Kommentar till litteraturkritikdebatten: Bokbloggen och läsupplevelsen är nyckeln till litteraturkritikens överlevnad

Texten också publicerad i Borås Tidning 3 februari 2015.

Vi lever i den snabba förändringens tid, där teknikutvecklingen ställer krav på medierna att agera för att överleva. I detta förändrade medielandskap är det inte bara kritikerrollen som förändras. Men kritikerrollen är tacksam att debattera. Den är avgränsad och synlig. Greppbar. Allra helst debatteras litteraturkritiken genom att ställa den gamla goda tiden med anställda kritiker mot bokbloggarsfären i ett slags kvalitetstävling, där det ena är fint och borde få vara kvar medan det andra är fördummande och borde få mindre betydelse.

Den senaste litteraturdebatten började med akademiledamoten Kjell Espmarks numera beryktade uttalande att litteraturkritiken är i sin allvarligaste kris någonsin. Framför allt talade han om tidningsredaktionerna: neddragningarna, det snäva urvalet av titlar i bevakningen. Men han förfasades också över att enstaka kritiker numera skriver om personliga upplevelser i sina recensioner. Underförstått: ”som en bokbloggare”.

Visst har förutsättningarna för litteraturkritiken förändrats. Men jag tycker att förändringen håller på att leda till något bättre: genom att sätta den personliga läsupplevelsen i centrum minskas avståndet mellan kritiker, verk och läsare. Jag delar nämligen kulturjournalisten Anders Mildners syn i Upsala Nya Tidning (25/1 -15): ”Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.”

Med bokbloggarnas inträde fick litteraturkritiken en välbehövlig konkurrens. Läsarna kände igen sig i bloggarnas tilltal, som var annorlunda än kritikerns. Den personliga läsupplevelsen sattes i centrum, vilket gjorde att läsarna kom närmare både varandra och litteraturen. Det blev också en trovärdighetsfråga ur ett läsarperspektiv – läsaren litade mer på en bokhoras läsupplevelse, än en kritikers korrekta analys. Den digitala möjligheten att kommentera och samtala ökade också relevansen för bokbloggarna.

Den nya litteraturkritiken måste helt enkelt inspireras av bloggarna, med ett läsupplevelsebaserat tilltal och brobyggande samtal som levandegör litteraturen i läsarens tjänst. Vi är på väg dit, men det går långsamt. Jag ser på min nya kritikerroll som en brobyggare som minskar avstånd, som genom använda det bästa av två världar – läsupplevelsen och kritikerns sätt att analysera och ge verket ett sammanhang – ger läsaren nycklar till att förstå sin egen läsupplevelse och därmed också litteraturens storhet.

Nu händer det igen – kritiker som blir kritiserade. Men kanske är det roligt och bra?

Nu är det i gång igen – kritiker som kritiserar blir kritiserade för att de kritiserar.

Jag har råkat ut för det, när Jonas Malmborg inte gillade min recension av debutromanen Fältöversten och påstod på Twitter att jag inte bemödat mig att läsa hela boken. Vi hade en intressant diskussion sedan här på min blogg.

Nu har det just Twitter-fejdats mellan kritikern Victor Malm och förläggaren Carl-Michael Edenborg om recensionen av Martin Tistedts nya roman Vår.

Idag nyanserar dock Carl-Michael Edenborg sitt aggressiva anfall på Twitter med ett debattinlägg på Sveriges Radios sida för journalistisk utveckling och debatt: Medieormen.

Det han tar upp är intressant.

Jag har ju alltid menat att författaren alltid lämnar ifrån sig sin bok som en gåva till läsaren, och kritikern måste då också räknas som läsare, om än en professionell sådan. I förlängningen får en sådan hållning till konsekvens att författaren egentligen inte kan ha någon som helst åsikt om läsarens läsning. Lite fyrkantigt tänkt, men ändå något jag står för.

Så här skriver Edenborg:

”En diskussion utspann sig, som faktiskt kom att handla om estetik och om olika tolkningar av Tistedts roman. Var inte detta roligt och bra? Var inte detta ett exempel på hur den digitala halvoffentligheten kan komplettera och berika det redaktionellt modererade kritiska samtalet?”

