Etikettarkiv: Camilla Läckberg

Recension: Mord och mandeldoft av Camilla Läckberg

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 21 september 2013.

Lagom till Camilla Läckbergs 10-årsjubileum som författare släpper hennes förlag Forum boken Mord och mandeldoft. Det är en bok som innehåller tre noveller, en kortroman, en lång tillrättalagd “djupintervju”, korta resuméer av de 8 Fjällbackadeckarna, beskrivning av Fjällbackakaraktärerna samt en deckarskola. Puh. Det är en utgivning som både förvånar och förolämpar. Bland annat för att djupintervjun är längre de tre novellerna tillsammans.

Jag gillar Camilla Läckbergs Fjällbackadeckare. Jag tycker att hon lyckats med att hitta en balans mellan deckargåta och familjeliv som lockar till läsning och att hon i Erica Falck och Patrik Hedström hittat karaktärer som läsaren vill följa.

Men Camilla Läckberg har problem med det mindre formatet. Visst har de kortare novellerna tjusiga knorrar på slutet. Och visst andas kortromanen Agatha Christie i sitt upplägg. Men i det kortare formatet framkommer det som inte syns i de längre romanerna – att historierna har en alltför mallad och enkel dramaturgi och att språket faktiskt är rätt fattigt och klichéartat. Läckbergs prosa, i sin vardagliga och mysiga pladdrighet, kräver helt enkelt ett längre format för att komma till sin rätt.

Deckarskolan har ett bra “du kan också”-anslag. Men utöver några enstaka show don’t tell-tips, så är det inte mycket som känns matnyttigt eller särskilt inspirerande. Jag väntar hellre på nästa Fjällbackadeckare. Enligt djupintervjun heter den Lejontämjaren.

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Missa inte Aftonbladets deckargranskning!

I sommar gör några av Aftonbladets litteraturkritiker en närläsning av sex av Sveriges mest utlånade deckarförfattare. Hittils har Åsa Larsson, Lars Kepler, Inger Frimansson, Camilla Läckberg och Leif GW Persson granskats. Aftonbladet har velat ta reda på vad de säger om samhället idag.

Jag är mycket förtjust i Åsa Linderborgs närläsning av Camilla Läckberg. Hon ser dels det som jag tycker är Läckbergs styrka: familjelivet med Erica och Patrik, den vardagliga vanligheten. Men Linderborg ser också mönster (och upprepningar) i historierna – mödrarna, fosterbarnen, ursprunget, klassresorna.

Men också läsningen av Åsa Larssons böcker är intressant, närläst av Jacob Lundström.

Det är verkligen intressant att läsa alla böcker i en följd, såsom i Aftonbladets granskning. Författarens kreativitet och förmåga att hitta på trovärdiga och intressanta historier blir tydligare. Upprepningarna avslöjar sig tydligare.
Och det blir mycket tydligt ifall författaren har en agenda, en röd tråd eller om det sker karaktärsutveckling i huvudpersonerna.

Jag har läst de flesta Arne Dahl-böckerna i sommar. Jag har bara nöjesläst, inte letat efter mönster, inte granskat. Men visst har jag tankar om det jag läst. En sak är att Arne Dahl gör Sverige till en del av världen på ett sätt som få svenska författare gör. Brotten är sällan enbart lokala. Det handlar också ofta om aktuella samhällsämnen: terrorism, läkemedel, anorexia, global ekonomi.

Arne Dahl är inte en av de författare som Aftonbladet granskar, vilket är synd. Jag hade gärna läst en sådan.

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Svenska författare

Recension: Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 mars 2012

Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika. I vardagsdeckaren är vardagsingredienserna och vardagsigenkänningen lika viktiga som själva mordgåtan, kvinnor har framträdande karaktärer och persongalleriet är omfattande – hela bygden och deras bekymmer ska vara med. I Schulmans deckare är det Värmland som är bygden, och särskilt den lilla orten Hagfors.

Själva mordgåtan och motivet är det inget fel på. Då och då är det också spännande. Men Ninni Schulman har bara delvis förstått sin genre. Spänningstråden i Pojken som slutade gråta är för tunn och istället öser Ninni Schulman på med så många ingredienser i en vardagsdeckare att de själva kunde utgöra motiv till flera nya deckare: småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, nybliven mamma med cancer som ska dö. Puh! Människorna i Hagfors är så bekymrade att jag i slutet undrar om mördaren inte är den mest normala i hela bygden.

Det fattas också humor. I en vardagsdeckare måste läsaren kunna skratta igenkännande åt huvudpersonerna, men något sådant finns inte; bara bekymmer. Det är väl den där balansen jag efterfrågar igen – ju hemskare mordgåta, desto mer behövs det lättas upp med ett vardagligt fniss då och då. Men vardagslivet kanske inte är så kul i Hagfors?


5 kommentarer

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Recension: Änglamakerskan av Camilla Läckberg

Änglamakerskan är Camilla Läckbergs åttonde deckare om Erica Falck och Patrik Hedström.
Jag har läst alla, det är nog bra att nämna det.

I Änglamakerskan är Erica är mammaledig med tvillingarna, men kan ändå inte hålla sig borta från spänningen när ett till Fjällbacka nyanlänt par hittar blod under golvplankorna när de ska renovera köket i den gamla internatskolan.
Därefter spinner Camilla Läckberg sitt historienät av internatskolepojkar, kvinnors livsvillkor genom tiderna, nazistiska spår, vild kärlek, rasistisk politik, homosexualitet, fideikommisser, journalistikens villkor, sorgen över att förlora ett barn, kampen för att komma tillbaka till livet igen. Det är en osalig blandning av teman och karaktärer, men det är oavbrutet bladvändarspännande, med flera ”aha-var-det-så-det-hängde-ihop!”.

Camilla Läckberg är lika mycket deckargåtan som svärmorsproblemen, systerskapet och relationsproblemen. Ja, visst är det ytlig diskbänksromantik. Ja, visst är de flesta personskildringarna stereotypa och platta som klippdockor. Ja, visst försöker Camilla Läckberg täcka in för många historier. Men det hänger ändå ihop till slut: utan deckargåtan – ingen spänning; utan Patrik och Erica – inget liv i berättelsen.

Och jag gillar ju Erica.
Jag älskar när hon slänger in barnen i bilen för att följa en ledtråd, för att sedan glömma ge dem lunch, för att sedan ljuga för svärmor att de visst fått korv med bröd. Jag älskar när hon manipulerar för att få ta båten ut till ön där hennes syster förmodligen är kidnappad av en galen mördare. Ja, jag ler förtjust åt detta jävlar anamma och enerverande Kitty Drew-beteende och hoppas att Erica på nästa sida inte bara lägger näsan i blöt utan hoppar i spat hela hon. Erica är för mig största behållningen med Läckberg och i Änglamakerskan är hon mer än lovligt härligt nyfiken.

Recensionen publicerad i Borås Tidning 26 september 2011

Fler recensioner:
Här är GP:s recension av Cecilia Verdinelli

 

Lämna en kommentar

Under Deckare/Spänning, Recensioner, Svenska författare

Deckaren – den nya chick-liten?

Jag minns när jag började läsa deckare. Jag minns Elisabeth George, Minette Walters, P.D. James. Det tog dagar och veckor att läsa, inte en eftermiddag. Det psykologiska djupet var så stort att jag behövde ekolod för att hitta det.
I de flesta nya deckare som kommit de senaste åren som jag läst finns deckarhistorien i bakgrunden. De saknar djup. Motiv och psykologi snabbförpackas i ett par meningar, som om det är något som ska klaras av för att historien ska bli mer trovärdig.

Och helt plötsligt undrar jag:
Har deckaren blivit den nya chick-litten?

Camilla Läckbergs styrka ligger ju i beskrivningen av småbarns- och familjelivet, inte i själva deckarhistorien. Jag är mer intresserad av hur det går för Erica och Patrik än vem som gjorde det. Likaså i Mari Jungstedts deckare – där är jag mer intresserad av hur det går för poliserna Knutas och Karin och journalisten Johan och hans fru Emma.
Det jag idag kommer ihåg av Liza Marklunds böcker är hur jobbigt Annika Bengtzon har det hela tiden, inte vem som var skurken. Ninni Schulmans protagonist är en ung ensamstående mamma med ett adopterat barn som jobbar som journalist i sin gamla hemstad, som hon nyss flyttat tillbaka till. Hon längtar efter kärlek och mening i livet mellan nyhetsjakterna.

Denise Rudberg har ju också skapat en egen genre: Elegant Crime. Visst, det utspelar sig i åklagarmiljö, det finns poliser med som ska lösa det begångna brottet, men det är relationerna mellan människorna som är det viktiga. Plus att hon måste tala om vilka märken det är på kläderna och möblerna. Och.. ja visst – det utspelar sig på Östermalm och Djursholm.
Åklagarassistenten och nyblivna änkan Marianne Jidhoff är 55 år, lite plufsig, äter för många bullar men är ändå rik, snygg och superskicklig. Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med.

Så. Varför klä det i deckarskrud?

Varför inte bara säga som det är?

4 kommentarer

Under Chick-litt, Deckare/Spänning, Läsande

Boktipset: Jan Guillous memoarer

Jag gillar Jan Guillou.

Jag fascineras över hur bra han kan berätta en historia.
Jag fascineras över hans förmåga att tro på sig själv i alla lägen.
Jag fascineras över att han vänder varje situation till sin fördel.

Som journalist är det oerhört spännande att läsa Jan Guillous memoarbok Ordets makt och vanmakt – om alla publiceringsvändor, alla journalistiska beslut som fattas, alla historier som ska berättas: hur man skriver, hur man berättar, hur man gör TV, hur man debatterar. Allt det där som står för den sanningssökande, ifrågasättande, undersökande, provocerande…
Och att få höra hur det hände, hur det var då, då när det begav sig. Jag minns ju inte 70-talet, IB-affären, FiB/Kulturfront, minns bara vagt Rekord-Magazinet och grabbarna på Fagerhult, Guillou med rutig skjorta och uppkavlade ärmar. Gevär över axeln. Eller minns jag fel där? Med geväret?

Det är en memoarbok. Naturligtvis är det enbart Jan Guillous version av sanningen, men det är en oerhört underhållande sådan.
Kanske ska man läsa den som fiktion? Som en Hamilton-roman med Guillou i huvudrollen som Carl Gustaf Gilbert? Sanna historier som fond, trovärdiga historier som huvudspår, så osannolikt att det blir sant bara därför?

Kanske är jag förblindad av beundran? Av den där obotliga tron på att man har en bra historia som man måste berätta. Och att man har RÄTT!
Jag köper hela paketet. Hans stundtals raljerande ton, hans förmåga att sätta sig själv i centrum, hans tro på sig själv, hans tvärsäkra sätt att uttrycka sig.
Men det är så roligt, det är verkligen skickligt berättat.

Och se här hur han skriver om populärlitteraturen och varför kulturredaktionerna inte gillar den:
Det är ”en seglivad föreställning om att storsäljande romaner hindrar publiken från att läsa poesi och experimentella romaner. Man talade om en sorts litteraturkaka, given för varje år. Om hajen Marklund eller späckhuggaren Mankell kom och tog ett för stort bett blev det för lite kvar åt sådana författare som skrev med enbart konstnärliga ambitioner, att förnya språket, gestalta själens obotliga ensamhet eller liknande. Enligt denna lika seglivade som enfaldiga föreställning utgör storsäljande romaner en kulturfara.”
Och så fortsätter han någon mening senare:
”I verkligheten fungerar det tvärtom. Liza Marklund och Camilla Läckberg har mobiliserat nya bokläsare. främst yngre kvinnor, och för det borde de få medalj.”

Medalj till Läckberg och Marklund, alltså.
Ja, kanske det.
Ja, varför inte?
Guillou har säkert rätt där också.

Det kommer visa sig i efterhand det också.

Jan Guillou funderar och skriver. Ny bok kommer i höst - Brobyggarna. (Bild från Piratförlaget.)

Lämna en kommentar

Under Boktipset, Svenska författare