Recension: Den sista akten av Mari Jungstedt

Jag vet inte jag. Mari Jungstedts nya deckare har alla ingredienser, men ändå är det något som skaver. Kanske är det språket, som ibland känns stolpigt. Kanske är det själva historien.

Mari Jungstedts historier har nämligen tidigare alltid känts trovärdiga och med en slags samhällsförankring. Men i Den sista akten är jag inte alls nyfiken på vem som gjort det eller varför. Många scener känns också allt för snabbt berättade, som om författaren hade tröttnat på sin historia och sina karaktärer och bara ville få det överstökat.

Visst finns det viss kritik mot villkoren i teatervärlden, där många inte helt kan försörja sig och är tvungna att ta ströjobb vid sidan av. Men det räcker inte som samhällskritik. Den sista akten är den svagaste av alla Mari Jungstedts Gotlandsdeckare.

Det är porträttet av skådespelaren Felix Sanner och den snygga och oväntade intrigvridningen på de sista sidorna som räddar Den sista akten från totalt deckarhaveri. För visst är hantverket vad gäller själva intrigpusslandet fortfarande dugligt. Och jag läser vidare också för att jag är nyfiken på hur det går för de karaktärer som hängt med ända från seriens början: Emma, Johan, Karin och Anders Knutas.

Men jag hade väntat mig mer från Mari Jungstedt. Det hade jag faktiskt.

Recension: Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 8 mars 2012

Ninni Schulmans deckarförfattarskap tillhör en relativt ny genre som jag vill kalla vardagsdeckare, där bland andra Camilla Läckberg och Mari Jungstedt är framgångsrika. I vardagsdeckaren är vardagsingredienserna och vardagsigenkänningen lika viktiga som själva mordgåtan, kvinnor har framträdande karaktärer och persongalleriet är omfattande – hela bygden och deras bekymmer ska vara med. I Schulmans deckare är det Värmland som är bygden, och särskilt den lilla orten Hagfors.

Själva mordgåtan och motivet är det inget fel på. Då och då är det också spännande. Men Ninni Schulman har bara delvis förstått sin genre. Spänningstråden i Pojken som slutade gråta är för tunn och istället öser Ninni Schulman på med så många ingredienser i en vardagsdeckare att de själva kunde utgöra motiv till flera nya deckare: småbarnsmammor, gamla föräldrar, struliga tonåringar, droger, skadegörelse, ex-män, självmord, skilsmässobarn, mobbning, ensamhet, nya relationer, graviditeter, missfall, otrohet, nybliven mamma med cancer som ska dö. Puh! Människorna i Hagfors är så bekymrade att jag i slutet undrar om mördaren inte är den mest normala i hela bygden.

Det fattas också humor. I en vardagsdeckare måste läsaren kunna skratta igenkännande åt huvudpersonerna, men något sådant finns inte; bara bekymmer. Det är väl den där balansen jag efterfrågar igen – ju hemskare mordgåta, desto mer behövs det lättas upp med ett vardagligt fniss då och då. Men vardagslivet kanske inte är så kul i Hagfors?

Deckaren – den nya chick-liten?

Jag minns när jag började läsa deckare. Jag minns Elisabeth George, Minette Walters, P.D. James. Det tog dagar och veckor att läsa, inte en eftermiddag. Det psykologiska djupet var så stort att jag behövde ekolod för att hitta det.
I de flesta nya deckare som kommit de senaste åren som jag läst finns deckarhistorien i bakgrunden. De saknar djup. Motiv och psykologi snabbförpackas i ett par meningar, som om det är något som ska klaras av för att historien ska bli mer trovärdig.

Och helt plötsligt undrar jag:
Har deckaren blivit den nya chick-litten?

