När jag läser en recensionsbok läser jag alltid noggrant. Alla sidor. Boken från pärm till pärm.
Det betyder inte att jag alltid förstår allt jag läser. Eller lägger samma vikt vid drag i berättelsen eller detaljer som författaren själv gör.
Och förmodligen har jag missat något när jag nyss läste Fältöversten, eftersom författaren Jonas Malmborg inte är nöjd med min recension.
Så här såg det ut på Twitter för en stund sedan:
Jag är väldigt förvånad över reaktionen, eftersom jag faktiskt läst hela boken.
Så snälla Jonas Malmborg, berätta för mig.
Jag är faktiskt nyfiken på vad det är jag verkar ha missat, eftersom du tror att jag inte har läst hela Fältöversten.
Självklart får författare ha synpunkter på recensioner.
Likaväl som recensenter ska ha synpunkter på texten de recenserar.
Och jag tycker att denna tweet är riktigt trist.
Jag hoppas att Jonas Malmborg faktiskt kan berätta vad det är jag har missat. Det går bra att antingen använda kommentarsfältet här eller min bloggmejl.
Jag är alltid intresserad av att diskutera innehåll i litteratur.
Slutet på boken är bara början, som vi alltid sa på Bokcirklar.se när jag var redaktör och recensent där.
Annika Koldenius 
Vilken märklig tweet. Blir också mycket nyfiken på ett svar från Malmborg eftersom jag tycker antagandet och tonen i en sådan kommentar är konstig.
Grinigt…
Lite kanske. Men jag är verkligen nyfiken på vad som får Jonas Malmborg att tro att jag inte läst hela boken. Självklart har jag det. Men hans kritik är ju omöjlig att bemöta när den inte är mer specificerad än så.
Ja, det låter som om han inte gillar recensionen… ;-). Jag har följt dina recensioner här i din blogg och de är väldigt nyanserade. Faktiskt väldigt trevliga i tonen oavsett negativ eller positiv kritik. Inte ens då jag fick min recension i vår lokaltidning skulle jag ha bemödat mig om att recensera recensenten. Det tråkiga i mitt fall var väl kanske att recensionen mer var ett oförskämt påhopp på mig som person än ris och ros om boken.
Märkligt minst sagt.
Har faktiskt läst igenom Malmborgs tweets nu. Jag var nyfiken om jag var den enda recensent han haft synpunkter på via Twitter. Och jag är inte ensam om att få skit för att läst boken på ”fel sätt”. Jonas Thente och Lundströms bokradio får också slevslängar.
Bästa Annika! Jag har absolut inget emot att bli recenserad med kritisk blick. Varken av dig, Jonas Thente eller Marie Lundström. Faktum är att jag tycker att de flesta invändningar och den kritik som framkommit har varit klok och relevant. Det har naturligtvis varit jobbigt och inte så lite nervöst att bli skärskådad. Men det är liksom en del av spelets regler. Jag begär heller inte att alla som läser Fältöversten ska gilla den. Den är inget stort litterärt mästerverk. Långt ifrån! Men den är en bok som tagit fyra år att skriva och då tycker jag att – om man över huvud taget väljer att recensera den – ska göra det på ett seriöst sätt. Du skriver att Fältöversten är ”killarnas historia” och att mitt val av Maj-Lis som en av huvudpersoner är en eftergift till romanens konstruktionsidé – “man måste ju ha med en tjej för det breda uppläggets skull”. Samtidigt menar du att avsnitten med henne är starkast. Jag får inte ihop det! Å ena sidan menar du att jag har med Maj-Lis för att upplägget kräver så – å andra sidan tycker du att berättelsen om henne är starkast. För mig är inte Maj-Lis någon eftergift. Tvärtom. Hon är den karaktär i boken som jag känner allra mest med. Inte minst eftersom jag gick i parallellklass under nio år med verklighetens Maj-Lis och på nära håll såg vilket helvete hon genomlevde. Varje dag. Men framförallt tycker jag att din recension vittnar om att du helt missat berättelsen om Amanda. Maj-Lis är nämligen inte ensam tjej i ”killarnas historia”. Amanda är så viktig för historien att hon är den som knyter ihop säcken i sista kapitlet.
