Sommarboktips att bli förundrad över: Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz

Det finns få saker som gör mig så förundrad som människor som är bra på fysik och matematik. Därför kan jag inte annat är gapa av hänförelse när jag läser Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz.
Och därför blir det också mitt boktips i P4 Sommar på känslan ”förundrad”.

Det handlar om matematikern Alan Turings död – han som bland annat är känd för att han arbetade med att knäcka tyskarnas koder under Andra världskriget. Men det handlar mest om polisen som försöker förstå hur Alan Turing kunde dö. Var det självmord eller inte? Alan Turings ansågs vara en säkerhetsrisk när det avslöjades att han var homosexuell i en tid där detta sågs som ett brott.

Syndafall i Wilmslow är en av mina favoritdeckare. Mycket är det David Lagercrantz förtjänst, hans språk och berättarförmåga.

Morgan Larsson tipsade om Jan Guillous Brobyggarna.

Läs mer om våra boktips på Sveriges Radios hemsida.

Recension: 36 timmar av David Bergman

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juli 2013.

David Bergmans debutroman 36 timmar utspelar sig i Stockholm strax före midsommar. Men det är ett Stockholm styrt av Säpo, som har en ny terroristlag i ryggen att luta sina allt mer tveksamma insatser på: Nationalsäkerhetslagen. Dessutom är statsministern korrumperad, liksom några andra viktiga ministerposter. Det gäller att svälja dystopin med hull och hår, för David Bergman ger oss inga ledtrådar till vad som lett till att Sverige kan ha hamnat i denna prekära situation.

David Bergman är utbildad officer vid Militärhögskolan och har varit med om att grunda det svenska Psyops-förbandet, som av tidningen Fokus kallas för “Sveriges hemliga propagandasoldater”. Och det står snabbt klart i 36 timmar vilka som är de nya hjältarna i framtidens Sverige när Säpo blivit galna och polisen är maktlös: militärerna.

Det är intressant att läsa 36 timmar i skenet av de senare årens nedmontering av det svenska försvaret och samhällsdebatten däromkring, där vi gått från allmän värnplikt till att utbilda elitsoldater för fredsbevarande i andra länder. Samtidigt är det också en allt vanligare bild i populärkulturens actionsskildringar: att hotet inte längre kommer utifrån, utan inifrån.

Språkligt är 36 timmar ingen höjdare. Men det vägs upp av de fartfyllda actionscenerna. 36 timmar är en riktig bladvändare för den som gillar politisk pang-pang runt riksdagshuset. Och jag älskar att David Bergman har två kvinnliga hjältar! Dels generalen Johanna Lindström, chefen för Försvarets operativa verksamhet, som kan mäta sig med vilken Jan Guillousk superhjälte som helst, dels polisinspektör Anna Wallin, polisen som tvekar inför de nya polisinsatserna och vill göra det rätta. Jag skulle definitivt läsa en uppföljning om dessa två kvinnliga hjältar i mansdominerande miljöer.

Recension: Död i skugga av Anne Holt

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 5 februari 2013.

En pojke ramlar nerför en stege och ramlar så olyckligt att han avlider. Samma dag sker Anders Behring Breiviks attentat i Olso och på Utöya; allt är kaos. Och när de erfarna poliserna mobiliseras till attentaten, får en ung och oerfaren polis ta hand om den tragiska olyckan på en av Oslos finare adresser. Mitt i olyckans centrum finns också Inger Johanne Vik, “profileraren” som varit Anne Holts hjältinna i fyra tidigare romaner, eftersom hon är bekant med pojkens mamma.

Död i skugga är en berättelse om makt, en berättelse om sådant som vi inte orkar se. Om barn som far illa, om människor runt omkring som blundar; för blåmärken, för avvikande beteenden. Död i skugga är inspirerad av ett verkligt fall, en norsk pojke som misshandlades av sin styvfar, och där ingen ingrep förrän det var försent och pojken misshandlades till döds.

