Ja, David Lagercrantz, låt oss sälja böcker endast i par! En spänningsroman ihop med en lyriksamling till exempel!

David Lagercrantz sa i sina famous last words i intervjun i Babel i söndags att man gärna fick köpa en annan bok också i bokhandeln, när man ändå gick in för att köpa Millennium-boken: Det finns så mycket bra litteratur därute! Köp inte bara min bok! Köp smalare litteratur också! Öppna ögonen!

Jag tyckte verkligen det var en underbar sak att säga. För jag struntar högaktningsfullt i eventuella bakomliggande motiv och tar uttalandet bokstavligen. Köp mer litteratur! Öppna ögonen för något annat!

Ja, läs mer litteratur, helt enkelt. Och inte bara bästsäljarna och mordböckerna. Läs något annat också!
Och för den delen borde också de som enbart läser smalare litteratur någon gång också läsa en bästsäljande spänningsroman?

Kanske skulle man till och med kunna göra så att böcker från och med nu måste säljas i par? Nya riktlinjer från Konsumentverket, liksom.

En spänningsroman tillsammans med en lyriksamling? En chick lit-bok ihop med en faktabok om Andra världskriget? En populär uppväxtskildring från Sverige ihop med en generationsroman från Nigeria.

En riktig ögonöppnare skulle det bli!

 

 

 

 

Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

Nu händer det igen – kritiker som blir kritiserade. Men kanske är det roligt och bra?

Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.

Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.

Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.

Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.

Det han tar upp är intressant.

Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.

Så här skriver Edenborg:

”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”

JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.

Edenborg fortsätter:

”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”

Ja! Säger jag till det också.

Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?

Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)

Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.

(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)

 

Framtidens kritikerroll enligt Lokko & Åhlund

Igår var jag och lyssnade på ett samtal mellan skribenterna och kritikerna Rebecka Åhlund och Andres Lokko som leddes av Borås Tidnings kulturchef Lena Kvist. Samtalet rörde sig kring kritikerns roll i framtiden i det förändrade medielandskapet.

Rebecka Åhlund är mest litteraturkritiker och Andres Lokko mest musikkritiker, men de kom snabbt överens om att kritikerns roll har utvecklats ungefär densamma i både musik- och litteraturbranschen, där ett fåtal stora bolag numera inte längre kontrollerar musik- och bokutgivning utan det finns många fler aktörer.

Både Andres Lokko och Rebecka Åhlund återkom till kritikerns roll som den pålitliga rösten och guiden i ett allt större utbud och fokus på bestsellers, där bara ett fåtal artister och ett fåtal författare kommer fram och syns.

Rebecka Åhlund tyckte att kritikerns roll är att vara ett slags ciceron som ska hjälpa till att lyfta fram annan litteratur än bestsellern, eftersom den kommer fram ändå. Men att kritikern ska vara något mer än en tipsare.

”Tipsandet har tagits över, både i tidningar, i sociala medier och i verkliga livet. Folk är fulla med tips och jag får tips utan att jag frågar efter det. Åh, ska ni åka till Thailand? Då måste ni åka till det stället och åka ut med den fiskaren till just den speciella ön… Och där måste kritikern vara mer än en tipsare. Kritikern ska ge nya infallsvinklar, mer djup.”

”Man ska börja alla recensioner med ordet ’jag’”, sa Anders Lokko. Och med det menade han att det ska finnas en tydlig avsändare och en tydlig åsikt.

Andres Lokko menade också att när albumet försvann och alla talangtävlingarna kom så ledde det till att musikkritiken tappade självförtroendet och hamnade i något slags limbo. Han efterlyser en ny slags musikkritik.

”Vi måste skippa albumet som musikkritikens roman. Man recenserar nästan inte skivor längre, utan istället fokuseras musikkritiken till konserter och andra saker man kan lösa biljett till och ka kopplas till annonseringen.”

Både Andres Lokko och Rebecka Åhlund har skrivit recensioner de ångrat, men av olika orsaker – både alltför hyllande och felsågningar.

”Att lyssna och läsa handlar ju om känslor! Det beror på dagsformen huruvida man gillar en bok eller skiva. Det räcker med två veckor och du kan ha en helt annan åsikt. Därför är det viktigt att inleda texten med ’jag’”, sa Andres Lokko, och fortsatte: ”Tänk om tidningen eller kritikern kunde vara så modiga att de kunde säga: ’Jag hade fel, jag vill recensera om den här’”.

Den avslutande frågan från Lena Kvist handlade om kritikens framtid. Och både Rebecka Åhlund och Andres Lokko trodde på den professionella kritikens framtid, oavsett distributionsform.

”Fanzinet var dåtidens blogg”, sa Lena Kvist.

