Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

Bibliotekens framtid – var inte så nostalgiska!

Så här i svallvågorna efter Bokmässan snubblar jag över Anders Mildners artikel om bibliotekens framtid i nya numret av Tidningen Vi. Bye, bye biblioteket? heter artikeln, och innehåller bland annat intervjuer med IT-bibliotekarien Anna-Stina Takala och biblioteksforskaren Joacim Hansson. Anders Mildner ställer frågan: är bibliotekens tid förbi? och drar kort historien om folkbibliotekens uppkomst och snart förmodade fall.

Artikeln innehåller många intressanta aspekter på dagens bibliotek och hur de behöver se ut i framtiden för att fortfarande vara relevanta. Jag gillar idén om högintensiva och lågintensiva mötesplatser.

Däremot tycker jag att Anders Mildner ger ett riktigt tjuvnyp åt alla bibliotekarier när han påstår att ”eftersom biblioteken är som de är – och har den tradition de har – talas det inte särskilt högt om förvandligen. Nej, det hyschas inte längre efter besökare som pratar, men väl om den egna situationen, som allt mer framstår som djupt problematisk.”

Jag tycker tvärtom att biblioteksdebatten har varit livlig under flera års tid. Jag har själv deltagit. Vem minns inte debatten om Dieselverkstadens bibliotek härom året?

Anders Mildner avslutar sedan sin artikel: ”Det är kanske dags att tänka på refrängen. I alla fall för biblioteken som vi känner dem” och får det att låta som om det vore något riktigt hemskt.

Det är inte hemskt! Det är självklart, säger jag! Självklart behöver bibliotekens rum förändras eftersom samhället förändras och vi – inte bara bibliotekarier – behöver prata om hur. Men det är inte en dålig sak – snarare tvärtom! Behåll de saker som är bra med bibliotek och ändra det som behövs för att kunna verka i ett modernt IT-samhälle. Biblioteket är det enda öppna offentliga rum där du inte behöver vara konsument (köpa något) och kan vara ensam utan att det verkar suspekt, det tycker jag är oerhört viktigt. Biblioteken som ett offentligt vilorum från det offentliga, om man så vill. Och med tanke på hur läskunnigheten dalar bland barn och ungdomar – och om vi fortfarande tycker att läskunnighet är viktigt – så borde det också satsas på läsfrämjande åtgärder.

Men – det här vet vi ju!
Frågan är hur vi omsätter det i praktiken med minskade anslag och tråkig entreprenöriell kulturpolitik.
Debatten fortsätter! Samtalet fortsätter!

Inlägget också publicerat på Borås Tidnings Kulturblogg.