Recension: Lincoln i bardo av George Saunders

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 maj 2018.

George Saunders roman ”Lincoln i bardo” är mer än ett mästerverk, enligt Annika Koldenius.

Hur många superlativer finns det för att beskriva en läsupplevelse? Jag vill använda dem alla! Vilken roman ”Lincoln i bardo” är! Den är mer än ett mästerverk. Den är en besynnerlig och magiskt omtumlande läsupplevelse om döden och livet, men kanske allra mest om försoning. Den liknar inget annat jag läst.

”Lincoln i bardo” utspelar sig på en kyrkogård i gränslandet mellan liv och död. Willie Lincoln, Abraham Lincolns 11-årige son, dör i tyfus. Utom sig av sorg besöker presidenten sonens krypta för att hålla sonen en sista gång innan jordsättningen. På kyrkogården finns figurer som inte ännu gått vidare till den andra sidan, eftersom de är fast i sina egna berättelser av självömkan och högmod, som de ofta ältar i upprepade monologer: slavar, präster, skurkar, mödrar – ja, alla de sorter.

George Saunders skildrar dessa figurer och deras berättelser med stor medkänsla. Men också med ett slags diskret humor, annars skulle det helt enkelt bli för mycket. Han varvar också på ett mycket skickligt sätt de fiktiva rösterna från kyrkogården med autentiska brev och texter från tiden, som med ett sakligt utifrånperspektiv beskriver händelserna kring Willies död: hur vädret var, hur makarna Lincoln reagerade, inbördeskriget. De utdragen blir ett slags andhämtning från känslokaoset på kyrkogården.

”Lincoln i bardo” George Saunders första roman, fantastiskt finkänsligt översatt av Niclas Nilsson. På svenska finns också den strålande novellsamlingen ”Tionde december” (2016). Jag hoppas nu att fler ska upptäcka Saunders. Han är en briljant skildrare av människan.

Recension: Glöm mig av Alex Schulman

Recensionen också publicerad på bland annat bt.se, smp.se 6 oktober 2016.

Alex Schulman berättar hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom i en roman med stor längtan efter kärlek, men utan större djup, tycker Annika Koldenius.

Tänk vad samtidens människor håller på att undersöka sig själv och sitt tillblivande genom att beskriva sina föräldrar. Sämsta exemplet är nog Thomas Bodström, som skulle skiva en hyllningsbok till sin mamma, men mest skrev om hur fantastisk han själv var. Nu faller aldrig Alex Schulman i den fällan när han i nya romanen ”Glöm mig” berättar om sin mamma, Lisette Schulman. Snarare är det så att han skriver om sin egen litenhet och ångest genom att grotta ner sig i minnen, både från barndomen och från senare år, och berättar om hur hans mammas alkoholmissbruk påverkat honom och gjort honom till den han är idag: det att alltid tippa på tå, alltid längta efter kärlek, aldrig våga lita på.

Att vara anhörig är aldrig enkelt. Att beskriva om det i text är inte heller enkelt. På det hela taget tycker jag att Alex Schulman klarar det bra. Ibland är dispositionen av hela texten lite enformig, det vill säga: ”något händer i nutid som får Alex att tänka på något som hände i dåtid”. Det finns inte heller något större djup och psykologisk analys i ”Glöm mig”, trots att det finns möjligheter till det, en sådan författare är inte Alex Schulman.

Men här finns i alla fall en lätthet i berättandet, några fina insikter om livet och en – trots allt – stor kärlek till sin mamma, trots att det handlar om svåra saker. Något som kan vara nog så viktigt om man vill nå fram till läsaren.

Recension: De behövande av Helena von Zweigbergk

Recensionen också publicerad i bl a Borås Tidning 6 oktober 2016.

Helena von Zweigbergk är vardagsrealismens solkiga mästare i kortromanen De behövande, som handlar om en trasig mor- och dotterrelation, tycker Annika Koldenius.

De är något särskilt med mor-dotterrelationer. Jo, mellan fäder och söner också för den delen. Men i litteraturen har mödrar och döttrar alltid undersökts i former av vad man gör och inte gör och hur man ska nå fram till varandra som vuxna, särskilt när dottern själv blivit mamma.