Hej Jonas!
Och tack för att du tar dig tid att svara på min fråga. Jag var verkligen nyfiken på om jag kanske missat något väsentligt i din berättelse. Men när jag läser din kommentar, så förstår jag att vi bara har helt olika syn på vad vad som är berättelsens idé och vilka personer som är berättelsens centrum i Fältöversten.
Jag tycker att jag har recenserat din bok på ett seriöst sätt. Jag har läst den noggrant och skrivit recensionen noggrant, precis som jag alltid gör.
Att du nu i din kommentar menar att Amanda är en viktig person i berättelsen, det hittar jag inte i texten.
För jag har bara texten att förhålla mig till.
Det som faktiskt står där på sidorna.
För jag hävdar bestämt att jag fortfarande tycker att Fältöversten är ”killarnas historia”. Det är Carl, Daniel, Jakob och Maj-Lis som har egna kapitel. En tjej och tre killar. Och jag har verkligen inte missat att karaktären Amanda finns med i Fältöversten. Men jag tycker att hon är en bifigur.
Varför tycker jag det?
Jo, för Amanda har ju ingen egen berättelse, inga egna kapitel. Hon finns ju bara sedd genom Jakobs eller Daniels ögon (eller till vis del också genom de andra karaktärerna). Läsaren får inte heller veta så mycket om Amandas familj, som de karaktärer som har egna kapitel. Som läsare tolkar jag det som att hon inte är särskilt viktig. Den enda gången Amanda får en egen röst är ju först i epilogen, som heter just ”Epilog” och inte ”Amanda”. Och det blir snarare en överraskning, ett stilbrott, som jag som läsare inte förstår. Och i epilogen knyter Amanda knappast ihop berättelsens säck. Snarare gör det mig som läsare ännu mer förvirrad och epilogen blir ett extra slut som inte leder berättelsen någonvart. Och om det är våldtäkten på Amanda som hela Fältöversten kretsar kring, så har du inte riktigt lyckats få fram det till mig, genom ditt sätt att berätta. Sascha har visserligen inte heller några egna kapitel, men jag upplever ändå att hans karaktär också har betydligt större betydelse för berättelsen än Amandas.
Som läsare märker jag också att det är berättelsen om Maj-Lis som du känner allra mest med, precis som du själv beskriver. Därför tycker jag också att den historien ligger lite ”utanpå” de andra. Det tolkar jag som om du velat ha med Maj-Lis berättelse, för det breda uppläggets skull, men inte riktigt vetat hur du ska väva in den i de andras. Därav formuleringen ”eftergift till romanens konstruktionsidé”.
Vad jag inte riktigt förstår är varför du så självklart anser att det är något fel med att en bok är ”killarnas historia”. Pojkar och män läser alldeles för lite böcker och gängbråk (som ofta är en eufemism för misshandel) och alkoholhaverier bland 80-talsungdomar i Stockholm är mig veterligen alldeles för lite skildrat. Speciellt killar som levde, och lever, i detta vålds- och alkoholsamhälle, skulle antagligen få ut mycket av en bok som är just killarnas historia. Och fler böcker kan kanske komplettera denna? Kanske kommer snart en ”tjejernas historia” om Fältöversten, eller ett annat 80-talsområde. Ska då denna bok kritiseras för att könsjämvikten inte är exakt, till exempel tre tjej-kapitel och ett kill-kapitel? Jag tror inte en sådan matematisk syn på jämställdhet, inriktad på enskilda verk, egentligen leder till något gott. Hade du gjort troligt att tjejer är osynliga i litteraturen om 80-talet, och att denna bok är ett tydligt exempel, då hade jag haft mer förståelse.
Fast jag tycker faktiskt inte att det är något ”fel” med att det ”killarnas historia”, det är inte så jag formulerar mig i min recension. Det jag tycker är att berättelsen om Maj-Lis känns som en eftergift till romanens konstruktionsidé om ett brett upplägg. Snarare hade Fältöversten varit en mer sammanhållen och tydligare roman om kapitlen om Maj-Lis tagits bort och perspektivet helt blivit just ”killarnas”. Då hade jag förstått romanen bättre.