lite om pastischens. Verkligen mycket charmigt till en stor kopp te med några gurksmörgåsar.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Recension: Hemman av Magnus Dahlström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2018.

Magnus Dahlström är tillbaka med en roman om en avlägsen trakt. Annika Koldenius känner igen det stilla obehaget och njuter av att inget egentligen förstå.

Magnus Dahlström har som författare den där förmågan att skapa något helt eget. Det finns alltid något vagt obehagligt i berättandet, något skevt, alltid något som inte är riktigt som det ska. Jag minns mitt första möte med Magnus Dahlström i ”Spådom”, där jag hade svårt att läsa vidare på grund av det tunga obehag jag kände och som fick mig att skruva på mig i läsfåtöljen. Till slut gav jag upp, eftersom den inte gick att läsa i de småportioner som den småbarnsförälder jag var då, utan krävde ett annat slags tillvänjning.

I vanliga fall tycker jag om att känna mig inbjuden som läsare. Jag vill förstå det jag läser. Och jag har lite svårt att få grepp om ”Hemman” tills jag inser att det nog är det som är meningen. ”Hemman” är inte en berättelse som läsaren ska få grepp om. Det är en berättelse som bara sker. Läsaren får röra sig helt i utkanten, får förbli en utböling i den trakt som Magnus Dahlström skildrar. Det är först när jag ger upp tanken om att förstå, som något litet börjar klarna. Och först då kan jag verkligen njuta av läsningen och det dahlströmska noggranna exakta.

I ”Hemman” stannar Magnus Dahlström i en avlägsen trakt, kanske en ö. Det går en färja i alla fall och det luktar hav och det finns klippor och skog. Och det finns gårdar. Och på gårdarna bor det människor. Ja, i hela ”Hemman” myllrar det av människor med olika namn som liknar varandra och också här får jag efter ett tag inse att nej, det är nog inte meningen att jag ska få grepp om människorna heller, vad de heter, vilka de alla är och i vilken relation de står till varandra. Det är något större som Magnus Dahlström far efter. Något mycket större. Det är som att Magnus Dahlström lyft blicken till det kollektiva, till skillnad från de senare romanerna, där han borrat sig inåt i enskilda människor och deras relationer till andra runt omkring dem. Men han gör det på sitt vanliga vis. Det finns ett bekant obehag som bara växer och växer i ”Hemman”. Magnus Dahlström är ju alltid oerhört skicklig i att fånga just det: en känsla av annalkande undergång. Och han gör det med så små medel. Det som borde vara helt normalt, det vardagliga i hemmet – en deg som jäser, en keps som skaver under armen, någon som borstar någons hår – blir istället till en fara, ett hot. Det är stillheten i Magnus Dahlströms berättande som blir hotande, stillaståendet i hans extrema fokus på detaljer. Som om alla bara väntar på något, fast de inte riktigt vet vad och inte kan göra något åt det.

I ”Hemman” tar Magnus Dahlström sitt berättande till en plats som han inte varit på tidigare, mer ogreppbart. Men ibland tycker jag helt enkelt också att det blir alltför konstigt, att jag ändå kanske borde förstå något, fast nä. Så är det ju att vara människa: att man också behöver förhålla sig till andra människors verklighet och vad de anser vara sin verklighet. Det är inte alltid det överensstämmer.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Recension: Själarnas ö av Johanna Holmström

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 20 januari 2018.

En roman om kvinnor på mentalsjukhus som behöver skrivas om och om igen. Men Annika Koldenius saknar nerv i Johanna Holmströms vackra prosa.

Det börjar så bra. I inledningen, där Johanna Holmström talar om hur hon hittat fram till historien om kvinnorna på Själö, finns en saklig nerv. Kvinnor och mentalsjukhus. Läkarnas makt och detta experimenterande på och tuktande av kvinnors kroppar. När Johanna Holmström sedan börjar berätta om sina kvinnor, så finns inte den nerven kvar, utan snarare en melankolisk och uppgiven romantisk prosa. Det är synd.

Själarnas ö” består av tre delar, som alla har kvinnor som berättare. Det gemensamma är platsen de kommer till: mentalsjukhuset Själö. Det är Kristina, som 1891 dränker sina två barn för att hon inte orkar ta hand om dem; Elli, som 1934 begår brott och är för livlig; och sköterskan Sigrid, som vill vårda dem och som också en gång drabbas av livets olycka.

