Ny forskning visar: barn når förståelse genom samtal om litteratur! (Jag säger: det måste gälla vuxna också!)

Vi sa det på Bokcirklar.se: Slutet på boken är bara början.

Nu visar också ny forskning från Örebro universitet att samtal kring litteratur är nödvändigt för förståelsen.

”Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser /…/ om alla texter de möter. Texter i sociala medier, dataspel och internet såväl som texter som inte finns på skärmen.”

Det är ju självklart: vi måste få prata om vad vi läser för att nå förståelse; att sätta ord på den upplevelsen du haft, den berättelse du tagit del av.

I Catarina Schmidts forskning handlar det om att barn ska nå läsförståelse genom samtal.
Men jag skulle vilja utvidga och få det att gälla all förståelse, utvidga och få det att gälla inte bara barn, utan också vuxna.

Att prata med varandra om berättelser. Att prata med varandra om det som litteraturen är så bra på att sätta ord på och gestalta: mänskliga erfarenheter och känslor.
Som rädsla. Som sorg. Som förälskelse och passion. Som saknad. Och ilska.
Vi måste prata med varandra för att nå förståelse för varandra!

Jag kanske drömmer om att nå en förståelse som inte kan nås. Men jag måste hoppas . För jag står inte ut med den aggressiva intolerans mot olikheter som finns i vårt land idag.
Jag måste hoppas på samtal för att nå förståelse.

Läs en bok för fan! Eller spela ett spel för fan!
Men låt det inte stanna där
Prata om det också!

Ge mig en ”mänsklig” prismotivering Svenska Akademien!

Jag drömde  faktiskt i natt att Alice Munro hade fått priset.

Jag brukar sällan drömma om litteraturpristagare. Jag tror faktiskt aldrig att det hänt förut.
Så någon betydelse måste det ju ha. Eller hur?

Nåja. Oavsett vem som vinner, så hoppas jag på en snärtig prismotivering från Svenska Akademien.
Och blir det en kvinna som vinner, så hoppas jag att hon får en prismotivering som innehåller orden ”människa” eller ”mänsklighet” istället för ”kvinna” eller ”kvinnlighet”.

Snälla Akademien! Lex Doris Lessing, ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”…

Bokmässan 2013: Sara Danius, Anders Bodegård och litteraturnörderi på hög nivå!

Här kommer ett erkännande: Jag har inte läst hela Madame Bovary. Romanernas roman.

Men när Sara Danius beskriver prosan så här, så vill jag genast läsa nyöversättningen av Anders Bodegård:

”Prosan har filmiska kvaliteter innan filmen ens var uppfunnen – man ser allt framför sig. Tingen sätts i rörelse och detaljerna sätts i arbete som subjekt i satserna.”

Det är litteraturnörderi på hög nivå och jag älskar det! Och det kommer göra min läsning mycket roligare.

Nu finns alltså en nyöversättning, där översättaren Anders Bodegård varit extremt trogen Flauberts originaltext.

Anders Bodegård berättade att han till och med räknat satser för att komma originalet så nära som möjligt. De två senaste översättningar som gjorts var den ena längre och den andra kortare än Flauberts originaltext.

Sara Danius tar som exempel tidigare översättning av satsen ”Emma tittar på sjalen” där Flaubert egentligen skriver ”Emmas ögon vandrar över sjalen”.

Visst menar Flaubert att Emma tittar på sjalen. Men det är ju inte så han skriver!! Utan i originalet ges tingen rörelse och detaljerna sätts i arbete som subjekt!

Som sagt. Litteraturnörderi på hög nivå. Only på Bokmässan. I love it!

Recension: Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 september 2013.

Det är en liten pärla som Bea Uusma skrivit. Expeditionen. Min kärlekshistoria är inget annat än en unik liten pärla; en sådan där pärla man vill hålla i handflatan, vända och vrida på och egentligen aldrig visa för omvärlden. Min egen hemlighet, något som bara jag vet. Men precis som hos ett barn bubblar hemligheten lyckligt ur en, nästan genast: kolla vad jag har hittat!

Det är kombinationen av Bea Uusmas egen berättelse om besattheten av att få veta, sammanställandet av expeditionens tekniska fakta, Nils Strindbergs brev till fästmön Anna med Bea Uusmas knappa språk och förmåga att med få ord skapa levande bilder som gör Expeditionen. Min kärlekshistoria till en sådan pärla; kombinationen av förälskelse och fakta, innerlighet och teknik. Två berättelser, med över hundra år emellan, men med samma mål: att få upptäcka, att få svar.

