Recension: Weirdo av Cathi Unsworth

Weirdo är en deckare där ett gammalt mordfall med inslag av svart magi tas upp på nytt för att det kommit fram nya bevis. Den unga flickan kanske inte var helt ensam om att utföra dådet eftersom nya DNA-spår hittats, så vem var med henne på mordplatsen? Privatdeckaren Sean Ward börjar nysta i fallet på uppdrag av en advokat och reser till den lilla staden Ernemouth för att undersöka fallet. Ernemouth visar sig dock vara en småstad styrd av starka män som absolut inte vill att fallet ska tas upp på nytt. Med hjälp av lokaltidningens redaktör så får Sean Ward till slut fatt på sanningen.

Weirdo berättas i två tidsplan, ett då och ett nu. Det jag gillar är det klassiska upplägget – som verkar hämtat från ett avsnitt av Morden i Midsomer – med konstiga människor i engelska småstäder som beter sig udda eller helt enkelt galet. Men där de mordiska karaktärerna i Morden i Midsomer är excentriska på ett mysigt vis, är småstaden Ernemouths dåliga människor obehagligt mörka och rent av onda. Kontrasterna i Weirdo blir därför spännande. ”Twist av noir” kallar förlaget deckargenren, och visst är det både porr, prostitution och allmänt våld och trasighet i berättelsen. Själva mordgåtan i sig är rätt vanlig, klasskamrat mördar klasskamrat – möjligtvis av svartsjuka, men upplösningen och motiven visar sig till slut faktiskt vara helt galna.

Weirdo är Cathi Unsworths fjärde deckare, men första deckare på svenska. En av Unsworths styrkor är att hitta på de där osannolika karaktärerna och ge dem tillräckligt mycket kött och blod för att de – några av dem i alla fall – trots allt kan bli sannolika. Jag fastnar för berättelsens tema om hur elaka tjejer faktiskt kan vara mot varandra och hur lojaliteter snabbt kan förändras, men också det som händer mellan mödrar och döttrar och hur svårt det kan vara att ta sig ur sina föräldrars klasstillhörighet i England. Jag tycker också om att det dröjer rätt länge tills Cathi Unsworth faktiskt berättar vem det är som blivit mördad, ett extra spänningsmoment i berättelsen som jag inte har träffat på i någon annan deckare.

Ibland tycker jag dock att själva gåtan är smartare och intressantare än vad Cathi Unsworth kan berätta den, trots att det finns några berättartekniskt finurliga svängningar i historien. Slutscenen är helt enkelt osannolikt vriden och det är väl värt att vänta på den aha-upplevelsen. Ibland tycker jag dock att Unsworth hetsar förbi scener som hon borde hålla längre i. Att skriva deckare handlar mycket om att hålla sig till en mall, men samtidigt göra avstickningar från den och att våga hålla på berättelsens konstiga godbitar när de väl dyker upp. I Weirdo finns det en hel del sådana ögonblick.

Recension: Den sista akten av Mari Jungstedt

Jag vet inte jag. Mari Jungstedts nya deckare har alla ingredienser, men ändå är det något som skaver. Kanske är det språket, som ibland känns stolpigt. Kanske är det själva historien.

Mari Jungstedts historier har nämligen tidigare alltid känts trovärdiga och med en slags samhällsförankring. Men i Den sista akten är jag inte alls nyfiken på vem som gjort det eller varför. Många scener känns också allt för snabbt berättade, som om författaren hade tröttnat på sin historia och sina karaktärer och bara ville få det överstökat.

Visst finns det viss kritik mot villkoren i teatervärlden, där många inte helt kan försörja sig och är tvungna att ta ströjobb vid sidan av. Men det räcker inte som samhällskritik. Den sista akten är den svagaste av alla Mari Jungstedts Gotlandsdeckare.

Det är porträttet av skådespelaren Felix Sanner och den snygga och oväntade intrigvridningen på de sista sidorna som räddar Den sista akten från totalt deckarhaveri. För visst är hantverket vad gäller själva intrigpusslandet fortfarande dugligt. Och jag läser vidare också för att jag är nyfiken på hur det går för de karaktärer som hängt med ända från seriens början: Emma, Johan, Karin och Anders Knutas.

Men jag hade väntat mig mer från Mari Jungstedt. Det hade jag faktiskt.

