Recensionen också publicerad u Borås Tidning 12 oktober.
Det är strålande litteratur Leif GW Persson skrivit! Jag kan inte minnas när jag senast blivit så imponerad av intrigen, haft så roligt och tyckt att drygt 600 sidor varit alldeles för lite.
Thomas Eriksson, en advokat som försvarar brottslingar, har just hittats ihjälslagen i sin fina villa. Genast börjar ett omfattande polisarbete för att ta reda på vem som gjort det och varför. Spåren leder snabbt till två ökända gangsters, som tyvärr visar sig ha alibi. Och varför har advokaten bara några dagar innan sin död misshandlat en friherre med en auktionskatalog utanför Drottningholm?
Den sanna historien om Pinocchios näsa är en elegant berättad, mycket komplicerad historia med ett stort persongalleri – det kryllar av både poliser, brottslingar och viktiga sidospår. Persson lyckas med konstycket att få läsaren att känna sig både ovetande och smart; dock aldrig smartare än sin kriminalkommissarie – som hela tiden ligger det snubblande steget före. Persson är också duktig på att plantera cliff-hangers utan att de känns som uppenbara cliff-hangers – först många sidor senare får läsaren fortsättningen, utan att det verkar konstruerat. Berättelsen ger Persson möjlighet att ge tjuvnyp åt både monarkin, överklassen, poliskåren, pressen, djurrättsaktivisterna – ja, åt det mesta faktiskt. Jag läser med ständigt dragna smilband; det är stor humor detta!
Befriande nog vindlar sig Den sanna historien om Pinocchios näsa fram i makligt tempo, helt utan den “full fart framåt”-hets som kännetecknar så många konstruerade spänningsromaner i dessa dagar. Språket är också mycket genomtänkt. Persson byter ledigt från Evert Bäckströms invektiva, rajlerande svada till snudd på vetenskaplig prosa när konsthistoriska bakgrundshistorier ska berättas.
Det finns mycket att säga om Perssons huvudperson, kriminalkommissarie Evert Bäckström. Det kan vara vanskligt att ha en så djupt osympatisk, pressläckande, genomkorrumperad, kvinnofientlig och böghatande poliskarikatyr som hjälte: det finns inte ett uns av ånger varken i Bäckströms välmatade kropp eller i hans Supersalami. Men på något sätt lyckas Persson inte bara göra Evert Bäckström intressant, utan duperar också läsaren till att trivas i hans sällskap och tycka att han nog har lite rätt att agera som han gör. Det är mycket skickligt. Samtidigt lyckas ju Evert Bäckström faktiskt lösa brottet, med hjälp av sina kontakter i den undre världen.
Den sanna historien om Pinocchios näsa är riktigt bra läsning. Att historien dessutom avslutas med en fantastiskt fin knorr, gör inte saken sämre.
Annika Koldenius 