Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

Alltså – det finns faktiskt litteraturbevakning utanför Stockholmsmedia!

Jag satte morgonkaffet i halsen i morse och blev sådär ledsen över Stockholmsmedierna igen.
För på krönikeplats i Dagens Nyheter förfasar sig Åsa Beckman över att ingen litteraturkritiker brytt sig om att diskutera de nominerade till Augustpriset. Ja, kanske Åsa Linderborg nämnt något i Aftonbladet, menade Åsa Beckman.

Jag vet – det är inte första gången jag bloggar om den här konstiga inställningen bland de stora tidningarna att litteraturkritik på landsortstidningar inte är värt något särskilt.
Jag vet – det är inte heller första gången jag tycker till om vad Åsa Beckman tycker.

MEN HALLÅ ÅSA BECKMAN! Lena Kvist, kulturredaktör på Borås Tidning, skrev en mycket bra krönika om nomineringarna bara några timmar efter de nominerade avslöjats. Hon saknade också en nominering av Klas Östergrens Twist. Och hon avslutade krönikan med att skriva det fler än hon tänker: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Men ajustja – Lena Kvist skriver inte i en Stockholmsbaserad rikstidning. Glömde det…
Därför räknas hon såklart inte av Åsa Beckman.

Men alltså – skärpning!

(Läs för all del denna text också. Den handlar också om Stockholmsfixering. Fast på ett annat sätt.)

 

 

Humans of New York – är en sann historia bättre än en påhittad?

Just nu är jag fascinerad över de mänskliga berättelserna på ett Instagramkonto jag följer som heter Humans of New York, eller mer riktigt: @humansofny. (De finns på Facebook också.)

Varje dag kommer ett nytt porträtt på en New York-bo, där personen svarar på en fråga som är viktig för den personen.

Åh! Alla dessa livsberättelser!

Det är tjejen som fick barn när hon var 16 och som alla gav upp hoppet om, men som nu har ett bra jobb och gör karriär.

Det är den unga mannen som bestämde sig för att bli läkare när han såg sin far rekonstruera en kvinnas ansikte efter en tumör.

Det är paret som är ute på sin första date och småtjivas lite sött.

Jag undrar om jag fascineras för att de är sanna. Bara för att det är riktiga människor som berättar i verkliga citat. Eller om berättelserna skulle vara lika underbara om det visade sig vara fiktion.

Tidigare har jag tänkt att man kommer närmare sanningen genom att klä den i fiktion.

Jag är inte längre så säker på det.

Nu händer det igen – kritiker som blir kritiserade. Men kanske är det roligt och bra?

Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.

Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.

Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.

Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.

Det han tar upp är intressant.

Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.

Så här skriver Edenborg:

”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”

JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.

Edenborg fortsätter:

”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”

Ja! Säger jag till det också.

Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?

Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)

Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.

(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)

 

Våndan av att inte läsa författarporträtt av misstag när man ska recensera deras bok!

I helgen hände det igen! Ett stort uppslag i en rikstidning med en stor intervju med Annika Lantz med anledning av hennes kommande romandebut.
Jag bläddrar snabbt förbi eftersom jag håller på att läsa den omskrivna romandebuten för att skriva en recension och  första recensionsdatum är 30 maj.

Jag vill verkligen inte att Annika Lantz ska tala om för mig vad boken handlar om eller hur jag ska tolka innehållet. Ett ord hinner dock flimra förbi och fastna på näthinnan innan tidningssidorna helt slås igen: ”samhällskritik.” Eller om det står ”samhällssatir”.

Fan också!

Nåja, det hade jag ju ganska mycket klurat ut på egen hand, ingen katastrof.
Men det är inte första gången det händer. Förmodligen inte sista.

Nu var jag beredd i alla fall. För det har hänt att jag läst de stora uppslagen på lördagen och på måndagen därpå fått just den boken i brevlådan.

Men – läsupplevelsen! Vad gör det med läsupplevelsen om författaren innan berättar hur jag som läsare ska tolka boken?
Det kanske gör läsupplevelsen större?
Eller så hindrar det läsaren från att tolka berättelsen och teman i den på sitt eget sätt.