JA! Säger jag till det.
Det är så synd att det ska börja i påhopp och onda ord, bara.

Edenborg fortsätter:

”Kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler. Kritikern får gärna känna att dess recensioner kommer att bli utsatta för kritisk granskning i halvoffentligheten. Jag tänker att detta till och med kommer göra kritiken bättre och vassare. Samtidigt finns risken i vår äckliga tid att sakfrågor blir till personfrågor. Den estetiska polemiken förvandlas då till en positioneringskamp mellan varumärken på kulturens fattiga marknad, när den istället borde vara en skimrande ideologisk strid om kvalitet, politik, teknologier och så vidare.”

Ja! Säger jag till det också.

Men var ska detta samtal ske för att bli intressant, utan personliga påhopp och utan inblandning av bevakande kulturredaktioner?
Var kan detta samtal ske, så att inte bara storstadens kritiker bjuds in?

Kanske Twitter och bloggar faktiskt är den enda demokratiska platsen att föra denna diskussion på just nu?
Offentlig är den ju också! (Inte halvoffentlig.)

Och både för amatörer och för såna som får betalt för att läsa, tänka och skriva.

(Efter det här blogginlägget skrevs har Victor Malm svarat Carl-Michael Edenborg. Ett bra svar. Jag kände igen mig i känslan av att vara utsatt (och påhoppad). Bland annat skriver Victor Malm: ”Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras.” Läs hela svaret här.)

 

Framtidens kritikerroll enligt Lokko & Åhlund

Igår var jag och lyssnade på ett samtal mellan skribenterna och kritikerna Rebecka Åhlund och Andres Lokko som leddes av Borås Tidnings kulturchef Lena Kvist. Samtalet rörde sig kring kritikerns roll i framtiden i det förändrade medielandskapet.

Rebecka Åhlund är mest litteraturkritiker och Andres Lokko mest musikkritiker, men de kom snabbt överens om att kritikerns roll har utvecklats ungefär densamma i både musik- och litteraturbranschen, där ett fåtal stora bolag numera inte längre kontrollerar musik- och bokutgivning utan det finns många fler aktörer.

Både Andres Lokko och Rebecka Åhlund återkom till kritikerns roll som den pålitliga rösten och guiden i ett allt större utbud och fokus på bestsellers, där bara ett fåtal artister och ett fåtal författare kommer fram och syns.

Rebecka Åhlund tyckte att kritikerns roll är att vara ett slags ciceron som ska hjälpa till att lyfta fram annan litteratur än bestsellern, eftersom den kommer fram ändå. Men att kritikern ska vara något mer än en tipsare.

”Tipsandet har tagits över, både i tidningar, i sociala medier och i verkliga livet. Folk är fulla med tips och jag får tips utan att jag frågar efter det. Åh, ska ni åka till Thailand? Då måste ni åka till det stället och åka ut med den fiskaren till just den speciella ön… Och där måste kritikern vara mer än en tipsare. Kritikern ska ge nya infallsvinklar, mer djup.”

”Man ska börja alla recensioner med ordet ’jag’”, sa Anders Lokko. Och med det menade han att det ska finnas en tydlig avsändare och en tydlig åsikt.

Andres Lokko menade också att när albumet försvann och alla talangtävlingarna kom så ledde det till att musikkritiken tappade självförtroendet och hamnade i något slags limbo. Han efterlyser en ny slags musikkritik.

”Vi måste skippa albumet som musikkritikens roman. Man recenserar nästan inte skivor längre, utan istället fokuseras musikkritiken till konserter och andra saker man kan lösa biljett till och ka kopplas till annonseringen.”

Både Andres Lokko och Rebecka Åhlund har skrivit recensioner de ångrat, men av olika orsaker – både alltför hyllande och felsågningar.

”Att lyssna och läsa handlar ju om känslor! Det beror på dagsformen huruvida man gillar en bok eller skiva. Det räcker med två veckor och du kan ha en helt annan åsikt. Därför är det viktigt att inleda texten med ’jag’”, sa Andres Lokko, och fortsatte: ”Tänk om tidningen eller kritikern kunde vara så modiga att de kunde säga: ’Jag hade fel, jag vill recensera om den här’”.