I Helena von Zweigbergks nya roman ”De behövande”, så får läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta är pensionerad och sitter med benen uppdragna under sig under en filt i en soffa. Louise är där på besök med sitt äldsta barn. Och nej, de når verkligen inte fram till varandra. Hur svårt ska det vara? tänker jag. Kan man inte bara säga som det är? Växelvis får sedan läsaren följa Birgitta och Louise. Birgitta, som tänker tillbaka på män som svikit och hur hon ensamt försökt uppfostra sina barn. Och Louise, som försöker få tillvaron som småbarnsförälder med en resande man att gå ihop.

De behövande börjar med att Louise av en slump stöter på mammans gamla älskare Tom. Mamman hoppas på att hon och dottern ska kunna överbrygga det avstånd som finns mellan dem genom att faktiskt börja tala om vad som hände då, den där gången när Tom kom in i deras liv och framför allt: när han försvann. Frågeställningen som Helena von Zweigbergk behandlar är: Hur mycket kan ett barn förstå av sina föräldrars liv? Och föräldrar förstå av sina barns? Att vilja och försöka få den andre att förstå är centralt i berättelsen.

Helena von Zweigbergk har en utmärkt känsla för att beskriva det allra sårigaste i relationer, det allra vardagssolkigaste. Hon målar upp scener som får mig att både le igenkännande och vrida på mig i olust, som när Louise ska laga mat med en klängig son och ska visa inför sin mamma att hon visst fixar det där med att vara en bra förälder och allt slutar i kaos och att Birgitta tar över matlagningen. Ja, Helena von Zweigbergk är verkligen vardagsigenkänningens mästare. Men hon beskriver mycket bra också Birgittas känsla i att vara överflödig och att alltid säga fel saker och hur hon hela tiden är på sin vakt för att inte skada sin dotterrelation mer. Det är en fint och insiktsfullt beskriven relation: viljan att vilja närma sig, men oförmågan att kunna lösa upp. Om de lyckas närma sig varandra? Nej, det tänker jag inte avslöja såklart.

Med ”De behövande” prövar bokförlaget Norstedts också ett nytt format: en kortroman på drygt 100 sidor som enkelt får plats i väskan. Lite köttigare än en Novellix-novell, men ändå något man raskt läser klart. Mycket fin läsning ryms i alla fall inom det lilla formatet.

Recension: Främlingar av Riikka Pulkkinen

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 oktober 2015.

Främlingar är Riikka Pulkkinens tredje roman. De två tidigare heter Sanningen och Gränsen. På svenska finns också den humoristisktfeministiska novellen Ett köns bekännelse.

Romanen Främlingar börjar med att prästen Maria, efter sin vanliga predikan och utan att säga något till sin man, begär sjukledigt och ger sig av till New York. Det har hänt något och för Maria blir händelsen en utlösande faktor för att ifrågasätta sina livsval. Läsaren får tillbakablickar till Marias uppväxt med en mörk, utländsk mamma. När mamman dör, så utvecklar Maria svår anorexi. Det är romanens starkaste del, inlevelsefullt och skört berättat.

Men romanen haltar genom den sämre gestaltade nutidshistorien om Marias erfarenheter i New York. Hon funderar kring ”händelsen” – som visar sig vara mobbning av en invandrarflicka – och hon försöker släppa sin kropp fri genom fridanslektioner och hämningslös sex med en man som inte får något namn.

Främlingar är en berättelse om kvinnors erfarenheter av sin kropp, med den ofungerande, ofria och kontrollerade kroppen i anorexin, och den fungerande, fria och okontrollerade kroppen i fridansen och erotiken som kontrasterande exempel. Tyvärr känns romanen en konstruktion för att belysa dessa kontraster, för Maria kommer inte riktigt till liv i Riikka Pulkkinen vardagliga prosa. Främlingar lämnar mig därför märkvärdigt oberörd, vilket är synd på så intressanta teman.

Recension: Millennium 4 – Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 27 augusti 2015

Spännande visst – men tunt och tomt.
Stieg Larssons Millennium-trilogi har fått en uppföljare. Och David Lagercrantz har i Det som inte dödar oss skrivit en riktigt bra spänningsroman. Men det är inte Stieg Larssons värld han återskapar, tycker Annika Koldenius.

