Boktipset: Jan Guillous memoarer

Jag gillar Jan Guillou.

Jag fascineras över hur bra han kan berätta en historia.
Jag fascineras över hans förmåga att tro på sig själv i alla lägen.
Jag fascineras över att han vänder varje situation till sin fördel.

Som journalist är det oerhört spännande att läsa Jan Guillous memoarbok Ordets makt och vanmakt – om alla publiceringsvändor, alla journalistiska beslut som fattas, alla historier som ska berättas: hur man skriver, hur man berättar, hur man gör TV, hur man debatterar. Allt det där som står för den sanningssökande, ifrågasättande, undersökande, provocerande…
Och att få höra hur det hände, hur det var då, då när det begav sig. Jag minns ju inte 70-talet, IB-affären, FiB/Kulturfront, minns bara vagt Rekord-Magazinet och grabbarna på Fagerhult, Guillou med rutig skjorta och uppkavlade ärmar. Gevär över axeln. Eller minns jag fel där? Med geväret?

Det är en memoarbok. Naturligtvis är det enbart Jan Guillous version av sanningen, men det är en oerhört underhållande sådan.
Kanske ska man läsa den som fiktion? Som en Hamilton-roman med Guillou i huvudrollen som Carl Gustaf Gilbert? Sanna historier som fond, trovärdiga historier som huvudspår, så osannolikt att det blir sant bara därför?

Kanske är jag förblindad av beundran? Av den där obotliga tron på att man har en bra historia som man måste berätta. Och att man har RÄTT!
Jag köper hela paketet. Hans stundtals raljerande ton, hans förmåga att sätta sig själv i centrum, hans tro på sig själv, hans tvärsäkra sätt att uttrycka sig.
Men det är så roligt, det är verkligen skickligt berättat.

Och se här hur han skriver om populärlitteraturen och varför kulturredaktionerna inte gillar den:
Det är ”en seglivad föreställning om att storsäljande romaner hindrar publiken från att läsa poesi och experimentella romaner. Man talade om en sorts litteraturkaka, given för varje år. Om hajen Marklund eller späckhuggaren Mankell kom och tog ett för stort bett blev det för lite kvar åt sådana författare som skrev med enbart konstnärliga ambitioner, att förnya språket, gestalta själens obotliga ensamhet eller liknande. Enligt denna lika seglivade som enfaldiga föreställning utgör storsäljande romaner en kulturfara.”
Och så fortsätter han någon mening senare:
”I verkligheten fungerar det tvärtom. Liza Marklund och Camilla Läckberg har mobiliserat nya bokläsare. främst yngre kvinnor, och för det borde de få medalj.”

Medalj till Läckberg och Marklund, alltså.
Ja, kanske det.
Ja, varför inte?
Guillou har säkert rätt där också.

Det kommer visa sig i efterhand det också.

Jan Guillou funderar och skriver. Ny bok kommer i höst - Brobyggarna. (Bild från Piratförlaget.)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Boktipset, Svenska författare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s