Anne Holt har en blick för det vardagliga som gör mig glad. Hennes fina blick för sorg och sorgarbete, tillsammans med hennes känslighet när det gäller att beskriva Utöya-traumat, gör mig ännu gladare. Och när det gäller själva gåtan hålls läsaren i ovisshet genom hela berättelsen ända till slutscenen; både vad gäller den bakomliggande orsaken till själva olyckan, men också hur den gått till. Och utan att avslöja för mycket, så kan jag säga att det sker många och stora vändningar i berättelsen som Anne Holt, med sin inkännande blick för människan, varsamt lotsar läsaren igenom.

Därför blir jag också lite besviken på slutscenen, trots att Anne Holt själv slänger in brasklappen att det är bara i film som förövaren bryter ihop och erkänner. Att samla alla inblandade i ett rum med en “detektiv” som förklarar hur allt ligger till, är ett alltför enkelt Agatha Christie-slut. Om än underhållande just när det gäller film.

Händelser vid vatten är den bästa svenska deckaren genom tiderna

Jag var med i Sydsvenskans expertjury som röstade fram Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som den bästa svenska kriminalromanen genom tiderna. Faktum är att jag själv röstade på Händelser vid vatten som nummer ett. Och faktum är att jag trodde att jag skulle vara ganska ensam om det.
Jag hade fel.
Fler än jag tyckte alltså att Händelser vid vatten både dels kan räknas inom deckar-genren och dels är den bästa inom den genren.

Så här gick omröstningen till:
Jag fick välja ut mina tre bästa kriminalromaner och rangordna dem.
Ettan fick fem poäng, tvåan tre poäng och trean en poäng.

Så här ser min topp-tre lista ut:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman.
2. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.
3. Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz.

Så här ser topp-tre ut när alla 80 experter röstat:
1. Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
2. Den skrattande polisen av Maj Sjöwall & Per Wahlöö
3. Roseanna av Maj Sjöwall & Per Wahlöö

Hela listan på de 101 bästa svenska deckarna finns här på Sydsvenskans hemsida.

Sydsvenskan har publicerat flera intressanta artiklar i samband med presentationen av omröstningen. Till exempel Intervjun med Kerstin Ekman. Hon säger så här om varför hon tror att Händelser vid vatten vunnit omröstningen:

”Kan det inte ha att göra med att den som skönlitterär bok går lite djupare ner under den mordhistoria den berättar? Spänning, en intressant miljö och trovärdiga personer brukar väl vara det som gör att läsare tycker om en deckare. Kanske har den sådana kvaliteter men dessutom ett vidare spelrum eftersom den är mer roman än regelrätt kriminalberättelse.”

Läs också den här artikeln, om varför Camilla Läckberg och Marie Jungstedt inte finns med på listan. Intressant om prestige, pengar, bestsellerism och genus.

Och missa inte! Gör quizet! (Jag hade alla rätt, men chansade på en fråga.)

 

Jösses! Jag minns faktiskt inte vem som är mördaren!

Jag har börjat läsa en bok som jag tog ur mina föräldrars bokhylla på landet på julafton. Det roliga är att jag läst den förut. Två gånger, dessutom.

Men jag kommer ändå inte ihåg vem som är mördaren!

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Bra, tror jag. Det blir ju som att läsa en ny deckare, fast utan undringen om det kommer att vara en bra deckare eller inte. Och bra är den verkligen! Det minns jag ju. Och jag minns ju vissa fragment, vissa sidohistorier, nåt med nåt arv, nåt med nån som bytt namn.

Men vem som gjorde det? Nej.

Jag gillar P. D. James. Hon är en av de bättre deckarförfattarna. Och Patienten, som jag läser nu, är en av hennes senare deckare, men fortfarande med Adam Dalgliesh i huvudrollen som den poetiske poliskommisarien.

Jag tillåter också mig själv att läsa Patienten långsammare den här tredje gången. Kanske för att det är jullovsläsning. Annars blir det ju lätt så när jag läser deckare att jag läser fort, fort för att få reda på fort, fort vem som gjort det och varför. Och i den långsamma läsningen blir också författarens hantverk tydligare. Noggrannheten i detaljerna. Replikerna som gör karaktärerna trovärdiga.

Hela havet stormar – inte Arne Dahls bästa

Det är polisarbetet som är behållningen i Arne Dahls deckare. Så också i Hela havet stormar. Och det är oavbrutet bladvändarspännande. Som alltid.

Sträckläsarvänligt.

Men. Jag är inte särskilt förtjust i den ena av de två parallella berättelserna i Hela havet stormar. Det blir lite för mycket, helt enkelt. Och utan att avslöja vad det hela handlar om, så får jag The Boys from Brazil-vibbar (minus Hitler-kopplingen). Jag har tyckt att verklighetsförankringen, att det ändå funnits någon slags rimlighet i plotten, har varit betydelsefull för att jag gillat Arne Dahls deckare så mycket. Jag har gillat att det diskuterats viktiga samhällsfrågor i många av böckerna. Men i Hela havet stormar är spänningstrådarna för framträdande. Det blir lite för mycket dussinaction för min smak. Lite för mycket pang-pang.

Och så saknar jag A-gruppen. Jag får inte alls samma känsla för karaktärerna i Opcop-gruppen. De är för anonyma – lite för lite personligheter och för mycket sina nationaliteter.

Kanske är det så att kopplingen mellan den gamla A-gruppen och Opcop måste brytas helt för att Opcop-karaktärerna ska få blomma ut och kunna stå för sig själva. Nu blir det lite misch-masch, varken eller. För mycket extra allt blir ingenting.

Arne Dahl – vilka spännande och bra böcker du skriver!

Arne Dahl. Ja, vad ska jag säga… Att vi skulle göra vår bekantskap nu, så här fjorton år efter din debut med Ont blod 1998. Ja, bättre sent än aldrig. Som det ju heter.

Nu har jag läst (i nämnd ordning): De största vatten, En midsommarnattsdröm, Mörkertal, Efterskalv och Viskleken. Näst på tur är Himmelsöga, den enda som jag faktiskt äger själv. Sen får jag gå på jakt i antikvariat eller beställa som fjärrlån på biblioteket de titlar som saknas för att göra läsningen komplett: Ont blod, Misterioso, Upp till toppen av berget, Europa Blues och Dödsmässa.

För jag ska läsa alla. För det är verkligen bra.

Jag undrar så varför jag fastnar, varför jag sugs in. Det är ju bara vanliga deckare. Polisromaner.
Eller är det inte det?

Nej, det är nog inte det. Det är så intelligent. Strukturen är mer komplex, karaktärerna fler, samhällskunskaperna djupare. Arne Dahl är en kulturellt intelligent författare och det gör texten intressant inte bara på det dramaturgiska planet, utan det finns en musikalitet i texten som gör mig himmelskt glad.

Jag tycker också om alla karaktärer: Kerstin Holm, Paul Hjelm, Jorge Chavez, Sara Svenhagen… Trots att det är nästan tio karaktärer att hålla ordning på gör Arne Dahl med små medel dem till människor som jag kommer ihåg och kan relatera till. Inte en enda gång kommer jag på mig själv med att undra ”vem som var vem nu igen”.

Arne Dahl kan också skriva actionscener som skulle passat i vilken amerikansk storfilm som helst. Som den avslutande storstilade skottlossningen i Mörkertal, med polis, maffia och sexsekt. Och i Efterskalv: en koreograferad dansföreställning som är smygandet med dragna pistoler i ett monument med tvåtusensjuhundraelva betongblock för att minnas andra världskrigets judar. Vilka scener! Jag är där. Håller andan. Ser på. Tjuvkikar! Andas ut.

Att jag inte läst Arne Dahl tidigare? Vad kan jag skylla på? Jag var kanske upptagen med annat… Jag gifte mig 1998, gick ut journalisthögskolan 1999, fick första barnet 2000. Jag tror jag missade massa bra litteratur de där åren faktiskt. Ett stort svart litteraturhål.

Helt tydligt. Helt klart.

Näst på tur:

Boktipset: Brott av Ferdinand von Schirach

Jag läser första berättelsen i Brott och bli genast förtjust. Om jag kan säga så om en berättelse om en man som efter ett nästan livslångt äktenskap klyver sin hustru i två delar med hjälp av en yxa. Och det fortsätter. Med osannolikt klantiga inbrottstjuvar. Med en till synes stilllsam man som plötsligt effektivt dödar två bråkstakar. Med en smågangster som måste mörka att han är intelligent.

Ferdinand von Schirach är advokat i Berlin och Brott är en samling berättelser om fall som han kommit i kontakt med. Och det är verkligen fascinerande berättelser som Ferdinand von Schirach delar med sig av – verkligheten som överträffar dikten.

Det är så enkelt berättat, så uppriktigt. Och med en slags melankolisk kärlek om det som ändå gör oss till människor – felen, bristerna, att i vissa situationer inte tänka helt klart, fatta riktigt dumma beslut, styras av känslor i olyckliga omständigheter. Ferdinand von Schirach gör det obegripliga lite mindre obegripligt. Försöker förstå, ge förklaringar. Det är livsberättelser om helt vanliga människor som gör helt ovanliga saker av orsaker som är gripbara. Och jag fascineras verkligen över berättelserna. Dras in. Småler. Förfasas!

Brott är den första samlingen berättelser. Det finns ytterligare en av von Schirach, den heter Skuld. Den ska jag också läsa.

Recension: Bida sin tid av Titti Guldstrand

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 22 juni 2012.

En flicka försvinner på väg till skolan. Polisen kopplas in. Men det finns inga spår av flickan. Ingenstans. Förrän efter ett par dagar då en hundägare hittar flickan sittandes i skogen, nedkyld och traumatiserad. Men det kommer att hända konstigare saker än så i den lilla Öländska byn.

Bida sin tid är en spökhistoria. Inget av det som hänt flickan kan nämligen ha en naturlig förklaring. Flickans mamma börjar se saker, en konstig kyla sprider sig i huset där de bor, det finns konstiga spår av frost i trädgården, flickan verkar tala med någon när mamman inte ser, en svart gestalt börjar visa sig. Men Bida sin tid lånar också drag av spänningsberättelsen. För det är en gåta som måste lösas för att befria byn från det som hemsöker. Polisen, grannar och en gammal släkting tolkar tecken och drömmar och så får gåtan sin våldsamma upplösning.

Spänningsberättelser med övernaturliga fenomen börjar bli allt med populära efter John Ajvide Lindqvist och Johan Theorins framgångar. Det talas till och med om en skräckvåg i 2012 års bokutgivning. Men tyvärr blir jag inte skrämd av Titti Guldstrands debutroman. Det är inte spökhistorien det är fel på. Den är påhittig och spännande. Men språkligt väger den för lätt och den är slarvigt berättad. Titti Guldstrand talar helt enkelt om för mycket. Skrämd blir man ju att det som inte är uttalat, det som kanske kommer, osäkerheten. Jag saknar också en förtätning i historien. Nu är det för många sidospår som skulle kunna ha tagits bort till förmån för själva skräckkärnan i berättelsen. Det krävs en skicklig berättare för att hålla ordning på så många trådar och väcka intresse för så många karaktärer som finns i Bida sin tid. Och Titti Guldstrand har inte den förmågan.

Sträckläsarhelg i spänningens tecken

Åh, vilken sträckläsarhelg jag har haft! Och full av spänning, skräck och spöken. (Det går ju bra när rara svärmor Malin passar och leker med barnen. Jag har till och med fått lite sol på mina bleka ben…)

Först Titti Guldstrands Bida sin tid, som jag ska recensera för Borås Tidning (och därför inte tänker skriva mer om nu). Sedan Åsa Larssons Till offer åt Molok.

Den där hund-scenen i slutet. Det har pratats om den. Ja, men vad ska hon göra?

Sen kan jag tycka att det är lite tröttsamt att huvudpersonerna alltis ska utsättas för fara i det sista upplösande kapitlet. Det finns som återkommande tema i många nya deckare att förövaren måste utsätta huvudpersonerna för något slags livshot.

Finns det inte något annat spännande sätt att avsluta det hela på?