Camilla Läckbergs styrka ligger ju i beskrivningen av småbarns- och familjelivet, inte i själva deckarhistorien. Jag är mer intresserad av hur det går för Erica och Patrik än vem som gjorde det. Likaså i Mari Jungstedts deckare – där är jag mer intresserad av hur det går för poliserna Knutas och Karin och journalisten Johan och hans fru Emma.
Det jag idag kommer ihåg av Liza Marklunds böcker är hur jobbigt Annika Bengtzon har det hela tiden, inte vem som var skurken. Ninni Schulmans protagonist är en ung ensamstående mamma med ett adopterat barn som jobbar som journalist i sin gamla hemstad, som hon nyss flyttat tillbaka till. Hon längtar efter kärlek och mening i livet mellan nyhetsjakterna.

Denise Rudberg har ju också skapat en egen genre: Elegant Crime. Visst, det utspelar sig i åklagarmiljö, det finns poliser med som ska lösa det begångna brottet, men det är relationerna mellan människorna som är det viktiga. Plus att hon måste tala om vilka märken det är på kläderna och möblerna. Och.. ja visst – det utspelar sig på Östermalm och Djursholm.
Åklagarassistenten och nyblivna änkan Marianne Jidhoff är 55 år, lite plufsig, äter för många bullar men är ändå rik, snygg och superskicklig. Det är mycket relationer. Det är mycket fikande. Det är mycket dialog. Det är mycket sex!!! Så mycket att till och med jag faktiskt blir förvånad över hur många multipla orgasmer som hinns med.

Så. Varför klä det i deckarskrud?

Varför inte bara säga som det är?

Recension: Det fjärde offret av Mari Jungstedt

Kalla mig blödig om du vill, men jag får tårar i ögonen när jag läser Mari Jungstedts senaste deckare Det fjärde offret. Det är när Karin äntligen får hålla sin dotter i armarna och krama om henne, trettio år försent. Då blir det lite blött i ögonen, det stockar sig lite i halsen. Det är vackert på något sätt – en förälders längtan efter sitt barn.

Det är också kring föräldar och barn som Det fjärde offret kretsar – att tvingas bli vuxen allt för fort när föräldrarna inte kan ta sitt ansvar, en fosterhemsplacering som visar sig få ödesdigra konsekvenser, att söka trygghet hos MC-gäng när det inte finns trygghet någon annanstans.

Det fjärde offret startar med ett lyckat värdetransportrån, men där resten går käpprätt åt skogen. En liten flicka blir påkörd. En av rånarna mördas. Sedan en till. Parallellt berättas en drygt 15 år gammal historia för att ge bakgrund och förklaring. Och visst är det kring själva mordgåtan som berättelsen kretsat, där spänningen byggs. Vem har mördat och varför? Men jag läser lika mycket för att veta hur det går för Knutas, för Karin, för Emma och Johan, för coola Pia. Hur klarar Emma och Johan familjelivet med alla barnen? Hur går det med Knutas och Line? Kommer Karins dotter förlåta henne? Kommer Karin och Knutas äntligen få ihop det? (Nej, här kommer inte spoliers, jag tänker verkligen inte avslöja något!) Jag gillar beskrivningarna av polisarbetet och journalistarbetet.

Jag tycker att Det fjärde offret är Mari Jungstedts bästa deckare hittills. Parallellhistorierna är precis lagom parallella, de historiska återblickarna känns relevanta, det finns precis lagom många stickspår att hålla reda på, intesset för de återkommande karaktärerna hålls vid liv och när slutet närmar sig så kan jag ana vem som är mördaren och varför han/hon gjorde det. (Ingen spoiler här heller…)

Jag gillar också den samhällsbotten varpå historien vilar, de samhällsproblem som tas upp. Och jag gillar också tanken att omständigheterna kan få en att göra saker, men att människan i grund och botten är god. Det är en förtröstansfull tanke.

Och jag gillar det.

Deckarsommaren börjar med Varg Gyllander!

Igår läste jag min första sommardeckare! Det var det enda rätta igår kväll, när suget efter sträckläsning och mord bolmade runt i magen.  Lättläst, klart på en kväll! Ungefär som att se en amerikansk actionfilm – man vet vad man får och det är det man längtar efter just då. Och så lite godis till det.