Jämföra eller inte jämföra? Det är frågan. Världshistoriens författare inspireras ju alltid av tidigare litteratur. Att däremot skriva vidare på en annan författares skapade värld och dess invånare – det ställer till problem för en recensent. För bokverket ska alltid stå för sig själv i läsningen och samtidigt är det helt enkelt omöjligt att recensera en bok i en serie utan att jämföra med seriens tidigare delar, oavsett om de är skrivna av samma författare eller ej.

Stieg Larssons Millennium-trilogi har fått en uppföljare. Och i korthet har David Lagercrantz i Det som inte dödar oss skrivit en riktigt bra spänningsroman. Det är en riktig slukarbok, med många av de ingredienser som gör spänningsgenren så läsvärd. Men det är spännande på ett Lars Kepler-vis eller ett Katarina Wennstam-vis, inte på ett Stieg Larsson-vis. Stieg Larssons berättande hade ett långsammare tempo, där han berättade från precis motsatt håll: han ville berätta om samhället, och för att göra det var han tvungen att skapa en story med bra karaktärer. Millennium-trilogin var omfångsrik i texten, gestaltningen grundlig. Det tog tid att läsa. Jag vill påstå att det är tvärtom i Det som inte dödar oss.

I Det som inte dödar oss står tidskriften Millennium åter i centrum. Den är igen hotad av nedläggning och Mikael Blomkvist letar efter en stor story som ska rädda och få läsare, annonsörer och investerare att återvända. Han blir kontaktad av en före detta assistent till en svensk forskare inom artificiell intelligens, som kanske har upptäckt något skumt på det företag han jobbar på. Inte mycket att gå på, tycker Mikael Blomkvist. Men när assistenten nämner att han också fått besök av en liten konstigt klädd hacker-tjej, så ökar Mikaels intresse. Kan det vara Lisbeth? Och brukar inte hon alltid vara något på spåren? Så rullar historien igång. Och temana känns igen från tidigare Millennium-böcker: kriminella nätverk som vill tjäna pengar och som inte skyr några medel, om kvinnor och barn som far illa i en värld där vuxna män har all makt, om en avslöjande journalistik som brottas i svår mediemotvind, om en superskurk med speciella förmågor.

Jag är glad för att David Lagercrantz använder liknande teman och försöker återskapa den rättskipande världen som kännetecknade Millenium-trilogin. Här finns också samma typer av svart/vita karaktärer: de som vill ha berömmelse och makt, och de rättskaffens människor som hamnar i deras väg. Den sanningssökande journalisten Mikael Blomkvist är hjälten. Lisbeth Salander har en egen agenda och gör sin egen undersökning, men hjälper med sina hackertricks Mikael att få sin story färdig. Poliserna är klantiga och hjälplöst efter.

Men trots sina försök att återskapa Millennium-världen, så lyckas inte David Lagercrantz helt. För den värld och de karaktärer som Stieg Larsson byggt upp och som nu lånats av David Lagercrantz – det är inte David Lagercrantz värld. Stieg Larsson hade en sällsynt förmåga att måla upp sin värld med nästan fotografisk skärpa för oss läsare, med väl valda detaljer, med underbyggda sidohistorier, men med en inre vrede och en passion i texten. Men det är som att David Lagercrantz i sin iver att få alla detaljer rätt, har fokus på fel detaljer för att göra världen igenkänningsbar; på de yttre, snarare än de inre. Kvarteren är de samma, gatorna heter likadant och Lisbeth Salander fortfarande har svarta kläder och tatueringar, men David Lagercrantz har inte samma förmåga att gestalta drivkraften bakom Mikael Blomkvists journalistiska arbete eller Lisbeth Salanders drivkrafter och inre glöd. Och det blir tunt och tomt.

Lisbeth Salander var en banbrytande karaktär i Stieg Larssons böcker och också en stor del av framgången med Millennium-trilogin. Aldrig tidigare hade läsaren mött en så särpräglad och avig hjältinna. Men nu när överraskningsmomentet är förbi, så förväntar jag mig av David Lagercrantz en utveckling av Lisbeths person. Det får jag inte. Inte av Mikael Blomkvist heller, även fast David Lagercrantz lyckats något bättre i förvaltandet av den karaktären. Alla bekanta gestalter som dyker upp: Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist, Jan Bublanski, Erika Berger, Holger Palmgren, är överlag tecknade med tunnare linjer. Ja, något skaver när en långsam värld får ett hastigare berättartempo och när karaktärerna får en annan pennas gestaltning. Allt blir bara en kuliss.

