– Kultursidorna känns inte längre nödvändiga!
Det sa författaren Karolina Ramqvist på ett samtal om kulturjournalistikens varande eller icke varande där författaren Andres Lokko också deltog.
Karolina Ramqvist slutade skriva kulturjournalistik när hon ville ägna sig åt romanskrivande istället. Hon menar att kulturjournalistiken har förändrats under de år hon var verksam.
– Nu är det åsiktsmaskineri och tvärsäkerhet hos journalisterna.
Karolina Ramqvist efterlyser istället ett prövande och mer öppet förhållningssätt, där hon vill bli överraskad när hon läser. Hon menar också att kultursidorna blivit inåtblickande istället för utåtblickande – de tittar på det som händer och delas i sociala medier, snarare än att öppna ut mot vad som händer i andra länder eller vad som skrivs i andra kulturtidskrifter. Och tillsammans med åsiktsmasineriet och tvärsäkerheten känns kultursidorna därför inte längre nödvändiga.
Jag kan till viss del hålla med om det Karolina Ramqvist uttrycker. Varje gång jag själv ska blogga eller skriva en recension funderar jag på vad jag ska ”tycka den här gången”.
Kanske handlar det om att journalistiken blivit snuttifierad i det digitala delningslandskapet där en häftig rubrik med en kontroversiell eller tvärsäker åsikt har större chans att delas vidare?
Det öppna och sökande förhållningssättet kräver tid och eftertanke.
Det kräver också längre texter! Något kultursidorna kanske inte har möjlighet med i samma utsträckning som förr.
Jag hoppas då på bloggandet som i alla fall ett av svaren! På bloggen finns just de möjligheter att sväva ut, fundera högt, öppna sinnet!
Och att starta samtal!
Annika Koldenius 
Det är ju märkligt när man får det att låta som om kultursidorna inte behövs. De behövs ju mer än någonsin, just eftersom de nästan inte finns längre! Om tidningarna vill så kan de naturligtvis satsa på seriös kulturbevakning, ge skribenter tid och utrymme, det är klart att de ”har möjlighet”. Men tidningsägarna vill inte, de slår ihop kultur- och nöjesredaktioner och får ett urvattnat, lättuggat bludder som resultat. Inte tror jag det är bloggarna som kommer att rädda oss: där är ju texterna generellt ännu ytligare, kortare, godtyckligare och okunnigare än på dagens sorgliga kultursidor. Eller har du sett några exempel på motsatsen? Nog svävar folk ut och funderar högt, men jag vet inte om det är något tecken på kvalitet, precis. Snarare är det väl i kulturtidskrifter typ 10-tal, Kritiker, Karavan och i någon mån Parnass som det fortfarande finns lite utrymme för genomtänkta och genomarbetade texter. Och SvD:s understreckare, denna sällsamma oas i öknen.
Det fantastiska med tidningarnas kulturredaktioner är ju att de når så många – tillgängligheten är hög. Det ger dem ett visst ansvar tycker jag. Tidskrifterna som du räknar upp – hur bra de än är – når en betydligt mindre och snävare läsekrets.
Jag är en stor vän av folkbildartanken och önskar att kultursidorna skulle förstå sin roll i det mycket mer och att de når dem som aldrig skulle ge sig tiden att läsa en resonerande text i en dyr kulturtidskrift.
Och hur mäter du kvalitet? Jag förstår att du menar textens inre kvalitet i ditt resonemang. Men jag tycker också att kvalitet kan betyda att texten läses, diskuteras och delas av många. Eller att man ger sig möjligheten att just sväva ut, pröva en tanke – obearbetad eller ej – för att se om det kan bjuda in till ett samtal som faktiskt kan leda framåt.
Visst finns det sidor på nätet där det ofta pågår diskussioner och samtal! Ibland sker det här på min blogg. Bernur heter en annan blogg, där Björn Kohlström skriver. Vi båda har fokus på litteratur. Ibland skriver jag också om film.
Och så finns det ju många nättidskrifter som rym.dk, Tidningen Kulturen osv.
Hoppas du har tid å lust att flukta in Hoi´s förlags monter och då våran senaste antologi Vildsint – Gryning som ska finnas vid samma monter.
Bästa kramar
/Ludde
Hej! Jag hastade förbi Hois monter i torsdags och hälsade på Marthina, men sen var det annat jag skulle hinna med. Vi ses säkert en annan gång. 🙂