Ja, jag undrar vad som kan vara framtidens blogg, jag…

Andres Lokko, Rebecka Åhlund och Lena Kvist i aulan på Bäckängsgymnasiet i Borås.

Jag älskar allt med nya magasinet Fyrahundrafemtio!

Jag är inte den som är den. Jag kan ändra mig om jag har fel. Och jag trodde fel när jag trodde att en redaktion bestående av fyra män inte kunde göra ett riktigt bra magasin om litteratur (som jag bloggade om för ett tag sedan här).

För det är precis vad Fyrahundrafemtio är – ett riktigt bra magasin om litteratur.

Det finns faktiskt ingenting jag skulle vilja ändra på. I Fyrahundrafemtio finns korta texter, långa texter, roliga texter, allvarliga texter, författarporträtt, information om kommande titlar och reportage om läsning.

Jag tror faktiskt jag älskar allt med Fyrahundrafemtio:
de rosa sidorna (vars färg ska påminna om att litteratur har samma viktighet som vilken ekonomisida som helst),
de trespaltiga notiserna som oläsvänligt fortsätter på nästa sida,
det sträva pappret,
det underbara fotografiska manéret (som tillåts breda ut sig),
idén om bokcirklar med tillhörande frågor,
blandningen av långt, kort, djupt och grunt.

Fyrahundrafemtio kräver läskoncentration, det är inget man bläddrar igenom för att snabbt se om ögat fastnar på något – då är det lätt att missa en och annan läsvärd notis. Första genombläddringen missade jag till exempel blänkaren med Jeanette Winterson (!). Men tar man sig ordentligt med tid, så kommer man ut på andra sidan som en lite klokare människa. Det gillar jag!

Särskilt mycket tycker jag om den långa artikeln med Gustav Edman och Lisa Bjärbo – en fantastiskt bra skriven text om alla dessa olika (litterära) världar vi lever i. I denna text är det könsaspekten som gestaltas, men det finns ju även människor som bara läser fantasy eller historiska romaner. Kanske inte en ögonöppnare för kvinnor att verkligheten ser ut på detta sätt – att män väljer män –, men jag hoppas detta kan bli en ögonöppnare för fler män!

Jag tänker i alla fall utmana min man att läsa skönlitteratur skriven av enbart kvinnor under 2014. Han har snart läst ut Wolf Hall av Hilary Mantel. Så nu ska jag sätta Juli Zehs nya i händerna på honom! Eller varför inte Claire Messuds Kvinnan på övervåningen? OK, OK – och själv kanske jag borde läsa lite fler manliga författare…

Och det är ju detta som är så fantastiskt med att läsa ett magasin som tänker ett steg längre, som skrivier initierat, som gräver bara några centimeter djupare: att det kan få människor att tänka till och att ändra sitt beteende.

Jag hoppas på mer sånt i nästa nummer!

Äventyret är värt något bättre än två 40-årskrisande manliga finförfattare

Jag gav Hungerspelen till min läshungrige son i julklapp. Men eftersom han fortfarande läste i Eld, så la han den åt sidan ett tag. Och jag skulle ju bara kolla lite…

Jag hade inte läst Hungerspelen innan, eftersom jag bara i undantagsfall läser barn- och ungdomslitteratur. Däremot har jag sett filmen.
Men jag fastnade. Skulle bara läsa en sida till. Helt plötsligt hade jag läst 172 sidor. Ett bladvändaräventyr som hade allt!

Jag tror det är där äventyrsberättelserna finns numera – i ungdomsromanerna! – de äventyrsberättelser som Michael Mortimer (dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin) efterlyser i det förvånansvärt obegripliga öppna brevet till Litteratursverige som publicerades i Svenska Dagbladet igår.

Jag har läst det öppna brevet gång på gång utan att förstå poängen. Tro mig, jag har verkligen försökt. Daniel Sjölin och Jerker Virdborg hade tröttnat på sig själva, hade fått skrivkramp och ville hitta tillbaka till den barnsliga nyfikenheten de tidigare haft inför litteraturen redan innan de var tonåringar! Att de inte heller nådde en större publik med sina hyllade verk verkade också skava någonstans. Så: regrediera till barndom, bort med det finkulturella oket och full fart framåt mot populärlitteraturen!

Jaha?

Det de skrivit är inte ett öppet brev om finlitteratur kontra populärlitteratur, det är ett säljbrev om anledningen till varför de skriver som de skriver från två författare som vill pröva en ny genre och sälja lite fler böcker. De hade lika gärna kunnat säga det de skriver i en intervju i Books and Dreams.

