Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 september 2013.
Det är en liten pärla som Bea Uusma skrivit. Expeditionen. Min kärlekshistoria är inget annat än en unik liten pärla; en sådan där pärla man vill hålla i handflatan, vända och vrida på och egentligen aldrig visa för omvärlden. Min egen hemlighet, något som bara jag vet. Men precis som hos ett barn bubblar hemligheten lyckligt ur en, nästan genast: kolla vad jag har hittat!
Det är kombinationen av Bea Uusmas egen berättelse om besattheten av att få veta, sammanställandet av expeditionens tekniska fakta, Nils Strindbergs brev till fästmön Anna med Bea Uusmas knappa språk och förmåga att med få ord skapa levande bilder som gör Expeditionen. Min kärlekshistoria till en sådan pärla; kombinationen av förälskelse och fakta, innerlighet och teknik. Två berättelser, med över hundra år emellan, men med samma mål: att få upptäcka, att få svar.
Jag kan ingenting annat än att fascineras över Bea Uusmas målmedvetenhet och uppfinningsrikedom. Hon söker konstnärsstipendium för att åka med Polarforskningssekretariatets forskningsfartyg, hon står i trappuppgångar där ingen längre bor kvar, hon ljuger för att få komma nära anhöriga och höra deras berättelser, hon sitter i fuktiga källare och letar i dokument. Det finns en sådan förälskad barnslig glädje i upptäckandet, en sådan djupt mänsklig innerlighet i hennes strävan.
Teorierna är många om varför de tre i Andrée-expeditionen dog. Den mest vedertagna är att de dog av trikiner för att de ätit rått isbjörnskött. Andra teorier är A-vitaminförgiftning eller botulism. Bea Uusma går igenom alla tidigare troliga dödsorsaker, avskriver några, finner några möjliga. Hon systematiserar dagböckerna i rutor med olika rubriker och hoppas på så sätt hitta något nytt, något förbisett. Hon ritar en ny karta av lägerplatsen på Vitön genom att sammanfoga en lasermätt topografisk karta från 1998 med foton tagna från 1930 (då de återfann kropparna) och tillsammans med en brottsplatsanalytiker undersöker hon platsen på nytt. Hon hittar fler ledtrådar i Nils Strindbergs kläder. Långsamt börjar en annan bild växa fram. En trolig händelsekedja.
Bea Uusma stiger till slut iland på Vitön. När hon fått ihop pengar till en egen expedition, stirrat sig yr på meteorologiska kartor för att isen ska vara brytbar för det fartyg hon har hyrt och äntligen kommit iväg, så stiger hon till slut iland. Och genom att på lägerplatsen sätta sig i Andrées position, kommer hon närmare svaret på gåtan än någon tidigare gjort. Det vill jag faktiskt påstå.
Efter att ha läst Expeditionen. Min kärlekshistoria måste jag också fascineras av Andrée-expeditionen. Kanske ligger fascinationen i att de tre männen var helt oförberedda med otillräcklig utrustning, men att de ändå frysande fortsatte gå framåt mot ett mål som de inte hade en aning om var det fanns eller hur det såg ut. Som livet, för de flesta av oss. Expeditionen. Min kärlekshistoria finns också i en illustrerad utgåva med foton, teckningar och kartor. Den vill jag ha. Ett måste.
Annika Koldenius 