Bibliotekarier skapar inte läslust!

På Bokcirklar.se gästbloggar just nu en bibliotekarie som heter Urban Bäckström som i sitt första inlägg ”Sorterare eller Bokpratare?” går rakt på sak och frågar vad vi ska ha våra folkbibliotek till. Så här skriver han:

”Bibliotekariens yrke är inriktat på teknik och administration, inte på att skapa läslust och förmedla litteraturens innehåll.”

Och fortsätter:

”Jag är numera realist nog att inse att bibliotekets grundläggande uppdrag faktiskt är att samla, sortera och låna ut böcker. ”Sorterarna” inom vår bransch har företräde före dem som vill något annat.”

Jag tycker att detta är ett vansinnigt hemskt och ledsamt konstaterande. Jag som hoppas på att få läslust och läsinspiration när jag kommer till mitt bibliotek, att bli trevligt bemött av bibliotekarier som vill läsinspirera mig och inte bara sortera och kategorisera. Jag har ju själv i debatt försökt förmedla tankar om att biblioteken ska vara öppna för alla, inspirerande, locka till läsning; att biblioteken både måste ha bestsellers och smalare litteratur för att ge något till alla. Bland annat har jag skrivit på kulturdebatt i Borås Tidning om Dieselverkstadens bibliotek i Nacka och deras arbetssätt.

Men vad ska ett biblioteksuppdrag innehålla? Ska det vara ”Sorterare” eller ”Inspirerare” som ska ha företräde på ett folkbibliotek?

Jag vet att jag hoppas på Inspirerarna! För vem ska läsinspirera om inte bibliotekarierna gör det? För barn och ungdomar som går i skolan har läraren en viktig uppgift, men sedan då? Efter grundskolan, eller gymnasiet, så finns det ingen läsinspirerande verksamhet om bibliotekarierna bara ska vara sorterare.

Men det är ju inte jag som bestämmer, utan bibliotekarierna själva som ska tolka uppdraget de fått. Precis som Urban Bäckström så insiktsfullt skriver i sitt inlägg. Men han ska också ha eloge, för att han avslutar sitt inlägg med orden: ”Det är hög tid för ”bokpratarna” att tvinga ”sorterarna” till reträtt…”

Så ja: snälla bibliotekarier! Inspirera mig!

Boktipset: Jan Guillous memoarer

Jag gillar Jan Guillou.

Jag fascineras över hur bra han kan berätta en historia.
Jag fascineras över hans förmåga att tro på sig själv i alla lägen.
Jag fascineras över att han vänder varje situation till sin fördel.

Som journalist är det oerhört spännande att läsa Jan Guillous memoarbok Ordets makt och vanmakt – om alla publiceringsvändor, alla journalistiska beslut som fattas, alla historier som ska berättas: hur man skriver, hur man berättar, hur man gör TV, hur man debatterar. Allt det där som står för den sanningssökande, ifrågasättande, undersökande, provocerande…
Och att få höra hur det hände, hur det var då, då när det begav sig. Jag minns ju inte 70-talet, IB-affären, FiB/Kulturfront, minns bara vagt Rekord-Magazinet och grabbarna på Fagerhult, Guillou med rutig skjorta och uppkavlade ärmar. Gevär över axeln. Eller minns jag fel där? Med geväret?

Det är en memoarbok. Naturligtvis är det enbart Jan Guillous version av sanningen, men det är en oerhört underhållande sådan.
Kanske ska man läsa den som fiktion? Som en Hamilton-roman med Guillou i huvudrollen som Carl Gustaf Gilbert? Sanna historier som fond, trovärdiga historier som huvudspår, så osannolikt att det blir sant bara därför?

Kanske är jag förblindad av beundran? Av den där obotliga tron på att man har en bra historia som man måste berätta. Och att man har RÄTT!
Jag köper hela paketet. Hans stundtals raljerande ton, hans förmåga att sätta sig själv i centrum, hans tro på sig själv, hans tvärsäkra sätt att uttrycka sig.
Men det är så roligt, det är verkligen skickligt berättat.

Och se här hur han skriver om populärlitteraturen och varför kulturredaktionerna inte gillar den:
Det är ”en seglivad föreställning om att storsäljande romaner hindrar publiken från att läsa poesi och experimentella romaner. Man talade om en sorts litteraturkaka, given för varje år. Om hajen Marklund eller späckhuggaren Mankell kom och tog ett för stort bett blev det för lite kvar åt sådana författare som skrev med enbart konstnärliga ambitioner, att förnya språket, gestalta själens obotliga ensamhet eller liknande. Enligt denna lika seglivade som enfaldiga föreställning utgör storsäljande romaner en kulturfara.”
Och så fortsätter han någon mening senare:
”I verkligheten fungerar det tvärtom. Liza Marklund och Camilla Läckberg har mobiliserat nya bokläsare. främst yngre kvinnor, och för det borde de få medalj.”

Medalj till Läckberg och Marklund, alltså.
Ja, kanske det.
Ja, varför inte?
Guillou har säkert rätt där också.

Det kommer visa sig i efterhand det också.

Jan Guillou funderar och skriver. Ny bok kommer i höst - Brobyggarna. (Bild från Piratförlaget.)

Chick-litt ska vara feel-good!

Jag har för första gången recenserat en bok i en tidning och fått betalt för det. Recensionen publicerades i Borås Tidning idag. Jag har läst Sophia Wolf Lösnitz bok Stockholm rosé, som jag klassar som en chicklitt-roman. Hela omslagsdesignen, författarfotot, baksidestexten signalerar: det här är en cool bok som handlar om coola saker skriven av en cool författare. Men jag är 38 år och jag är inte så lättlurad längre. Jag vill bara bli underhållen nån gång ibland och då vill jag ha lite feel-good, inte feel-bad. Läs recensionen här, så förstår ni vad jag menar med det.

Jag brukar ju faktiskt gilla chick-litt. Att läsa chick-litt är som äta en skål med lördagsgodis: det går inte att leva på det, det ger ingen långvarig energi, det ger inget motstånd, men det är gott just på lördagar. Min kärlekshistoria med chick-litten började med tantsnuskromanerna som kom på 1980-talet. Lace. Tracys hämnd. Jackie Collins böcker om Lucky. Fortsatte sedan med Marian Keyes, därefter Lauren Weisberger och nu senast Elizabeth Gilbert. Jag älskar Eat, Pray, Love! (Boken alltså, jag vägrar se filmen.) Jag läste Eat, Pray, Love sommaren 2008 och var lycklig efteråt på ett så där banalt sätt. Och det är väl det som är poängen med chick-litt? Att man ska bli glad? Underhållen… Chick-litten har alltid lyckliga slut, huvudpersonen kommer alltid till någon slags insikt, läsaren ska alltid känna sig stärkt efteråt!

För drygt ett år sedan debatterade jag just chick-litt på Kulturhuset i regi av tidningen Vi Läser. Då sa jag att genren brukar ge mig självförtroende – att jag brukar känna mig stark, snygg och kapabel när jag läser en chicklitt-bok. Men Stockholm rosé gör mig bara beklämd. Visserligen är det ett lyckligt slut. Huvudpersonen kommer sin insikt. Men det är all den där blanka ytan, de höga klackarna, kaloriräknandet, kokainsniffandet, dräggfyllesupandet.

Inte feel-good alls.