Jag ska ge ut En dikt om Dan som bok!

Texten ursprungligen publicerad på Bokcirklar.se

I våras skrev jag 100 kärleksdikter på 100 dagar på bloggen EN DIKT OM DAN (https://endiktomdanblog.wordpress.com). Och nu ska dikterna bli bok, inte bara blogg. Det är så många läsare som har hört av sig och tyckt om dikterna, så jag vill ge dem möjligheten att också kunna köpa alla dikterna som bok.

Innan jag skrev dikterna till EN DIKT OM DAN så hade jag aldrig skrivit poesi förut. Men vad gör man inte när man är kär och vackra ord bara bubblar inuti en? Det gick inte att stoppa, helt enkelt.

Jag ska ge ut diktsamlingen på egen hand, inspirerad av min författarkollega Peo Bengtsson, som till vardags skriver prosa (senast Min bästa väns fru, 2017), men som  i somras också egenutgav en liten poesibok: “Bok för stjärnklara nätter”.

Jag har gett ut böcker på vanliga förlag tidigare, men det är något med just de här dikterna som gjorde att jag ville ge ut dem själv och ha mer kontroll på processen. Jag har faktiskt inte ens brytt mig om att skicka dem till något etablerat förlag.

Nu ska jag bara fundera på inlaga, omslag och papper. Om den ska vara inbunden, eller häftad. Och förhoppningsvis kommer boken finnas till försäljning om en månad eller så.

“EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” får den väl heta, då…
Eller har någon något bättre förslag?

Hurra! Jag ska bli med diktsamling! Det trodde jag inte för en vecka sedan. Se där!

Tillägg: Nu går ”EN DIKT OM DAN – 100 dikter om kärlek” att köpa på antingen Bokus, Adlibris eller på Books on Demand. Men beställ den gärna till ditt bibliotek också.

Jag måste vara galen – jag ska skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar!

Jag måste ha fått spel. Blivit helt tokig.
Completely nuts.

För med start i morgon ska jag skriva en kärleksdikt om dagen i 100 dagar.
Fåniga, ljuvliga, tramsiga, förtjusande, intima, banala, skitromantiska, störtlöjliga, söta, innerliga, uppriktiga, fantastiskt fjantiga och underbart högtidliga kärleksdikter.

För att jag vill.
För att det egentligen är omöjligt.
Jag menar – vem kan skriva 100 kärleksdikter på 100 dagar?
Really?

Så jag har startat bloggen EN DIKT OM DAN. Följ mig där om ni vill.

”En dikt om dan” ingår i en bloggutmaning som heter #blogg100, som just går ut på att blogga något litet varje dag, 100 dagar i rad, med start 1 mars.
I år är temat ”yttrandefrihet” och att då skriva om kärlek tycker jag är alldeles särskilt passande, eftersom alla inte har rätt att uttrycka sin kärlek.

Läs mer om #blogg100 här.

Recensioner av två böcker för hundälskare: Den fantastiska Gracie av Dan Dye & Mark Beckloff samt Vår hund Oogy av Larry Levin

Jag har läst två böcker om två mirakelhundar i helgen: Den fantastiska Gracie av Dan Dye & Mark Beckloff samt Vår hund Oogy av Larry Levin. Det är ingen överraskning för någon som känner mig att jag läser om hundar just nu. Min längtan efter en hund (eller två-tre) är stark. Men det ska ju fungera praktiskt också. Och så ska ju hela familjen komma överens om vad för sorts hund (-ar) som passar just vår familj. Så det tar lite tid…

Så medan jag väntar på ”en hund som är riktig”, för att citera Vilda bebin, så har jag istället läst om riktiga hundar: Gracie – en döv Grand Danois och Oogy, en skadad Dogo Argentino som använts som bete i hundkamper. Två jättebjässar till hundar, alltså. (Kanske inte några raser för vår familj av pyttingar under medellängd, men att läsa om dem går ju bra.)

Att skriva om hundar innebär lika mycket att man skriver om sig själv och utvecklingen i sitt eget liv, och hur hunden är en del av det. Så var det i hundboksklassikern Marley & jag, så också i Den fantastiska Gracie och Vår hund Oogy. Både Den fantastiska Gracie och Vår hund Oogy handlar om handikappade och misshandlade hundar som räddas av sina blivande ägare, men med sentensen ”i själva verket var det dem som räddade oss …”. Men där slutar likheterna. Där Den fantastiska Gracie är en fin och medryckande historia, berättad med humor och charm, är Vår hund Oogy så fantastiskt tråkig berättad så att klockorna stannar.