Johanna Holmström har ett vackert och långsamt sätt att skriva. Ibland drabbas jag av läsleda när historien inte är på väg åt något särskilt håll mer än att beskriva den apatiska vardagen på sjukhuset. “Själarnas ö” är en habilt skriven roman, inget som skaver och inget som gör motstånd. Men jag saknar nerv! Att läsa en sådan här historia borde göra ont, men det gör det inte. Bara vid ett fåtal tillfällen värker det till och blir precis så där omskakande så att man knappt kan läsa. Men det borde varit fler, känts mer.

Men! “Själarnas ö” är kvinnohistoria som måste skrivas också på skönlitterärt vis. Så det måste jag ändå tacka Johanna Holmström för. Tack för att du hjälper till att inte låta dessa historier glömmas bort.

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Årets bästa böcker 2017

Texten också publicerad i Borås Tidning 9 december 2017.

1. Mödrarnas söndag av Graham Swift

Översättning: Hans-Jacob Nilsson

Det är något visst med engelska herrskap- och tjänstefolkskildringar. ”Mödrarnas söndag” skildrar en enda ödesmättad dag i den unga kammarjungfrun Jane Fairchilds liv. Året är 1924 och efterdyningarna från Första världskriget är starka. Graham Swift skildrar teman som klass och makt, frihet och ofrihet med utsökt känsla för detaljer. Och det är också en roman om författande och läsning, bara en sån sak!

2. Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbeck debuterar med en roman om den moderna kvinnans olika roller i förhållande till mannen: den vårdande, den åtråvärda, modern. Allt skrivet med en lakonisk och skoningslös blick.

3. Swing time av Zadie Smith

Översättning: Niclas Nilsson

Swing time är en underbar roman om två flickor som älskar att dansa och som växer upp på fel sida av London. Genom dem utforskar Smith rasism, kön, klass och livsdrömmar.

Lämna en kommentar

Filed under Årets bästa böcker 2017

Recension: Brännmärkt av Lizette Edfeldt

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se och Kristianstadsbladet

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en av de lägsta rangerna, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.

1 kommentar

Filed under Debutanter, Recensioner, Svenska författare

Recension: När reglerna slutat gälla av Ariel Levy

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 11 oktober 2017.

”När reglerna slutat gälla” är en berättelse om när livet inte blir som man tänkt sig. Annika Koldenius läser en välskriven men glättig skildring, där sorgen inte får ta tillräcklig plats.   

Att vilja ha allt. Att vilja ha kakan kvar och samtidigt vilja sluka den. ”Du kan få allt, bara du jobbar tillräckligt hårt! Det händer bara på DIG!” Men ibland händer det som inte får hända, det du inte har kontroll över. Livet slår till med en storslägga och sveper undan fötterna på dig.

Självklart finns det en stor igenkänning hos mig i Ariel Levys berättelse ”När reglerna slutat gälla”. Jag är också född på 1970-talet, jag är också journalistutbildad, jag trodde också att jag kunde få allt bara jag ansträngde mig och att inget ont kunde hända mig. I det senare hade både Ariel Levy och jag grundligt fel. Ariel Levy blir en prisbelönt och framgångsrik journalist, gifter sig med den perfekta drömkvinnan och reser jorden runt för att skriva reportage för prestigetidningen The New Yorker. Hon blir gravid på första försöket när hon och frun äntligen bestämmer sig för att det är dags att skaffa barn. Pappan till barnet lovar dem ekonomisk trygghet för lång tid framöver. Men så inträffar katastrofen: under en reportageresa till Mongoliet får Ariel Levy missfall i femte månaden och när hon kommer hem upptäcker hon att hennes fru dolt en grav alkoholism. Kort därefter drar sig pappan till det dödfödda barnet ur ytterligare försök. Så under en månad förlorar Ariel Levy det mesta av det hon trott sig veta om sitt liv: en ekonomisk trygghet, en fru, ett barn.

Ariel Levy skriver precis sådär roligt och lättsamt om svåra självupplevda saker som bara amerikanska skolade journalister kan. Några andra är Elizabeth Gilbert (”Eat Pray Love”), och Joan Didion (”Ett år av magiskt tänkande”) för att nämna några exempel. Och ja, jag klumpar faktiskt ihop just dem i en liten klump, för det finns gemensamma nämnare mellan dem och det är just det att kunna beskriva den djupaste sorg med ett slags naken öppenhet, svart humor och sarkasm som kommer ur ett grundläggande självförtroende och en självklarhet i att man har en plats i samhället oavsett hur jävligt livet är och blir. Men där Joan Didion har allvar och djup och Elizabeth Gilbert en rejäl skopa humor som får läsaren att ibland asgarva, har Ariel Levy enbart en glättighet som inte biter på mig. ”Jag går inte på det!” Vill jag ropa till henne. ”Jag tror inte på din version!”

