Efter gårdagens tankemöda angående varför jag så gärna vill äga böcker, har det visat sig att jag i flera fall inte bara vill äga ett exemplar av boken utan två.
Det är som om jag vill förstärka en bra läsupplevelse, göra den dubbelt så stark med hjälp av dubbla ex. Eller så är det så att jag är rädd för att boken ska försvinna ur hyllan. Gå upp i rök. Borta!
Ibland har det ju också hänt att jag lånat ut böcker och inte fått tillbaka. Så ni som lånat Kyckling med plommon och Den vidunderliga kärlekens historia – lämna tillbaks! Jag har glömt bort vilka ni är. Nåja. Den vidunderliga kärlekens historia hittade jag på Emmaus i söndags. Men Kyckling med plommon? Nej.
Så när jag hittar ett exemplar av en riktigt fin läsupplevelse, så köper jag det. Trots att jag redan har ett ex hemma. Och så får de stå bredvid varandra i hyllan.
Jag började med det här alldeles nyligen och har alltså inte hunnit så långt ännu. Hittills är det bara: Pompeji, Boken om E, Fritt fall och Happy Sally. Vissa böcker har jag också både på engelska och svenska: The history of love/Kärlekens historia, The Nightwatch/Nattvakten och Orlando.
Ja. Jo.
Annika Koldenius 
Ok, nu börjar du spåra ur 😉
Kanske lite… 😉
Fast det där med att ha dem på båda språk förstår jag. Och sen gillar jag också snygga band eller coola pocketar eller vad det nu är, och då kan det bli dubbelt också här – så jag har nog också spårat ur för länge sen nu när jag rannsakar mig själv.
Jag känner detsamma men jag har inte köpt dubletter ännu men det kommer nog är bra sugen på att köpa Hungerspelstriologin i samlingsvolymen bara för att även om jag redan har dem.
Hej Annika! Kul att läsa din blogg – kul att läsa om läsandets underbara och svåra och fascinerande konst. Att läsa om och skriva om allt det fantastiska som händer mellan två pärmar. Innanför omslaget.
Kul också att läsa om dubletter. I mina hyllor handlar dubletterna mera om författarens eget språk. Och översättarens språk. Jag är nämligen uppvuxen med två språk, jag har levt med två språk eftersom jag är född i en miljö där svenskan och finskan lever parallellt. Två fullkomligt olika språk – den ena med kasusändelser och struktur och regler, den andra med oregelbundna verb och prepositioner. Att ha levt med två språk gör det lättare att öppna upp för ett läsande på fler språk. Och jag fascineras över hur översättaren lyckas fånga ursprungsspråkets nyanser, eller hur översättningen ibland blir orättvis – eller överträffar originalet. Jag blir imponerad av de modiga kvinnor och män som ger sig i kast med att översätta dikter. LIte avundsjuk på hur de lyckas hitta en översättning som väcker samma fysiska reaktion som den dikten på författarens språk väckte hos mig. Lite avundsjuk är nog en underdrift. Rejält avundsjuk liksom också fullständigt begeistrad. Förtjust. Imponerad. Betagen. Lycklig.
Åh! Nu väckte du tankar om språkets betydelse och särskilt det ansvar som översättaren har! Kommer nog ett blogginlägg om det snart.. 🙂