I Den fantastiska Gracie är det Dan, en copywriter vars tidigare hund just dött, som tar hand om Gracie. I huset finns redan två andra hundar som ägs av Dans kompis Mark. Här berättas fint gestaltade anekdoter och dråpliga historier om till exempel hur de två andra hundarna ska vänja sig vid Gracie, hur Gracie gillar grannhunden så mycket att hon gräver ett hål under staketet och om hur de börjar baka hundkakor till Gracie när hon tappar aptiten och vägrar äta. Då föds en affärsidé (Three Dog Bakery) som får ägarna att bli framgångsrika affärsmän (och få mening i livet à la USA) och som gör Gracie så känd att hon får vara med både på Oprah och Letterman. Jätteroligt berättat, också det. Och när Gracie till slut blir så gammal att hon dör, så gråter jag en skvätt.

Jag är ganska säker på att det finns liknande historier med Oogy. Men i Vår hund Oogy har inte berättaren, advokaten Larry Levin, samma gestaltningsförmåga. Det blir varken småroligt, fint eller hjärtknipande. Varken hunden, eller människorna omkring honom, får liv. Och när boken är utläst har jag en snopen känsla: Oogy måste väl ha varit mer speciell än så? Inga livsvisdomar, ingen gråtskvätt, ingenting. Bara en lättnad över att boken äntligen är slut, så att jag kan läsa något bättre och roligare. Och då är ändå historien om hur Oogy räddas från döden av engagerade veterinärer med operationer och sjukgymnastik och kärlek egentligen en ”bättre” historia än Gracies.

Ur ett rent författartekniskt perspektiv är det naturligtvis spännande att läsa två liknande historier som blir så fundamentalt olika gestaltade, men som läsare är det bara ledsamt. Den extra dimensionen av amerikansk success företags-story i Den fantastiska Gracie gör naturligtvis historien mer lättberättad. Men det är inte därför Den fantastiska Gracie är mycket bättre än Vår hund Oogy. Det handlar helt enkelt om hur bra man är på att berätta en historia; hur bra man är på att få liv i händelserna, i dialogen, i gestaltningen  av det som sker, både utanpå och inuti och hur mycket känslor som förmedlas till läsaren. Jag både skrattade högt och grät tyst när jag läste Den fantastiska Gracie. När jag läste Vår hund Oogy gäspade jag och tittade hur många sidor det var kvar.

Så enkelt, så avslöjande!

Jag läser så lite nuförtiden för jag skriver så mycket, men det jag läser är bara bra!

Jag har aldrig skrivit en bok förut.
Jag vet inte hur andra författare gör (såna som skriver böcker), om de läser samtidigt eller hur de får till det.

Men jag KAN INTE! läsa samtidigt som jag är mitt inne i en skrivprocess. Det går bara inte.

Jag skräms faktiskt lite av min dåliga läsdisciplin den här våren. Jag vet att jag lovade mig själv att läsa mindre det här året (och förra), men jag anade inte att det skulle bli så här dåligt när huvudet är fullt av ord, meningar och kursiveringar.

I april läste jag tre böcker. TRE! Och alla tre var recensionsböcker för Borås Tidning.
I maj har jag precis just nu läst ut min första bok, Erik Helmersons Au revoir, Magnus (recension kommer nästa vecka).
Förvisso har allt jag läst varit bra, och det är jag glad för.

Men snart är sista korrekturet iväglämnat till förlaget och då hoppas jag att något händer.
Jag har så mycket oläst den här våren. Jag har inte ens hunnit läsa Juli Zehs bok som jag fick med mig från mitt förlag för över en månad sedan.
Jag har så mycket obloggade tankar också, för den delen.

Hur gör ni – ni som skriver? Kan ni läsa och skriva samtidigt?

Novellpristagarna är utsedda – avslöjas 6 mars!

I år har jag återigen fått förtroendet att sitta i juryn för Lilla Debutantpriset tillsammans med Peter Grönborg.

Lilla Debutantpriset är en novelltävling för ungdomar i Sjuhäradsområdet som delas ut i samband med Borås Tidnings Debutantpris.

Igår sammanträdde juryn för att se om vi kunde enas och ja – vi lyckades till slut välja tre pristagare: en etta, en tvåa och en trea.

Så här går juryarbetet till:

Allt är mycket hemligt. Vi i juryn får novellerna i ett tjockt vitt kuvert. De är anonymiserade och numrerade av Krister Persson på Borås Tidning. Titeln på novellen är dock kvar. I år var novellerna knappt femtio stycken. Alla har lästs mycket noggrant. Därefter följde igår en mycket intressant diskussion om disposition, språk, mogenhet och berättarglädje.

Ibland tycker vi olika, jag och Peter. Ibland tycker vi mycket lika.
Igår var det lite av varje. Vi lade i olika högar, plockade bort, plockade tillbaka, diskuterar lite till.

