Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 mars 2012
Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika. I vardagsdeckaren är vardagsingredienserna och vardagsigenkänningen lika viktiga som själva mordgåtan, kvinnor har framträdande karaktärer och persongalleriet är omfattande – hela bygden och deras bekymmer ska vara med. I Schulmans deckare är det Värmland som är bygden, och särskilt den lilla orten Hagfors.
Själva mordgåtan och motivet är det inget fel på. Då och då är det också spännande. Men Ninni Schulman har bara delvis förstått sin genre. Spänningstråden i Pojken som slutade gråta är för tunn och istället öser Ninni Schulman på med så många ingredienser i en vardagsdeckare att de själva kunde utgöra motiv till flera nya deckare: småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, nybliven mamma med cancer som ska dö. Puh! Människorna i Hagfors är så bekymrade att jag i slutet undrar om mördaren inte är den mest normala i hela bygden.
Det fattas också humor. I en vardagsdeckare måste läsaren kunna skratta igenkännande åt huvudpersonerna, men något sådant finns inte; bara bekymmer. Det är väl den där balansen jag efterfrågar igen – ju hemskare mordgåta, desto mer behövs det lättas upp med ett vardagligt fniss då och då. Men vardagslivet kanske inte är så kul i Hagfors?
Annika Koldenius 
Så du bestämmer dig för att Ninni skriver vardagsdeckare som Läckberg och att hon misslyckas för att det saknas humor? Skämmes!
Ninni skriver samhällskritiskt om en utflyttarbygd, visar ett brukssamhälle och hur det mår i dagens Sverige. Du kan inte jämföra med Läckberg och Jungstedt, drottningen och prinsessan av fluff – det är nästan ett tjänstefel. Man får aldrig bestämma att en bok tillhör en viss genre och bedöma den med de ögonen. Varje bok måste tas för vad just den är. Snälla snälla snälla, gör aldrig så igen.
Jag publicerar din otrevliga kommentar av min recension av ett skäl, och det är för att jag tycker det är intressant att det går att göra så olika läsningar av en bok.
Jag skäms inte alls för min läsning.
Jag genrebestämmer aldrig en bok innan jag läst den. Men efter att ha läst Pojken som slutade gråta, så anser jag att den följer den nya traditionen jag kallar vardagsdeckare.
Varje bok ska naturligtvis bedömas för sin text, men boken bör också sättas in i ett litterärt sammanhang. I det sammanhanget finns också Läckberg och Jungstedt, båda deckarförfattare som mixar samhällsfrågor med vardagsdramatik.
Småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, mamma […] som ska dö.
Wow! Låter ju exakt som nåt jag kunde skrivit.
Jag tror att du har det…
Man kanske skulle stoppa in ett mord också? Hm … Skönt iaf att vea att det inte bara är jag som är tematiskt omättlig och omåttlig. 🙂