Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

Alltså – det finns faktiskt litteraturbevakning utanför Stockholmsmedia!

Jag satte morgonkaffet i halsen i morse och blev sådär ledsen över Stockholmsmedierna igen.
För på krönikeplats i Dagens Nyheter förfasar sig Åsa Beckman över att ingen litteraturkritiker brytt sig om att diskutera de nominerade till Augustpriset. Ja, kanske Åsa Linderborg nämnt något i Aftonbladet, menade Åsa Beckman.

Jag vet – det är inte första gången jag bloggar om den här konstiga inställningen bland de stora tidningarna att litteraturkritik på landsortstidningar inte är värt något särskilt.
Jag vet – det är inte heller första gången jag tycker till om vad Åsa Beckman tycker.

MEN HALLÅ ÅSA BECKMAN! Lena Kvist, kulturredaktör på Borås Tidning, skrev en mycket bra krönika om nomineringarna bara några timmar efter de nominerade avslöjats. Hon saknade också en nominering av Klas Östergrens Twist. Och hon avslutade krönikan med att skriva det fler än hon tänker: ”Den som har sett den oerhört begåvade sketchen med skådespelerskan Kate Winslet i brittiska humorserien Extras, vet att det alltid är nåt med nazister som tar hem alla priser.”

Men ajustja – Lena Kvist skriver inte i en Stockholmsbaserad rikstidning. Glömde det…
Därför räknas hon såklart inte av Åsa Beckman.

Men alltså – skärpning!

(Läs för all del denna text också. Den handlar också om Stockholmsfixering. Fast på ett annat sätt.)

 

 

Nu händer det igen – kritiker som blir kritiserade. Men kanske är det roligt och bra?

Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.

Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.

Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.

Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.

Det han tar upp är intressant.

Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.

Så här skriver Edenborg:

”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”

JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.

Edenborg fortsätter:

”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”

Ja! Säger jag till det också.

Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?

Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)

Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.

(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)

 

Äventyret är värt något bättre än två 40-årskrisande manliga finförfattare

Jag gav Hungerspelen till min läshungrige son i julklapp. Men eftersom han fortfarande läste i Eld, så la han den åt sidan ett tag. Och jag skulle ju bara kolla lite…

Jag hade inte läst Hungerspelen innan, eftersom jag bara i undantagsfall läser barn- och ungdomslitteratur. Däremot har jag sett filmen.
Men jag fastnade. Skulle bara läsa en sida till. Helt plötsligt hade jag läst 172 sidor. Ett bladvändaräventyr som hade allt!

Jag tror det är där äventyrsberättelserna finns numera – i ungdomsromanerna! – de äventyrsberättelser som Michael Mortimer (dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin) efterlyser i det förvånansvärt obegripliga öppna brevet till Litteratursverige som publicerades i Svenska Dagbladet igår.

Jag har läst det öppna brevet gång på gång utan att förstå poängen. Tro mig, jag har verkligen försökt. Daniel Sjölin och Jerker Virdborg hade tröttnat på sig själva, hade fått skrivkramp och ville hitta tillbaka till den barnsliga nyfikenheten de tidigare haft inför litteraturen redan innan de var tonåringar! Att de inte heller nådde en större publik med sina hyllade verk verkade också skava någonstans. Så: regrediera till barndom, bort med det finkulturella oket och full fart framåt mot populärlitteraturen!

Jaha?

Det de skrivit är inte ett öppet brev om finlitteratur kontra populärlitteratur, det är ett säljbrev om anledningen till varför de skriver som de skriver från två författare som vill pröva en ny genre och sälja lite fler böcker. De hade lika gärna kunnat säga det de skriver i en intervju i Books and Dreams.

Nej, det är verkligen inte ett öppet brev, såna brukar rikta sig till någon eller några av motsatt uppfattning eller erfarenhet (typ Beatrice Ask) och ”Litteratursverige” – är det alla läsare som inte fattat vilken bra bok herrarna har skrivit och som måste övertygas om äventyrets storhet och sluta läsa sån där inåtblickande fjamslitteratur om mänskliga erfarenheter? Ja, så måste det vara, eftersom brevet inleds med orden ”kära läsare”.

Visst, ibland vill jag faktiskt läsa om äventyr, om naturvetenskapens stora gåtor – men inte av två författare som skriver i protest mot litteraturbranschen eller för att de har 40-årskriser där de helt plötsligt inser att författarna (dvs de själva) inte är intressanta och glöms bort (stackars er!), men där äventyret är evigt.

Visst är det viktigt att ha kul när man skriver. Alla vill väl ha kul på jobbet. Men en författare ska ALDRIG gnälla på sina läsare att de inte förstår storheten i deras verk.
Så: gnäll någon annanstans!

I protest mot er protest fortsätter jag läsa Hungerspelen av Suzanne Collins. Se där ett riktigt äventyr!

Mina favoritförfattare, förlaget jag håller koll på och hur jag är som kritiker:

Smålandsposten har haft en porträttserie på sina kritiker under året.
Nu blev det (äntligen!) min tur.

Så här blev det:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nomineringarna avslöjar: Spretigt svenskt litteraturår utan starkt lysande stjärnor

Årets bokpriser och nomineringarna till årets bästa börjar rada upp sig, så här i slutet av året – som en sammanfattning av det svenska skönlitterära år som gått.

Idag kom nomineringarna till Sveriges Radios Romanpris.