Googla ihop en recension? Inte jag i alla fall…

Det har uppkommit några frågor om recensioner och recensenter efter mitt blogginlägg Varför slutar jag läsa en bok som är riktigt bra? Det handlar om att snegla på andras recensioner, att googla ihop en recension och att recensenter oftast verkar tycka lika.
Jag tycker frågorna är viktiga och värda ett eget inlägg istället för ett svar i kommentarsfältet. Sen är det väl lite yrkesstolthet som ska försvaras också… Jag har faktiskt läst ut Sara Lövestams Tillbaka till henne. Sent igår kväll…

Egentligen är det ju omöjligt att snegla på andras recensioner om alla följer första recensionsdag. När jag får en bok från Borås Tidning så får jag den några veckor i förväg för att hinna läsa och hinna skriva min recension. Jag lämnar recensionen någon dag innan första recensionsdag för att redaktören ska hinna läsa igenom den. Alltså är det omöjligt att googla på andras recensioner om alla andra gör likadant. Det finns helt enkelt inget att googla.
När jag skriver har jag alltså har ingen aning om vad de andra recensenterna har tyckt om samma bok. Ibland är det jätteläskigt, faktiskt.

Vid enstaka tillfällen får jag dock böcker som redan är släppta och recenserade som redaktören på Borås Tidning av någon anledning missat. Ibland kan det vara så enkelt att de faktiskt inte fått något recensionsexemplar skickat till sig från förlaget. Men då undviker jag att läsa någon annan recension och bildar hellre mig en egen uppfattning. Jag tror att det skiner igenom i mina formuleringar om jag läst vad någon annan tyckt. Ibland går jag in på förlagets hemsida för att se hur de presenterar boken och författaren. Men det är allt.
Men det är jätteintressant att diskutera recensioner och innehåll i recensioner, tycker jag. Ofta har ju recensenter liknande bakgrund med studier i litteraturvetenskap, och har lärt sig vad som är ”bra” och ”dålig” litteratur. Klart att recensionerna ser liknande ut då. Jag är inte bättre än andra recensenter på den fronten, även om jag bara studerade litteratur i två terminer och alltså inte har någon examen i litteratur.
Jag intervjuade litteraturprofessor Dag Hedman om bland annat det här för någon månad sedan i mitt jobb på Göteborgs universitet. Vi pratade förvisso mest om litteraturforskning och varför litteraturforskare inte är intresserade av populärlitteratur. Vi pratade lite om deckargenren också. Men visst kan tankegångarna föras över på litteraturkritik. Se gärna inslaget.

Jaha.
Och ikväll ska jag skriva recensionen på Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det är lite läskigt, för jag gillar den verkligen. Deadline imorgon kl 12. 🙂 Och när jag googlar på ”Recension Tillbaka till henne” så är det bara min blogg som dyker upp än så länge.
Och där vet jag ju vad det står… 😉

Recension: Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 mars 2012

Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika. I vardagsdeckaren är vardagsingredienserna och vardagsigenkänningen lika viktiga som själva mordgåtan, kvinnor har framträdande karaktärer och persongalleriet är omfattande – hela bygden och deras bekymmer ska vara med. I Schulmans deckare är det Värmland som är bygden, och särskilt den lilla orten Hagfors.

Själva mordgåtan och motivet är det inget fel på. Då och då är det också spännande. Men Ninni Schulman har bara delvis förstått sin genre. Spänningstråden i Pojken som slutade gråta är för tunn och istället öser Ninni Schulman på med så många ingredienser i en vardagsdeckare att de själva kunde utgöra motiv till flera nya deckare: småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, nybliven mamma med cancer som ska dö. Puh! Människorna i Hagfors är så bekymrade att jag i slutet undrar om mördaren inte är den mest normala i hela bygden.

Det fattas också humor. I en vardagsdeckare måste läsaren kunna skratta igenkännande åt huvudpersonerna, men något sådant finns inte; bara bekymmer. Det är väl den där balansen jag efterfrågar igen – ju hemskare mordgåta, desto mer behövs det lättas upp med ett vardagligt fniss då och då. Men vardagslivet kanske inte är så kul i Hagfors?

Vårens böcker – en gäspning!

Jag kryssade på gammalt hederligt sätt: med pennan i högsta hugg vid matbordet med en kaffekopp bredvid och ungarna stojande runt omkring.

Men jag blev inte så upphetsad av Vårens böcker – den stora katalogen från Svensk Bokhandel.

I höstas var listan så lång att jag satt en halv dag med att försöka stryka ner till tio titlar per lista.
Till denna vår fick jag knappt ihop tio titlar alls…
Kanske har jag blivit bokblasé?
Men jag tror inte det.

Jag tycker att det är en svag roman-vår. (Förra året (och hösten) var i och för sig exceptionellt.)
Visserligen släpper både Åsa Larsson och Varg Gyllander nya deckare. Visserligen finns det många roliga debutanter som Pernilla Alm och Manne Fagerlind, som ni kan följa här på Debutantbloggen.
Men jag saknar många stora namn – namn där man vet vad man får… Jo, jag vet att Brett Easton Ellis Imperial Bedrooms kommer på svenska i år, men jag är inte någon fan av honom.