Nej, det är verkligen inte ett öppet brev, såna brukar rikta sig till någon eller några av motsatt uppfattning eller erfarenhet (typ Beatrice Ask) och ”Litteratursverige” – är det alla läsare som inte fattat vilken bra bok herrarna har skrivit och som måste övertygas om äventyrets storhet och sluta läsa sån där inåtblickande fjamslitteratur om mänskliga erfarenheter? Ja, så måste det vara, eftersom brevet inleds med orden ”kära läsare”.

Visst, ibland vill jag faktiskt läsa om äventyr, om naturvetenskapens stora gåtor – men inte av två författare som skriver i protest mot litteraturbranschen eller för att de har 40-årskriser där de helt plötsligt inser att författarna (dvs de själva) inte är intressanta och glöms bort (stackars er!), men där äventyret är evigt.

Visst är det viktigt att ha kul när man skriver. Alla vill väl ha kul på jobbet. Men en författare ska ALDRIG gnälla på sina läsare att de inte förstår storheten i deras verk.
Så: gnäll någon annanstans!

I protest mot er protest fortsätter jag läsa Hungerspelen av Suzanne Collins. Se där ett riktigt äventyr!

Ny forskning visar: barn når förståelse genom samtal om litteratur! (Jag säger: det måste gälla vuxna också!)

Vi sa det på Bokcirklar.se: Slutet på boken är bara början.

Nu visar också ny forskning från Örebro universitet att samtal kring litteratur är nödvändigt för förståelsen.

”Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser /…/ om alla texter de möter. Texter i sociala medier, dataspel och internet såväl som texter som inte finns på skärmen.”

Det är ju självklart: vi måste få prata om vad vi läser för att nå förståelse; att sätta ord på den upplevelsen du haft, den berättelse du tagit del av.

I Catarina Schmidts forskning handlar det om att barn ska nå läsförståelse genom samtal.
Men jag skulle vilja utvidga och få det att gälla all förståelse, utvidga och få det att gälla inte bara barn, utan också vuxna.

Att prata med varandra om berättelser. Att prata med varandra om det som litteraturen är så bra på att sätta ord på och gestalta: mänskliga erfarenheter och känslor.
Som rädsla. Som sorg. Som förälskelse och passion. Som saknad. Och ilska.
Vi måste prata med varandra för att nå förståelse för varandra!

Jag kanske drömmer om att nå en förståelse som inte kan nås. Men jag måste hoppas . För jag står inte ut med den aggressiva intolerans mot olikheter som finns i vårt land idag.
Jag måste hoppas på samtal för att nå förståelse.

Läs en bok för fan! Eller spela ett spel för fan!
Men låt det inte stanna där
Prata om det också!

Nomineringarna avslöjar: Spretigt svenskt litteraturår utan starkt lysande stjärnor

Årets bokpriser och nomineringarna till årets bästa börjar rada upp sig, så här i slutet av året – som en sammanfattning av det svenska skönlitterära år som gått.

Idag kom nomineringarna till Sveriges Radios Romanpris.

Tidigare i veckan presenterades de nominerade till Katapultpriset, som är Författarförbundets debutantpris.

Och för ett par veckor sedan fick Lena Andersson Augustpriset för Egenmäktigt Förfarande.

Ska det svenska skönlitterära året sammanfattas utifrån nomineringarna till dessa tre priser, så ska nog sammanfattningen lyda:

”Spretigt utan självklart lysande stjärnor.”

Till Romanpriset är sex författare nominerade: Viktor Johansson, Kjell Westö, Therese Söderlind, Linda Boström Knausgård, Anna Schulze och Per Odensten.

Till Katapultpriset återfinns Alberte Bremberg, Pål Börjesson, Athena Farrokhzad, Anna Fock, Patrik Godin och Josefin Holmström.

Det är bara två författare som återfinns på fler än en lista: Athena Farrokhzad (August och Katapult) och Kjell Westö (August och Romanpriset)

Och Augustvinnaren Lena Andersson är inte ens nominerad till Romanpriset!

Återstår att se hur sammanfattningen ser ut efter att nomineringarna till. Borås Tidnings debutantpris avslöjats.

För vem finns en stadsteater?

Borås Stadsteaters teaterchef Monica Wilderoth lämnar teatern med buller och bång. Hon informerar inte sin egen personal, utan de får läsa i lokaltidningen att hon tänker avgå.
Därefter tystnad.
Och nu: en lång debattartikel på SVT Debatt om varför hon tagit beslutet att lämna.

Hon har varit motarbetad av kulturnämnden.
Inte fått sin vilja igenom vad gäller konstnärlig frihet.
Rasar över att det funnits synpunkter på att populära och återkommande föreställningar tagits bort från repertoaren.