Den avslutande frågan från Lena Kvist handlade om kritikens framtid. Och både Rebecka Åhlund och Andres Lokko trodde på den professionella kritikens framtid, oavsett distributionsform.

”Fanzinet var dåtidens blogg”, sa Lena Kvist.

Ja, jag undrar vad som kan vara framtidens blogg, jag…

Andres Lokko, Rebecka Åhlund och Lena Kvist i aulan på Bäckängsgymnasiet i Borås.

Nej, det var inte bättre förr. Bara annorlunda.

Ett visst mönster har framträtt i kulturdebatten denna höst:

”Det var bättre förr!”

Den prisbelönta författaren som menar att kultursidorna var bättre förr, när hon skrev på dem och texterna var längre.
Kulturjournalisten som menar att biblioteken var bättre förr, när bibliotekarierna fick hyssja på de som pratade lite för högt.
Och nu senast: kulturchefen på den stora morgontidningen som menar att litteraturkritiken var bättre förr, när den estetiska medvetenheten var större.

Det som oroar mig är att de som tycker så här inte är några gaggiga pensionärer som pratar om det ljuva sextio- eller sjuttiotalet, utan det är människor i min egen ålder; människor som har minst tjugo, om inte trettio, år kvar i arbetslivet och som redan pratar som om kulturen (livet) var slut.

Det andas en viss hopplöshet, tycker jag. En misstro mot både nutiden, framtiden och mot förändring, som inte alls är nödvändig för de som är i min ålder (jag är 41 år, förresten).

Visst är det viktigt att diskutera förändringar i kultur och samhälle. Men inte med den stängda inställningen: ”det var bättre förr!”.
Utan med det öppna perspektivet: ”vad gör det med oss? vad får det för betydelse?”.

 

Replik till Lyra Ekström Lindbäck: Verket måste alltid stå i centrum!

Detta debattinlägg är också publicerat i Borås Tidning 27 mars 2013.

Lyra Ekström Lindbäck sätter i lördagens debattext i DN Kultur stor tilltro till den nya digitala tekniken, kallar den en historisk omvälvning för skönlitteraturen och vill ha en diskussion om att kritikerns roll måste förändras i detta nya litterära landskap. Hon menar att den nya kritikern inte ska se valet av medium som något neutralt när denne diskuterar och läser ett verk. Jag tycker precis tvärtom: verket måste alltid stå i centrum, för sig självt, oavsett med vilken teknik det förmedlas och i vilket sammanhang det presenteras.Det som jag istället ser som det hittills viktigaste som digitaliseringen inneburit för kritikern, är att de litterära samtalen och verksamheterna idag sker på fler platser och att fler människor deltar. Det offentliga litterära samtalet är inte längre en envägskommunikation förbehållen litteraturvetare och kritiker, som har en viss syn på vad som är ful och fin litteratur, utan det sker samtal också mellan vanliga läsare – på bokbloggar, på sajter som Bokcirklar.se och En bokcirkel för alla, i Facebook-grupper och på Twitter. I dessa sammanhang sprids och diskuteras ett långt bredare utbud av litteratur än det som recenseras i dagstidningar och i kulturnyheter. Det finns fler möjligheter för en författare att nå sina läsare och för läsarna att nå varandra för storartade litterära samtal och det viktigaste för kritikern är att delta i detta samtal.Något annat som digitaliseringen gör är att avståndet mellan författare och läsare krymper. Fan fiction sprids och når fler läsare än vad de största förlagen kan drömma om för sina snyggt förpackade och redaktörskorrade titlar. Egenutgivningen gör att författare kan nå sina läsare direkt på nätet, på textivaler och mässor. Skrivarsajter som Kapitel1.se har en livlig diskussion om skrivande och litteratur och har en novelltävling där de bästa ska ges ut som e-bok.Bara för att kritikerna i de största medierna inte diskuterar dessa texter och textfragment, utan enbart recenserar litterära verk utgivna på förlag, såna som passerat flera gatekeepers som lektörer, redaktörer, förläggare, kulturredaktörer och kritiker, betyder det inte att det inte förs viktiga litterära samtal om dessa. Långt ifrån.