Så – jag lade Sara Lidmans vackra och strama norrlandsprosa åt sidan, letade i bokhyllan och hittade Varg Gyllanders senaste deckare Det som ligger på botten.  Behändig och effektiv journalistprosa, lite drygt  300 sidor lättläst med dubbelt radavstånd. Ja Tack!

Det som ligger på botten är Varg Gyllanders tredje deckare. Jag har läst de föregående två, så jag visste vad som väntade. Jag blev inte besiken, inte alls. Alla ingredienser finns där. Sträckläsning: check. Klar på tre timmar: check. Flera mord: check. Överraskningar: check. Parallellhistorier: check. Ensamma, ledsna poliser: check. Sura polischefer: check. Kärleksscener: che… Eeeeh, vänta nu!

Kärleksscener i en polisdeckare? Två människor som ligger nakna bredvid varandra i en säng och gör saker med varandra… Nej, det är nog inte vad jag hade förväntat mig i en Varg-deckare. Men det är fint på något sätt. Mänskligt med längtan efter närhet när man är ensam. Och det är verkligen fint beskrivet, även om det bara är på några få rader. Mer sånt!

Jag gillar Varg Gyllanders deckare ungefär av samma anledning som jag gillar Mari Jungstedts deckare: jag gillar huvudpersonerna; jag gillar de, till synes enkla, mordgåtorna som får dig att fundera vem som ”gjort det”; det är sträckläsning; det är lättläst, effektiv journalistprosa som funkar; det är några samhällsproblem i varje bok. I Det som vilar på botten berörs både vapensmuggling, bristen på demokrati i Iran och gerillakrigen i Latinamerika. Och morden är inte hemskare än att det funkar att äta lite lördagsgodis till…

Jag är nöjd.

Jungstedt – deckare – Gotland – semester

Mari Jungstedt har nyss släppt sin nionde deckare Det fjärde offret.

Jag hade inte tänkt att läsa den egentligen, men jag har ändrat mig. Varför? Jo, för att jag faktiskt ska åka till Gotland i sommar. Så deckar-lättköpt är jag just nu, haha. Och idag har vi dessutom bokat hotellrum på Furillen, där Jungstedt åttonde deckare Den farliga leken bland annat utspelar sig.

Nej, nej, nej, det var inte därför vi bokade hotellrum där, ön är vacker i sig själv utan deckarspår, och då skulle vi väl sovit i Eremitkojan om vi skulle vara hardcore-Jungstedtdeckarfantaster. Men det är något med de där steniga stränderna som lockar mig. Det karga, gråa…

Jungstedt har ju annars en egen hemsida som heter Jungstedts Gotland där man kan resa i deckarnas fotspår. (Nej, det planerar vi inte heller, vi kör nog rauk-safari istället…) Fast det är bara fotspår till de första sju deckarna, så Furillen finns inte med på den kartan. Jag tycker verkligen att det är märkligt att de inte uppdaterat sidan med de två senaste böckerna. Verkligen märkligt om sidan nu ska marknadsföra både böckerna och Gotland.

Jag ska i alla fall läsa om Den farliga leken innan vi åker, för att få lite Furillen-känsla. Egentligen har jag faktiskt lust att läsa om alla Jungstedts deckare nu när jag äntligen får åka till Gotland. Jag har tre av dem i bokhyllan. Och snart kommer alltså den nionde boken att dimpa ner i brevlådan.  Får väl låna eller pocketfynda de fem jag saknar.

Deckare är just annars sommarläsning för mig. Jag vet att bokbranschen försöker införa påskekrim inspirerade av våra grannar norrmännen. Men det tänker jag inte gå på! Deckare är sommarläsning. Punkt. Semesterläsning. Punkt. Vilket ju innebär att jag inte får läsa Jungstedt nya förräns i början på juli. Men hey!

Äsch… man kan väl få tjuvkika lite nästa vecka när den kommer i brevlådan…? Bara bläddra  lite…?

De tre Jungstedt-deckare jag har...