Men vi känner oss mycket nöjda med det slutliga resultatet.

De tre pristagarna får veta ganska snart vilka de är. Men vem som slutligen vinner, det avslöjas först den 6:e mars på Folkan i Borås. Då lovar jag också fina prismotiveringar!

Välkomna!

Den hemliga lappen med pristagarna.

Äventyret är värt något bättre än två 40-årskrisande manliga finförfattare

Jag gav Hungerspelen till min läshungrige son i julklapp. Men eftersom han fortfarande läste i Eld, så la han den åt sidan ett tag. Och jag skulle ju bara kolla lite…

Jag hade inte läst Hungerspelen innan, eftersom jag bara i undantagsfall läser barn- och ungdomslitteratur. Däremot har jag sett filmen.
Men jag fastnade. Skulle bara läsa en sida till. Helt plötsligt hade jag läst 172 sidor. Ett bladvändaräventyr som hade allt!

Jag tror det är där äventyrsberättelserna finns numera – i ungdomsromanerna! – de äventyrsberättelser som Michael Mortimer (dvs Jerker Virdborg och Daniel Sjölin) efterlyser i det förvånansvärt obegripliga öppna brevet till Litteratursverige som publicerades i Svenska Dagbladet igår.

Jag har läst det öppna brevet gång på gång utan att förstå poängen. Tro mig, jag har verkligen försökt. Daniel Sjölin och Jerker Virdborg hade tröttnat på sig själva, hade fått skrivkramp och ville hitta tillbaka till den barnsliga nyfikenheten de tidigare haft inför litteraturen redan innan de var tonåringar! Att de inte heller nådde en större publik med sina hyllade verk verkade också skava någonstans. Så: regrediera till barndom, bort med det finkulturella oket och full fart framåt mot populärlitteraturen!

Jaha?

Det de skrivit är inte ett öppet brev om finlitteratur kontra populärlitteratur, det är ett säljbrev om anledningen till varför de skriver som de skriver från två författare som vill pröva en ny genre och sälja lite fler böcker. De hade lika gärna kunnat säga det de skriver i en intervju i Books and Dreams.

Nej, det är verkligen inte ett öppet brev, såna brukar rikta sig till någon eller några av motsatt uppfattning eller erfarenhet (typ Beatrice Ask) och ”Litteratursverige” – är det alla läsare som inte fattat vilken bra bok herrarna har skrivit och som måste övertygas om äventyrets storhet och sluta läsa sån där inåtblickande fjamslitteratur om mänskliga erfarenheter? Ja, så måste det vara, eftersom brevet inleds med orden ”kära läsare”.

Visst, ibland vill jag faktiskt läsa om äventyr, om naturvetenskapens stora gåtor – men inte av två författare som skriver i protest mot litteraturbranschen eller för att de har 40-årskriser där de helt plötsligt inser att författarna (dvs de själva) inte är intressanta och glöms bort (stackars er!), men där äventyret är evigt.

Visst är det viktigt att ha kul när man skriver. Alla vill väl ha kul på jobbet. Men en författare ska ALDRIG gnälla på sina läsare att de inte förstår storheten i deras verk.
Så: gnäll någon annanstans!

I protest mot er protest fortsätter jag läsa Hungerspelen av Suzanne Collins. Se där ett riktigt äventyr!

…”och författare som sågar recensenter”

På Litteraturmagazinet.se bloggar just nu författaren Sofia Hallberg. Under bloggrubriken ”Recensenter som sågar böcker och författare som sågar recensenter” bloggade hon igår om det där svåra som en författare kan råka ut för: att bli sågad av en recensent.

Igår handlade inlägget mest om kritiken mot Dan Browns senaste bok. Men den gamla konversationen mellan mig och Jonas Malmborg angående min recension av Fältöversten dök också upp längre ner i blogginlägget.

Jag tycker det är kul att det samtalet mellan Jonas Malmborg och mig fått liv igen, för jag tror på ett öppet samtal om yrkesroller, läsning och författande. (Läs mer om mitt tack till Jonas Malmborg här.) Jag tror fortfarande på tanken att författaren ger sin bok till läsaren som en gåva och att varje läsare gör sin egen tolkning. Det förhållningssättet betyder att min läsning inte är den enda rätta. Men det betyder samtidigt att författaren inte har tolkningsföreträdet till sin berättelse.

I Sofia Hallbergs blogginlägg finns också en hänvisning till Sara Starkströms bok Game Girl. Jag har inte läst den, men blir nu väldigt nyfiken på den, och på den Poesi-kamp som recensionerna verkar ha gett upphov till.

Erotisk trend i vår- och sommarutgivningen, tack Fifty shades of Grey!

Alla vill ge ut erotisk litteratur helt plötsligt.