Egentligen är det dumt att Det som inte dödar oss är en fortsättning på Millennium-trilogin och måste läsas som en sådan. Egentligen är det dumt att David Lagercrantz måste använda sig av Lisbeth Salander- och Mikael Blomkvistkaraktärerna. För på egna ben är Det som inte dödar oss en riktigt bra spänningsroman. Fräckt är sättet han utvecklar berättelsen om Lisbeths tvillingsyster Camilla. Och i de karaktärer som han får utveckla själv, som Lisbeth Salanders syster Camilla och SÄPO-analytikern Gabriella Grane, visar han att också han kan skapa karaktärer att minnas. Han övertygar också i vissa av de teman som han valt att bygga storyn kring: matematiska detaljer, artificiell intelligens och datahacking. Ja, han har en sällsynt härlig förmåga att nörda ner sig i tekniska detaljer som gör mig som läsare glad. Det är också smart att inte försöka återskapa Stieg Larssons journalistiska prosa, utan att framhärda med sin egen, med den kännetecknande kommateringen och olaten att börja på nytt stycke mitt i ett skede.

Med tanke på att superskurken kommer undan i slutet av Det som inte dödar oss, så gissar jag på att förlaget och David Lagercrantz siktar på en fortsättning. Jag önskar då att David Lagercrantz vågar låta andra karaktärer än Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist ta plats och vågar släppa på kravet att de yttre detaljerna ska vara så lika som möjligt. För Stieg Larssons Fiskargata och David Lagercrantz Fiskargata kan omöjligt vara den samma.

 

Recension: Grey av E L James

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 25 juni 2015.

Det är många gånger som en läsupplevelse lämnat mig med frågan: hur skulle det vara att läsa samma historia fast från en annans perspektiv? Fifty Shades of Grey var faktiskt inte en av de historierna. Själva poängen i historien om Anastasia Steeles möte med den ohyggligt kontrollerande och sexuellt dominanta Christian Grey, var just att det var hennes perspektiv, hennes uppvaknande och hennes vassa humor – som i mejlandet med Christian – som var det intressanta. Nu har dock E L James skrivit Grey, som är Fifty Shades of Grey-berättelsen, fast berättad med Christians egna ord.

Den läsare som kan och gillade sin Fifty Shades kommer till en början inte att bli besviken på Grey. Vi vet ju hur det kommer att gå och alla nyckelscener finns med: första mötet på Christians kontor, när Christian kommer för att köpa rep på Anas extrajobb, Anas examen, första gången Ana får se Christians Playroom – och allt berättat med Christians ord. Äntligen får vi läsare veta hur han kände!

Självklart var det det ekivoka innehållet och Askungesagan, snarare än prosan, som gjorde att Fifty Shades of Grey blev en sådan världssuccé. I Grey håller dock prosan något högre klass, förmodligen har det med perspektivbytet att göra. E L James lyckas hålla Christians röst lika kontrollerad som han själv och prosan blir därför rakare och därför också bättre än i Fifty Shades-trilogin, som präglades av Anas babbliga och flickiga (men roliga!) utsvävningar.

Det är klart att det finns en kittling i berättelsen till en början. Kanske till och med ännu mer kittlande ur Christians perspektiv än ur Anas. Kanske till och med magpirrande för den kvinnliga läsare som någon gång drömt om att få bli ivägsvept av en jätterik och supersnygg man som vill ha henne, och bara henne. Och också lite… sött att läsa hur den kontrollerade Christian faktiskt blir förälskad i Ana, utan att han själv riktigt förstår hur det går till eller ens tycker om det. Som sagt, i alla fall till en början, när hans förälskelse slår till, så är det helt enkelt lite sexigt att läsa historien ur Christians perspektiv.

Men någonstans i mitten av boken så blir Christian Greys kontrollbehov inte sexigt längre. Visst var kontrollbehovet tydligt redan i Fifty Shades-trilogin. Men det uppvägdes alltid av att det var Ana som berättade, med humor, kvickhet, himlande ögon och inre monologer. Christian är ju inte alls lika rolig. Han är faktiskt helt humorlös. Och kvar i Grey blir då bara kontrollbehovet och viljan att slå. Och sexet blir alltför objektifierande genom Christians ögon, än berättat genom Anas inre upplevelser.  Och eftersom E L James har inte förmågan att ge Christian Grey något större psykologiskt djup, så blir effekten outhärdligt sunkig.  Jag vet inte om det är E L James avsikt, men likväl blir det resultatet när Christian Grey tillåts berätta med egna ord.