Framtidens kritikerroll enligt Lokko & Åhlund

Igår var jag och lyssnade på ett samtal mellan skribenterna och kritikerna Rebecka Åhlund och Andres Lokko som leddes av Borås Tidnings kulturchef Lena Kvist. Samtalet rörde sig kring kritikerns roll i framtiden i det förändrade medielandskapet.

Rebecka Åhlund är mest litteraturkritiker och Andres Lokko mest musikkritiker, men de kom snabbt överens om att kritikerns roll har utvecklats ungefär densamma i både musik- och litteraturbranschen, där ett fåtal stora bolag numera inte längre kontrollerar musik- och bokutgivning utan det finns många fler aktörer.

Både Andres Lokko och Rebecka Åhlund återkom till kritikerns roll som den pålitliga rösten och guiden i ett allt större utbud och fokus på bestsellers, där bara ett fåtal artister och ett fåtal författare kommer fram och syns.

Rebecka Åhlund tyckte att kritikerns roll är att vara ett slags ciceron som ska hjälpa till att lyfta fram annan litteratur än bestsellern, eftersom den kommer fram ändå. Men att kritikern ska vara något mer än en tipsare.

”Tipsandet har tagits över, både i tidningar, i sociala medier och i verkliga livet. Folk är fulla med tips och jag får tips utan att jag frågar efter det. Åh, ska ni åka till Thailand? Då måste ni åka till det stället och åka ut med den fiskaren till just den speciella ön… Och där måste kritikern vara mer än en tipsare. Kritikern ska ge nya infallsvinklar, mer djup.”

”Man ska börja alla recensioner med ordet ’jag’”, sa Anders Lokko. Och med det menade han att det ska finnas en tydlig avsändare och en tydlig åsikt.

Andres Lokko menade också att när albumet försvann och alla talangtävlingarna kom så ledde det till att musikkritiken tappade självförtroendet och hamnade i något slags limbo. Han efterlyser en ny slags musikkritik.

”Vi måste skippa albumet som musikkritikens roman. Man recenserar nästan inte skivor längre, utan istället fokuseras musikkritiken till konserter och andra saker man kan lösa biljett till och ka kopplas till annonseringen.”

Både Andres Lokko och Rebecka Åhlund har skrivit recensioner de ångrat, men av olika orsaker – både alltför hyllande och felsågningar.

”Att lyssna och läsa handlar ju om känslor! Det beror på dagsformen huruvida man gillar en bok eller skiva. Det räcker med två veckor och du kan ha en helt annan åsikt. Därför är det viktigt att inleda texten med ’jag’”, sa Andres Lokko, och fortsatte: ”Tänk om tidningen eller kritikern kunde vara så modiga att de kunde säga: ’Jag hade fel, jag vill recensera om den här’”.

Den avslutande frågan från Lena Kvist handlade om kritikens framtid. Och både Rebecka Åhlund och Andres Lokko trodde på den professionella kritikens framtid, oavsett distributionsform.

”Fanzinet var dåtidens blogg”, sa Lena Kvist.

Ja, jag undrar vad som kan vara framtidens blogg, jag…

Andres Lokko, Rebecka Åhlund och Lena Kvist i aulan på Bäckängsgymnasiet i Borås.

Jag älskar allt med nya magasinet Fyrahundrafemtio!

Jag är inte den som är den. Jag kan ändra mig om jag har fel. Och jag trodde fel när jag trodde att en redaktion bestående av fyra män inte kunde göra ett riktigt bra magasin om litteratur (som jag bloggade om för ett tag sedan här).

För det är precis vad Fyrahundrafemtio är – ett riktigt bra magasin om litteratur.

Det finns faktiskt ingenting jag skulle vilja ändra på. I Fyrahundrafemtio finns korta texter, långa texter, roliga texter, allvarliga texter, författarporträtt, information om kommande titlar och reportage om läsning.

Jag tror faktiskt jag älskar allt med Fyrahundrafemtio:
de rosa sidorna (vars färg ska påminna om att litteratur har samma viktighet som vilken ekonomisida som helst),
de trespaltiga notiserna som oläsvänligt fortsätter på nästa sida,
det sträva pappret,
det underbara fotografiska manéret (som tillåts breda ut sig),
idén om bokcirklar med tillhörande frågor,
blandningen av långt, kort, djupt och grunt.

