Recension: Den vita staden av Karolina Ramqvist

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 28 mars 2015. 

Snön. Det första jag tänker på är snön. Hur snön ligger i drivor mot ytterdörren eftersom ingen öppnat den på flera dagar. Och kylan. Hur Karins händer blir rödfnasiga av kylan, när hon drar barnvagnen utan handskar genom snön. Det är fruset i Den vita staden. Och Karolina Ramqvist berättar det så oerhört skickligt med små vardagliga detaljer. Men det är i slutet av vintern, så står det redan i första meningen. Det är betydelsefullt.

Den vita staden är fortsättningen på Karolina Ramqvists genombrottsroman Flickvännen från 2009. Berättarrösten är den samma: maffiabossen Johns flickvän Karin. Personerna är de samma: Karin, John, Therese, Alex, Abbe. Det stora huset, som John gav Karin, är fortfarande berättelsens nav och symbol för Karins trygghet, både materiell trygghet och faktiskt trygghet. Det är värt 15 miljoner. Ytterdörren är låst med många lås.

Men trots att de yttre likheterna mellan Flickvännen och Den vita staden är stora, så finns en avgörande skillnad. Där Flickvännen handlar om den vackra ytan och ett passivt fående av ett materiellt välstånd, så handlar Den vita staden om att förlora allt och försöka ta tillbaka. I Den vita staden finns nämligen inte John mer. Läsaren förstår snabbt att Karin är ensam i huset. Dessutom: ensam med ett litet barn. På de första sidorna står hon och speglar sin nyblivna mammakropp med strior och svällande bröst i en smutsig spegel, i en smutsig hall. Ytan är inte ren längre. Pengarna är slut. Fönsterkuvert ligger oöppnade i kassar. John gav Karin huset som en försäkring, men huset kommer nu att tas ifrån henne av kronofogden på grund av skönstaxering. Och barnet heter – Dream.

Karolina Ramqvist använder sig i Den vita staden skickligt av metaforer och symboler för att förstärka romanens teman om verklighetens smuts och frånvaron av det materiella. Snön och kylan har jag redan nämnt, smutsen i huset likaså. Och det är Karolina Ramqvists känsla för vardagens små detaljer som lyfter Den vita staden från att vara en rätt okej roman för läsning, till att bli en fantastisk roman som känns med alla sinnen. Jag älskar hur Karolina Ramqvist får mig att sluka texten med hörsel, syn, smak, lukt, känsel och riktigt kroppsligt känna Karins erfarenheter. Fettfläckar på fingrar efter pizza, smutsiga panoramafönster, fötter på kalla golv med avstängd golvvärme. När jag läser hur Karin för att spara bara lägger några få teblad i koppen, får jag en sträv smak i munnen och känner hur lite teet smakar. Jag hör hur annorlunda kaffekvarnen låter när den maler de sista kaffebönorna – det låter annorlunda, mycket högre, mot när kvarnen är full. Mycket handlar också om den kvinnliga kroppens erfarenheter, som ett kärleksfullt eko och upprättelse av 1970-talets – då – hatade kvinnolitteratur: amningsstinna bröst, stövletter som halkar i snön, att gunga ett barn på en höft, barnbajs på naket lår.

I Den vita staden blir det allt tydligare att Karolina Ramqvists berättarröst är unik i svensk samtidsprosa. Både genom sitt språk, berättelsens fokus på den kvinnliga erfarenhetens detaljer, men också genom de teman hon väljer.  Det stora temat i Den vita staden – liksom i bland annat Flickvännen – handlar om kvinnliga strategier för överlevnad i männens värld. I Flickvännen är det en stillastående överlevnad. I Den vita staden finns däremot en rörelse. Både en rörelse inåt i Karin, men också en framåtrörelse i handlingen. Karin vill egentligen inte, men hon tvingas ta sig ur sin passivitet och ut ur huset. Med klassisk feministisk terminologi: hon går från att vara ett objekt till att bli ett subjekt. Tyvärr är det också romanens svagaste punkt, för Karolina Ramqvist förmår inte riktigt gestalta varifrån Karin hämtar kraft till förändring. Kanske är det så att barnet förändrar allt. Kanske få hon kraft när hon äntligen förstår mekanismerna i det liv hon valt. Eller så har kanske helt enkelt Karolina Ramqvist tröttnat på Karins passivitet och tycker att det är intressantare med upproriska kvinnliga hjältar. Romanens slut tycks peka i den riktningen.

Det är inte helt lätt att älska Karolina Ramqvists huvudpersoner. Men Karolina Ramqvists författarskap blir allt mer intressant i och med att hon för varje roman utvecklar sina teman om våld, makt, ofrihet, sex och kärlek inom relationen mellan man och kvinna ur ett allt igenom kvinnligt perspektiv, utan att för den saks skull skapa menlösa hjältinnor med uppbyggligt syfte. Jag tackar henne för det, tackar henne för Karin. Jag tackar Karolina Ramqvist för en hjältinna som jag egentligen inte tycker om, men vars erfarenheter känns i hela min kropp.

Annonser

1 kommentar

Filed under Läsande

One response to “Recension: Den vita staden av Karolina Ramqvist

  1. Pingback: Eli läser och skriver | Den vita staden – Karolina Ramqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s