Årets bästa böcker 2013 – hela listan med vinnare och allt!

Årets bästa böcker heter alltså: Liknelseboken av P O Enquist, Vattnet i mars av Mikael Fant och Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Jag hade ju så svårt att välja bland de tre, så jag nämner dem allihop.

Här är hela listan:

1. Liknelseboken av P O Enquist
2. Vattnet i mars av Mikael Fant
3. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma
4. Wolf Hall av Hilary Mantel
5. Steglitsan av Donna Tartt
6. Komma och gå av Taiye Selasi
7. NW av Zadie Smith
8. Violencia av Lina Hagelbäck
9. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
10. 2017 av Olga Slavnikova

Årets bästa böcker 2013: 1. Liknelseboken av P O Enquist

Texten också publicerad i Borås Tidning 14 december 2013.

Sanningen: jag har haft svårt att välja bästa bok i år. Det har varit ett riktigt bra romanår. Efter långa våndor hade jag en kortlista på tre böcker, där jag övervägde att lotta fram en vinnare. Men till slut var valet ändå självklart: Liknelseboken av P O Enquist.

I Liknelseboken letar sig P O Enquist likt en detektiv igenom sitt liv för att få fatt i de där avgörande ögonblicken med en skicklighet i språk och berättande som är makalös. Boken är en slags sammanfattning av livet – hur det blev!, och kärleken – den som varit så svår att skriva om! Liknelseboken lämnade mig i ett slags tillstånd av desperation och passion inför livet. En bra bok gör sånt.

De övriga två böckerna på min kortlista (som har samma despepassion!): Expeditionen av Bea Uusma och Vattnet i mars av Mikael Fant.

Årets bästa böcker 2013: 3. Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Så här skrev jag i min recension av Expeditionen. Min kärlekshistoria i Borås Tidning 19 september:

”Det är en liten pärla som Bea Uusma skrivit. Expeditionen. Min kärlekshistoria är inget annat än en unik liten pärla; en sådan där pärla man vill hålla i handflatan, vända och vrida på och egentligen aldrig visa för omvärlden. Min egen hemlighet, något som bara jag vet. Men precis som hos ett barn bubblar hemligheten lyckligt ur en, nästan genast: kolla vad jag har hittat!”

Nu var det ju fler som upptäckte Expeditionen. Min kärlekshistoria. Den vann ju till och med Augustpriset. Visserligen i fackboksklassen, men jag tycker att den har så många skönlitterära kvaliteter att den enkelt passar på min årsbästalista.

Det är kombinationen av Bea Uusmas egen berättelse om besattheten av att få veta, sammanställandet av expeditionens tekniska fakta, Nils Strindbergs brev till fästmön Anna med Bea Uusmas knappa språk och förmåga att med få ord skapa levande bilder som gör Expeditionen. Min kärlekshistoria till en sådan pärla; kombinationen av förälskelse och fakta, innerlighet och teknik. Två berättelser, med över hundra år emellan, men med samma mål: att få upptäcka, att få svar.

Ja. Precis så är det.

Bea Uusma och Lena Andersson vinner Augustpriset 2013

Åh, vad glad jag är att Bea Uusma vinner Augustpriset för Expeditionen. Min kärlekshistoria! Jag hoppades, men vågade inte riktigt tro att juryn skulle se det jag också sett. ”Det är en liten pärla Bea Uusma skrivit”, skrev jag i min recension i Borås Tidning. Och det är en bok som jag fortfarande går och funderar på. Däremot förstod jag inte alls invändningen i dagens DN Kultur att boken skulle vara för nördig och att Dan Josefsson skulle vunnit istället. jag menar, ett systematiskt gräv om ett rättsfall – finns det något nördigare??!!

Jag förstod också att Lena Andersson skulle vinna för Egenmäktigt Förfarande, även om jag själv inte ställer mig främst i hyllningskören. Visst, det är en bra bok. Och jag läser alltid Lena Anderssons texter i Dagens Nyheter med stort intresse. Men det är något som inte når fram till mig i Lena Anderssons prosa. För mycket idé och för lite berättelse, kanske? Eller så har jag läst boken vid fel tillfälle i livet. Sånt händer ju också.

I år var jag mer förtjust i Liknelseboken bland de nominerade i den skönlitterära klassen. Den enda bok av P O Enquist som jag verkligen, verkligen gillar.

Recension: Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 september 2013.

Det är en liten pärla som Bea Uusma skrivit. Expeditionen. Min kärlekshistoria är inget annat än en unik liten pärla; en sådan där pärla man vill hålla i handflatan, vända och vrida på och egentligen aldrig visa för omvärlden. Min egen hemlighet, något som bara jag vet. Men precis som hos ett barn bubblar hemligheten lyckligt ur en, nästan genast: kolla vad jag har hittat!

Det är kombinationen av Bea Uusmas egen berättelse om besattheten av att få veta, sammanställandet av expeditionens tekniska fakta, Nils Strindbergs brev till fästmön Anna med Bea Uusmas knappa språk och förmåga att med få ord skapa levande bilder som gör Expeditionen. Min kärlekshistoria till en sådan pärla; kombinationen av förälskelse och fakta, innerlighet och teknik. Två berättelser, med över hundra år emellan, men med samma mål: att få upptäcka, att få svar.

Jag kan ingenting annat än att fascineras över Bea Uusmas målmedvetenhet och uppfinningsrikedom. Hon söker konstnärsstipendium för att åka med Polarforskningssekretariatets forskningsfartyg, hon står i trappuppgångar där ingen längre bor kvar, hon ljuger för att få komma nära anhöriga och höra deras berättelser, hon sitter i fuktiga källare och letar i dokument. Det finns en sådan förälskad barnslig glädje i upptäckandet, en sådan djupt mänsklig innerlighet i hennes strävan.

Teorierna är många om varför de tre i Andrée-expeditionen dog. Den mest vedertagna är att de dog av trikiner för att de ätit rått isbjörnskött. Andra teorier är A-vitaminförgiftning eller botulism. Bea Uusma går igenom alla tidigare troliga dödsorsaker, avskriver några, finner några möjliga. Hon systematiserar dagböckerna i rutor med olika rubriker och hoppas på så sätt hitta något nytt, något förbisett. Hon ritar en ny karta av lägerplatsen på Vitön genom att sammanfoga en lasermätt topografisk karta från 1998 med foton tagna från 1930 (då de återfann kropparna) och tillsammans med en brottsplatsanalytiker undersöker hon platsen på nytt. Hon hittar fler ledtrådar i Nils Strindbergs kläder. Långsamt börjar en annan bild växa fram. En trolig händelsekedja.

Bea Uusma stiger till slut iland på Vitön. När hon fått ihop pengar till en egen expedition, stirrat sig yr på meteorologiska kartor för att isen ska vara brytbar för det fartyg hon har hyrt och äntligen kommit iväg, så stiger hon till slut iland. Och genom att på lägerplatsen sätta sig i Andrées position, kommer hon närmare svaret på gåtan än någon tidigare gjort. Det vill jag faktiskt påstå.

Efter att ha läst Expeditionen. Min kärlekshistoria måste jag också fascineras av Andrée-expeditionen. Kanske ligger fascinationen i att de tre männen var helt oförberedda med otillräcklig utrustning, men att de ändå frysande fortsatte gå framåt mot ett mål som de inte hade en aning om var det fanns eller hur det såg ut. Som livet, för de flesta av oss. Expeditionen. Min kärlekshistoria finns också i en illustrerad utgåva med foton, teckningar och kartor. Den vill jag ha. Ett måste.