Fackböckerna bjöd på lite fler vill-ha-upplevelser. Bland annat med fina böcker om filmregissörer, som Emir Kusturica, och andra konstnärskap som Helene Schjerfbecks och Karin Broos. Men de kvalade ändå inte in på min topp-tio.

Snart berättar jag vilka tio skönlitterära böcker och vilka tio facklitterära böcker jag vill läsa våren 2012 – två topplistor på de titlar som väckt mitt intresse i vårens katalog.

Topplistorna presenteras senare i veckan.

Och om jag har missat någon väsentlig titel, vg meddela mig.

Recension: Eldvittnet av Lars Kepler

En spänningsroman behöver spänning; ett framåtdrivet berättande, en gåta eller ett brott som ska lösas. Men en riktigt bra spänningsroman behöver något mer. Det handlar om balans.

När jag läser Eldvittnet tänker jag på den där balansen – att hitta den vackra motvikten till det onda, brottet, det vedervärdiga människoslafset. Antingen kan författaren genom insiktsfulla porträtt skapa karaktärer som vi bryr oss om som motvikt: en ensam och godhjärtad kommissarie, en fredsaktivist från Chile, en hypnotisör med svårt sjuk son. Eller så kan ämnena i sig – musik, poesi, kärlek – skapa det som väger upp. Också språket kan ge balans; att blanda vilsamma pauser med rappt och framåtdrivande berättande.

Eldvittnet är den tredje boken av Lars Kepler. Den första, Hypnotisören, tyckte jag var alltför utstuderat slafsig i sitt blodiga familjemord. Viss balans fanns ändå med porträttet av Erik Maria Bark och bitvis glimrande språk. I Paganinikontraktet gav musik- och musikertema,t berättat genom Axel Riessen, en estetisk omtanke och poesi åt prosan och balans gentemot contract killers och vapenexport.

Men i Eldvittnet saknas balans. Här finns ingenting som väger upp.

Kommissarie Joona Linna är under internutredning efter ett tveksamt ingripande, men så sker två mord och ett försvinnande på ett HVB-hem för unga flickor norr om Sundsvall. Joona Linna blir skickad som observatör för att hjälpa den lokala polisen i utredningen.

Joona Linnas karaktär har i tidigare böcker mejslats fram i dialog med andra karaktärer, som Saga Bauer, Erik Maria Bark och Anja Larsson. Men i Eldvittnet finns de i bakgrunden och utan sina side-kicks blir Joona Linna helt plöstligt endimensionell. Många nya karaktärer presenteras, men ingen ges så mycket utrymme eller bakgrundsinformation så att de fyller ut tomrummet bredvid Linna. Det finns ingen ny Saga Bauer, ingen ny Erik Maria Bark. Det ges också mycket knapphändig bakgrundsinformation till de platser eller teman läsaren ska bry sig om. En mening om Slakthusområdet. Sex meningar om vad ett medium är. Tre meningar om Joona Linnas avstängning. En knapp halv sida om LVU. Det är inte prosa. Det är faktarutor till en nyhetsartikel.

Dessutom är prosan faktiskt bedrövligt dålig med nästintill obefintlig gestaltning. Det är som om Eldvittnet är ett enda långt filmmanus med karaktärer som går, står och öppnar dörrar och säger repliker till varandra. Bilderna är trötta schabloner och hade inte blivit godkända ens i en gymnasiekurs i kreativt skrivande. Det är ”grus som knastrar” och ”friska luften” och ”ensligt belägen” och efter ett tag slutar jag räkna hur många gånger som ”ljuset strilar” mellan persienner, tallstammar och tallgrenar. Dessutom växlar kapitlen utan anledning tempus mellan presens och perfekt.

Keplerböckerna har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår. I Eldvittnet finns, förutom själva huvudspåret med den försvunna flickan och mordet på LVU-hemmet, historier om ett kidnappat barn, om barnpornografi, om människohandel och Joona Linnas sökande efter sin egna försvunna familj. Och det är där spänningen finns, som gör att jag trots påver prosa och gestaltning ändå läser vidare. För att hitta på spännande berättelser, det kan Lars Kepler. Men balansen! Balansen!

Jag har ändå förhoppningar på Lars Kepler till nästa bok. För att som i Paganinikontraktet kunna skapa spänningsromaner med vacker prosa och med känsla för poesi, estetik och kärlek till karaktärer och ämnen är ändå få författare förunnat.

Skärpning!

Recensionen publicerad i Borås Tidning 11 november 2011.