 

 

 

 

Recension: Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler

OBS! Spoilervarning! Recensionen innehåller referenser till handlingen i boken. 

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler börjar som vilken annan ung-flicka-går-på-college-berättelse som helst. Visst verkar hon lite udda, Rosemary, har lite svårt med familjen, verkar inte prata med sin syster eller sin bror, och det är något med föräldrarna… Men redan efter de första inledande kapitlen förstår läsaren att det kommer något mer. En riktigt stor familjehemlighet. Någon som bara kan berättas i vindlande omvägar, utifrån och in. Först i de till synes obetydliga detaljerna, som sedan – när läsaren har hela historien – blir mycket betydelsefulla. Och så flyttar Karen Joy Fowler långsamt fokus från de små detaljerna till de stora, stora frågorna. Det är mycket smart berättat på ett sätt som är bladvändarhetsande.
Det här tycker jag mycket om: Karen Joy Fowler är smart. För det är ett fruktansvärt smart grepp att med en lättsam ton och humor ta sig an så tuffa ämnen som djurrättsaktivism och forskning på djur ur ett etiskt perspektiv. Och ännu smartare: Karen Joy Fowler basunerar inte ut i stora bokstäver, utan smyger sig på ämnet. Långsamt vecklar hon ut berättelsen om familjehemligheten och lägger pusselbit till pusselbit till historien om systern som inte var en syster, utan en schimpans och forskningsprojekt. Det är smart berättat, med empati och patos.

Men ändå är det något som skaver. Karen Joy Fowler missar ibland tonträffen i språket. För när Karen Joy Fowler ska låta som en ”ung kvinna som går på college” låter det mer som en vuxen som försöker härma ungas språk, men bara lyckas till hälften. Än mer uppenbart blir det när jag, som efterföljande bok, läser You had me at hello av Mhairi McFarlane och tänker ”ja, det är ju så här den här typen av språk ska låta!”. Kanske är det översättningens fel, med tanke på att boken ändå vunnit massa priser och en stor publik i USA. För det är svårt att skriva lättsamt med humor för unga – särskilt när man inte är särskilt ung själv (Fowler är född 1950). Och det är ännu svårare att översätta. Jag tror dock inte det är översättningen – för i de kapitel som handlar om etik, forskning och djurrätt flyter berättelsen bättre och Karen Joy Fowler ”får låta som sig själv”.

Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler är, trots språkmissen, ändå en bok vars ämne och angreppssätt jag kommer att tänka på länge. Framför allt för att det är så förbaskat smart att linda in viktiga samhällsfrågor i en till synes lättsamt skriven bok.

Recension: Gigolomordet av Mehmet Murat Somer

Recensionen också publicerad i Smålandsposten 17 december 2013.

Gigolomordet är den tredje hop-çiki-yaya-deckaren av den turkiske författaren Mehmet Murat Somer som översatts till svenska. Deckarna är utgivna på det lilla Bonnierförlaget 2244, som fokuserar på att översätta och ge ut litteratur från länderna kring Svarta havet. Som omväxling till det vulkanutbrott av deckare som kommit de senaste åren – både den översatt anglosaxiska och den svenska – är det uppfriskande att läsa en deckare baserad på helt andra kulturella grunder.

Mehmet Murat Somer har nischat in sig på både en miljö och en ej namngiven hjälte/hjältinna som är annorlunda än gängse. Hans deckarhjältinna är transvestit och som en hjältinna sig bör, är hon utrustad med den ena passande superegenskapen efter den andra. Utöver att vara transvestit och nattklubbsägare är hon datahackare och en mästare på thaiboxning. Att kunna välja identitet mellan att ibland vara man och ibland kvinna utnyttjar hen också. Miljöerna är Istanbuls: sexiga nattklubbar, lyxiga villor och mörka bakgator.

