Augustpriset – Vem vinner, vart tog Folkhammar, Malmquist och Ramqvist vägen, och så lite nomineringsstatistik

I måndags presenterades nomineringarna till Augustpriset. Och vad jag saknade både Tom Malmquists bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, Kristofer Folkhammars Magisterlekarna och Karolina Ramqvists Den vita staden bland nomineringarna i skönlitteratursklassen!

Ingen av dessa romaner är förvisso några storslagna och breda romanberättelser, utan täta och lågintensiva. Men ändå! Jag saknade dem! Framför allt Magisterlekarna, som blir bättre och bättre ju mer jag tänker på den. Läs den!

Av de nominerade har jag läst hälften: Jonas Hassen Khemiri, Agneta Pleijel och Stina Stoor. Carola Hanssons Masja och Aris Fioretos Mary ligger i min enorma att-läsa-hög. Men Ajvide Lindqvist är jag för skraj för att läsa. Förstå mig rätt, jag är inte mörkrädd. Men jag gillar inte att bli skrämd.

Många av författarna som är nominerade i år har varit nominerade förut – MEN INGEN AV DEM HAR VUNNIT!

Khemiri har aldrig vunnit, men varit nominerad för Montecore 2006 och nu 2015 med Allt jag inte minns.
Samma gäller Fioretos: nominerad 2009 för Den siste greken och nu med Mary.
Carola Hansson har tre nomineringar med årets nominering, men ingen vinst.
Samma gäller Agneta Pleijel: tre nomineringar, men ingen vinst.
Rörelsen är John Ajvide Lindqvists första nominering.
Stina Stoor är debutant, så det är hennes första också.

Men vem vinner?

Det går inte att utläsa någon särskild trend när jag tittar igenom titlarna som vunnit priset tidigare. Det är smalt, brett, etablerade författare och debutanter. Men något som sticker ut är att de flesta vinnare är utgivna på Albert Bonniers Förlag eller Norstedts, med några få undantag. Så då går Ajvide Lindqvist bort. Men resten av årets nominerade är faktiska utgivna på antingen Bonniers eller Norstedts. (Det var väl ändå lite pinsamt, eller?)

Jag tror faktiskt att Khemiri vinner. Punkt. För att det är dags, för att det är ovanligt att priset går till en debutant och för att priset inte är ett pris ”för lång och trogen tjänst”.

Jag hoppas dock på Stina Stoor. Helt enkelt för att hennes noveller står för något nytt i novellkonsten. Om hon inte vinner Augustpriset, så återstår att hoppas på Borås Tidnings Debutantsprisjury.

 

Ja, David Lagercrantz, låt oss sälja böcker endast i par! En spänningsroman ihop med en lyriksamling till exempel!

David Lagercrantz sa i sina famous last words i intervjun i Babel i söndags att man gärna fick köpa en annan bok också i bokhandeln, när man ändå gick in för att köpa Millennium-boken: Det finns så mycket bra litteratur därute! Köp inte bara min bok! Köp smalare litteratur också! Öppna ögonen!

Jag tyckte verkligen det var en underbar sak att säga. För jag struntar högaktningsfullt i eventuella bakomliggande motiv och tar uttalandet bokstavligen. Köp mer litteratur! Öppna ögonen för något annat!

Ja, läs mer litteratur, helt enkelt. Och inte bara bästsäljarna och mordböckerna. Läs något annat också!
Och för den delen borde också de som enbart läser smalare litteratur någon gång också läsa en bästsäljande spänningsroman?

Kanske skulle man till och med kunna göra så att böcker från och med nu måste säljas i par? Nya riktlinjer från Konsumentverket, liksom.

En spänningsroman tillsammans med en lyriksamling? En chick lit-bok ihop med en faktabok om Andra världskriget? En populär uppväxtskildring från Sverige ihop med en generationsroman från Nigeria.

En riktig ögonöppnare skulle det bli!

 

 

 

 

Recensionshösten börjar med Jan Guillou och Millennium 4 – Det som inte dödar oss

Så ramlade den första recensionsboken ner i brevlådan igår – Jan Guillous Blå stjärnan, som är femte delen i släktkrönikan om familjen Lauritzen. Första recensionsdag är i början av september, så Piratförlaget är verkligen ute i god tid. Det gillar jag.

Men Blå stjärnan är inte den första recensionen som jag kommer att skriva. Jag väntar nämligen otåligt på att få Millennium 4 i min hand, David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons böcker. Den heter dock inte Millennium 4, utan Det som inte dödar oss.

Det som inte dödar oss släpps 27 augusti för alla – inklusive oss kritiker – och därefter ska jag sträckläsa och sträckformulera för att skriva en recension till Borås Tidning (och alla övriga tidningar i Gota Media). Det som inte dödar oss har nämligen inte någon ”första recensionsdag”, som annars alla böcker brukar ha.