Jag kan ingenting annat än att fascineras över Bea Uusmas målmedvetenhet och uppfinningsrikedom. Hon söker konstnärsstipendium för att åka med Polarforskningssekretariatets forskningsfartyg, hon står i trappuppgångar där ingen längre bor kvar, hon ljuger för att få komma nära anhöriga och höra deras berättelser, hon sitter i fuktiga källare och letar i dokument. Det finns en sådan förälskad barnslig glädje i upptäckandet, en sådan djupt mänsklig innerlighet i hennes strävan.

Teorierna är många om varför de tre i Andrée-expeditionen dog. Den mest vedertagna är att de dog av trikiner för att de ätit rått isbjörnskött. Andra teorier är A-vitaminförgiftning eller botulism. Bea Uusma går igenom alla tidigare troliga dödsorsaker, avskriver några, finner några möjliga. Hon systematiserar dagböckerna i rutor med olika rubriker och hoppas på så sätt hitta något nytt, något förbisett. Hon ritar en ny karta av lägerplatsen på Vitön genom att sammanfoga en lasermätt topografisk karta från 1998 med foton tagna från 1930 (då de återfann kropparna) och tillsammans med en brottsplatsanalytiker undersöker hon platsen på nytt. Hon hittar fler ledtrådar i Nils Strindbergs kläder. Långsamt börjar en annan bild växa fram. En trolig händelsekedja.

Bea Uusma stiger till slut iland på Vitön. När hon fått ihop pengar till en egen expedition, stirrat sig yr på meteorologiska kartor för att isen ska vara brytbar för det fartyg hon har hyrt och äntligen kommit iväg, så stiger hon till slut iland. Och genom att på lägerplatsen sätta sig i Andrées position, kommer hon närmare svaret på gåtan än någon tidigare gjort. Det vill jag faktiskt påstå.

Efter att ha läst Expeditionen. Min kärlekshistoria måste jag också fascineras av Andrée-expeditionen. Kanske ligger fascinationen i att de tre männen var helt oförberedda med otillräcklig utrustning, men att de ändå frysande fortsatte gå framåt mot ett mål som de inte hade en aning om var det fanns eller hur det såg ut. Som livet, för de flesta av oss. Expeditionen. Min kärlekshistoria finns också i en illustrerad utgåva med foton, teckningar och kartor. Den vill jag ha. Ett måste.

Författarsignerade böcker – I love it!

Nu har jag fått mitt ex av In som ett lamm, ut som en tigrinna signerat av Vanja Hermele.

Det fick jag efter vårt 8 mars-samtal på Akademin Valand alldeles nyss. Det blev ett bra samtal, mysigt och intimt i glashuset på Valands gård, med en intresserad och frågvis publik.

Vi pratade om kvalitetsbegreppet i konsten, om vad som skiljer skönlitterärt mot vetenskapligt skrivande, om det manliga geniet och hur konsten verkar vara efter sin samtid vad gäller jämställdhetsfrågor snarare än att bryta och gå i bräschen.

Det är också intressant hur jag i omläsningen inför dagens samtal ser helt nya saker i In som ett lamm, ut som en tigrinna och säkert kommer se ännu fler, nu när jag samtalat om boken.

Slutet på boken är bara början!

Dagens bibblafynd: Läsandets kultur – slutbetänkande av Litteraturutredningen

Så stod den där i nyinkommet-hyllan på mitt kära bibliotek i Borås:

Läsandets kultur, också kallad slutbetänkande av Litteraturutredningen eller kort och gott SOU 2012:65.

Jag kallar den nog helst bara Litteraturutredningen.

Det är dryga 600 sidor offentlig utredning om litteraturens ställning som släpptes lagom till bokmässan för någon månad sedan.

Jo, det pratades om den då. Sen blev det tyst. Kanske tystnaden kom sig av den allmänna litterära boksmälla som branschen ofta drabbas av efter mässan, vad vet jag…

Men nu ska jag faktiskt läsa den och bilda mig min egna uppfattning, inte bara lyssna till andras.

Utredningens direktiv var att analysera litteraturens ställning, identifiera utvecklingstrender samt att lämna förslag på hur litteraturens ställning kan stärkas.

Jo, det kommer att bli spännande läsning.

Jag har också blivit programchef på UR, mitt program handlar om litteratur såklart!

Jag har också tagit möjligheten att bli programchef på UR idag, med uppdrag att sprida information om ett UR-program. Gör det du också! en fin reklamkampanj för att sprida kunskap till folket, tycker jag.

Här är mitt program – En bok, en författare med Nina Burton om boken Flodernas bok.

Jag har inte själv läst boken än, inte heller Burtons Den nya kvinnostaden. (Lite skäms på den, för den står i bokhyllan.) Men att lyssna på Nina Burton är magiskfantastiskt. Och jag blir verkligen intresserad av att läsa.