Fyrahundrafemtio kräver läskoncentration, det är inget man bläddrar igenom för att snabbt se om ögat fastnar på något – då är det lätt att missa en och annan läsvärd notis. Första genombläddringen missade jag till exempel blänkaren med Jeanette Winterson (!). Men tar man sig ordentligt med tid, så kommer man ut på andra sidan som en lite klokare människa. Det gillar jag!

Särskilt mycket tycker jag om den långa artikeln med Gustav Edman och Lisa Bjärbo – en fantastiskt bra skriven text om alla dessa olika (litterära) världar vi lever i. I denna text är det könsaspekten som gestaltas, men det finns ju även människor som bara läser fantasy eller historiska romaner. Kanske inte en ögonöppnare för kvinnor att verkligheten ser ut på detta sätt – att män väljer män –, men jag hoppas detta kan bli en ögonöppnare för fler män!

Jag tänker i alla fall utmana min man att läsa skönlitteratur skriven av enbart kvinnor under 2014. Han har snart läst ut Wolf Hall av Hilary Mantel. Så nu ska jag sätta Juli Zehs nya i händerna på honom! Eller varför inte Claire Messuds Kvinnan på övervåningen? OK, OK – och själv kanske jag borde läsa lite fler manliga författare…

Och det är ju detta som är så fantastiskt med att läsa ett magasin som tänker ett steg längre, som skrivier initierat, som gräver bara några centimeter djupare: att det kan få människor att tänka till och att ändra sitt beteende.

Jag hoppas på mer sånt i nästa nummer!

Litteraturkritiker kan få Stora Journalistpriset!

Jag blir så glad när jag läser om de nominerade till Stora Journalistpriset idag.

En litteraturkritiker är nämligen nominerad!

Så här står det på Stora Journalistprisets hemsida:

Lisa Irenius, Upsala Nya Tidning
Kulturjournalistik ända ut i marginalerna
Med små medel men stor fantasi och uppfinningsrikedom lyckas hon vitalisera något av det mest konservativa inom journalistiken – litteraturkritiken.

Jag har aldrig läst något av Lisa Irenius, visste inte ens att hon fanns förräns idag; vet inte hur gammal hon är eller hur hon ser ut eller hur länge hon har skrivit litteraturkritik. Men nu ska här läsas!

För jag är så nyfiken på hur den där vitaliseringen ser ut i text.

Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

Karolina Ramqvist på Bokmässan 2013: ”Kultursidorna känns inte längre nödvändiga”

– Kultursidorna känns inte längre nödvändiga!

Det sa författaren Karolina Ramqvist på ett samtal om kulturjournalistikens varande eller icke varande där författaren Andres Lokko också deltog.

Karolina Ramqvist slutade skriva kulturjournalistik när hon ville ägna sig åt romanskrivande istället. Hon menar att kulturjournalistiken har förändrats under de år hon var verksam.

– Nu är det åsiktsmaskineri och tvärsäkerhet hos journalisterna.

Karolina Ramqvist efterlyser istället ett prövande och mer öppet förhållningssätt, där hon vill bli överraskad när hon läser. Hon menar också att kultursidorna blivit inåtblickande istället för utåtblickande – de tittar på det som händer och delas i sociala medier, snarare än att öppna ut mot vad som händer i andra länder eller vad som skrivs i andra kulturtidskrifter. Och tillsammans med åsiktsmasineriet och tvärsäkerheten känns kultursidorna därför inte längre nödvändiga.

Jag kan till viss del hålla med om det Karolina Ramqvist uttrycker. Varje gång jag själv ska blogga eller skriva en recension funderar jag på vad jag ska ”tycka den här gången”.
Kanske handlar det om att journalistiken blivit snuttifierad i det digitala delningslandskapet där en häftig rubrik med en kontroversiell eller tvärsäker åsikt har större chans att delas vidare?

Det öppna och sökande förhållningssättet kräver tid och eftertanke.
Det kräver också längre texter! Något kultursidorna kanske inte har möjlighet med i samma utsträckning som förr.

Jag hoppas då på bloggandet som i alla fall ett av svaren! På bloggen finns just de möjligheter att sväva ut, fundera högt, öppna sinnet!
Och att starta samtal!