Monica Wilderoth skriver: ”Är exempelvis antalet försålda biljetter till en teaterföreställning ett mått på dess värde? Ja, möjligtvis om man hade varit direkt beroende av inkomsterna från föreställningen, men teater, bibliotek, bildningsförbund använder sig av en annan ekonomisk analysapparat.” Hon skriver vidare: ”Jag litade också på att processen i det här arbetet skulle visa att människorna i Borås faktiskt både vill och är värda en teater som är större än den egna staden.”

Det finns så mycket jag vill säga om detta. Så mycket. Allt ryms inte här.
Men två frågor:
”för vem finns stadsteatern?” och: ”vad ryms i begreppet kvalitet/värde?”.

Jag skulle vilja hävda att antalet sålda biljetter faktiskt är ett mått på en föreställnings värde – nämligen värdet för invånarna i Borås. Liksom antal besökare är ett mått på hur väl ett bibliotek eller bildningsförbund fungerar.

Och det är då som frågan ”för vem finns stadsteatern i Borås?” blir relevant.
Är det för att Monica Wilderoth ska få igenom sin konstnärliga vision och skapa häftig teater som låter talas om sig utanför Borås kommuns gränser?
Eller för att invånarna i Borås ska få en teater de vill gå till?

Utopin vore naturligtvis både och.
Men med Monica Wilderoth som chef har stolarna i salongen på stora scenen gapat tomma, föreställning efter föreställning. Personalen har inte mått bra. Det kom inga busslaster från Stockholm för att se ”konstnärlig kvalitet” iscensatt av gästande trendiga regissörer. Och kvaliteten verkar ha gått boråsarna förbi.

En stadsteater är just en stadsteater. Kulturnämndens uppdrag är att se till invånarnas behov. Teaterchefen har sin vision. Att vara oense om hur arbetet på en stadsteater ska skötas för att kunna jämka dessa två perspektiv genom samtal och diskussion torde snarare vara regel än undantag. Men att Monica Wilderoth inte förstått vilka premisser som finns i arbetet som stadsteaterchef framgår klart och tydligt i och med hennes debattartikel.

Det är riktigt att en stadsteater inte behöver intäkter i form av pengar, som privatteatrarna. Där har du rätt, Monica Wilderoth.
Men en stadsteater behöver faktiskt besökare för att vara relevant! Annars kommer diskussionen om teaterns vara eller icke vara som ett brev på posten, oavsett hur hög konstnärlig kvalitet föreställningarna har.

Så. För att återgå till mina frågor ovan:  ”för vem finns stadsteatern?” och: ”vad ryms i begreppet kvalitet/värde?”.
För just en stadsteater är kvalitet för mig faktiskt antal besökare – en stadsteater som engagerar och berör medborgarna i den stad där den finns.
Kvalitet är inte en arrogant avgående teaterchef som mellan raderna säger att invånarna i Borås inte haft vett att tacka och ta emot den extraordinära konstnärliga kvalitet som hon erbjudit.

Augustpriset – nominera rätt böcker tack!

Alldeles strax, om en kvart faktiskt, presenteras de nominerade till Augustpriset 2013.

Augustpriset är bokbranschens och förläggarnas pris, och då brukar inte den litterära kvaliteten vara det som sätts främst säger man i litteraturbranschen. Vad nu litterär kvalitet är för något?
Men tyvärr brukar det ändå vara så att titlar som kommer från vissa förlag åsidosätts bara för att de kommer från just de förlagen – de lite ”mindre fina” förlagen helt enkelt.

På bokmässan i år hamnade jag i en diskussion med några bokbloggare om Piratförlaget. Nä, de läste inte några böcker från Piratförlaget, det var ju inte så bra litteratur som kom därifrån. Men Christoffer Carlsson var ju bra. Och Sara Lövestam. Och den där Hundraåringen var ju en kul bok. För att inte tala om Vattnet i mars av Mikael Fant. Och så rodnade de lite, bokbloggarna. Det visade sig ju att det kom en hel del läsvärd litteratur från det där förlaget i alla fall. (Piratförlaget finns dock inte som sökalternativ bland förlagen på Augustprisets hemsida. De har alltså inte ens blivit nominerade vad det verkar.)

De sex nominerade böckerna till Augustpriset väljs av en fempersonsjury och läses därefter av en hoper elektorer som kan vara bokhandlare, bibliotekarier eller litteraturkritiker. De röstar sedan, och den bok som fått flest röster vinner. (Läs mer om juryarbetet här.)

Jag hoppas att juryn idag presenterar en spridd samling titlar från flera olika förlag i den skönlitterära klassen för elektorerna att ta ställning till. På sakprosa och ungdomssidan har juryn på senare år lyckats uppmärksamma titlar från de mindre förlagen. Jag hoppas att samma nu börjar gälla för den skönlitteraturen. För Vattnet i mars är faktiskt bra läsning, trots att den kommer från Piratförlaget.