Jag gillar TV-formatet En bok, en författare. Överhuvudtaget har jag alltid gillat att lyssna på sådana här långsamma samtal. Att det får ta tid. Funderandet. Sökandet.

Nina Burton är författare, essäist och litteraturvetare. Läs mer om henne på Wikipedia.

Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner

Jag hörde Ann Steiner för första gången i våras på en konferens i Göteborg för folk i mediebranschen – MEG. Då pratade hon om Litteraturutredningen tillsammans med bland andra Lisbeth Larsson.

Nu har jag hittat hennes Litteraturen i mediesamhället, en helt ny andraupplaga (första upplagan 2009).

Alla i bokbranschen ska naturligtvis läsa den här boken. (Förresten så kanske alla redan har gjort det och det bara är jag som är sen?) Ann Steiner går igenom hela branschen – författarvillkor, förlag och litteraturutgivning. Men det finns också kapitel om litteraturpolitik. Och om Läsaren! (Dit har jag dock inte hunnit än.)

Det är Studentlitteratur som gett ut boken. Mycket intressant läsning hittills. Om än kanske inte så mycket nytt för den som kan sin bransch.

Jag är särskilt nyfiken på vad som står om Läsaren. För även om jag är litteraturkritiker emellanåt, så är jag ju främst just Läsare.

Låna skruvmejsel på biblioteket? Ja, visst!

”Oj, jag saknar en skruvmejsel. Då går jag väl till bibblan och lånar en!”

Jag gillar det här på något sätt. Att bibliotek kan användas till så mycket mer än att bara låna ut böcker, musik och film.

Det är forskaren Jonas Söderholm på Bibliotekshögskolan i Borås som sitter och funderar på det här med lån och bibliotek. Han har varit i Berkeley i USA, där det finns ett verktygsbibliotek som invånarna kan låna från, som en del av det lokala folkbiblioteket.

Och i förlängningen leder Jonas Söderholms resonemang till frågor om hållbarhet och samhällsutveckling. Kanske man kan låna många fler saker på lokala bibliotek än vad som finns idag? Som har nytta för det lokala samhället?

I Borås kan jag tänka mig, utöver verktygsbiblioteket, att kunna låna sömnadssaker, som
provdockor eller långa linjaler. Kanske trädgårdsredskap? En mandelkvarn?

Egentligen är det väl bara fantasin och viljan som sätter gränserna?

Bibliotekshögskolan fyller också 40 år i år. Följ jubileumsbloggen. Inte så livat under sommarlovet, men desto mer aktiviteter i höst.

Läs Syndafall i Wilmslow idag, för det är Alan Turings 100-årsdag!

Idag skulle matematikern Alan Turing, född 23 juni 1912, fyllt 100 år. Självklart måste jag rekommendera David Lagercrantz fantastiska bok om honom – Syndafall i Wilmslow. Jag läste den när den kom för drygt tre år sedan och älskade den – det utsökta språket; de långa vindlande meningarna, täta med kommatecken; frågorna som tas upp.

Så här skrev jag om den då, på min blogg på Bokcirklar.se:

”Jag är fast i Wilmslow 1954.
Och jag läser noga och långsamt för att hänga med i de matematiska resonemangen. Jag älskar kluriga böcker med vetenskapliga resonemang, och David Lagercrantz har gjort noggrann research när han berättar om Alan Turing, hans liv och turerna kring hans död. Dessutom är det fantastiskt bra och stillsamt berättat.

Central i boken är lögnarparadoxen. Är det bara en ordlek, eller kan den få betydelse för matematikens grunder? På Cambridge träter Alan Turing med Wittgenstein om detta – Epimenides var först, men lögnarparadoxen finns i flera versioner, till exempel: Alla satser på denna sida är falska! (Om alla satser är falska på sidan skulle även denna sats vara falsk, vilket den inte är om alla satser är falska = en paradox.)

Matematiker får sina mest briljanta idéer när de är kring de 20. Sen verkar det som om hjärnan stelnar och att förmågan att tänka nytt försvinner.
Är det verkligen så?
Upprepar jag bara samma kunskaper och tankar som jag hade när jag var kring 20? Fast i lite olika form?
Eller är det något som bara gäller matematiker?
Hm.

Polisassistenten, Leonard Corell, som ska utreda Alan Turings mystiska död (självmord?) är ett av de finaste porträtt av en polis som jag någonsin läst, kanske till och med det finaste porträtt jag någonsin läst. Detta mänskliga vacklande mellan sinnesstämningar, detta ok av erfarenheter och upplevelser som vi måste hantera på något sätt, för att inte gå under.

Men det är en manlig värld – både matematiken och 1950-talet. Men jag står ut med det just nu. För att det är så fint beskrivet.”

Läs!