Tidigare i veckan presenterades de nominerade till Katapultpriset, som är Författarförbundets debutantpris.

Och för ett par veckor sedan fick Lena Andersson Augustpriset för Egenmäktigt Förfarande.

Ska det svenska skönlitterära året sammanfattas utifrån nomineringarna till dessa tre priser, så ska nog sammanfattningen lyda:

”Spretigt utan självklart lysande stjärnor.”

Till Romanpriset är sex författare nominerade: Viktor Johansson, Kjell Westö, Therese Söderlind, Linda Boström Knausgård, Anna Schulze och Per Odensten.

Till Katapultpriset återfinns Alberte Bremberg, Pål Börjesson, Athena Farrokhzad, Anna Fock, Patrik Godin och Josefin Holmström.

Det är bara två författare som återfinns på fler än en lista: Athena Farrokhzad (August och Katapult) och Kjell Westö (August och Romanpriset)

Och Augustvinnaren Lena Andersson är inte ens nominerad till Romanpriset!

Återstår att se hur sammanfattningen ser ut efter att nomineringarna till. Borås Tidnings debutantpris avslöjats.

Litteraturkritiker kan få Stora Journalistpriset!

Jag blir så glad när jag läser om de nominerade till Stora Journalistpriset idag.

En litteraturkritiker är nämligen nominerad!

Så här står det på Stora Journalistprisets hemsida:

Lisa Irenius, Upsala Nya Tidning
Kulturjournalistik ända ut i marginalerna
Med små medel men stor fantasi och uppfinningsrikedom lyckas hon vitalisera något av det mest konservativa inom journalistiken – litteraturkritiken.

Jag har aldrig läst något av Lisa Irenius, visste inte ens att hon fanns förräns idag; vet inte hur gammal hon är eller hur hon ser ut eller hur länge hon har skrivit litteraturkritik. Men nu ska här läsas!

För jag är så nyfiken på hur den där vitaliseringen ser ut i text.

Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

…”och författare som sågar recensenter”

På Litteraturmagazinet.se bloggar just nu författaren Sofia Hallberg. Under bloggrubriken ”Recensenter som sågar böcker och författare som sågar recensenter” bloggade hon igår om det där svåra som en författare kan råka ut för: att bli sågad av en recensent.

Igår handlade inlägget mest om kritiken mot Dan Browns senaste bok. Men den gamla konversationen mellan mig och Jonas Malmborg angående min recension av Fältöversten dök också upp längre ner i blogginlägget.

Jag tycker det är kul att det samtalet mellan Jonas Malmborg och mig fått liv igen, för jag tror på ett öppet samtal om yrkesroller, läsning och författande. (Läs mer om mitt tack till Jonas Malmborg här.) Jag tror fortfarande på tanken att författaren ger sin bok till läsaren som en gåva och att varje läsare gör sin egen tolkning. Det förhållningssättet betyder att min läsning inte är den enda rätta. Men det betyder samtidigt att författaren inte har tolkningsföreträdet till sin berättelse.

I Sofia Hallbergs blogginlägg finns också en hänvisning till Sara Starkströms bok Game Girl. Jag har inte läst den, men blir nu väldigt nyfiken på den, och på den Poesi-kamp som recensionerna verkar ha gett upphov till.

Jaha, jag har visst en ”populär illusion om ‘texten i sig'”, tycker Lyra Ekström Lindbäck

Minns ni debatten om den nya kritikerrollen? Eller har den slukats av andra kulturdebatter?

Nu har i alla fall Lyra Ekström Lindbäck skrivit en slutreplik i ämnet, där hon bland annat citerar mig (i sällskap med Annina Rabe) så här:

”Fortfarande florerar populära illusioner om ”texten i sig” bland kulturskribenter och författare. Annina Rabe skriver till exempel i Svenska Dagbladet (25/3): ”men när det väl ska skrivas är det ändå bara kritiker och verket kvar, ansikte mot ansikte”. Annika Koldenius i Borås Tidning (27/3): ”verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras”.”

”Populär illusion om ‘texten i sig'”?
Jag vet inte jag.
En illusion är  en falsk uppfattning av verkligheten (enligt Wikipedia).
Jag tycker inte att jag har en falsk uppfattning när jag menar att text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det, är författarens sätt att berätta.

Jag har fortfarande ändå en stillsam, men i Lyra Ekström Lindbäcks omodern, inställning till att det är författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserar, inte omslaget, typografin eller storleken på boken. Skulle jag recensera en nyutkommen titel som ljudbok eller läsa den på platta, skulle det fortfarande vara författarens berättelse (text, ord, meningar, vad man nu vill kalla det) jag recenserade och inte rösten på uppläsaren eller ljusstyrkan på skärmen på plattan.

Däremot så tycker jag man borde fundera på boken som artefakt i det nya mediesamhället. En digital ”bok” har helt andra möjligheter att förstärka en läsupplevelse än pappersvarianten. Det finns möjligheter att länka i texten, att göra animeringar eller att boken vid vissa sidor börjar spela en låt så att boken får ett soundtrack. Den här presentationen från us two såg jag på konferensen Media Evolution för nästan två år sedan, på engelska hette presentationen så här: ”A sneak peek of future media formats: Papercut, a publishing platform offering multi-sensory reading experiences for iPad users”.

Jag vet inte hur us two arbetat vidare med idén, men visst är det intressant?
Och frågan: hur ska litteraturkritikerna recensera  en sådan bok?