Recension: Blå stjärnan av Jan Guillou

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 2 september 2015.

Blå stjärnan är femte delen i Jan Guillous romanserie om 1900-talet, nu kommen en bit in i Andra världskriget. Romanen är till formen ännu en version av den Guillouska hjältesagan, där hjälten lyckas med alla uppdrag. Men i Blå stjärnan är hjälten en kvinna. Det gillar jag.

Blå Stjärnan är nämligen kodnamn för huvudpersonen Johanne Lauritzen, äldsta dotter till brobyggaren Lauritz Lauritzen. Hon är under kriget agent i norska Hjemmefronten och kapten i brittiska armén och gör i spännande bladvändartakt spektakulära sabotageoperationer, infiltrerar chefen för den tyska underrättelsetjänsten i Sverige och smugglar ut judar från Norge.

Vad jag gillar ännu mer i Blå stjärnan är att Jan Guillou verkligen lyfter fram de norska och svenska kvinnornas insatser i Andra världskriget och att han problematiserar hur svårt det var för dem att bli tagna på allvar av männen under själva militäroperationerna, men också hur lite erkännande de fick för dem efteråt.

Jag älskar att de skickliga underrättelseagenterna i Sekreterarklubben lyfts fram. Och att Guillou berättar om den norska motståndshjälten ”Jacob”, som vid krigsslutet upptäcktes vara kvinna och därför fick färre utmärkelser och inte fick gå i den militära segerparaden med sina 1200 underlydande – hon tvingades gå bredvid som civilist.

Jag tycker att Blå stjärnan borde vara obligatorisk läsning, Guillousk svag gestaltning till trots.

Här är alla mina boktips från P4 Sommar 2015

Här är alla böcker jag pratat om i sommar i P4 Sommar:

19Q4 av Haruki Murakami
Snow crash av Neal Stephenson
Kärlekens historia av Nicole Krauss
Sommarboken av Tove Jansson
Ett rum med utsikt av E. M. Forster
De besatta av A. S. Byatt
Mina hjältinnor av Samantha Ellis
Brobyggarna av Jan Guillou
Syndafall i Wilmslow av David Lagercrantz
Harry Potter och de vises sten av J. K. Rowling
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
God jul av Jonas Karlsson
Promenader i Virginia Woolfs London av Lisbeth Larsson
Gryning över Kalahari av Lasse Berg

Recensionshösten börjar med Jan Guillou och Millennium 4 – Det som inte dödar oss

Så ramlade den första recensionsboken ner i brevlådan igår – Jan Guillous Blå stjärnan, som är femte delen i släktkrönikan om familjen Lauritzen. Första recensionsdag är i början av september, så Piratförlaget är verkligen ute i god tid. Det gillar jag.

Men Blå stjärnan är inte den första recensionen som jag kommer att skriva. Jag väntar nämligen otåligt på att få Millennium 4 i min hand, David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons böcker. Den heter dock inte Millennium 4, utan Det som inte dödar oss.

Det som inte dödar oss släpps 27 augusti för alla – inklusive oss kritiker – och därefter ska jag sträckläsa och sträckformulera för att skriva en recension till Borås Tidning (och alla övriga tidningar i Gota Media). Det som inte dödar oss har nämligen inte någon ”första recensionsdag”, som annars alla böcker brukar ha.

Det är första gången jag läser en recensionsbok samtidigt som den släpps i handeln över hela världen. Det är spännande. Om jag inte skulle ha recenserat den, så skulle jag ändå förmodligen ha hängt på låset på bokhandeln här i Borås, så nyfiken är jag. Sist jag gjorde det för ett boksläpp var faktiskt för sista delen i Harry Potter: Harry Potter and the Deathly Hallows. Inga andra jämförelser.

Recension: Att inte vilja se av Jan Guillou

Recensionen publicerad i Borås Tidning 4 september 2014.

Det finns vissa premisser en läsare måste godkänna för att kunna läsa och njuta av en roman av Jan Guillou. Det går inte att ha för höga krav på gestaltning av karaktärerna – de finns enbart som bärare av olika idéer. Det går inte heller att irriteras på huvudpersonernas hjälteegenskaper och förmåga att klara av de svåraste knipor. Man måste också kunna svälja den något mästrande författarrösten. Men jag har begåvats med alla dessa egenskaper och tycker därför att Jan Guillou är en rätt trevlig författare att läsa. Så också i Att inte vilja se.

Att inte vilja se är den fjärde delen i romansviten om det stora århundradet, som inleddes med romanen Brobyggarna. Att inte vilja se startar år 1940 och bröderna Lauritz, Sverre och Oscar bor nu i Sverige med sina familjer.

Att inte vilja se är den första boken i romansviten som mer har drag av familjekrönika än utvecklingsroman. Där fokus tidigare låg på brödernas utveckling och etablering i samhället, får nu deras barn ta plats. Det får också Att inte vilja se att kännas som en mellanbok där berättelsen står still, där rörelsen inte är framåt utan snarare en förgrening åt sidorna på släktträdet.

Boken utspelar sig också under Andra världskriget, där det mesta redan är skrivet, så fokus på familjerelationer är ett smart drag. Och när Jan Guillou avslutar boken med en rejäl cliffhanger, så vill jag självklart veta hur det går.

Recension: 36 timmar av David Bergman

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 17 juli 2013.

David Bergmans debutroman 36 timmar utspelar sig i Stockholm strax före midsommar. Men det är ett Stockholm styrt av Säpo, som har en ny terroristlag i ryggen att luta sina allt mer tveksamma insatser på: Nationalsäkerhetslagen. Dessutom är statsministern korrumperad, liksom några andra viktiga ministerposter. Det gäller att svälja dystopin med hull och hår, för David Bergman ger oss inga ledtrådar till vad som lett till att Sverige kan ha hamnat i denna prekära situation.

David Bergman är utbildad officer vid Militärhögskolan och har varit med om att grunda det svenska Psyops-förbandet, som av tidningen Fokus kallas för “Sveriges hemliga propagandasoldater”. Och det står snabbt klart i 36 timmar vilka som är de nya hjältarna i framtidens Sverige när Säpo blivit galna och polisen är maktlös: militärerna.

Det är intressant att läsa 36 timmar i skenet av de senare årens nedmontering av det svenska försvaret och samhällsdebatten däromkring, där vi gått från allmän värnplikt till att utbilda elitsoldater för fredsbevarande i andra länder. Samtidigt är det också en allt vanligare bild i populärkulturens actionsskildringar: att hotet inte längre kommer utifrån, utan inifrån.

Språkligt är 36 timmar ingen höjdare. Men det vägs upp av de fartfyllda actionscenerna. 36 timmar är en riktig bladvändare för den som gillar politisk pang-pang runt riksdagshuset. Och jag älskar att David Bergman har två kvinnliga hjältar! Dels generalen Johanna Lindström, chefen för Försvarets operativa verksamhet, som kan mäta sig med vilken Jan Guillousk superhjälte som helst, dels polisinspektör Anna Wallin, polisen som tvekar inför de nya polisinsatserna och vill göra det rätta. Jag skulle definitivt läsa en uppföljning om dessa två kvinnliga hjältar i mansdominerande miljöer.

Sommarboktipset Deckare: Coq Rouge av Jan Guillou

Alldeles nyss sändes det andra av sommarens åtta sommarboktips i Sveriges Radio-programmet Picknick i P4 med mig och Morgan Larsson. Idag tipsade vi om deckare.

Det går att lyssna i efterhand. Boktipsen sänds på tisdagar. Scrolla fram till strax innan två timmar i programmet, typ 1.59, så hittar du rätt.

Och medan Morgan tipsade om Poeten av Michael Connelly, så töjde jag lite på deckargenren till att omfatta även spännings- och spionromaner och tipsade om Coq Rouge, skriven av Jan Guillou (som för övrigt har skrivit en av de bästa memoarböcker jag någonsin läst: Ordets makt och vanmakt som jag bloggat om här). Eller egentligen tipsade jag ju om hela serien om Carl Hamilton, den är så BRA!

Jag gillar Jan Guillous hjälte Carl Hamilton för att han är en sådan actionhjälte. En svensk James Bond. Han kan ALLT!

Dessutom gillar jag Jan Guillou! Han är en arrogant typ, han har sagt underbara saker om populärlitteratur och vill ge medalj till Liza Marklund och Camilla Läckberg (se min recension av hans memoarer) och så är han en skicklig spänningsförfattare; han kan ämnena han skriver om, vare sig det är svensk inrikespolitik eller vapenmillimetrar. (Ja, jag vet att jag borde vara så professionell att jag ska kunna skilja på författare och verk, men i detta fall… Det går inte!)

Första boken i Hamilton-serien är Coq Rouge, skriven 1986. Den är intressant av många skäl: det är svensk samtidshistoria, det är världspolitik, det är extra roligt att läsa när man är journalist, men framför allt är det skickligt skrivet och oerhört spännande. Det är journalistisk, effektiv prosa när den är som bäst.

Jag fyndade mina exemplar på loppis och second hand för bara några tior styck. Bästa sommarläsningen, bästa sommarfynden!

Vad jag läst hittills 2011 – bäst och sämst!

Nu har jag äntligen uppdaterat en läslista för 2011. Spana in den här.  Jag ser att jag läst mycket nytt, mycket svenskt och mycket Jan Guillou. Så kan det gå!

Jag hade ett litet Jan Guillou-race på julledigheten i januari – läste först Ordets makt och vanmakt, blev förförd! och sedan sträckläste jag några gamla Hamilton-äventyr som jag hittade på Myrorna för billig peng. (Arn tänker jag INTE läsa. Borde jag det?)

Jag har hittills läst 39 böcker i år. Nästan två i veckan, det får jag vara nöjd med…

Bäst har varit:

1. Fritt fall av Juli Zeh , 2. Gracie av Veronika Malmgren, 3. Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe och 4. Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou.

Fritt fall för berättarglädjen, fysiken och den otroliga storyn, Gracie för språket och för girl-powern!, Stilla dagar i Mixing Part för humorn och Ordets makt och vanmakt för.. äsch, det är ju Jan Guillou!!!

Sämst har varit:

 1. Aisha – de troendes moder av Kamran Pasha. 

Läs min recension här, så förstår ni…

Boktipset: Jan Guillous memoarer

Jag gillar Jan Guillou.

Jag fascineras över hur bra han kan berätta en historia.
Jag fascineras över hans förmåga att tro på sig själv i alla lägen.
Jag fascineras över att han vänder varje situation till sin fördel.

Som journalist är det oerhört spännande att läsa Jan Guillous memoarbok Ordets makt och vanmakt – om alla publiceringsvändor, alla journalistiska beslut som fattas, alla historier som ska berättas: hur man skriver, hur man berättar, hur man gör TV, hur man debatterar. Allt det där som står för den sanningssökande, ifrågasättande, undersökande, provocerande…
Och att få höra hur det hände, hur det var då, då när det begav sig. Jag minns ju inte 70-talet, IB-affären, FiB/Kulturfront, minns bara vagt Rekord-Magazinet och grabbarna på Fagerhult, Guillou med rutig skjorta och uppkavlade ärmar. Gevär över axeln. Eller minns jag fel där? Med geväret?

Det är en memoarbok. Naturligtvis är det enbart Jan Guillous version av sanningen, men det är en oerhört underhållande sådan.
Kanske ska man läsa den som fiktion? Som en Hamilton-roman med Guillou i huvudrollen som Carl Gustaf Gilbert? Sanna historier som fond, trovärdiga historier som huvudspår, så osannolikt att det blir sant bara därför?

Kanske är jag förblindad av beundran? Av den där obotliga tron på att man har en bra historia som man måste berätta. Och att man har RÄTT!
Jag köper hela paketet. Hans stundtals raljerande ton, hans förmåga att sätta sig själv i centrum, hans tro på sig själv, hans tvärsäkra sätt att uttrycka sig.
Men det är så roligt, det är verkligen skickligt berättat.

Och se här hur han skriver om populärlitteraturen och varför kulturredaktionerna inte gillar den:
Det är ”en seglivad föreställning om att storsäljande romaner hindrar publiken från att läsa poesi och experimentella romaner. Man talade om en sorts litteraturkaka, given för varje år. Om hajen Marklund eller späckhuggaren Mankell kom och tog ett för stort bett blev det för lite kvar åt sådana författare som skrev med enbart konstnärliga ambitioner, att förnya språket, gestalta själens obotliga ensamhet eller liknande. Enligt denna lika seglivade som enfaldiga föreställning utgör storsäljande romaner en kulturfara.”
Och så fortsätter han någon mening senare:
”I verkligheten fungerar det tvärtom. Liza Marklund och Camilla Läckberg har mobiliserat nya bokläsare. främst yngre kvinnor, och för det borde de få medalj.”

Medalj till Läckberg och Marklund, alltså.
Ja, kanske det.
Ja, varför inte?
Guillou har säkert rätt där också.

Det kommer visa sig i efterhand det också.

Jan Guillou funderar och skriver. Ny bok kommer i höst - Brobyggarna. (Bild från Piratförlaget.)