Det är första gången jag läser en recensionsbok samtidigt som den släpps i handeln över hela världen. Det är spännande. Om jag inte skulle ha recenserat den, så skulle jag ändå förmodligen ha hängt på låset på bokhandeln här i Borås, så nyfiken är jag. Sist jag gjorde det för ett boksläpp var faktiskt för sista delen i Harry Potter: Harry Potter and the Deathly Hallows. Inga andra jämförelser.

Missa inte detta på bokrean!

Och… DÄR skickade jag iväg min beställning på bokrean!

Hu, ja! Jag handlar på nätet istället för att gå till min lokala boklåda.
Men – jag har en plan: beställa på nätet de första dagarna av rean. Gå till boklådan i slutet. Anledningen? Det är först i slutet av rean som de där mysko böckerna kommer fram och man kan göra de riktiga fynden på borden i bokhandeln. Det var till exempel så jag för några år sedan fyndade Marjane Satrapis serieroman Kyckling med plommon (som jag hittade bland kokböckerna!!).

Jag har ju redan läst så mycket av de aktuella böcker som är på rean, så jag brukar leta efter de något äldre böckerna. Min beställning som gick iväg nu innehöll bland annat de böcker av Helle Helle som jag inte redan hade, till exempel Ner till hundarna och Hus och hem, en gammal Margaret Drabble: Elfenbensporten, Inger Christensens Azorno och Jan Kjaerstads Kungen av Europa.

Men jag måste också tipsa om dessa rätt så nya böcker, som jag läst och tyckt om.
Missa inte!

Bokklubben vid livet slut av Will Schwalbe
Ingenting att ångra av Trude Marstein
Hjärta av jazz av Sara Lövestam
De imperfekta av Tom Rachmann
Dagar i tystnadens historia av Merethe Lindström
Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson
Vattnet i mars av Mikael Fant
Steglitsan av Donna Tartt
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
NW av Zadie Smith

Håll också utkik efter Modernistas klassikerserie. De med gula omslag!

 

Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

Vem vinner Borås Tidnings debutantpris? Jag tror det blir…

Nej, det vet inte jag såklart. De vet bara de tre som sitter i juryn: Anna Hallberg, Lena Kvist och Martin Hellström. Men jag kan ju kvalificerat gissa, även om jag bara gissat rätt en enda gång sedan jag började följa debutantpriset 2009. Det var för två år sedan, med Susanna Lundin och Hindenburg.

Men jag tycker juryn återigen gjort ett bra urval från årets debutanter. Kanske kan jag sakna Anna Hedlin. Hennes debut Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten var språkligt skicklig, men kanske ändå lite sval i sin gestaltning. Och det verkar som om årets urval av nominerade snarare premierar en stark, intelligent och köttig berättarkonst, snarare än språklig uppvisningskonst. Heja berättandet, säger jag!

I år har jag faktiskt också läst fler än hälften av den nominerade. Tove Folkessons Kalmars jägarinnor läste jag redan när den kom, för ett år sedan. Den tyckte jag mycket om för vildheten. Negar Nasehs Under all denna vinter läste jag i höstas och tyckte om den för den varsamma tonen och det intellektuella upplägget med två delar: en berättelse och en skrivdagbok. Åsa Fosters Man måste inte alltid tala om det tog jag nyss hem på 7-dagarslån, men hann bara läsa ett par av novellerna innan det var dags att lämna tillbaka. Även de mycket bra, men inte så jag tänkte: debutantpris! Men jag borde naturligtvis gett den mer tid för att kunna avgöra om den var värd en nominering.

Återstår Agnes Gerner med diktsamlingen Skall och Maxim Grigoriev med novellsamlingen Städer.

Men om jag ska gissa, så tror jag att Tove Folkesson ligger bra till. Det är omöjligt att bortse från den kraft som Kalmars jägarinnor kommer med. Och Negar Nasehs roman är så rasande intelligent, så den måste jag också räkna med.

(Intressant är också att sedan priset började delas ut 2001 har det varit 8 kvinnliga pristagare och 6 manliga. I år är bara en enda man nominerad. Förra året var tre kvinnor och två män nominerade.)

Prisutdelning är 19:e februari på Stadsteatern i Borås. Det är gratis! Så kom, bara kom!

Årets bästa böcker 2014

Texten också publicerad i Borås Tidning 13 december 2014.

I år har jag fallit för den nordiska litteraturen och en läsning som måste få ta långsamt.

Josefine Klougarts En av oss sover var en bok som jag läste i fem minuter och därefter stirrade i taket i en halvtimme. En extraordinär läsning.

Merethe Lindström är i novellsamlingen Arkitekt så nära inpå sina människor att läsaren blir voyeur.

Kanske är det vår tids rädsla för närhet och svaghet som jag tilltalas av, för hos både Klougart och Lindström är människorna svaga och ensamma.

