Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 mars 2012
Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika. I vardagsdeckaren är vardagsingredienserna och vardagsigenkänningen lika viktiga som själva mordgåtan, kvinnor har framträdande karaktärer och persongalleriet är omfattande – hela bygden och deras bekymmer ska vara med. I Schulmans deckare är det Värmland som är bygden, och särskilt den lilla orten Hagfors.
Själva mordgåtan och motivet är det inget fel på. Då och då är det också spännande. Men Ninni Schulman har bara delvis förstått sin genre. Spänningstråden i Pojken som slutade gråta är för tunn och istället öser Ninni Schulman på med så många ingredienser i en vardagsdeckare att de själva kunde utgöra motiv till flera nya deckare: småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, nybliven mamma med cancer som ska dö. Puh! Människorna i Hagfors är så bekymrade att jag i slutet undrar om mördaren inte är den mest normala i hela bygden.
Det fattas också humor. I en vardagsdeckare måste läsaren kunna skratta igenkännande åt huvudpersonerna, men något sådant finns inte; bara bekymmer. Det är väl den där balansen jag efterfrågar igen – ju hemskare mordgåta, desto mer behövs det lättas upp med ett vardagligt fniss då och då. Men vardagslivet kanske inte är så kul i Hagfors?
Annika Koldenius 