Jag hade fel.
Kim Kolliander heter egentligen Erik Wijk.
Inte Maja Lundgren eller Carina Burman eller någon annan. Maja Lundgren förnekade ju också bestämt här på min blogg att det skulle vara hon när jag ställde frågan ”Vem är Kim Kolliander?”.
Erik Wijk berättar idag själv om varför han skrev under pseudonym på Dagens Nyheters Kultursidor : För att kunna vara friare! För att scenskräcken inte skulle vara hindrande.
Desto roligare är det ju att Erik Wijk nämner mig och min recension i Borås Tidning som en av de som ”inte haft några problem att se och uppskatta romanens tema om människans öde i det historiska och sociala spelet”. Anledningen till att jag vågar göra en sådan läsning är, enligt Erik Wijk, att jag finns ”bortom storstadens kotterier”.
Jo, Borås ligger ju på landet. I alla fall med Stockholmsögon sett. Även om Borås är lika nära Twitter som Stockholm…
Men att litteraturkritiken skulle se annorlunda ut på landet, dvs ”bortom storstadens kotterier”, har jag aldrig reflekterat över. Förrän nu.
Kan jag på något sätt vara friare i min kritik för att jag inte bor i storstaden? För att jag inte är ett känt namn (nåja, många känner till Läsarmanifestet, men det är några år sedan nu..) eller har kända vänner?
Är det verkligen så?
Jag hoppas att Erik Wijk har fel. Särskilt med tanke på att jag fått fyra nya litteraturkritik-kollegor i Borås Tidning. Jag hoppas att de kritiker som finns och verkar i storstad känner sig lika fria att recensera och kritisera som jag gör och att de inte kotteriar sig när de skriver sin kritik.
Jag hoppas det som kritiker.
Och jag hoppas det som litteraturkritikläsare.
Annika Koldenius 
Tro jag det att han gillar din recension. Det gör jag också, gillar dina recensioner. Jag tycker att de du skriver är superbra. Du har en speciell känsla när du recenserar för så många olika genrer och uttryckssätt som författare använder sig av. Recensionerna är, tycker jag, ofta ”varma” på ett sätt som är lite svårt att förklara. Personliga på ett proffsigt plan och de har ett rikt språk som är lätt för alla att ta till sig. Kanon!!
Men alltså vad är det för uttryck: “bortom storstadens kotterier” ? Blev nästan lite putt där. Det låter ungefär som hon moderat-Anna (efternamn har jag tappat) som en gång uttryckte sig ungefär så här: ”Stadsbor är smartare än lantisar” Hon verkade försvinna rätt snabbt från politiken, om jag nu minns rätt.
Tack Anna! Visst kan man bli lite putt…
Och Anna Kinberg Batra har inte alls försvunnit från politiken. Hon är Moderaternas gruppledare i riksdagen…
Se där ja. Hoppas att hon vet bättre att uttrycka sig nuförtiden. 🙂
Hej Annika,
hoppas du inte tog illa upp för att jag omnämnde din recension i min DN-artikel. Hursomhelst var det bara positivt menat. Problemet med att försöka se mönster i tillvaron är förstås att man riskerar göra våld på verkligheten. Jag har ju ingen aning om huruvida du bor vid Mosebacke och är kompis med alla i Akademien och lunchar med DN:s kulturredaktion varje dag, eller nåt – modern teknik tillåter ju oss att frilansa på ställen vi inte har fysisk närhet till.
Jag försökte bara göra en mycket lös fundering – att kanske du och Arne Johnson ändå har en koppling till en värld utanför kungliga huvudstaden och då kanske ni har det lättare att agera fritt och självständigt utanför de kotterier (men även ideologiska moden) som faktiskt finns. Visst, FB och Twitter är också kontaktnät, men det är skillnad när man fysiskt minglar och bondar med författare som man får sympati för och sedan får uppdraget att kritisera deras verk. Det är inte lika lätt att skriva fritt i det läget – och det är inget korrupt med det, bara mänskligt.
Jag pratar om tendenser, inte regler, och då ser jag två skäl till att en etablerad storstadspresskritiker KAN vara mindre fri: 1) genom att ha kommit så långt är hen SANNOLIKT redan medveten om kulturell positionering och vilka strategier som ger bättre karriärmöjligheter, 2) hen har och får många möjligheter/plikter att träffa och lära känna kulturarbetare, lojaliteter och animositeter uppstår lättare än för en som aldrig sätter sin fot i de sammanhangen.
Jag föredrar förstås de som vågar och kan ställa sig utanför eller åtminstone konsekvent avböjer alla uppdrag där det finns minsta jäv. Men det är inte lätt i ett litet land där man så småningom lär känna alla inblandade oavsett om man bor på Söder eller i Borås.
Allt menat som en eloge – hoppas ingen mer blir putt!
hälsar
Erik
Hej Erik! Jag blev inte alls putt för att du nämnde mig, inte alls. Inte Borås Tidning heller, det finns en liten blänkare om det idag på kultursidan. Och jag bor faktiskt i Borås, där hade du rätt.
Jag har inte heller varit litteraturkritiker så länge, snart ett år. Tidigare skrev jag om läsning och läsupplevelser som redaktör på Bokcirklar.se 2008-2011. Innan dess? Jo, då var jag en helt vanlig journalist på Göteborgs universitet med folkbildningstankar, och det är fortfarande från universitetet jag får min huvudsakliga försörjning.
Jag tror du har mycket bättre insikt i hur litteraturlivet i storstaden fungerar. Jag försöker bara läsa böcker och förhålla mig till innehållet i texten.
Men jag tycker att det är intressant att olika människor gör olika läsningar av samma innehåll. (Se till exempel kommentarerna på mitt förra inlägg om Ninni Schulmans bok.) Jag kan tycka att samtalet efteråt kring en läst bok är minst lika viktig som själva den egna läsningen. Som vi brukade säga på Bokcirklar.se: ”Slutet på boken är bara början.”
Håller helt med dig. En bok är en öppen upplevelse. Inget facit. ”Tivoli” med sina fyra olika delar ger bra exempel på hur det växlar: Kritiker A: del 1 är riktigt bra, del 4 suger. Kritiker B: del 4 är verkligt lyckad, resten boring, Kritiker C: del 1 och 2 funkar utmärkt, sen havererar det …. etc, etc. Och alla lika bestämda i sin uppfattning. 😉