”När reglerna slutat gälla” rymmer många berättelser. Det handlar om när livet inte riktigt blir som man tänkt sig, men det är också en uppväxtskildring och samtidigt en stor feministisk berättelse om att våga tro på sig själv och sin förmåga, och att inte låta någon stoppa en för att nå sina mål. Det är också en berättelse om parkärlek, även om det just i detta fall handlar om lesbisk kärlek. Men det är väldigt lite som handlar om den där sorgen som står nämnd på baksidan, och som är upptakten till hela boken. Samtidigt är det otroligt välskrivet på ett sätt som bara riktigt skickliga amerikanska journalister kan skriva, och lättläst att jag bara flyter med. Men lite snopen är jag nog att själva sorgen fick så lite plats.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Jag ska ge ut En dikt om Dan som bok!

Texten ursprungligen publicerad på Bokcirklar.se

I våras skrev jag 100 kärleksdikter på 100 dagar på bloggen EN DIKT OM DAN (https://endiktomdanblog.wordpress.com). Och nu ska dikterna bli bok, inte bara blogg. Det är så många läsare som har hört av sig och tyckt om dikterna, så jag vill ge dem möjligheten att också kunna köpa alla dikterna som bok.

Innan jag skrev dikterna till EN DIKT OM DAN så hade jag aldrig skrivit poesi förut. Men vad gör man inte när man är kär och vackra ord bara bubblar inuti en? Det gick inte att stoppa, helt enkelt.

Jag ska ge ut diktsamlingen på egen hand, inspirerad av min författarkollega Peo Bengtsson, som till vardags skriver prosa (senast Min bästa väns fru, 2017), men som  i somras också egenutgav en liten poesibok: “Bok för stjärnklara nätter”.

Jag har gett ut böcker på vanliga förlag tidigare, men det är något med just de här dikterna som gjorde att jag ville ge ut dem själv och ha mer kontroll på processen. Jag har faktiskt inte ens brytt mig om att skicka dem till något etablerat förlag.

Nu ska jag bara fundera på inlaga, omslag och papper. Om den ska vara inbunden, eller häftad. Och förhoppningsvis kommer boken finnas till försäljning om en månad eller så.

“EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” får den väl heta, då…
Eller har någon något bättre förslag?

Hurra! Jag ska bli med diktsamling! Det trodde jag inte för en vecka sedan. Se där!

Tillägg: Nu går ”EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” att köpa på antingen Bokus, Adlibris eller på Books on Demand. Men beställ den gärna till ditt bibliotek också.

2 kommentarer

Filed under Poesi, Skrivande

Recension: Flyktväg av Torbjörn Flygt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 4 september 2017.

En roman som är sannare än verkligheten. Annika Koldenius fullkomligt golvas av Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”.

Ibland är fiktionen verkligare än verkligheten. En roman kan faktiskt vara sannare i sin beskrivning av det som händer i världen än vad ett nyhetsreportage eller en dokumentärfilm kan. Det sker nämligen ofta en förtätning i den påhittade berättelsens skeenden, personer och platser, en koncentration i detaljerna, och i just den sortens förtätning skärps sanningen. Och det behövs verkligen i en samtid där vi vant oss så mycket vid bilder på svältande barn, sönderbombade städer, blodiga golv på sjukhus där läkare förtvivlat försöker få resurserna att räcka till, att vi blivit helt avtrubbade på just den sortens sanning. Räddningen för att förstå världen är då romanens förtätade sanning och särskilt när det är så bra som det är i Torbjörn Flygts nya roman ”Flyktväg”. Jag blir nämligen helt golvad av berättelsen om en familj som drabbas av krigets konsekvenser.

