Recension: In i labyrinten av Sigge Eklund

Recensionen också publicerad i Borås Tidning 26 april 2014.

Självklart är det stört omöjligt att läsa Sigge Eklunds nya roman utan att tänka på den diagnos som han, hans pappa och bror nyss fick i tidskriften Filter. Narcissister hela bunten, kallades de av journalisten som skrivit reportaget. Reportaget fick ännu större uppmärksamhet när Sigge Eklund använde sin egen mediemakt för att surna till i den egna podcasten över det inte alls så smickrande porträttet.

Narcissism är annars tydligen en trend i samhället, där allt fler människor bryr sig mer om sig själva och sin egen självbild mer än sin nästa. Som av en händelse passar det här också bra in på huvudpersonerna Åsa och Martin i Sigge Eklunds nya roman In i labyrinten – båda är uppslukade av sitt arbete och betydelsen arbetet har för självbilden. Martin är framgångsrik förläggare som tar med sig jobbet hem och fortsätter läsa på kvällarna instängd på sitt arbetsrum, Åsa är psykologen som inte tror på mediciner utan på tidsödande terapi som lösningen på alla problem. Allt vore frid och fröjd om de inte också haft ett barn, Magda, som kräver deras tid. För de hinner helt enkelt inte bry sig särskilt mycket om vad deras 11-åriga dotter gör på dagarna eller hur det går för henne i skolan. När Magda mystiskt försvinner från hemmet en kväll blir Åsa och Martin misstänkta för vara inblandade i försvinnandet. Magdas försvinnande blir också en katalysator för en kedja av känslor och händelser som inte går att stoppa när de väl satts i rullning.

In i labyrinten är en klaustrofobisk roman, ett slags kammarspel med några få personer. Det är en psykologiserande relationsroman, där gamla sorger och händelser i barndomen präglar beteenden långt upp i vuxen ålder. Det är riktig känsloporr varvat med ett drivet händelsebaserat spänningsberättande. Ibland tycker jag jättemycket om In i labyrinten, mest för att Sigge Eklund har en sylvass gestaltningsförmåga av den urbana kulturella överklassens tankar och handlingar och formulerar meningar som rymmer minnen av ett helt liv. Men bitvis är den också pratig och lite too much. Personerna är på gränsen till att bli karikatyrer: ”Martin, förläggaren”, ”Tom, förläggaradepten”, ”Åsa, världsräddaren”, ”Katja, kulturwannaben”. De skalas av in på bara skinnet i sin självupptagna vilja att slå sig fram i sitt yrke, till vilket pris som helst, och därför blir de också obehagliga. Och vore det inte för det stråk av förlamande sorg i berättelsen i och med Magdas försvinnande, så hade det blivit något slags märklig slap stick av det hela.

En annan sak jag också tycker väldigt mycket om i In i labyrinten är att det inte finns några färdiga svar, trots att karaktärerna gör sitt bästa för att hitta förklaringar till det som sker. In i labyrinten ger inte några enkla lösningar på de stora livsfrågorna, utan Sigge Eklund presenterar snarare karaktärer som blir allt mer vilsna och olyckliga än tvärtom. Kanske är det en spegel av vår tid, där arbetet är det som ger dels människovärde och dels den lön som ska leda till konsumtion, som sedan ska skapa lycka och där det blir allt svårare med mellanmänskliga relationer. Magdas försvinnande blir också allt mer oviktigt ju längre romanen pågår, berättelsen förskjuts sakta och på sista sidan har Sigge Eklund långsamt tagit mig till någon helt annan stans än där han började. Det är skickligt och smart, trots att jag bara för en liten stund känner mig snuvad på en dramatisk upplösning.