Karolina Ramqvist på Bokmässan 2013: ”Kultursidorna känns inte längre nödvändiga”

– Kultursidorna känns inte längre nödvändiga!

Det sa författaren Karolina Ramqvist på ett samtal om kulturjournalistikens varande eller icke varande där författaren Andres Lokko också deltog.

Karolina Ramqvist slutade skriva kulturjournalistik när hon ville ägna sig åt romanskrivande istället. Hon menar att kulturjournalistiken har förändrats under de år hon var verksam.

– Nu är det åsiktsmaskineri och tvärsäkerhet hos journalisterna.

Karolina Ramqvist efterlyser istället ett prövande och mer öppet förhållningssätt, där hon vill bli överraskad när hon läser. Hon menar också att kultursidorna blivit inåtblickande istället för utåtblickande – de tittar på det som händer och delas i sociala medier, snarare än att öppna ut mot vad som händer i andra länder eller vad som skrivs i andra kulturtidskrifter. Och tillsammans med åsiktsmasineriet och tvärsäkerheten känns kultursidorna därför inte längre nödvändiga.

Jag kan till viss del hålla med om det Karolina Ramqvist uttrycker. Varje gång jag själv ska blogga eller skriva en recension funderar jag på vad jag ska ”tycka den här gången”.
Kanske handlar det om att journalistiken blivit snuttifierad i det digitala delningslandskapet där en häftig rubrik med en kontroversiell eller tvärsäker åsikt har större chans att delas vidare?

Det öppna och sökande förhållningssättet kräver tid och eftertanke.
Det kräver också längre texter! Något kultursidorna kanske inte har möjlighet med i samma utsträckning som förr.

Jag hoppas då på bloggandet som i alla fall ett av svaren! På bloggen finns just de möjligheter att sväva ut, fundera högt, öppna sinnet!
Och att starta samtal!

 

Har redan hittat Bokmässans finaste mugg!

Jag har redan hittat årets måste-ha-mugg på Bokmässan i Tidningen Skrivas monter.

Funderar på att rensa lagret!

Nedräkning till årets bokmässa pågår

Nu börjar det kännas i kroppen:

Pirret.
Peppet.
Nervositeten.
Koncentrationen.

Bokmässan startar om bara lite drygt ett dygn!

Vis av tidigare erfarenhet vet jag att detta är bra att ha: bekväma skor, skavsårsplåster, bra deo, tygkasse för bokköp, inga tjocka tröjor eller koftor (eftersom det alltid är supervarmt inne på mässan) och en liten vattenflaska att fylla på i handfatet på toaletten (eftersom det alltid är supervarmt inne på mässan).

Årets bokmässa är min sjätte som litteraturarbetare. Min första var 2008, då jag intervjuade författare på löpande band i Bokcirklar.se:s monter.

Jag är som vanligt ute i sista stund – har knappt sett igenom monterprogrammet, knappt ögnat igenom seminarierubrikerna. Det brukar jag göra samma dag. Och: det känns som om det får allt mindre betydelse ju fler år jag är på mässan.

Nej, mässan handlar numera minst lika mycket om möten och samtal! Träffa gamla bekanta, få nya bekanta. Mingla, festa, drälla omkring på Park.

I år ska jag också vara med på Sveriges Radios scen på fredagen! (Mer om det snart..)

Eventuellt bekväma skor:

Vissa bokpaket blir man gladare för än andra!

Det kom ett vadderat kuvert med posten!

Vissa paket blir man faktiskt gladare för än andra. Överraskningseffekten kan ha ett finger med i spelet. Eller.. kanske snarare att någon bemödat sig med att ta fram två böcker, hitta ett vadderat kuvert, hitta frimärken, sätta på frimärkena på det vadderade kuvertet, signera böckerna, skriva ut en artikel, lägga de signerade böckerna tillsammans med den utskrivna artikeln i kuverten, hitta tejpen, tejpa igen det vadderade kuvertet, leta upp min adress, skriva den på kuvertet och hitta en postlåda att posta kuvertet i.

Vilket som helst av dessa ovannämnda arbetsmoment ligger det en ansträngning bakom. En tanke. En handling.

Jag är mycket glad och överraskad över innehållet i detta vadderade kuvert.

Vi sågs ju på Bokmässan, jag och Christer Hermansson. I vimlet på Park närmare bestämt. Vi hade ett mycket trevligt samtal om ditten och datten och kanske lite litteratur också. Bästa Nina Frid var med som sammanlänkning. (De är ju båda bästa bibliotekarier ju!)

