Saga är inte en vanlig tonåring, för hon bor på Söder, hennes mamma är konstnär och feminist och matar Saga dagligen med historier om kvinnans utsattthet och att Saga ska aldrig bli beroende av en man. Saga har rätt att ta för sig. Så det är vad Saga tänker göra, även om hon inte riktigt vet hur.
Alltings början är en berättelse som till en början verkar enkel. Men det är först när den är utläst, som jag förstår att det är en berättelse som jag kommer att fundera på länge. Alltings början är helt enkelt stor litteratur.
En av de saker jag älskar mest med Alltings början är beskrivningen av Sagas självklara rätt till saker. Att hon ser stadens trottoaren som sin cat-walk. Att hon har rätt till män och till sex och ligger runt. Att hon rycker på axlarna när hon genomgår sina aborter. Att hon självklart ska få ett jobb fast hon hoppat av gymnasiet. Det är fantastiskt härligt att få ta del av denna oängslighet, samtidigt som en annan slags ängslighet lyser igenom – den att vara på rätt ställen med rätt människor i rätt kläder med rätt drink i handen. Att duga. Att vara tillräckligt cool. Det är så på pricken beskrivet, det där tonårsvacklandet mellan det självklara platstagandet i det offentliga rummet – ”här kommer jag!” och det inre sökandet efter identitet och mening. Att inte riktigt veta vilka saker man ska ta på allvar och vilka man kan rycka på axlarna åt. Vad man borde göra och hur man sedan faktiskt gör.
För hela tonåren präglas ju av den där ambivalensen och sökandet – att ta reda på vem man är, eller vem man vill vara, genom mötet med andra människor. För Saga handlar det i Allltings början dels om mötet med gymnasiekompisen Pauline. Vänskapen mellan Saga och Pauline bär berättelsen genom hela boken. Pauline blir navet, tryggheten som Saga kan diskutera feminismen med, men som också blir vapendragaren i nattens klubbliv och i utforskandet av den sexuella identiteten. Det är en självklar vänskap.
Men framför allt handlar Alltings början om Saga i mötet med andra män, och i synnerhet i mötet med festfixaren Victor Schantz – mannen som ringer efter Saga när han är sugen på att knulla, men som inte hälsar på henne när de ses utanför hans sovrum. Och Saga säger ja till honom varje gång. För även om hon samtidigt försöker vara självständig och ta för sig av andra män, så längtar hon efter Victor, letar hon efter Victor, trots hans förnedrande behandling av henne. Och jag får för mig att detta längtande efter den undflyende Victor Schantz egentligen är en längtan efter vuxenlivet; just att hitta fram till den man vill vara. Victor Schantz blir en symbol för något som inte kan nås eller fås under Sagas hela tonårsperiod. Men när Saga väl blivit vuxen, hittat fram till sin vuxenidentitet och sin plats, då är inte Victor Schantz länge intressant för henne.
Det finns så mycket jag gillar i Alltings början. Jag gillar realismen. Det är en torr och allvarlig realism, lite fjär och svåråtkomlig, helt utan humor eller ironi. På ett sätt gör det Alltings början till en början svårläst, för den litteratur jag läst på senare år har ofta innehållit antingen något vridet, humoristiskt, satiriskt eller agiterande, och jag undrar först om jag missar något i Karolina Ramqvists berättelse. Men nej, den är bara allvarlig, politisk och intellektuell på ett sätt som är ovanlig i svensk litteratur idag. Jag gillar också vänskapskildringen mellan Pauline och Saga. Det är inte ofta vänskap mellan kvinnor får sådan betydelsefull plats i en berättelse. Och jag gillar på vilket sätt Sagas självklara sätt att ta för sig av det offentliga rummet beskrivs, vare sig det gäller män, sex, klubbliv, arbete eller sättet att promenera på en trottoar.
Jag gillar också på det självklara sättet Karolina Ramqvist skiljer på kroppen och intellektet, eller snarare att båda faktiskt ryms inom samma person. Den längtan som finns efter att vara en sexuell varelse – ett erotiskt geni, och hur det faktiskt går att samtidigt uttrycka feministiska åsikter. Att man kan måla läpparna med rött läppstift och samtidigt ha något viktigt att säga.
Annika Koldenius 