Nej, vi är inte överens, Jonas Malmborg och jag, om vad som är berättelsens kärna i Fältöversten.
Och hur skulle vi kunna vara det?
Han är ju författaren och jag är ju läsaren/kritikern.
Jag har bara texten att förhålla mig till.
Jonas Malmborg har sin känsla om vad han vill förmedla.
Men det har blivit en uppfriskande diskussion, tycker jag. Framför allt för att det visar att det finns många olika sätt att förstå en text.
Det som en läsare fastnar för, kan en annan läsare tycka är en bisak och det författaren tycker är viktigt, kanske inte alltid når fram till läsaren.
Jag tycker ändå att jag har fått en annan förståelse för Fältöversten i och med Jonas Malmborgs kommentar i mitt förra blogginlägg (som jag ju också svarat på där). Kanske jag nu ser att Amanda har en större betydelse för Fältöversten än vad jag såg i första läsningen. (Även om jag fortfarande tycker att Jonas Malmborg inte riktigt lyckats förmedla det till mig.)
Jag gillar att samtala om litteratur – vad som är berättelsens idé, karaktärerna, dramaturgin osv. Det gör jag gärna.
Frågan är ju dock om författaren själv ska lägga sig i en sådan diskussion, med den förförståelse för texten hen har. Det blir ju definitivt en ojämlik läsning om författaren hela tiden kräver tolkningsföreträde till texten genom att hänvisa till vad hen ”vill förmedla”. Om författaren vill vara med i diskussionen, så bör författaren vara öppen för att det finns många sätt att läsa hens text på. Och det enda som är tråkigt i diskussionen med Jonas Malmborg, är att han kallar mina tolkningar – som inte stämmer överens med det han själv vill förmedla – ”oseriösa” eller att jag ”inte bemödat mig med att läsa hela boken”.
Att vara författare är att ge bort sin text som en gåva till läsaren. Det tror jag många författare skulle hålla med mig om. Men när en gåva är given, så kan givaren inte ställa krav på hur gåvan tas om hand.
Givet är givet, så att säga.
Det finns olika litteraturkritiska sätt att förhålla sig till en litterär text. Nykritik, formalism, semiotik. Moden kommer och går.
I den läsarorienterade perspektivet (reader – response) är mötet mellan läsare och text är en dynamisk process där varje läsare bär med sig sina egna erfarenheter in i texten och varje läsning och tolkning av texten blir därför unik.
(Slutet på boken är bara början.)
Annika Koldenius 
Det du tar upp är jätteintressant, Annika!
Dels problemet att författaren har en förförståelse, samt att man som författare ger bort boken som en gåva men inte kan ställa krav på hur gåvan ska användas. Två viktiga punkter!
Ja, visst är det en intressant diskussion detta med förhållandet mellan författaren och läsaren och texten som finns däremellan. Jag menar inte att jag har rätt, utan är verkligen öppen för diskussion kring detta.
Och jag menar inte att författare inte kan diskutera sina texter med sina läsare, självklart kan man det. Men man kan inte förvänta sig att läsaren ”ska fatta det jag som författare fattar”.
Jag tyckte också det här var en intressant diskussion, & att du svarade klokt i diskussionen. För det är ju så, att när man recenserar har man ett ansvar, dvs att läsa boken noggrant, utifrån dess förutsättningar. Det gjorde du. En förf kan ju inte styra över läsaren, det skulle bli helt befängt – tänk på alla potentiella läsare, om förf skulle bry sig om alla som läser det förf uppfattar som ”fel” …
Det enda som räknas är att du gjorde en bra läsning – mer kan ingen förf begära, & de borde vara mer tacksamma än besvikna. Min bok om Virginia Woolf fick en handfull recensioner, bl a en halv sågning i Svd, & klart att jag tyckte att den läsningen var slarvig (hon tyckte inte som jag). Men det är bara dumt att bråka om sånt – hellre då föra en generell diskussion om kritik, om läsning.