Recension: Au revoir, Magnus av Erik Helmerson

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 19 maj 2014.

Jag vet inte om det är längtan efter autencitet som gör att Erik Helmerson måste börja boken med ett förord som påstår att det är en sann historia. (Eller om förordet också är del av fiktionen? Det kan ju förståss hända att författaren Erik Helmerson gör sig till ”författaren Erik Helmerson” för att kunna berätta.) Fånigt är det i alla fall med ett förord som ska intyga en sanningshalt, som om historien skulle vara mindre sann – och därför något sämre – bara för att det är just fiktion.

Det fåniga förordet till trots är Au revoir, Magnus en genialisk roman. Jag skulle till och med våga säga att den är fläckfritt berättad och definitivt det bästa jag läst i år. Det är till och med så att det var längesedan jag läste något så genialiskt om den svenska medelklassens medelålderskriser. Eller vad man nu ska kalla det, när pengarna räcker gott och väl och barnen blivit så stora att det finns tid att fundera över något annat än att bara klara av dagen – nämligen det där att ”förverkliga”. Au revoir, Magnus är så extremt mycket medelklass, så extremt mycket samtid, skrivet både med en distans till fenomen och närhet till människor. Jag tror att det är just den här förmågan till både närhet och distans som gör Au revoir, Magnus till en så bra roman. Att Erik Helmerson gör medelklassen problem till riktiga genom att lojt stå på avstånd från andra sidan gatan och betrakta, samtidigt som han har förmågan att komma sina karaktärer intensivt nära genom ett slags hudlös empati. Prosan rinner lättsam och motståndslös fram över sidorna, utan besvär, och gör att berättelsen och karaktärerna får ta plats.

Frågan Erik Helmerson ställer – och som är ett av medelklassens privilegierade dilemman – är: om man har drömmar om sitt liv, ska man förverkliga dem och i så fall till vilket pris? Samma fråga kan också ställas på ett annat sätt: om man drömt om något i hela sitt liv, ska man inte få möjlighet att förverkliga det då? Bokens huvudperson Maria har i hela sitt liv drömt om att få åka till Cannes, men något har alltid hindrat henne. Det är ett mönster som hon upprepar. Först genom sin mamma, som aldrig vågat göra något annorlunda för att hon varit rädd för det okända, och därför inte heller låter sin dotter pröva. Sedan genom sitt val av make, som inte kan förstå vad det där filmintresset ska ha för nytta medan han sticker iväg till sin tennisträning (som han gärna vill att Maria ska sitta och titta på).

Au revoir, Magnus är en relationsroman, men en allvarlig sådan. Perspektivet är hela tiden Marias, men där finns också en generositet mot Magnus trots att han emellanåt framställs som en riktig skitstövel. Läsaren förstår rätt snabbt att de bara är två personer som aldrig borde blivit ihop.

Jag tycker så mycket om att Erik Helmerson är en snäll och allvarlig författare. Det finns en empati i hans berättarperspektiv. Det finns inget raljerande över sakernas tillstånd, bara ett konstaterande, aldrig en vass humor eller ilska. Människor är aldrig elaka mot varandra av jävelskap, utan bara av antingen de egna karaktärsdragen eller oförståelse inför den andra. Jag tycker att vi behöver fler snälla författare, fler som våga skriva en enkel berättelse om människor och våra samtida frågeställningar utan att ironisera, utan att vara fräcka, utan att behöva vara retoriska. Jag behöver fler Erik Helmerson i min bokhylla!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s