Prosa, språk och poesi, stramt eller överlastat, runt eller transparent, fortsättning följer.

Jag var ju inte så förtjust i Peter Fröberg Idlings roman Sång till den storm som ska komma.
Någon som däremot var förtjust är bloggaren Bernur.

Just nu har vi ett intressant samtal om språk i litteratur, med utgångspunkt i bland annat Sång till den storm som ska komma, men där också Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset nämns.

Det var Bernur som började med en reflektion kring språk i prosa och poesi. Att han tycker den svenska prosan är fantasilös och att han tycker att prosan i vissa berättelser blir bättre för att den närmar sig poesin, som till exempel i Sång till den storm som ska komma. Läs Bernurs tankar här.

Jag kontrade med att säga att den svenska nya prosans problem snarare handlar om ett närmandet till filmens berättarsätt.
Så här skrev jag:

”Själv ställer jag mig tveksam till att ett mer fantasifullt och poetiskt språk skulle vara bättre för prosan. Snarare tycker jag att språket i de två romaner du nämner ibland ställer sig mellan mig och berättelsen, att språket skapar ett avstånd och inte bjuder in mig som läsare. Det blir för mycket språk helt enkelt, alltför poetiskt och överlastat. Sen har ju jag som läsare alltid känt mer kärlek för ett stramt och återhållet språk, ”städat” om du så vill, snarare än en överlastad lek med ord. Jag tror snarare att ”problemet” ligger i prosans närmande mot filmens berättarsätt där det ska ”hända” saker, där fler och fler romaner är scener staplade på varandra, mer likt ett filmmanus med scenanvisningar än något annat. Och där prosans särart – det som sker på insidan – håller på att tunnas ut.”
Ja. Fortsättning lär följa. Det är en intressant diskussion.

2 kommentarer

Filed under Berättelser, Litteraturkritik, Svenska författare

2 responses to “Prosa, språk och poesi, stramt eller överlastat, runt eller transparent, fortsättning följer.

  1. Intressant! Jag har inte läst någon av böckerna, men brukar älska när prosan blir poetisk. Blir det för mycket film kan jag dock irritera mig. Personerna blir så ofärdiga då. Tycker däremot inte att ett poetiskt språk behöver betyda avstånd. Har du läst Jag ringer mina bröder? Har läst flera kommentarer om hur irriterande det poetiska språket är. Jag älskade den däremot.

    • Ja, jag har läst Jag ringer mina bröder, jag recenserade den för BT. Och jag tycker inte alls att språket i den är poetiskt. Inte på det sättet som jag använder ”poetiskt” i alla fall. Däremot tyckte jag att språket i Jag ringer mina bröder var vädigt rytmiskt och framåtdrivande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s