Mänskliga tillkortakommanden gestaltas också smärtsamt bra i Andreas Normans berättelse om tsunamikatastrofen, 9,3 på Richterskalan. Norman skickades som oerfaren diplomat till Thailand och hamnade i ett stekhett helvete medan UD hemma i Sverige firade jullov. En helt ärlig inifrån-berättelse som sätter spår.

Vårens böcker 2015 – vilken läsfest när bland annat Darrieussecq, Winterson, Ramqvist och Lövestam släpper nytt!

Jösses, vilken läsfest våren 2015 kommer att bli!

Nu har jag suttit med pennan och kryssat och lusläst och tänkt och valt och ibland ropat HURRA! när jag bläddrat i Svensk Bokhandels vårkatalog.

För flera favoritförfattare har böcker översatta till svenska i vår: Marie Darrieussecq har skrivit en fortsättning på berättelsen om Solange från Flickan i Clèves som heter Man måste älska männen mycket och Jeanette Winterson har skrivit The Daylight Gate, som ges ut på svenska i mars, då heter den Skymningsporten. Och jag är också nyfiken på Michael Cunninghams (han som skrev Timmarna) nya bok Snödrottningen.

Pia Printz ger ut Nora Ephrons sista bok Jag minns ingenting, som är en samling krönikor och essäer. Nora Ephron är – för den som inte vet – hon som skrev manus till bland annat När Harry mötte Sally och Sömnlös i Seattle.

Flera svenska författare som jag gillar kommer också med nya böcker i år. Karolina Ramqvist med Den vita staden, Sara Lövestam med Sanning med modifikation, Sofia Nordin kommer med ny vuxenbok som heter Atomer och så kommer Hans Gunnarsson med – vad man får förmoda – en jobbigrolig All inclusive.

Debutanter som jag är nyfiken på är: Charlotta Larsson som skrivit Förvandlerskan och Sara Larsson som skrivit Den första lögnen.

Och så kommer Teju Cole med nytt, Miranda July och Kate Atkinson också. Och Umberto Eco, Paul Auster och… ja. Det bara fortsätter… och fortsätter…

Men det bästa av allt är att det alltid kommer en bok eller en författare som jag missat i katalogen, men som någon läst och rekommenderat och som blir en av de där böcker man blir tvungen att läsa. 2014 var det till exempel John Williams Stoner.

Undrar vad det blir 2015?

Augustprisläsning 2014: Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck

Jag var lite frågande inför Lyra Ekström Lindbäcks andra roman Ett så starkt ljus. Debuten Tillhör Lyra Ekström Lindbäck var minst sagt speciell och nominerad till Borås Tidnings debutantpris. Skulle den svåra andraromanen vara lika mystiskt intelligent litterär?

Ja. Och nej.

Egentligen är Ett så starkt ljus bara en enkel berättelse om unga människor och kärlek. Det finns en finstämdhet som tilltalar mig, ett slags allvar över livet och i funderingarna över vem man ska vara och bli, vuxenblivandet, och hur det egentligen ska gå till. Samtalen, festerna, kompisarna, förälskelserna mot vilka man mäter, prövar och stångar sin identitet. Det är inte någon berättarfest à la Östergren, snarare ett stillsamt inåtblickande.

Och på samma gång känns romanen ibland ofärdig. Vissa meningar på gränsen till något slags litterärt pekoral, som om det är så här Litteratur med stort L ska skrivas, med något duktigt och inlärt i alltför många  formuleringar. Men visst, språket är stundtals glimrande vackert. Och visst, Lyra Ekström Lindbäck får mig att förstå det där sökandet efter ett tillblivande, en mening med allt.

Jag tror på Lyra Ekström Lindbäck. Jag tror att det bor en stor författare i detta litterära underbarn, redaktören, kritikern, författaren till två romaner vid 24 års ålder, vinnaren av Lilla Augustpriset 2008 och hon kanske är trött på att man tjatar om hennes ålder (det hade jag varit), men just nu tycker jag att det är åldern det hänger på. Att det finns något vackert och smart, men ofärdigt över hennes författarskap så långt.

Jag tror på Lyra Ekström Lindbäck. Dock inte till årets Augustpris. Det hoppas jag verkligen inte.

Augustprisläsning 2014: Ma av Ida Börjel

Egentligen är jag ingen stor poesiläsare. Men ibland finns det lyriska verk som når in i mig trots. Och Ida Börjels Ma är en av dem.

Jag ska inte försöka ge mig på att tolka. Jag kan bara berätta om den magiska stämning som läsaren försätts i via det komprimerade flöde av ord som berättar enkelt och rättframt om mänsklighetens fasansfulla verkningar – orättvisor, katastrofer, förluster, både stora och personliga.

Läsningen är att dyka djupt ner i orden, ge sig hän. Mellan orden finns berättelsen. Och berättelsen? Den tillhör oss alla. Människans erfarenheter.

Ma är en stark läsupplevelse. Och det var längesedan en poet fick Augustpriset.

Får jag hoppas på Ma?