Recension: Eldvittnet av Lars Kepler

En spänningsroman behöver spänning; ett framåtdrivet berättande, en gåta eller ett brott som ska lösas. Men en riktigt bra spänningsroman behöver något mer. Det handlar om balans.

När jag läser Eldvittnet tänker jag på den där balansen – att hitta den vackra motvikten till det onda, brottet, det vedervärdiga människoslafset. Antingen kan författaren genom insiktsfulla porträtt skapa karaktärer som vi bryr oss om som motvikt: en ensam och godhjärtad kommissarie, en fredsaktivist från Chile, en hypnotisör med svårt sjuk son. Eller så kan ämnena i sig – musik, poesi, kärlek – skapa det som väger upp. Också språket kan ge balans; att blanda vilsamma pauser med rappt och framåtdrivande berättande.

Eldvittnet är den tredje boken av Lars Kepler. Den första, Hypnotisören, tyckte jag var alltför utstuderat slafsig i sitt blodiga familjemord. Viss balans fanns ändå med porträttet av Erik Maria Bark och bitvis glimrande språk. I Paganinikontraktet gav musik- och musikertema,t berättat genom Axel Riessen, en estetisk omtanke och poesi åt prosan och balans gentemot contract killers och vapenexport.

Men i Eldvittnet saknas balans. Här finns ingenting som väger upp.

Kommissarie Joona Linna är under internutredning efter ett tveksamt ingripande, men så sker två mord och ett försvinnande på ett HVB-hem för unga flickor norr om Sundsvall. Joona Linna blir skickad som observatör för att hjälpa den lokala polisen i utredningen.

Joona Linnas karaktär har i tidigare böcker mejslats fram i dialog med andra karaktärer, som Saga Bauer, Erik Maria Bark och Anja Larsson. Men i Eldvittnet finns de i bakgrunden och utan sina side-kicks blir Joona Linna helt plöstligt endimensionell. Många nya karaktärer presenteras, men ingen ges så mycket utrymme eller bakgrundsinformation så att de fyller ut tomrummet bredvid Linna. Det finns ingen ny Saga Bauer, ingen ny Erik Maria Bark. Det ges också mycket knapphändig bakgrundsinformation till de platser eller teman läsaren ska bry sig om. En mening om Slakthusområdet. Sex meningar om vad ett medium är. Tre meningar om Joona Linnas avstängning. En knapp halv sida om LVU. Det är inte prosa. Det är faktarutor till en nyhetsartikel.

Dessutom är prosan faktiskt bedrövligt dålig med nästintill obefintlig gestaltning. Det är som om Eldvittnet är ett enda långt filmmanus med karaktärer som går, står och öppnar dörrar och säger repliker till varandra. Bilderna är trötta schabloner och hade inte blivit godkända ens i en gymnasiekurs i kreativt skrivande. Det är ”grus som knastrar” och ”friska luften” och ”ensligt belägen” och efter ett tag slutar jag räkna hur många gånger som ”ljuset strilar” mellan persienner, tallstammar och tallgrenar. Dessutom växlar kapitlen utan anledning tempus mellan presens och perfekt.

Keplerböckerna har alltid kännetecknats av flera parallella historier och stickspår. I Eldvittnet finns, förutom själva huvudspåret med den försvunna flickan och mordet på LVU-hemmet, historier om ett kidnappat barn, om barnpornografi, om människohandel och Joona Linnas sökande efter sin egna försvunna familj. Och det är där spänningen finns, som gör att jag trots påver prosa och gestaltning ändå läser vidare. För att hitta på spännande berättelser, det kan Lars Kepler. Men balansen! Balansen!

Jag har ändå förhoppningar på Lars Kepler till nästa bok. För att som i Paganinikontraktet kunna skapa spänningsromaner med vacker prosa och med känsla för poesi, estetik och kärlek till karaktärer och ämnen är ändå få författare förunnat.

Skärpning!

Recensionen publicerad i Borås Tidning 11 november 2011.