För det är ju inte så att jag går fram till okända män på Park och ber dem skicka böcker till mig. Så är det verkligen inte.

Men det är nog därför jag blir så glad över överraskande vadderade kuvert.

Min tygkasse från Astrid Lindgrens Näs på bild i dagens tidning

På bokmässan vimlar det av tygkassar. Oftast med nyinköpta böcker i.

Det tyckte Borås Tidning var värt att uppmärksamma.

Så här såg det ut i Tidningen i morse.

Och ja, jag gömmer mig bakom Pippi-kassen.

Fast helst skulle jag själv vilja ha kassen med Tranströmercitatet. Måste leta efter den montern där den fanns.

Bokmässan – Det är jag som är Martina Haag!

Jag gjorde Borås Tidnings författartest.
Gör det du också!

Vadå? Jag vill väl också vara på omslaget på Mama…

Först på Bokmässan: vilsegående och gratiskaffe!

Jag har redan gått vilse!
Men jag är nöjd med det, för det ledde till gratiskaffe och gratisfralla i Dagens Nyheters monter.

Jag var på väg till seminariet om Litteraturutredningen. Men jag tror jag stannar i Dagens Nyheters monter, för här ska det också handla om Litteraturutredningen.

Lena Andersson, Åsa Beckman och Per Svensson ska nämligen diskutera ”Varför ska man läsa?”

Ja, varför sjutton ska man det? Jag är nyfiken på vad de tre tänker säga om det.

DN-kaffe och DN-macka. Om jag har rött läppstift idag? Ja, litegrann…

Imorgon börjar Bokmässan! Med Pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur.

Nu är det snart dags!
Imorgon är det Bokmässans pressnatta och samtalet om bekännelselitteratur där jag ska vara moderator. I panelen sitter Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander, alla med olika erfarenhet – som memoarskrivare, som
romanförfattare, som anhörig.

Läs mer om samtalet på Publicistklubbens hemsida.

På PK:s hemsida kallas samtalet för ”debatt”. Det hoppas jag verkligen inte att det blir. I ordet ”debatt” finns mycket av konfrontation och oliktänkande – något jag inte alls är intresserad av i morgondagens samtal. Olika perspektiv och erfarenhet, visst. Men i ett samtal kan man resonera, söka sig fram. Och eventuellt finna svar.

Några frågor jag hoppas kunna resonera om imorgon är till exempel om en författare kan komma närmare sanningen genom att kalla verket för fiktion, eller om den verkliga sanningen endast finns i sakprosan. Och varför vi läsare är så fascinerade av autofiktionen idag – ju ”sannare” en berättelse, desto mer läsvärd.

Mycket spännande detta.
Ses imorgon! (Jag tror det kommer att streamas också.)

Uppriktiga berättelser, men inte hela sanningen?

Mina närmaste dagars läsning kommer ägnas uteslutande åt research, läspåminnelse och att försöka förstå.

På onsdag kväll ska jag nämligen vara moderator i ett panelsamtal som Publicistklubben anordnar på pressnatta inför Bokmässan.

Det ska handla om bekänneselitteatur. Om utlämnande självbiografier. Om nyckelromaner. Om sanningsbegrepp. Och om man får skriva vad som helst. Ja, det finns många frågor som vi kan samtala kring.

Ann Heberlein, Unni Drougge och Carin Evander sitter i panelen. Tre människor (kvinnor) som har olika erfarenhet av just detta.

På biblioteket finns Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek och Per Gunnar Evanders I min ungdom speglade jag mig ofta på hyllan för skönlitteratur, Hc, trots att det finns en uttalad självbiografisk prägel på dem. Ann Heberleins självbiografiska berättelser finns på Lz, Biografi.

Jag är nyfiken på vad som får en författare att vilja skriva så öppenhjärtigt om sitt liv. Och hur det kan påverka de personer som finns i författarens närhet. Jag hoppas på ett bra samtal om detta på onsdag.

Helgens researchläsning:

Äntligen är den här! Min pressackreditering till bokmässan!

Den har skickats lite fram och tillbaka, men äntligen hamnade den i min brevlåda idag:

Puh. Andas ut!
Inte för att jag trodde att jag skulle bli utan. Men för att det är skönt att slippa mer jakt, mejlande och strul.

NU ska jag kolla igenom seminarieprogrammet ordentligt!