”Flyktväg” utspelar sig i ett land någonstans i Centraleuropa, i en tid som liknar vår. Flyktingar söker sig till landet för att undkomma sina egna krig, men de är inte välkomna. De som ändå kommer dit förs till fångliknande läger. Ett krig bryter därför ut mellan landet och Samfundet. Det som Torbjörn Flygt gör så fantastiskt bra i ”Flyktväg”, är att varken försöka beskriva krigets fasor bland soldater eller glorifiera soldaternas hjälteinsatser för den ”rätta sidan”. Spelplatsen för romanen är inte heller bland militärtrupper eller fångläger, utan de finns bara som fond för det som Torbjörn Flygt vill berätta. Istället lägger Torbjörn Flygt berättelsen på en avlägsen gård utanför en liten by, där pappan blivit tvångsinkallad och där nu bara mamman, sonen och två vuxna döttrar finns lämnade kvar. De hoppas på att kriget snart ska ta slut, att pappan ska återvända och att allt ska bli som förut.

”Flyktväg” är en moralisk berättelse som väcker frågan hos läsaren: vad skulle du själv gjort? Mitt i natten väcks sonen i familjen, som kallas Hart, av att hans hund har hört ett ljud och ute på fältet ser han två gestalter komma gående i den djupa snön. Det är en mamma och ett litet barn. Han förstår att de är flyktingar som rymt från fånglägret som ligger en bit bort, och ger dem därför en tillfällig sovplats i ladan så att de inte ska frysa ihjäl. På morgonen får resten av familjen reda på vad som hänt och frågan ställs: ska de gömma flyktingarna med risk för att själva råka illa ut, eller ska de ange dem? De som gömmer flyktingar straffas hårt. Familjens val får självklart konsekvenser. Men kanske inte vad de själva förstår omfattningen av.

Det här är så fruktansvärt bra! Det var länge sedan jag blev så fullständigt uppslukad av en berättelse, så fullkomligt indragen mellan raderna i en bok att det känns som om jag befinner mig mitt på gårdsplanen, djupt nersjunken i snön, tillsammans med Hart. Det är konstant spännande, eftersom hotet utifrån alltid finns närvarande och så fort jag läst klart sista sidan vill jag leta upp något att skrubba mig med. Det är som att det ligger en hinna av omänsklig smuts över hela mig som jag vill skrubba bort med rotborste, stålborste, vadsomhelst!

Torbjörn Flygt balanserar mycket skickligt på en gräns för vad läsaren tål vad gäller hemskheter. ”Flyktväg” är också berättad på en kärv och filmisk prosa som förstärker effekten av berättelsen. Det behövs inga överlastade beskrivningar av händelser eller känslor, det räcker gott med några få ord för att scener ska bli tydliga. Och Torbjörn Flygt faller inte heller i fällan att sno ihop ett varsamt slut. Snarare ökar anspänningen mot slutet, och precis när läsaren tror att nu får det väl ändå vara över, så kommer den sista maktdemonstrationen. Torbjörn Flygt, vad du kan skaka om mig!

Torbjörn Flygt använder motsatsparet avstånd – närhet på ett intelligent sätt i ”Flyktväg”. För Hart har stått och spanat på fånglägret på avstånd många, många gånger, sett hur kvinnor och barn blivit misshandlade – det är nästan som att stå och titta på en film. Men när två riktiga människor kommer in på hans egen gård, så är det omöjligt att låta bli att handla. Kriget skapar också andra avstånd mellan människor. Mellan de som finns kvar och de som blivit inkallade, mellan de som väljer att handla och de som väljer att se åt andra hållet, mellan de som har makten och de som inte har. Närheten finns i de mänskliga relationer som ändå finns, i de brev som skickas hem från fronten, i den kärlek som måste finnas bland de som är kvar för att kunna stå ut och överleva. Men också den fysiska närheten när människor ska samsas på liten yta.

Ytterst så beskriver Torbjörn Flygt i ”Flyktväg” konsekvenser av människors handlande och vilket lidande det kan leda till, men samtidigt är också ”Flyktväg” en berättelse om stor godhjärtenhet och uppoffringar i godhetens namn. Ytterligheterna av mänskligt handlade, om man så vill. Och jag tycker mycket om att Torbjörn Flygt väljer det berättarperspektiv han gör, att han berättar från Harts perspektiv, och inte ur flyktingarnas. Det är smart, för att inte säga avgörande, för på så sätt blir ”Flyktväg” en berättelse som är lättare att ta till sig för någon som identifierar sig med den som skulle kunna gömma flyktingar, snarare än att vara flykting själv, vilket jag förmodar att de flesta läsare i vår förskonade del av världen gör.

”Flyktväg” är en bok som känns i kroppen, som smyger sig in under huden, och blir därför en berättelse som är sannare och verkligare än det som händer i världen just nu. Sanningen skärps i förtätningen. Ja, det är så fruktansvärt bra skrivet av Torbjörn Flygt.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare