Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

9 kommentarer

Filed under Bokbranschen, Kulturdebatt, Litteraturkritik, Media/Journalistik

9 responses to “Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

  1. Jag håller med, det finns ett stort behov av en levande litteraturkritik! Jag får många av mina boktips från bokbloggar men jag läser också många kritiker. Jag väljer ut vissa kritiker som jag sen ”lär känna”, jag lär mig se när en bok som gillas av just den recensenten kan tänkas vara en bok för mig. Det är lite som ett detektivarbete och det är på precis samma sätt som jag letar fram de där bloggarna jag vet hur jag ska läsa för att hitta bra böcker. Analys, känsla och i alla fall en liten personlig glimt av en läsupplevelse vill jag gärna ha.

    • Ja, också jag vet vilka som har ungefär samma smak som mig. Men frågan är ju också hur kritiken ska överleva i ett medielandskap där ingen ”klickar” på en recension. Färre och färre tidningar har kritiksidor, och jag hörde nyss på P1:s program Kritiken att en lokaltidning – jag tror det var VLT – i stort sett bara gör ”förhandsgrejer”, som intervjuer, istället för recensioner. Teater, tror jag det var.

      • Det är ett jätteproblem, kritiken måste ju få ekonomiska förutsättningar för att hålla sig levande. Förhandsgrejer är kanske bra på sitt sätt men det kan aldrig ge tidningen själ så som kritiken kan.

      • Det kanske är det som är kritikens usp? Att den ger tidningen själ, ett slags långsamhet, tyngd och trovärdighet. Till skillnad från ”förhandsgrejer” som mer liknar reklam. Särskilt i dessa dagar, när både Aftonbladet och Expressen har egna ”reklambyråer” inne på redaktionerna för att skriva advertorials (textreklam) åt annonskunderna.

  2. Delar dina åsikter. Visst är en bok uppbyggd av många beståndsdelar som språk, karaktärer mm men i slutändan är väl ändå själva läsupplevelsen viktig. En bok kan ha vackert språk, men vad hjälper det om den inte tilltalar läsaren? Når man inte läsarna kan det ju vara hur litterärt förefömligt det vill, man lär likväl få se sig om efter annan sysselsättning rätt snart.

  3. Pingback: Boknotiser v.6 | Läsresan

  4. Det är ofantligt synd om litteraturkritiken ska försvinna, men tror som du att den behöver förnyas. Jag är många gånger ute efter läsupplevelsen, vilket förhoppningsvis går hand i hand med det som kritiker också uppskattar. Jag vill ha analys, sammanhang och upptäcka likheter och skillnader mellan olika verk. Här kan litteraturkritiker ha en viktig roll (och så också en hel del bokbloggare). De kan sitta med sakkunskap som är ovärderlig i sammanhanget. Eller inte då gränserna mellan de olika rollerna suddas ut.

    Styrkan med bloggare är bland annat (utöver det personliga tilltalet) att vi får välja helt fritt vad vi läser och hur vi skriver om det. Naturligtvis finns det en risk att viss sorts litteratur kommer i skymundan, vilket inte är bra. Vi kan säkert också hitta exempel på andra hållet: böcker som inte syns på kultursidorna lyfts fram hos bloggare. Självklart kan vi också se en kvalitetsskillnad mellan bloggare, men det antar jag även finns i kritikerkåren.

    Sammanfattningsvis: jag håller med i det du skriver.

    • Visst finns det kvalitetsskillnader, både bland bloggarna och bland kritiker. En annan – och stor – skillnad är ju att en kritiker som skriver i ett massmedium har en ansvarig utgivare som publicerar texten efter en (förhoppningsvis) noggrann genomläsning. Det finns alltså en hel del ”hinder” på vägen mellan att kritikern skriver sin text tills den når läsaren. Men – och jag tycker att det är viktigt att diskutera det – om ingen läser texten för att den är tråkig, torr, inte förmår levandegöra litteraturen, så måste man resonera kring relevansen. Medielandskapet förändras hela tiden. Mottagarna av texterna (läsarna, publiken, kunderna) förändras också – deras smak, konkurrensen från andra medier osv. Jag är ju lite av en formatnörd – kanske är litteraturkritikens (litteraturrecensionens) format som den ser ut idag helt enkelt omodern?

  5. Jeg tror mye ligger i det at bokblogger utsøkes aktivt, av mennesker som er over snittet interessert i lesing. Litteraturkritikk i for eksempel dagsaviser har en annen hensikt, og det er å bringe litteraturen inn den offentlige debatten. Ikke bare fordi den blir lest av flere, men den kan problematisere sider ved spesifikke bøker eller generelle litterære tendenser slik at vi faktisk kan reflektere, som felleskap, over det som leses. Og det er utrolig viktig! Dessverre føler jeg ikke at avisene følger opp det ansvaret mer.

    I Norge legger de største avisene mindre og mindre fokus på litteraturkritikk, og i den grad det blir gjort er det som regel de bøkene som trenger det minst, typ romaner som blir filmatisert (jeg ser på deg, 50 shades). I tabloidavisene føles det mer som reklame enn debatt, og jeg føler ikke at vi har hatt en ordentlig offentlig debatt siden Knausgård. Det litteraturkritiske landskapet svekkes. Når for eksempel VG (en tabloidavis, men en veldig stor avis som var kjent for å ha dyktige anmeldere) nå anmelder én bok i uka, er det mange som går glipp av debatten.

    Når bokbloggene skriver om bøker, er det store forskjeller, og folk velger vel den typen blogger de selv liker best – noen vil bare ha en ”les denne!”, andre vil diskutere rundt en bok. Og da er det fint at bokblogger kan tilby noe avisene ikke mestrer. Det er ikke kritikerne sin feil, men avisene.

    Jeg vet ikke om jeg synes at litteraturkritikerne skal nærme seg bloggerne når det gjelder grad av personlige erfaringer. Litteraturkritikk er sin egen sjanger, og jeg føler ikke at bloggere og kritikere (prøver ikke å sette de to veldig opp mot hverandre, bloggere driver jo også med litteraturkritikk!) bør konkurrere med hverandre, men heller gå hånd i hånd, slik at debatten totalt sett holder seg gående.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s