Kanske är det istället så att den stora historiska omvälvningen för skönlitteraturen snarare är att elitkritikerns och de stora förlagens tid är förbi. Att de framtida litterära samtalen och verksamheterna kommer att ske utan, dessa tidigare så viktiga, smakdomares inblandning.

Den nya kritikern måste närma sig dessa nya litterära forum med nyfikenhet och öppenhet. Det är mångfalden av samtal som berikar i det nya digitala skönlitterära landskapet, inte mediet i sig.

Simone och jag av Åsa Moberg får mig att vilja anteckna i marginalerna igen

Jag ångrar mig!
Jag ska nog börja anteckna i marginalen i böcker jag läser! (Dock inte recensionsböcker för det är arbete och en annan slags läsning!)

Jag hittade nämligen den här boken, Simone och jag av Åsa Moberg, i bokhyllan.

Att läsa sina gamla marginalanteckningar är att hälsa på sig själv som man var då; marginalanteckningar som en slags dagbok.

Första gången jag läste den var när den kom, 1997. Med prydlig (oj, ja) handstil har jag skrivit:
På sid 89 – ”För en del är den erotiska njutningen så sammanbunden med hemmets och kroppens renhet att sex och smuts helt enkelt inte går att förena.”
I marginalen står: ”Då är jag nog otypisk”.
Eller på sid 103 – ”Det är roligast där jag är, eftersom jag är där och ingen annan stans.”
I marginalen: ”Mycket viktigt!!”
Eller bara understrykningen på sid 252: ”En skådespelare utan roller existerar inte, medan en författare utan en förläggare eller en målare utan som inte ställer ut finns, så länge arbetet fortsätter.”
Och dubbelunderstruket är: (kvinnor) ”skapar färre geniala verk därför att de under arbetet, och i synnerhet om resultatet blir framgångsrikt, riskerar att förlora mannens kärlek.” (sid 222)

1997 var jag 25 år, gick på Journalisthögskolan tillsammans med min blivande man. Jag skulle bli just journalist, inget annat. Men jag verkar ha tänkt på andra saker också. För när jag läser mina understykningar idag och ser det där fröet till den jag skulle bli, mina tankar om vem jag VILLE bli… Kunde jag ana hur livet skulle bli?
Nej, knappast.

Men det är onekligen intressant att hälsa på sig själv, så här efteråt, lite närmare facit.

På ett sätt gör det mig också sorgsen att jag inte strukit under i fler böcker eftersom minnet är väldigt selektivt, sentimentalt och flyktigt. Jag har inte heller skrivit dagbok, utan alltid varit på väg framåt, funderat på nästa dag istället för på den som just varit. Och dessa små marginalanteckningar blir nu det enda sättet att kunna lägga sitt eget pussel. (Om jag nu vill det?)

Kanske är det ett tecken på att jag börjar närma mig medelåldern?
Att jag helt plötsligt börjar bli sentimental?

Jag lovar mig själv att jag ska börja stryka under i fler böcker.
Men som sagt: dock inte böcker jag ska recensera, det är en annan slags läsning.

Vad jag skriver i boken under recensionsläsningen? Ingenting!

”Läsare får vanligtvis ta del av vad tidningens litteraturkritiker skriver om en bok – men vad är det hon eller han skriver i boken, under läsningen? Nu är det möjligt att få veta!”

Det började i december förra året när UNT lanserade att den intresserade läsaren kunde följa kritikern Therese Erikssons anteckningar medan hon läste Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia. Det var understrykningar, anteckningar i marginalen, utropstecken.

Samma sak görs nu med Ulrika Knutsonsanteckningar i Lisa Bjurwalds bok om näthat: Skrivbordskrigarna. Sista dag för nedladdning av den versionen är IDAG.

Jag kan i alla fall glatt avslöja vad jag skriver i boken under läsningen: INGENTING!
Det skulle vara mycket tråkigt för en läsare att följa min recensionsläsning digitalt.