Eller nja, kanske inte alla, men också de stora förlagen.

För i kölvattnet av succén med Fifty shades of Grey så har den erotiska litteraturen blivit, om inte rumsren, så i alla fall något som ges ut på helt vanliga och stora förlag och inte enbart av undergroundverksamheter som Vertigo eller imprints som Xstory (under Lind&co).

Norstedts följer upp Femtio nyanser av honom-succén med För dig blottad och  För dig sedd av Sylvia Day, som är de två första delarna i Crossfiretrilogin. Den tredje delen, För dig nära, ges ut i september. Norstedts kallar Crossfiretrilogin ”en ny generation erotisk litteratur”.

Albert Bonniers förlag satsar i sommar på titeln Secret – Det hemliga sällskapet av L. Marie Adeline, om servitrisen Cassie som ”introduceras för det hemliga sällskapet S.E.C.R.E.T. – där kvinnor hjälper kvinnor att förverkliga sina innersta erotiska fantasier”.

Jag vet inte riktigt om jag är lika nyfiken på dessa titlar som jag en gång var på Fifty shades of Grey. Jag tycker fortfarande att den bästa erotiska litteraturen ges ut på just Vertigo och på Xstory.

Intressant är dock varför Fifty shades of Grey blev en sådan succé från början.
Är det någon som riktigt undersökt den saken?

Var marknaden (dvs kvinnorna) redo?
Var det tack vare e-boken?
Eller var det helt enkelt så att det var helt tack vare Fan Fiction-möjligheten? Att den skapades i dialog med läsarna och att läsarna tänkte ”kan hon skriva så där, så kan jag också” och därför kände sig mer delaktiga i skapandet av berättelsen?

Jag undrar jag…

Kolla här! En erotisk novelltävling!

I maj 2010 kom jag tvåa i en erotisk novelltävling anordad av förlaget XStory. De bästa novellerna i tävligen publicerades också i antologin Synder, utgiven på samma förlag. Katerina Janouch var redaktör för antologin och var också en av de som satt i juryn. Jag minns än idag känslan att se sin text på papper i en bok. Det var häftigt! Det var första gången som jag någonsin publicerats som författare under eget namn. Eller.. nåja.. under pseudonymen ”Fru K”.

Nu ska skrivarsajten Kapitel1.se också ha en erotisk novelltävling, eftersom det är ”den hetaste trenden inom bokvärlden just nu”. Tävlingen heter Fångad av lust, och kommer att pågå under hela 2013. Vinsten för de tio bästa novellerna är att publiceras i en e-bok utgiven av Kapitel 1 förlag.

Det är ett jättebra initiativ. Och samtidigt är jag lite ledsen, för jag kan inte låta bli att tycka att det är en lite sämre kopia på den tävling jag var med i. Både vad gäller förlag, utgivning och jurysammansättning. Det borde gå att göra lika bra, eller till och med bättre.

För i Kapitel 1:s jury sitter författaren Anders de la Motte, frilansskribenten Therese Gregorius och författaren Malin Johansson. Inte några namn som jag förknippar med det erotiska området, även om de alla tre är relativt kända namn i Litteratursverige. Vad är deras vana att bedöma erotisk litteratur? Kapitel 1 är inte heller ett etablerat förlag och fortfarande är inte e-boken lika etablerad som tryckt dito.

Jag undrar också över vem som får rättigheterna till texterna när det är en tävling. Jag lämnade ju tyvärr ifrån mig rättigheten till min text när jag tävlade. Något jag tycker är synd idag.

Men en sak som är riktigt bra med Kapitel 1-tävlingen är att det inte står någonstans att författarna ska vara anonyma. Så var det nämligen i den tävling jag kom tvåa i – ingen av de som medverkade i Synder gjorde det i eget namn, utan under pseudonym. Det var liksom kutym på den tiden.

Mycket har hänt på tre år alltså. Och jag tänker verkligen tacka E L James för det. Tänk att kunna skriva erotisk litteratur utan att behöva göra det under pseudonym!

Och jag är faktiskt nyfiken på att se om novellerna i Fångad av lust håller högre kvalitet än de som är med i Synder, eftersom det blivit mer rumsrent nu att skriva erotisk litteratur.

Nu ska det skrivas prismotiveringar till Lilla Debutantpriset!

Det är mindre än en vecka kvar till prisutdelningen av Borås Tidnings Lilla Debutantpris. (Och för all del det stora debutantpriset också…)

Så nu ska jag läsa de tre novellerna igen, formulera tre prismotiveringar i helgen och sedan stämma av dem med den andra jurymedlemmen Peter Grönborg. Det var så här vi tänkte va?

Jag har redan fått Peter Englund-komplex, innan jag ens börjat formulera mig. Men det ska nog gå bra…