Recension: Den mörka sporten av Viktor Johansson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 14 september 2013.

När Johanna Holmströms roman Asfaltsänglar kom ut i våras startade recensenten Lidija Praizovic i Aftonbladet en debatt om huruvida “vita skandinaver” kan eller ens bör skriva historier om invandrare och att de författarna borde “sluta parasitera” på dessa berättelser. I botten låg en fråga om trovärdighet. Är en berättelse om en invandrartjej trovärdig om en “vit skandinav” är författare? Nej, tyckte recensenten.

Med det i tankarna läser jag Den mörka sporten av Viktor Johansson. För Den mörka sporten utspelar sig i den invandrades förort. Berättarjaget är Tennispojken, ett flyktingbarn med en skakande mamma och en död pappa, som får gå själv med sin lillasyster till förskolan. Men lika mycket är Den mörka sporten berättelsen om Tennispojkens tränare, Tränarpojken, en ännu mindre pojke som får hänga Tennispojken i hasorna, bara för att göra något som ger lite mening. Och hela tiden finns en önskan om förvandling till någon annan. Helst en superhjälte.

Det är en inifrån-och-utskildring. Genom Tennispojkens röst och ögon visar Viktor Johansson upp förorten; en mörk bild av självmord, traumatiserade ungdomar, vuxna som tappat greppet genom sin egen sorg, minnen från kriget och flyktingförläggningen. Det hade varit outhärdligt att läsa om inte Tennispojkens röst också rymt en viss tragikomik. Ett hanterande av tingens tillstånd genom absurd humor.

I Den mörka sporten blir tennis en symbol för en slags anpassning till ett liv som aldrig kommer att ske. Tennispojken blir inte så bra på tennis som han eller hans tränare tänkt. Han blir inte någon ny Zlatan. Det kommer något annat istället. Tennishallen förstörs också översymboliskt i slutet av berättelsen.

Den mörka sporten har ett bra anslag. Språket är stramt, korthugget, balanserande på en prententiös gräns som bara någon enstaka gång hamnar på fel sida. I de första tre fjärdedelarna imponeras jag av Viktor Johanssons förmåga att ge röst åt meninglösheten och orimligheten i ungdomslivet i en förort. Det finns en nerv, men samtidigt en vaghet och en rastlöshet som genomsyrar textmassan och gör mig nästan lika lycklig som när jag läste Hassan Loo Sattarvandis Belägring. Men när historien långsamt vecklas ut från att vara vaga minnesbilder och fragment av känslor, till att ringas in och konkretiseras mot ett klimax, så tappar Viktor Johansson skärpan. För slutets Hallelujahmoment är inget annat än en räddande önskedröm, hur rimlig “den mörka sporten” än verkar i sitt extrema manifest.

Och det är då jag återkommer till huruvida en “vit skandinav” kan skriva berättelser om “invandrare”. Innan jag läst Den mörka sporten skulle jag definitivt sagt ja, att berättande inte måste handla om var man växt upp, utan om inlevelseförmåga, research och perspektiv. Jag hade till och med sagt ja när jag läst tre fjärdedelar av Den mörka sporten. Men nu är jag inte så säker längre. Det är något som skaver i det lyckligt konstruerade slutet. I Viktor Johanssons fall handlar det inte om att trovärdigheten saknas i detaljerna. Men kanske om inlevelseförmåga i helheten.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s