Det kanske är ett stort no-no att faktiskt avslöja att jag aldrig antecknar i marginalen, aldrig stryker under, aldrig gör utropstecken eller frågetecken i texten med en penna medan jag recensionsläser. Det är inte så jag arbetar när jag recenserar. Jag tycker det avbryter mitt läsflöde, helt enkelt. Det stör min läsarkänsla. Jag vill inte anteckna innan jag läst klart hela boken.

Så här gör jag: Jag läser igenom hela boken en gång, från början till slut. Och sedan när jag börjar skriva min recension, så har jag boken bredvid mig och slår upp de sidor jag behöver för att kunna skriva.  Oftast kommer jag ihåg var i texten jag ska leta. Ibland får jag bläddra lite.

Jag har faktiskt prövat en gång att anteckna i marginalen. Och det var då jag lovade mig själv att aldrig göra om det.  För när jag skulle skriva recensionen så hade jag glömt bort varför jag hade gjort de där utropstecknen och satt de där frågetecknen. De blev mer förvirrande än hjälpande. Och den recensionen var en av de svåraste jag någonsin skrev, den höll aldrig på att bli klar. (Boken i fråga var Himmelsdalen av Marie Hermansson.)

Nå. Hur gör ni när ni läser och sedan ska skriva om böcker?

 

Idag är jag extra glad över att få skriva för Borås Tidning!

Jag är alltid stolt över att jag jobbar på Borås Tidning, men idag är jag faktiskt extra stolt. Jag har så bra kollegor som skriver så fint om litteratur. Faktiskt måste Borås Tidning ha några av landets bästa kultur-och litteraturskribenter – vilka kultursidor i dagens tidning! Tänk att få tillhöra en så bra redaktion.

Idag skriver BT:s journalist Niclas Sennerteg (också författare till flera böcker om andra världskriget som Stalins hämnd och Tyskland talar) initierat om Imre Kertesz bok Mannen utan öde och om Förintelsemonumentet i Berlin.

Rebecka Åhlund recenserar Marie Hållanders debutroman Tjänster i hemmet och skriver också klokt om Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna.

Kulturskribenten Camilla Carnmo, fd kulturredaktör på SMP, recenserar fint debutromanen Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson och tycker mycket om den.

Och BT:s chefredaktör, och fd kulturredaktör, Stefan Eklund recenserar kunnigt Kristoffer Leandoers roman om sin mamma – September.

(Och så kulturredaktören Lena Kvist som ordnar detta så bra!)

Det är riktigt bra läsning som borde nå fler än bara Sjuhäradsbor. En sån tur att vi har bt.se!

Så snälla webbredaktionen – lägg ut! lägg ut!

(Och själv ska jag nu skriva en recension om Olga Grjasnowas debutroman. I Borås Tidning om några dagar…)

Tack Jonas Malmborg för uppfriskande diskussion om Fältöversten

Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.

Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.

Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)

Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.

Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.

Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.

(Slutet på boken är bara början.)

Det är inte lätt att vara litteraturkritiker när författare inte gillar ens recensioner

När jag läser en recensionsbok läser jag alltid noggrant. Alla sidor. Boken från pärm till pärm.
Det betyder inte att jag alltid förstår allt jag läser. Eller lägger samma vikt vid drag i berättelsen eller detaljer som författaren själv gör.
Och förmodligen har jag missat något när jag nyss läste Fältöversten, eftersom författaren Jonas Malmborg inte är nöjd med min recension.

Så här såg det ut på Twitter för en stund sedan:

Jag är väldigt förvånad över reaktionen, eftersom jag faktiskt läst hela boken.

Så snälla Jonas Malmborg, berätta för mig.

Jag är faktiskt nyfiken på vad det är jag verkar ha missat, eftersom du tror att jag inte har läst hela Fältöversten.

Självklart får författare ha synpunkter på recensioner.
Likaväl som recensenter ska ha synpunkter på texten de recenserar.
Och jag tycker att denna tweet är riktigt trist.

Jag hoppas att Jonas Malmborg faktiskt kan berätta vad det är jag har missat. Det går bra att antingen använda kommentarsfältet här eller min bloggmejl.
Jag är alltid intresserad av att diskutera innehåll i litteratur.
Slutet på boken är bara början, som vi alltid sa på Bokcirklar.se när jag var redaktör och recensent där.