Intrigen i Gigolomordet är tunnare än utspädd vattensoppa. En svåger till den kända advokaten Haluk Pekerdem anhålls för mord. Men har han verkligen begått det? Vår transvestitdeckare måste naturligvis lägga sin välpudrade näsa i blöt, men faktiskt mest för att hon blir kåt på advokaten och vill få möjlighet att träffa honom igen. (Sedan går hon i resten av boken omkring och lustar efter advokaten, som inte alls är intresserad. Förtretligt!)

Det finns ett visst släktskap mellan Mehmet Murat Somers hop-çiki-yaya-deckare och svenska Denise Rudbergs Elegant Crime-deckare. Det är möjligheten att få beskriva en miljö som är huvudsaken – inte själva brotten, och det är bitvis mycket sex och sexlustande karaktärer, höga klackar och fina klänningar. Mehmet Murat Somer skriver med lättsam och humoristiskt underhållande hand. Det eventuella våldet lämnas helt till läsarens fantasi, eller nämns bara i förbigående i någon enstaka mening.

En styrka hos Mehmet Murat Somer är att han lyckas befolka  sin berättelse med ett flertal karaktärer som han med små medel gjuter liv i. Här finns alla tänkbara människor från Istanbuls nattvärld – transvestiter, gigolos, datahackers, show-girls, prostituerade – alla beskrivna med kärlek och ömhet. Det finns ett slags rosa skimmer över Gigolomordet som får mig att undra om det verkligen är en deckare jag nyss läst. Och ja – det är fint på något sätt.

 

Recension: Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Jag hetsläste de sista kapitlen alldeles för fort alldeles för sent igår kväll. Jag ville ju veta hur det skulle sluta! Och nu vet jag. Blev upplösningen som jag trodde? Både ja och nej. (Jag tänker inte skriva vad och spoila allt för dem som inte läst än.)

Det är nästan omöjligt att skriva en recension av Nyckeln utan att avslöja alltför mycket av upplösningen. Men så här kan jag formulera det:

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lyckats genomföra Engelsfors-trilogin med den äran. Nyckeln är – efter en kanske något långsam inledning – en oavbrutet spännande berättelse med överraskande dramaturgiska vändningar som håller läsaren i konstant bladvändarläge. Fin är fortfarande också känslan för de unga karaktärerna; den första trevande kärleken och det sociala spelet. Så har det också varit i de övriga delarna Cirkeln och Eld. Jag är också mycket förtjust i mixen av fantasy och realism.

Så. Nu har jag inte avslöjat något, va?

Som alltid när en sista del i en serie är utläst, så infinner sig en slags tomhet. Boten är naturligtvis att genast börja från början igen. Så tänker jag också göra denna gång. Ofta läser jag långsammare vid andra läsningen. Jag behöver ju inte läsa fort, fort för att ta reda på hur det går – det vet jag ju redan! Och då finns också möjlighet att upptäcka andra saker i berättelsen. Får se vad jag upptäcker vid andra läsningen av Engelsfors-trilogin – det ska bli intressant, nu när jag har facit.

Ensam och utläst.

Recension: Status 12 av Martin Melin

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 september 2013.

Thomas Hallgren är nyutexaminerad polis och ställs redan första veckan inför ett svårt etisk dilemma – livet utanför polisskolan är inte så enkelt som han trodde. Samtidigt så adderas ytterligare ett spänningsmoment: Thomas sambo blir vittne till ett otäckt rån.

Status 12 är Martin Melins debut som författare. Den är faktiskt så överraskande hygglig att jag genast misstänker att Martin Melin måste haft hjälp när han skrivit. Må så vara, för det är ändå trevlig läsning. Språket är enkelt och effektivt, storyn rätt berättad, personerna trovärdiga. Trots beskrivning av tufft polisliv är tonen ändå varm och igenkännande.

Det enda jag saknar är en riktigt driven intrig. För storyn om “min första vecka på jobbet” är inte särskilt spännande, trots viljan att diskutera polisetik.

Denna recension hade tidigare publicerade kommentarer från följare av Martin Melins blogg. Kommentarerna är borttagna på grund av den otrevliga tonen. Som ansvarig utgivare för min blogg förbehåller jag mig rätten att inte publicera dessa kommentarer. Fakta: Martin Melin är debutant eftersom Status 12 är hans första skönlitterära bok. Det står att läsa både på förlagets hemsida, i Svensk Bokhandels höstkatalog och är alltså ingenting jag har hittat på.